CHAPTER TWENTYTWO

Jag hör ljudet av hissen som stannar på vår våning och sedan ljudet av hur hissdörrarna öppnas och därefter röster som tillhör två av de fem killar jag lärt känna väldigt bra. Snabbt lägger jag tillbaka tändaren och går ut i hallen för att möta dem. Både Liam och Zayn bar på en vacker bukett med blommor de log och räckte över de till mig, jag tog emot blombuketterna och gick in och lade dem bredvid handfatet i köket så jag kunde ställa de i vasar senare.

Killarna kom in i köket där jag stod och jag kramade om de alla, först Zayn sedan Liam och sist Niall. Hans kramar kändes alltid varmare och mer hemma än någon annan kram jag någonsin fått.

---

 

Äntligen, äntligen är det dags för den absolut sista konserten på en väldigt, väldigt lång tid. Efter ikväll så har one direction officiellt dragit sig tillbaka och kommer inte finnas med på några tv-intervjuer eller tidningsannonser eller intervjuer för tjej/dam-tidningar. Jag vet att jag inte borde känna mig så lättad, varje gång jag går upp på scen och ser alla otroliga fans blir jag så lycklig men jag känner att nu räcker det, i alla fall för ett tag. Ingen av oss killars röster är densamma som när vi började sjunga som ett band. De är vuxna, manligare och också så mycket mer slitna. På lediga dagar har vi ibland inte fått säga ett enda ord bara för att vi var tvungna att spara rösterna. Jag hade en stor svacka i min röst innan de sista konserterna men aldrig att jag ville ställa in, inte för fansens skull. Sedan hände Ericas olycka och då fick vi ledigt, jag kunde ladda upp rösten igen och nu är jag redo att göra detta sista uppträdande det bästa i mitt liv. Med ett stort leende på läpparna tittar jag mig omkring backstage. Det springer runt ljudtekniker, stagemanagers och massa andra personer med andra yrken runt omkring oss där vi står i en ring, killarna, Josefine och Eleanor. Min blick landar på Erica som sitter på golvet med Claire och Lux och pratar och skrattar med ett stort leende på läpparna. Det gör ont i hjärtat när jag ser på henne, varför var något så dåligt tvunget att hända en sådan vacker och underbar person? Jag hör en djup suck och blir förvånad när den inte kommer från min mun. Jag tittar upp och ser att Niall har blicken fäst på samma punkt jag hade den några sekunder innan. Jag ser på honom med en medlidsam blick och ser att de andras blickar lyser av samma känsla för honom men också för oss själva. Vi saknar alla henne.

"Do you think she will ever have her memory back? I really miss hanging out and just talking with her, just like we used to do before" säger Josefine och sätter ord på det vi alla tänker. Niall suckar högt ännu en gång men släpper inte blicken från Erica när han pratar, det gör inte vi heller. 

"The doc says that she should have her memory back but they can't say when, what or whom who will trigg her memory to return fully. It can take years" Det sista säger han så lågt att jag knappt hör men hans plågade röst sänder nålar genom mitt hjärta och jag hoppas mer än någonsin att Erica ska få tillbaka sitt minne så vi alla kan återgå till våra vanliga liv och Niall kan bli glad och lycklig igen. Jag har bara sett honom såhär en gång innan och det var... nej jag vill inte ens nämna det i mina tankar. 

Vi alla står och tittar på Erica med blandade känslor och starka blickar och jag antar att hon kände sig iakttagen för hon tittar upp och möter snart våra blickar. Hennes mungipor dras uppåt och hon vinkar snabbt mot oss. Vi lyfter alla händerna och vinkar tillbaka men det ser hon inte då Lux kräver hennes uppmärksamhet åter igen och Erica vänder sig bort från oss igen. Vi alla vänder oss tillbaka i en cirkel och börjar tagga till, snart, snart, snart är det dags. 

 

Ericas perspektiv

Jag har händerna uppe i luften och dansar loss tillsammans med Lux, El och Claire på golvet som är framför våra stolar, första raden, wow. Jag har aldrig varit på första raden på en konsert innan, inte som jag kommer ihåg i alla fall. Den snabba låten tar slut och ersätts med en lite långsammare men fortfarande dansbar, jag och El fjantar runt och jag möter Nialls humoristiska blick uppifrån scenen när jag tittar upp för att njuta av killarnas framträdande. När det är dags för hans solo tittar han bort och ut över publiken. Publiken, wow, jag tror aldrig och då menar jag verkligen ALDRIG att jag sett såhär många människor på ett och samma ställe. Golvet är fullsatt och likaså de fyra läktarna. Det finns människor i alla möjliga åldrar, gamla som unga och alla verkar ha skitkul när de hoppar runt och sjunger med i de cheesy kärlekslåtarna eller rockfyllda texterna. Jag lutar mig närmare El och skriker i hennes öra. "Wow, they are reeeeally good!" och drar ut på e:et i really. El nickar entusiastiskt och skrattar. "They've come so far and I couldn't be more proud of each and every one of them." Jag klistrar på ett leende innan jag vänder mig tillbaka till scenen men mitt hjärta har åkt ner i magen, jag önskar att jag också kunde komma ihåg hur de var innan och att jag också kunde känna mig stolt över dem. Jag önskar att jag visste hur de lät innan så jag kunde jämföra mot de vuxna män som står framför mig på scenen nu. 

Killarna samlades på den stora trappan och satte sig ner och Liam förde micken mot munnen. Niall tittade mot mig och jag fångades in i hans underbara himmelsblåa ögon. 

 

Don't talk, let me think it over

How we gonna fix this?

How we gonna undo all the pain?

Tell me, is it even worth it?

Looking for a straight line

Taking back the time we can't replace

 

Musiken var långsam men hade ändå tempo eftersom trummorna var väldigt höga. Killarna tog turer om att sjunga och snart hade två refränger passerat och Niall ställde sig upp, fortfarande med blickens fäst i min. Han gick till mitten av scenen och killarna följde efter honom så de stod i ett V. Niall tittade rakt in i mina ögon och sjöng ut sitt hjärta åt mig.

 

Don't talk, let me think it over

How we gonna fix this?

How we gonna undo all the pain?

 

Mitt hjärta bankade hårt i bröstet och jag var otroligt rörd. Vi höll ögonkontakten genom resten av låten och sedan släcktes lamporna och scenen blev svart. Skriken som uppstod höll på att spräcka mina trumhinnor men jag brydde mig inte ett skit. Det enda jag fokuserade var att inte låta tårarna falla, åh vad jag ville minnas. Snälla, snälla få mig att minnas.

---

Helo lovies!

 

NU ÄR DET ÄNTLIGEN SOMMARLOV OCH GISSA HUR JAG FIRA DEN UNDERBARA SAKEN ATT SLUTA NIAN? JO JAG VAR PÅ ONE DIRECTION KONSERT WIHO! 

 

Dessa sista veckorna innan sommarlovet har varit så jäkla hektiska men som tur är, inte från skolan i år. Jag har varit servitris på stundent, varit på student, haft niornas dag, varit på bal, skolavslutning, hästen, konsert och ja, gissa om jag är sjuk nu.. Svar ja, rolig start på sommarlovet eller hur.... Så eftersom jag sitter instängd i mitt hus har jag i alla fall tid att skriva klart delen jag småskrivit på i typ 3 veckor haha. 

 

Vill också säga supertack till alla underbara läsare som har stannat kvar när jag och Emma tog en väldigt oplanerad paus, det skulle inte ens vara en paus, vi hade bara inte tid att skriva pga skola, aktiviteter, djur osv. osv. Tyvärr vet jag inte hur det kommer bli med uppdateringen nu på sommarlovet då vi båda vill njuta av våra 2 månader i frihet och tagga inför gymnasiet men vi ska försöka!

 

Massor av pussar

Erica 

CHAPTER TWENTYONE

Novellens huvudperson. Var innan olyckan förlovad men Niall och bodde med honom i deras stora lägenheten lyckligare och lyckligare för varje dag. Hon är 1 meter och 65 centimeter och älskar att ha klackar för att verka längre. Navellångt hår med ombre som är svart, går över i brunt och sedan blir blondare och blondare ju längre ner mot topparna man kommer, (sådant hår Demi Lovato har under Let it go - musikvideon). Hon är snäll och glad, går nästan alltid runt med ett leende på läpparna. Var väldigt mullig som liten men har tränat mycket och har nu platt mage. Erica har en häst som heter Jasmine Butterfly och hon har ägt henne i 3 år. Hon red nästan varje dag innan olyckan men nu så har hennes medryttare som innan red Jasmine 2 gånger i veckan hand om henne hela tiden. Erica har gröna ögon och långa ögonfransar, gillar att gå osminkad lika mycket som hon gillar att fixa sig lite extra, allt beror på vad hon känner för. Hon har stora drömmar och har uppfylligt många av dem. Hon älskar att sjunga och drömde som ung att bli artist och även om Niall flera gånger erbjudit sig att boka ett möte med Simon eller någon annan musikproducent har hon alltid skakat på huvudet, hon vill inte bli känd genom Niall eller för att hon är hans fästmö. 

 

Erica har fem hål i vänsterörat och ett vanligt i högerörat tillsammans med en pil höst upp ((Högeröra)) ((vänsterörat finns ingen länk till men säg till om ni vill ha en bild på hur mitt öra snart kommer se ut, håller på och tar dessa hålen)). Tjej nummer 1 av tjejgänget.

 

Erica har inget jobb för stunden, hon fick ganska bra betalt av att vara med i svenska landslaget och andra hästtävlinagar hon var med och vann i. Hon älskar djur, att sova, äta och musik och hatar insekter och att bråka med människor som står henne nära. 

 

Hjärtkrossad. Det är det ord som kan beskriva Niall som bäst för tillfället. Han undrar varje dag vad han gjort för att för att förtjäna detta men han får aldrig något svar. Åren har varit snälla mot Niall och han har inte åldrats så värst mycket, inte på utsidan men på insidan känner han sig 20 år äldre än vad han är. Efter många års tourande är det nu dags för One Direction att säga tack och hejdå och även om han vet att hon komemr sakna det tycker han det är lite skönt, eller tyckte innan olyckan, att det skulle vara skönt att få slo sig till ro på riktigt och skaffa en familj med kvinnan han älskar allra mest. Hans hår är fortfarande blont och hans ögon lika blå. Han är 1 meter och 85 centimeter men tappar sin irlänska dialekt lättare och lättare ju längre tid han spenderar i London men återfår den snabbt när han åker hem för att hälsa på sin pappa, bror Greg, Denise och lilla, nu fem år gammla Theo.

 

Erica har flera gånger tvingat upp honom på sin häst så han har lärt sig att rida och kan till och med njuta av det på sista tiden då han som liten var livrädd för hästar. Niall älskar mat, fotboll och Erica och hatar sjukhus och bönor.

Ericas bästa killkompis och också Nialls närmsta vän. Han har inte ändrat frisyr på fem år utan håller sig till de kortare sidorna och det längre håret med quiffen på övre delen av huvudet. Hans hår är svart och hans ögon är lika bruna som smält, mörk choklad. Snällare människa än Zayn finns det inte många av men han har sedan Perrie haft svårt att ge sig in i dejtandet igen. Zayn älskar att se på film, gå på konserter, måla och resa runt i världen och hatar pasta och kor.

 

Möjligen den enda personen som är snällare än Zayn. Finns alltid där om man behöver honom men han brukar åka till LA eller häsla på hemma när de har luckor av ledighet. Nu när bandet ska gå ut ur rampljuset har han funderat på att flytta till USA på heltid men det hela förändrades när Liza kom in i bilden. Han är den som tycker det är hemskast att sluta vara One Direction men har full förståelse för de andra grabbarna och i hemlighet är ganska lättad han också. Harry älskar att vara omringad av vänner samt nära ock kära, katter och småbarn. Han hatar gurka och piercingar.

 

Den som har haft de mest kaotiska fyra åren i sitt liv. Efter otrogenhet från Sophia och en rad andra tjejer, utnyttjing och bara jobbiga förhållanden är han nu den med hårdast hud. Han har fått hjärtat brutet så många gånger att han nu gett upp hoppet på kärleken men det är inget han säger till de andra då han är rädd för deras reaktioner. Utöver detta har också hans mamma gått bort i cancer och hans pappa har också blivit sämre i saknad efter sin kära fru. Liam har kommit sina systrar ännu närmare och är dem han litar och stöttar sig på allra mest. När One Direction har klivit ur rampljuset ska han flytta hem till Wolverhampton igen, han har redan köpt ett sort hus i närheten av sin pappa och sina syskon och deras familjer. 

 

Liam älskar tattueringar, att skriva låtar och tv-spel och hatar kärlek och romantiska filmer. 

Gift med Eleanor och de har också en dotter tillsammans. Han är nästan alltid på strålande humör och sprider glädje likt en sol omkring sig. Hans sångröst är den som tagit mest styrk under deras karriär och han sjunger sällan om man bortser frånd eras konserter, men när han väl gör det, då går inte gåshuden bort under hela tiden. Han är den som brukar laga mat i hemmet och är väldigt nära med sin systrar och familjen Tomlinson brukar ofta åka och hälsa på Louis mamma i det stora huset när de har ledigt. 

 

Louis älskar sin familj mest av allt och skulle inte byta bort dem mot något i dela världen. Han hatar skräckfilmer och bakad potatis. 

Ericas bästa kompis. De träffades och fastade direkt för avardnra nnär erica flytatde till London och fick sara som granne. De träffade innan olyckan avrandra varje dag orecis som de gjort i nästan tre år. Sara har också en häst i samma stall som Erica har Jasmine och de kallar sig själva för stallkompisar, precis som tjejerna i tv-serien gjorde som det visat sig att de båda såg när de var i 12-års åldern. 

 

Sara är 1 meter och 75 centimeter och har brunt hår som räcker precis nedanför henne bröst. Hennes hår är otroligt tjockt och hon brukar platta det. Sara trivs bäst sminkad men har inga större problem med att gå osminad hon heller. Erica och Sara är orecis varandras motsatser och det är det som gör deras band så otroligt starkt, de kanske inte enas om allt men i slutändan finns de alltid vid varandras sida. Hon har blåa ögon och hela högerörat fyllt med piercingar. Se bild HÄR. Hon är tjej nummer 2 av tjejgänget.

 

Sara jobbar som hårfriösör och är för tillfället singel. Har aldrig dejtat någon av killarna ur 1D och har inte heller några planer på det. Hon älskar musik, att fixa hår, att resa och kläder och hatar dyra priser och doften av svett.

 

Claire är Eleanor och Louis fyraåriga dotter. Hon har mer energi än en dyrasellkanin på tre liter red bull men alla som hon möter faller direkt under hennes förtrollning. Sprider glädje omkring sig precis som sin far. Hon är 1 meter och 2 centimeter lång och har brunt hår. Hon gör det mesta och är väldig stökig av sig, tur att hon har en sån snäll mamma som städar efter henne då. Trots pappas sångkunskaper har Claire ärvt sin mammas och kan inte sjunga, inte för hon bryr sig så mycket, hon trallar glatt på i alla fall. Claire älskar det mesta men hatar spenat av hela sitt hjärta. 

Gift med Louis och mamma till Claire. En av Ericas bästa kompisar och utgör person nummer 3 av de fyra i tjejgänget. Hon är den äldasta av tjejerna i denna novellen och det är också synligast då hon är den mest mogna och åldrade. Inte så att hon har rynkor i hela ansiktet men hon börjar närma sig trettioårskrisen. Hon klippde av sitt långa bruna hår för ett stort modelljobb och har nu skuldebladslångt hår som är ljusbrunt med lite blonda slingor i. Hon jobbar fortfarnde som modell och är väldigt eftertraktad trots sin ålder. 

 

Eleanor älskar att laga komplicerade maträtter och fixa och dona i deras stora hus, att dansa och sin familj. Hon hatar skrikande personer och mörker, hon är riktigt, riktigt mörkrädd. 

Liza har inte varit en del av gänget så länge. Hon träffade Harry på en fest och de klickade snabbt. De blev vänner och hon blev presenterad för gänget och därefter har hon hängt med de mer och mer. Harry och hon började dejta tre månader efter att de träffats men det fick ett abrubt slut efter två månader och nu, efter en månads tystnad verkar det som de har hittat tillbaka till varandra igen. Liza har långt brunt hår som hon brukar locka vardagsvis men plattar när hon ska ut. Hon kommer från Italien och jobbar som sekreterare på modetidningen VOUGE i London vilket innebär att hon ofta har på sig de senaste från stora modedesigners. 

Liza hatar djur, doften av cigaretter och gamla männsikor och älskar söta, rommantiskt gester, kläder och frukt. 

 

Josefine är tjej 4 av det ökända tjejgänget. Hon träffade Erica i mataffären där hon jobbar när Erica flydde från ett par galna fans som jagat henne runt om i London i trettio minuter, till fots. Hon gömde henne på kontoret och stannade där med henne till de galna fansen försvunnit. Under tiden började de prata och fann snart tycke till varandra och bytte nummer när Erica skulle gå. Därefter tog de en fika och fortsatte och träffas och snart utvecklade också de en stark vänskap. Josefine är 1 meter och 70 centimeter och har orange/guldigt hår med slingor av olika ljus och mörka nyanser. Hon har bruna ögon och långa men ljusa ögonfransar så mascara är ett måste för denna bruden. Josefine spelade innebandy som tonåring och kunde börjat träna till elit-serien när hon skadade sitt knä och var tvungen att sluta med sporten. Hon brukar följa med gänget ut och resa när hon kan få ledigt och har råd men eftersom hon är duktig på att spara sin lön så brukar det inte vara några problem. 

 

Josefine brukar kallas Jo av sina engelska vänner och Jossan av Erica och Liza. Josefine är också singel för tillfället och har inga planer på att dejta någon av killarna även om hon en lång tid tillbaka drömde om att få dejta Harry.

 

Hon älskar musik, att spendera tid med kompisar och att gå i affärer men hatar skalbaggar och alla medlemmar i The Wanted. 

När jag avslutar historien sitter Zayn där med stum blick och tittar förvånat på mig. Jag lutar mig tillbaka och tar en klunk av min apelsinjuice och är tyst, det är Zayns tur att prata nu. Jag ser hur han bearbetar historien han precis fått höra innan han lutar sig fram och stödjer armbågarna mot bordet.

 

Mitt dyngsura hår piskar mig i ansiktet när jag springer, och jag lyfter upp min långa kjol med ena handen och min andra hand vilar tryggt i Louis hand.

"C'mon El, live a little" ropar han glatt och släpper min hand och snurrar runt några varv. Skrattandes springer jag fram till honom och hoppar upp i hans famn, med ett stadigt tag om min midja och mina ben snurrar han runt oss varv efter varv. Tillslut så blir vi båda två så yra så vi ramlar ner på den blöta och leriga marken.

"Even though the picnic didn't end the way I thought it would end I have to say it was a bloody awesome date" sa Louis där vi låg bredvid varandra på marken.

"Who said it was over?" svarar jag flörtigt och kysser honom passionerat. Först verkar han chockad över hur rakt på sak jag är.

"As much as I want the same thing as you right now we have to get back to Claire" sa han när vi efter några minuter särat på våra läppar, bara några centimeter så jag kände forfarande varje andetag han tog mot mina läppar, och han kände mina.

"Erica and Niall can take care of her a little longer, they don't mind." svarade jag bestämt. "And what exactly is it that we want?" frågade jag med ett snett leende.

"Okay I can't take it no more" han tar tag i min hand och drar med mig upp och sen springer han i full fart mot våran bil som står parkerad några meter bort. Han fumlar med bilnycklarna innan han äntligen lyckas få fram dom och låsa upp bilen. Picknickkorgen vi lämnat under trädet på ängen är helt bortglömd, det enda som gällde just nu är jag och Louis. Han ryckte upp dörren och hoppade in och jag var snabbt efter honom. Så fort jag satt mig ner mötte hans läppar hungrigt mina. Louis tryckte ner mig så han nu låg ovanpå mig i bilens baksäte, hans händer trevade sig uppåt innanför min tröja en gest som visade på att han ville att jag skulle ta av mig den. Han fick som han vela, för inte långt därefter låg både min och hans tröja slängda någon annanstans i bilen. Regnet smattrade mot rutorn och vinden fick trädens grenar att ibland slå i taket på bilen.

Jag tror Louis hade det här i tanken när han valde plats för våran picknickdejt, för han hade parkerat så långt in i skogen som det gick att komma så vi var helt ensamma.

Våra byxor och underkläder joinade snabbt våra tröjor och allt som hördes var våran snabba och tunga andhämtning.

Louis kollade mig i ögonen och frågade "Are you ready?" Jag bara nickade som svar.

 

Även om Erica inte kom ihåg Claire så hindrade inte det Erica ifrån att tycka om henne lika mycket, man kunde riktigt se på Erica hur glad Claire gjorde henne och hur mycket de tyckte om varandra. För nu även om Claire skvätte vatten på henne så log hon fortfarande like mycket.

"Claire stay still for a little longer, we have to get you all cleaned up" sa Erica lugnt till Claire som inte riktigt ville sitta still i badkaret. Vi hade bakat muffins och dumt nog hade vi låtit Claire slicka ur skålen vilket resulterade i att hon vart kladdig från topp till tå. Och eftersom jag och Erica varit upptagna så hade vi inte sett när olyckan skedde utan vi såg bara resultatet.

Erica torkade av Claire när hon äntligen var ren och satte på henne sin badrock, den var rosa med små öron på luvan. Det var en present från mig och Erica, men det kommer inte Erica ihåg. Vi gick omkring nästan hela dagen och letade en perfekt present till Claire tills hon skulle fylla år, och då kom Erica på att hon hade sett en youtube video om att någon köpt en vit sån badrock på Primark så snabbt sprang vi dit och såg att den fanns i rosa också. Den var alldeles mjuk och lite fluffig, Erica beskrev det som att linda in sig i ett moln,. Hon hade själv gått tillbaka dagen efter och köpt en likadan fast vit åt sig själv. Jag kommer ihåg hur uppspelt Erica var över att få se hur glad Claire skulle bli när hon fick den. Claire hade tagit på sig den direkt och sen vägrat ta av den på hela kvällen.

"What do you wanna do now my little angel?" frågar jag och hon skrattar åt smeknamnet och gömmer ansiktet i händerna innan hon kollar upp med tindrande ögon.

"Bake again" utbrister hon glatt. Erica och jag skrattar åt henne, att hon har ork till att ens tänka på det. Jag och Erica var trötta innan vi bakade första gången.

"Sorry love, but we won't do that. We haven't even eaten the other cupcakes we baked" säger Erica och lyfter upp Claire och sätter henne i sitt knä och börjar försiktigt borsta hennes korta hår.

Just det! Muffinsarna.. de är kvar i ugnen. Ja reser mig snabbt upp, både Claire och Erica rycker till av min hastiga rörelse, men jag får förklara det sen för nu är mitt enda mål att så fort som möjligt ta mig igenom Eleanor och Louis hus till köket och få ut muffinsarna ur ugnen. Jag tror aldrig jag har sprungit såhär snabbt på de senaste åren, men det var värt det för när jag tar ut muffinsarna ur ugnen ser jag att det inte är brända alls. Tvärtemot de ser perfekta, välgräddade men ändå inte för välgräddade utan de ser forfarande kladdiga ut innuti, precis som kladdkakemuffins ska vara.

När jag flyttat alla muffins från plåten till ett fat så kommer Erica in i köket bärandes på Claire som nu är klädd i sin bamse pyjamas och hennes hår är flätat i två små flätar på vardera sida om hennes huvud. Något Erica ibland brukar göra för att få mjuka vågor i sitt hår.

"How about we eat these and watch the latest barbie movie?" frågade jag och visar tallriken med muffinsarna. Claire nickar flera gånger innan hon och Erica glatt springer bort mot vardagsrummet.

Erica kan vara så barnslig ibland, tänker jag och skakar skrattandes på huvudet och följer efter dom in i vardagsrummet. Där inne håller Erica redan på att starta Barbie Pearl Princess (den kommer egentligen ut 2014), jag ställer ner muffinsarna på bordet och går sen tillbaka till köket för att hämta tre glas och mjölk till oss. Men precis som jag ska gå ut ur köket kommer jag ihåg att Erica vispat grädde till muffinsarna och att det fanns färska hallon och jordgubbar i kylen. Snabbt tar jag med mig det också. Det blev mycket att balansera i famnen och när Claire och Erica ser mig skrattar de åt mig.

När filmen är slut är klockan kring åtta och vi ser att Claire redan sover, hon halvligger i Ericas knä och om man är tyst kan man höra hennes små snarkningar.

Erica lyfter försiktigt upp henne och börjar gå med henne bort mot hennes rum för att lägga henne. Erica är så bra med barn, jag kommer ihåg hur vi bara några dagar innan olyckan pratat om hur vi båda var redo för barn och att det var nästa steg efter att vi gift oss. Hur vi till och med utan att berättat för någon annan ur gruppen redan börjat förbereda ett barnrum av ett av gästrummen i våran lägenhet. Men nu kommer ju inte Erica ihåg något av det. Jag hoppas att Erica snart får tillbaka sitt minne så att jag kan prata med henne om sånt här igen, för jag vill inget hellre än att spendera resten av mitt liv med henne.

---

Del tjugo!! Lite sen men här är den.

Jag kan inte göra något än att be om ursäkt för att delen kom ut så sent!

Det känns som att efter varje inlägg så ber jag om ursäkt, men det händer så mycket i mitt liv nu så antingen har jag träning, har mycket i skolan eller så har jag världens idé torka.

Men ska försöka ändra mig!

 

Imorgon börjar nationella för både mig och Erica och jag ka ju inte svara för henne, men jag är jätte nervös!

Vet inte alls hur det kommer att gå, men hoppa på det bästa.

 

Eftersom jag är sen med delen så tar vi bara fyra kommentarer till nästa del.

Kram Emma xx

 

Jag öppnar långsamt mina ögon och blinkar några gånger mot det starka solljuset. Jag gnuggar långsamt mina torra ögon samtidigt som jag gäspar stort. Min mun smakar unket och mitt huvud är tungt och dunkar svagt. Jag sträcker på mig i sängen och ser upp i det vita taket med ett svart ditmålad mönster i mitten av det, vänta va, svart mönster? Det finns inget svart mönster i någon av Nialls rum. Jag sätter mig spikrakt upp i sängen och drar upp täcket så det täcker brösten och ser mig snabbt omkring. Lika snabbt som jag inser att jag är ensam inser jag också att jag är fullt påklädd och jag låter det mörkblåa silkestäcket  falla ner till min midja och jag ser mig omkring i det stora rummet.

Jag tittar omkring i rummet, det är stort och ganska tomt. Två svarta dörrar längst väggen till höger. Dubbelsängen jag sitter i, en spegel på ena väggen vid dörren ut från rummet. En liten soffa med ett bord framför och en stor matta mitt i rummet. Det är de enda möblerna som finns i rummet. På väggarna gänger tre tavlor. En med massa streck i olika färger som måste vara någon slags abstrakt konst, en tavla av en vas med blommor som ser väldigt gammaldags ut och en talva som var ett fotografi av en gata i London i svartvitt och det enda som hade färg var den röda bussen som körde fram över gatan. Jag tittar mig runt i rummet och en dålig känsla kryper upp och bildar en boll i min mage. 

Det här är deffenetift inte Nialls lägenhet och jag undrar var fan jag är? Jag kommer inte ihåg något alls från igår, drack jag massa och har följmed en främling hem? Eller är jag kidnappad? Men då skulle jag väl vakna bakbunden i en garderob och inte i en stor dubbelsäng med silkeslakan. Jag hoppar ut till kanten på sängen och sätter långsamt ner mina bara fötter på golvet men drar snabbt upp de igen när jag känner hur otroligt kallt det är. Jag ser mig omkring och ser ett par tofflor borta vid vad jag skulle gissa är dubbeldörrar till denna persons Walk in closet.

 

Jag sätter snabbt på tofflorna för att sedan öppna dörren, jaop precis som jag trodde, en walk in closet. Dörren brevid det upptäcker jag leder in i ett badrum och efter att ha stått och luktat och vägt på tandkrämen i vad som kändes som en kvart tog jag lite på fingret, stoppade in i munnen och drog lite över tänderna för att sedan skölja ur munnen lite lätt med vatten. Ingen yrsel eller illamående uppstod och jag antar att det inte var något lugnande medel i tandkrämen. Jag öppnar den stora sovrumsdörren och genast slår doften av stekos mot mig. Jag går ut i en vit hall med näsan högt upp i luften och snart hör jag också ett fräsande ljud, något steks. Jag smyger igenom korridoren, fast den är mycket bredare, egentligen skulle jag nästan kalla det ett minivalv. Det hänger flera foton på väggarna och jag stannar till vid ett stort inramat fotografi på en lång rad leendes personer. Jag ser snabbt mig själv och Niall ungefär i mitten med Zayn och en blond tjej som håller om varandra. Någon har ritit mustasch och djävulshorn på henne och jag fnissar lågt, jag har ingen aning om vem eller vad hon gjort men jag vet att man inte ritar på ett inramat fotografi utan en anledning. Bredvid oss på andra sidan står Lou och El som håller en liten bebis i sin famn, jag måste anta att det är Claire. Liam och Harry står tillsammans bredvid Zayn och tjejen och på marken sitter en glad, liten, svart hund. Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att Harry och Liam var ett par med tanke om armarna de har om varandra. Längst ut på vänstra sidan står tre människor jag inte har den blekaste om vem någon av de är. Det är en familj, så mycket förstår jag på hur de står, en mamma, en pappa och deras dotter. Dottern är kanske i sex-årsåldern men sen är inte mina gissningar något att lita på heller då jag är bland de sämsta i världen att lista ut åldern på någon genom att bara se på dem. 

 

 

Jag ler och skakar av mig minnet och ser på bilden ännu en gång, tjejen med djävulshornen vet jag fortfarande inte namnet på och inte heller mamman i sällskapet ute på kanten men mannen/pappan är Tom och dottern heter Lux. Jag fortsätter genom det obekanta men ändå bekanta huset. Jag har inget minne av att vara här innan men ändå känns det som om jag gått denna hallen flera gånger om. Det fräsande ljudet blir allt högre och nu känner jag också en av de underbaraste lukterna som finns, lukten av nystekta pannkakor.  

 

Jag kommer plötsligt fram till en stor öppning och ser ytterdörren framför mig. Till höger ligger vardagsrummet och på vänster sida, där ljudet kommer ifrån, antar jag är köket men eftersom det är en stor vit vägg ivägen kan jag inte se. Jag kikar ut och där ser jag en shirless Zayn stå och steka bacon i en stekpanna och en stor bunke med vad jag förmodar är smet. Jag tippar in på tårna i mina fina tofflor och ser på när Zayn gör sig redo när att slänga upp pannkakan i luften. Bäst att säga något så den inte landar i hans huvud sedan. 

"Hrm Hello" säger jag med min skrovliga röst och det är helt otroligt vad kul det är när Zayn hoppar trettio centimeter upp i luften, ger ifrån sig ett jättehögt skrik och slänger med stekjärnet så pannkakan som är i flyger upp och iväg. Jag vet inte vad jag ska kolla på så jag bestämmer mig för att följa pannkakan med blicken när den seglar iväg och med ett splaff landar i taket och fastnar där. Jag tittar snabbt på Zayn som står där med öppen mun och chockat stirrar på pannkakan som nästan hånar honom uppifrån taket om en pannkaka skulle kunna hånna någon. Där går det över gränsen för mig och jag bryter ut i direkt gapskratt. Jag skrattar så mycket att jag först får vika mig dubbel och sedan sätta mig på golvet för att inte falla ihop och tårarna forsar ner från mina ögon och jag skrattar så länge att mitt skratt till slut blir stumt och jag i slutet bara ligger i en hög på golvet och skakar. Jag hör Zayns skratt i bakgrunden när jag så småningom fokuserar på omvärlden och jag sätter mig upp och torkar tårarna från mina kinder.

"Well good morning" säger han och ler stort mot mig.

"Good morning" svarar jag glatt och tar hans utsträckta hand som hjälper mig upp och leder mig till det massiva köksbordet i trä och drar ut stolen till mig. På bordet är det uppbokat med två set tallrikar och bestick. En kanna med apelsinsaft och en burk sylt.

"Voila!" säger Zayn när han sätter ner en tallrik med färska, nylagande, fortfarande rykande amerikanska pannkakor på bordet och en tallrik bacon bredvid. "Oh, and I almost forgot" säger han när han håller på att sätta sig och går till ett skafferi bakom hans stol. Han tar någoting i sin hand som jag inte ser och går sedan fram till vasken och drar ut en låda där han plockar upp någonting mer. Jag slutar titta på honom och hans muskulösa rygg med perfekt solbränna när han vänder sig om och börjar lägga upp lite pannkakaor och några baconskivor på min gråa tallrik. Några sekunder senare ställer han fram en stor burk med nutella och skruvar av locket och stoppar i en kniv som han sedan skjuter mot mig med nöjd min.

"Smacklig måeltid" säger han på halvsvenska och jag kan inte låta bli att skratta lite åt honom, det var länge sedan jag hörde någon prata svenska och att Zayn skulle vara den som gjorde det hade jag inte trott.

"Tackar" svarar jag innan jag fiskar upp massa nutella som jag sprider på pannkakorna innan jag börjar hugga in. 

 

Vi äter i tystnad och den hade kunnat vara bekväm om Zayn inte hade nästan krypit ut ur sitt skin för att fråga mig någonting. Jag bestämmer mig för att bryta tystnaden så att han kanske också gör det.

"Delicious pancakes these mm mm" säger jag och ser upp på honom. Han sitter och tittar på mig med orolig blick och försöker spetta en pankaksbit på sin tallrik men eftersom han inte kollar missar han gång på gång. 

"How are you feeling" säger han snabbt och ganska så barskt och jag tittar ner i min mat och flyttar runt maten litegrann på min tallrik.

"Just fine" säger jag oförstående och lyfter blicken mot hans.

"Do you remember what happend yesterday?" Frågar han och jag skakar försiktigt på huvudet. What the fuck happend yesterday?! Zayn öppnar munnen gång på gång för att säga någonting och mitt hjärta bankar snabbare i mitt bröst. Vad gjorde jag? Kysste jag honom? Har jag glömt någonting viktigt vi pratade om? Varför är jag ens här? Det är ju den stora frågan. Då kommer allt tillbaka till mig. När jag satt på sängen hemma hos Niall, minnet med fotografiet, hur jag kände att jag bara var tvungen att komma därifrån i rädsla av att det nu var han som levde på min nedstängda hjärnhalva och tog nytta av att jag inte kom ihåg något. Zayn måste ha sett på min blick och halvöppna mun att kvällen kom tillbaka och tänkte precis säga något men jag räddades av ett vibrerande läte. Zayn hörde det också och tog en mobil från mitten av bordet och höll ut den åt mig så jag kunde se den stora skärmen och ansiktet med kontaktnamnet till den. Niall Horan, och det var min mobil som vibrerade i Zayns hand. Jag svalde hårt och såg in i Zayns blick och blev plötsligt rädd, skulle jag klara av att prata med honom nu när jag kommer ihåg vad som hänt?

"He's been calling all morning, I really think you should awnser him, taken from yesterday I don't think he knows where you are"

"I don't want to" svarar jag snabbt och blir förvånad över hur sammanbiten min röst låter. Zayns min blir om möjligt ännu oroligare och han lägger handen över min ihopknutna på bordet.

"Sweetheart what happend yesterday?" frågar han mjukt och tårarna kommer snabbt till mina ögon. Inte över att jag är ledsen men såfort någon använder en sådandär mjuk ton i sin röst och frågar om allt är okej och det inte är det är det som om personen trycker på en knapp och tårarna börjar strömma. Jag drar snabbt åt mig handen och lyfter för första gången kniven och börjar skära i min bacon.

"I don't wnat to talk about it" säger jag tyst och jag hör hur Zayn suckar åt mig.

"Erica..." börjar han och jag skakar på huvudet. "You know you can tell me anything love, I hate to see you like this. I wanna help" säger han och även hans ton börjar låta plågad. Men Zayn ska inte behöva vara ledsen eller lida bara för jag gör det. Jag tittar upp på honom och ser hur hans vackra ansikte nu är förvridet av oro och ledsamhet. Vi sitter där och stirrar varandra i ögonen och försöker läsa oss in i den andras huvud och med en hög suck ger jag till slut upp och berättar allt från igårkväll. Allt eftersom historien rullar på kommer fler minnen och känslor tillbaka som jag förträngt innan och i slutet sitter Zayn nästan med tårar i ögonen han också. Mina har runnit sedan länge och Zayn reste sig i mitten av historien upp för att hämta ett stort glas vatten åt mig så jag inte skulle torka ut av allt detta gråtande. Gud vad jag stör mig på det, jag brukade, vad jag kommer ihåg, aldrig vara såhär känslig och jag grät ju i princip ALDRIG. 

 

När jag avslutar historien sitter Zayn där med stum blick och tittar förvånat på mig. Jag lutar mig tillbaka och tar en klunk av min apelsinjuice och är tyst, det är Zayns tur att prata nu. Jag ser hur han bearbetar historien han precis fått höra innan han lutar sig fram och stödjer armbågarna mot bordet.

"I don't think that it is possible, he would never cheat on you, and since you were more than fine, you were about to marry eachother before your accident I don't think you should guess the worst about it. Call him and ask him, that is the only way you guys can figure this out"

Jag rycker på axlarna och som på beställning ringer mobilen ännu en gång. Jag suckar och inser att han har rätt, jag borde lyssna på Nialls version av historien också. Snabbt plockar jag upp den och reser mig upp och börjar gå iväg mot rummet jag vaknade upp i för at få lite enskildhet. Jag lyfter upp mobilen framför ansiktet och slidar upp samtalet och för mobilen mot örat.

"Hello?"

---

DEL NITTON PEOPLE!

 

Wow vad långt vi kommit ändå, känns som om vi är på 10 eller nåt haha

 

Jag och Emma har i alla fall massa planerat för de närmasta delarna så stay tuned och KOMMENTERA!

 

5+ TILL NÄSTA!

 

Pussar Erica <3 

Men de är ju inte förlovade längre, Erica bröt ju förlovningen någon vecka efter att hon vaknat upp på sjukhuset i ett rum fullt av ansikten hon inte kände igen påpekade en röst i mitt huvud. Sluta utbrast jag åt den, jag är inte en sån person, det skulle krossa Nialls hjärta om Erica ens skulle titta på mig på något annat sätt än syskonligt gillande sätt svarade jag rösten. Men hur är det med ditt hjärta då? Förtjänar inte det att vara friskt och slå hårt av kärlek svarade rösten mig. Klart det gör, men jag är inte kär i Erica, jag älskar henne eftersom hon är min bästa vän men jag älskar henne inte på det sättet som gör att jag är kär i henne.

 

 

 

Just nu satt jag mittemot Charlotte och jag ser hur hennes mun rör sig, hur hon pratar, men jag hör inget av vad hon säger. Jag är inte alls koncentrerad på det och hennes ord når inte mina öron. Vi har varit på restaurangen i cirka femton minuter och jag vill redan hem. Inte för att det är något fel på Charlotte, hon är säkert jättesnäll om man lär känna henne. Hon har ett sött ansikte, lite runt hon har ganska smala läppar, en söt liten näsa och stora fantastiska bruna ögon. Och hennes ombre färgade hår ramar in hennes ansikte perfekt, även om hon är super snygg så kan jag inte fokusera på henne, mina tankar är någon annanstans.

Jag känner hur min mobil vibrerar i byxfickan och så diskret som jag bara kan drar jag fram den och ser att det är Erica som ringer, jag kollar upp på Charlotte och frågar om det är okej att jag svarar, hon bara nickar och låter mig gå. Jag skyndar mig ut från restaurangen ut på gatan så jag kan prata ostört.

"Hello Erica" svarar jag.

"What's your address?" Wow, hon lät upprörd. Hennes röst är tjock och om man känner henne tillräckligt väl som jag gör så vet man att hon håller tillbaka gråten men att hon kommer börja gråta vilken sekund som helst.

"Erica what's wrong?" frågar jag oroligt. Vad kan ha hänt? Jag lovar om Niall gjort något mot henne så ska jag lära honom ett och annat.

"Just give me your fucking address" halvt skriker Erica, hennes röst spricker och jag kan höra hur hon snörvlar. Hon gråter nu. Jag säger snabbt adressen till henne och ska precis fråga om vad som hänt igen när jag hör henne upprepa den och sen hörs ett entonat tutande, hon har lagt på..

Jag lägger på och går sen in till Charlotte igen som direkt ser att något är fel, hon frågar om något har hänt men jag bara skakar på huvudet. Jag slår mig ner på min stol och tar upp menyn och kollar igenom den, hela tiden så känner jag hur Charlotte då och då kollar på mig.

"Zayn are you sure somethig isn't wrong? You look kind off puzzled." säger Charlotte efter några minuter av tystnad. Jag bara skakar på huvudet igen, hur orolig jag än är för Erica så kan jag inte skjuta upp min och Charlottes dejt igen. Jag har redan gjort det för många gånger och jag känner mig hemsk, så jag bara kan inte göra det igen.

"No nothings wrong, let's just order. Do you know what you want?" frågar jag och byter ämne.

"Not really, let me check the menu a little more" ber hon vänligt. Själv vet jag inte heller vad jag ska ha, jag har inte ens tagit mig igenom första sidan i menyn, allt jag kan tänka på är Erica och hur upprörd och ledsen hon lät när hon ringde. Efter några fler minuter av pinsam tystnar ser jag hur Charlotte suckar och lutar sig fram.

"Zayn I'm not stupid, I can see that clearly something is wrong, go talk to her or whoever called you some minutes ago and we will take this date some other day." Hennes ord chockar mig. Jag tittar förvånat upp på henne, hon bara ler och ser förstående ut.

"Are you sure? I already feel really bad about rescheduiling once again." svarar jag ärlig.

"I can see that whatever the person said to you go you really worried so it's cool, just call me." säger hon. Hon ler, reser sig upp, tar på sig sin skinjacka och går ut genom dörrarna. Kvar sitter jag gapandes, det tar några sekunder för mig att fatta vad som verkligen har hänt. Men så fort det går upp för mig reser jag mig upp, tar tag i min jacka och springer ut från restaurangen och fångar första bästa taxi jag ser. Jag ger chauffören min adress och väntar på att se husen i mitt kvarter. Resan hem till mig från restaurangen känns minst tio minuter längre än den från mitt hus till restaurangen. Så den resa som egentligen borde ha tagit tio minuter kändes det som om den tog tjugo eller tjugofem minuter, minst. När vi bromsar in framför den stora grinden till mig hus kastar jag åt chauffören pengar, förmodligen mycket mer än vad resan kostade.

"Keep the change" sa jag snabbt innan jag bokstavligt talat flög ut ur bilen och smällde igen dörren. Framför min ytterdörr ser jag en person sitta ihopkrupen. Erica har bara på sig jeans t-shirt eller ett linne och en tunn kofta över, hon måste verkligen ha skyndat sig ut från Nialls (och hennes) lägenhet. Men bredvid henne ligger en jacka på något som ser ut som en liten resväska. Jag springer fram till henne och när jag bara är några meter ifrån henne hör jag hur hon verkligen storgråter, jag kastar mig fram till henne och slår armarna om henne, en gest som hon snabbt besvarar. Hon kramar om mig hårt, som om jag vore den sista gnutta hopp som fanns kvar. Jag känner hur min t-shirt som jag har under kavajen blir blöt av alla tårar som rinner nerför hennes kinder. Men just nu kunde jag inte bry mig mindre, det enda jag brydde mig om var min bästa vän som just nu satt och storgrät över något som förmodligen min andra bästa vän har gjort. Efter flera minuer så släpper hon tagit om mig litegrann.

"I'm sorry but I didn't know who else to turn to" säger hon innan hon kramar om mig igen. Vi sitter där ute i säkert tjugo minuter till och hela tiden stryker jag henne över håret och hyshar henne då och då när hon får en gråtattack och när jag lyckats lugna ner henne någorlunda föreslår jag att vi ska gå in. Vi reser oss upp och jag låser snabbt upp dörren innan jag tar hennes lilla resväska och jacka i ena handen och hennes hand i min andra och hjälper henne in. 

 

Innanför dörrens står en stol och jag låter Erica sätta sig ner när jag tar av mig min kavaj och skor och hjälper henne av med hennes converse. Hon lutar huvudet tillbaka mot väggen och det ser ut som om hon ska somna vilken sekund som helst. jag stryker henne över kinden och hon lutar tungt sitt huvud mot min stora hand. 

"Carry me?" frågar hon lågt och jag lägger genast ena handen i hennes knäveck och den andra på hennes rygg innan jag lyfter upp hennes lilla kropp i bridalstyle och börjar gå mot gästrummet som ligger mittemot mitt rum. Jag lägger ner hennes på den stora dubelsängen och drar undan täcket så hon kan krypa ner. Hon lägger sig i precis mitten av sängen och jag stoppar snabbt om henne och stryker hennes fortfarande blöta kind med baksidan av min handrygg. Hennes andning blir långsamt och långstamt klättrar jag bakåt för att lämna henne ifred så hon kan sova av sig känslorna och förhoppningsvis imorgon berätta vad allt detta handlar om. Precis när jag nästan kommit av sängen snärtar Erica ut med sin egna hand och tar tar i min handled. Hennes grepp är starkt och jag tittar förvånat upp mot hennes ansikte. Hennes ögon är öppna och klara men sömnigheten vilar som ett moln ovanför henne.

"Please don't leave me" säger hon med rosslig röst och jag kan inte låta bli att tycka att den låter nästan, nästan rädd. Jag nickar snabbt och kryper upp och sätter mig så jag lutar mig mot väggen och jag sätter in en kudde som ryggstöd. Erica typ ålar fram till mig och lägger huvudet i mitt knä och där sitter vi i fem minuter i tystnad, det enda som hörs är våra enade andetag och lbankandet av mitt hjärta i mina öron. Jag stryker henne om och om igen över håret och leker med det med mina långa fingrar så som jag alltid gjorde på mina systrar när vi var mindre, tjejerna gillade verkligen sånt. Erica stirrar rakt fram i luften och jag tror bara hon blinkat fem gånger på dessa fem minuterna. Plötsligt ökar blinkningarna och jag ser hur tårarna åter igen börjar rinna nerför hennes ansikte. Jag hyshar åt henne i en lugnande ton och snart är hennes andning normal igen men tårarna rinner fortfarande.

"I... I don't know how it all could go so wrong" början hon och snyftar till. "Stupid brain, stupid memory and stupid, stupid Niall" säger hon och för varje 'stupid' slår hon sig själv i pannan. Jag fångar hennes handled och håller den i ett fast grepp när hon försöker rycka bort den gång på gång. Tillslut slutar hon och flyttar sin hand så den nu håller i min. Hon blundar och andas normalt. Mitt inre är i uppror, vad fan har Niall gjort mot henne?! Jag hoppas att Erica ska somna snart så jag kan gå och ringa honom och ge honom en rejäl utskällning. Som om Erica läst mina tankar öppnar hon snabbt ögonen och ser upp på mig.

"Please don't tell Niall I'm here" säger hon och vänder ner huvudet igen och jag hinner inte öppna munnen förrän hon har somnat i mitt knä.

---

Vad har nu hänt? :O

 

Emma har sportlov nu och har åkt iveg så nu får ni alla dras med mig till hon kommer hem, era stackare :( hahaha

 

Hon skrev första delen av inlägget och så satte jag mig och skrev den sista biten när jag kom efter att ha gjort lite saker nu på eftermiddagen. Men ska iväg nu så ska inte sitta här och skriva skit!

 

5 kommentarer tills nästa.

 

Skriv era tankar om inte bara detta inlägget utan novellen so far, vad tycker ni om historian, vårt skrivande, hur det utspelar sig, karaktärerna etc etc...

 

Pussar Erica 

Bild 1, Bild 2, Bild 3 

 

 

Mina ögon skannade fodralen till filmerna som stod uppradade på Nyhets hyllan, ingen av de fångade mitt intresse direkt. Jag gav upp sökande på en till film och vände mig om och kollade på godishyllan istället, fördmodligen skulle jag inte kunna välja godis heller men inte av samma anledning. Film kunde jag inte välja för ingen intresserade mig, men allt godis intresserar mig. Det enda som stoppar mig ifrån att köpa flera kilo med godis är min ekonomi. Jag kände hur munnen vattnades av allt godis men kom sen på att jag måsta betala för både filmer och pizzan så jag tog bara en förpackning Skittles. Den här gångern..

Jag kollade på de fyra filmerna jag hade i handen och bestämde mig för att jag inte vela se en av dom längre. Men just som jag rundade hörnet och för att komma till rätt hylla gick jag rätt in i något. Detta något visade sig vara Cole. En mycket stiligt klädd Cole måste jag säga, i vanliga fall hade jag inte brytt mig men nu skämdes jag nästan över mitt klädval. Jag kände mig helt plötsligt väldigt ful och obekväm i mina blå shorts och min vita hoodie.

"Hey Josefine, just the person who I was hoping to run into" sa han glatt.

Jag kollade på honom med misstro i blicken, varför skulle han leta efter mig? Men en del av mig blev alldeles till sig av att höra just de orden.

"Hi Cole, well you're lucky then aren't you" skämtade jag.

"I guess I am" han log ett slugt litet leende som jag inte riktigt kunde tyda. "So what brings you here?" frågade han för att byta samtalsämne.

"Oh just renting some movies." svarade jag och höjde den hand som höll i filmerna, han kollade på dom snabbt.

"My opinion is don't rent A walk to remember, you'll only get disapointed in the end." sa han och knackade lätt på fodralet till A walk to remember, filmen jag precis tänkt gå och ställa tillbaka.

"I've actually already seen it, I was just about to put it back when I ran in to you" förklarade jag.

Vi fortsatte små prata om lite vad som helst tills vi blev avbrutna av att hans mobil började ringa, han håller upp en fingarr och visar att jag ska vänta. Jag nickar för att visa att jag förstått, för att visa att jag bara tänker ställa tillbaka filmen höjer jag den och pekar först på filmen sen på hyllan. Den här gången är det han som nickar för att visa att han förstått. Jag ställer tillbaka filmen där jag tog den och gick sen tillbaka till Cole som fortfarande pratade med någon, han hade inte sett mig eftersom han stod med ryggen mot mig och jag tänkte precis gå och ställe mig framför honom men han viskade nu, precis som om han inte vela att någon i närheten skulle höra vad han sa, så jag stannade och lyssnade på vad han sa till personen han pratade med.

"Yes I have her exactly where I want her. Yes I know exactly where she is, I just had visual contact with her." jag kunde precis höra vad det var han sa.

Vilken tjej är det han pratar om? Är det mig? Är det därför han letat efter mig?

"Okey bye" sa han och vände sig om, chockat kollade han på mig. "Did you hear anything of what I said on the phone?" frågade han.

"No, I just got here" ljög jag. Jag öppnade munnen för att säga något men såg på den stora klockan i affären hur den började närma sig halv. Utan att säga något vände jag på klacken och små joggade fram till kassan där jag lade fram filmerna. Cole kom och ställde sig bredvid mig med en förvånad min klistrad över hela ansiktet.

"Why did you rush over here?" frågade han. Mannen bakom kassan skannade och larmade av filmerna och sa summan, jag räckte över pengarna innan jag svarade.

"I was suppose to pick up my pizza that I ordered five minutes ago" svarade jag. Jag tog pennan som låg på kassa disken och tog sen tag i hans hand, snabbt skrev jag ner mitt nummer och lade sen tillbaka pennan.

 Precis som jag tänkte ta emot kassen hann ett par stora mans händer före, jag kollade på Cole och såg att det var han som tagit emot kassen, han bara log och började gå med mig mot utgången.

När vi kommit ut så räckte han över påsen till mig och lovade att ringa mig och bjuda ut mig på en dejt, vilket jag självklart inte tackade nej till. Han tog tag i min arm och drog mig närmare honom, jag trodde han skulle kyssa mig så jag stängde ögonen och väntade på kontakten från hans läppar på mina men den kom aldrig. Istället kände jag läpparna mot min kind. Snabbt slog jag upp ögonen och såg han le ett snett leende mot mig innan han vände sig om och hoppade in i passagerarsätet på en jeep liknande bil, men den såg så stor och tjock ut. Nästan som om den vore pansarskyddad.

Jag undrar om Cole kommer från en rik familj eller om han är känd och jag är dum i huvudet som inte känner igen honom, för med dom fina kläderna han hade på sig och med en sån bil så måste man ha gott om pengar.

Det sista jag hör han säga innan dörren stängs och bilen kör iväg är:

"She just left the store."

 

Cole följde flickan ut ur affären och gav henne en lätt puss på kinden innan han vände sig om och gick mot bilen där hans assistent sitter och väntarpå honom och hans order. Cole öppnar dörren och sätter sig i passagerarsätet och kollar på assistenten.

"She just left the store" säger han och stänger dörren. "Drive around the block then we follow her"

Han tog in ordern och startade motorn på jeepen inna han tröck plattan i mattan och bilen for iväg längst vägen innan de svängde för att köra runt kvarteret.

"Kom igen Erica, du kan göra detta. Det kommer gå bra, bara försök, försök att minnas" viskade jag lågt till mig själv där jag satt med korsade ben på den enorma sängen i sovrummet och stirrade ner på fotografiet i mina händer. Jag hade försökt med detta i över en timme nu och inget, absolut ingenting hade hänt. Jag hade inte fått några nya minnen, inga flashbacks, absolut ingenting. Jag lade ner det sista kortet framför mig och suckade högt. Min mobil vibrerade till och jag såg att det var ett sms från Niall som sade att maten skulle vara klar om tio minuter, vilket betydde att pizzan och han skulle anlända om tio minuter. Niall hade varit ute hela eftermiddagen och sprungit ärenden och efter förslag från mig blev den pizza till kvällsmat, kebabpizza såklart mums fillibabba. Det var en av sakerna jag inte ens behövde tänka två gånger om eller kolla i någon dagbok för att se om det stämde, det var som en inner röst bara viskade till mig när han frågade vad jag ville ha för pizza, kebabpizza. Så det var beslutet jag fattat och smsat till honom. Min mobil plingade till ännu en gång och nu var smset från Zayn. Sedan jag träffade honom för första gången efter olyckan för lite mindre än en vecka sedan hade vi haft ständig kontakt, det var lite awkward eftersom det var som att lära känna en människa på nytt fast denna människan visste allt om mig och det enda jag visste var att han räddat mig en gång när jag var riktigt nära att falla över kanten. Däremot visste jag ju absolut ingen fakta alls om honom, vad han gillade och inte gillade, vad han tyckte om att äta och vad hans största rädsla var. Nu vet jag ju visserligen lite mer fick jag påminna mig själv eftersom jag med denna ständiga kontakten hade lärt mig en del då vi haft helt olika åsikter om vissa saker och kört många rundor av 20 frågor. Jag var lite lättad när Niall den första kvällen här hade frågat om jag ville sova i gästrummet bredvid hemmabiografen eller om jag ville dela säng med honom i det som var vårt gamla sovrum. Jag hade valt att sova i gästrummet av ren princip eftersom jag inte kände honom alls då men nu var jag glad att vi inte delade rum med varandra så han inte kunde se hur långt in på kvällen jag låg och smsade med Zayn efter att vi sagt godnatt till varadra, Niall och jag. Hur mycket jag än försökte och ville kunde jag inte komma ihåg något av Niall. Jag hade förstått av människor och artiklar och mina gamla dagböcker att han betydde mycket för mig och jag lika mycket för honom men jag kunde inte för mitt liv komma ihåg honom hur jävla mycket jag än försökte. Och det ska folk veta att jag gjorde, det gick inte en enda dag utan att jag satt någonstans, ofta i mer än en timme och försökte komma ihåg Niall och mitt gamla liv. Jag reste mig upp och plockade upp några fotografier i en stapel och gick bort med de till byrån och ställde tillbaka på dess platser där de stått någon timme tidigare. Efter några rundor stod jag och beundrade min uppställning, jag hade inte behövt tjuvkika på bilden jag tog innan jag flyttade fotografierna som låg i kamerarullen på min mobil innan jag ställde upp de igen, även fast jag inte kunde få bort känslan av att något var del när jag tittade på alla uppställda fottografier. Jag ryckte på axlarna och tog upp bilden ändå och upptäckte snart att jag råkat byta plats på två av bilderna. Jag tog upp dem och ställde ner det första på sin rätta plats och lyfte upp och studerade det andra fotografiet. Det var en bild på mig och Niall när vi stod lyckliga på en strand och kysstes, solnedgången lysandes och himlen en blandning mellan blå, lila, rosa och orange bakom oss. Den guldiga ramen såg väldigt konstig ut på den högra sidan och jag höjde upp den så den var närmare mitt ansikte och kisade med ögonen för att fokusera min syn. Då såg jag det. Längst hela den högra sidan av ramen var det guldiga bortskrapat och det var bara det svarta kvar med en helt annorlunda form än ramdelen på den vänstra sidan. Jag drog fingrarna över kanten och satte sedan ner den på sin rätta plats på byrån. Mina ögon gick ur fokus och började svarta samtidigt som en kall känsla kom smygande från magen upp mot hjärnan och mentalt bredde jag ut mina armar för den, det kanske inte skulle vara ett trevligt minne men det var en minne som var påväg. 

 

Va superuttråkad så satte mig och skrev lite för att hjälpa Emma så nästa del skulle komma snabbare ;) //Erica 

 

Precis som Erica skrev så skrev hon den här nedre halvan av kapitlet, alltså Ericas perspektiv. Jag är otroligt glad för hennes hjälp, eftersom jag är ganska lat och alltid sätter mig och skriver försent på kvällen och måste sitta uppe sent och skriva.

Iallafall hoppas ni gillade delen!

 

Vad tror ni Cole är för en typ? Är han känd, kommer han från en rik familj eller varför har han så mycket pengar? Och vad är det för något som händer i Ericas flashback? Kommentera vad ni tror.

 

Eftersom ni var så duktig på att kommentera förra delen, så ska vi säga 4+ för nästa del.

Kram Emma xx

 

 

 

 

Jag drar på mig skjortan och knäpper de vita knapparna på den ljusblåa skjortan. Sedan snörar jag på mig mina välanvända bruna läderskor och tar mina bilnycklar från byrån i hallen. Hissmusiken går långsamt på i bakgrunden på färden ner men kan inte lugna ner min snabba puls. När jag sätter mig i bilen och greppar tag i ratten till min svarta Porsche blir den alldelles blöt av min handsvett och jag torkar snabbt av det på mina svarta jeans innan jag håller ner bromsen och startar motorn med hjälp av knappen bredvid ratten. Motorn brummar igång och jag backar snabbt ut ur min parkeringsplats och kör ner för en lång ramp innan jag kommer ut ur parkeringshuset. Därefter förtsätter jag ut genom två järngrindar och svänger höger två gånger innan jag är ute på den stora vägen och påväg mot hennes hus. 

 

Tjugo minuter senare sitter jag utanför hennes lägenhetsbyggnad med en enorm bukett röda rosor på passagerarsätet. Jag stänger av motorn och radion som stått på under hela färden hit tystnar. Jag ser en gammal tant jag vet bor i Lizas hus komma gående och jag knäpper loss säkerhetsbältet och greppar buketten och hoppar ur bilen och springer över gatan. 

"Mrs Greenberg, what a pleasure running into you" säger jag artigt när jag kommer fram och håller upp dörren åt henne såfort hon slått in portkoden. Mrs Greenberg vänder sitt rynkiga ansikte mot mig och ler ett vänligt leende. 

"Harry, always so polite" säger hon och skjuter sin rullator över tröskeln och går mot de gråa hissdörrarna. Hennes blick fastnar på min gigantiska bukett blommor.

"Someone's sorry" säger hon och jag känner hur rodnaden kryper upp på mina kidner. 

"So obvious eh?" Frågar jag och kliar mig i nacken. Hon småskrockar lite och rycker på axlarna.

"The only time a man brings a girl plenty of flowers is when he is sorry or want's to impress her, since I haven't seen you around in so long time I'm guessing the first one" säger hon och jag ger henne ett snett leende. Hissen stannar och med ett pling går dörrarna upp.

"Just hope it works" säger jag när jag lämnar hissen och Mrs Greenberg bakom mig.

"Good luck young man" säger hon och jag ler mot henne när hissdörrarna åker igen, härlig gammal tant det där.

 

Jag vandrar fram och tillbaka utanför de fyra ytterdörarna i tio minuter och först då har jag samlat tillräckligt mod för att ställa mig framför hennes gråa dörr.

"Come on Harry, you can do this" säger jag och innan jag låter mig själv stoppa mig lyfter jag mitt finger och trycker in ringklockan som sitter fast på dörren. Det höga klingande ljudet hörs ut till mig och jag vill vända om och springa ner för trappan samtidigt som nervositeten får mig att vilja spy när jag hör fotsteg närma sig dören från insidan av lägenheten. Jag höjer buketten til min näsa och andas in den underbara doften av rosor och min puls lugnar ner sig några ynkla slag men slår sedan i taket när handtaget trycks ner och dörren öppnas. 

 

Text: All American Rejects - Back To Me Lyrics | MetroLyrics

 

Jag tar ett djupt andetag och börjar sjunga de första raderna på låten jag ägnat de två sista veckorna instängd i min lägenhet att skriva. Synen av hennes ansikte får mitt hjärta att dunka hårt i bröstet men inte längre av nervositet utan av kärlek för henne och rädslan om att bli avvisad och ivägskickad.

 

Hey you
So you never really found your way
Stay true
Did you ever make it through today?

 

I know that when I think about a day without it
Everyday's the same
You wish that you could find someone
But I'm the only one to blame

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when your eyes light up the skies at night
I know you're gonna find your way back to me

 

No don't
Don't you ever let a piece of me down
'Cause time won't
Get back when I'm never around

 

When we live between so many walls
That I can barely breathe
You say that you just want someone
But I'm the only one you need

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when your eyes light up the skies at night
I know you're gonna find your way

 

If it's me that you don't need
Then when the lights go out tonight
I know you're never gonna find your way

 

Soon when I get you, I won't let you go
Ooh if I let you you can take away all that I thought was wrong
And if you hear me there's not much to say
There's gotta be a better way

 

Min röst ekar i trapphuset och Lizas ögon är fulla när jag tar en kort paus där ett mellanspel spelas i mitt huvud för att titta, verkligen titta på henne för första gången på över en månad innan jag fortsätter att sjunga på min låt. 

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when your eyes light up the sky tonight
I know you're gonna find your way back to me

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when the lights go out tonight
I know you're never gonna find your way

 

If it's me that you don't need
That when the lights go out tonight
I know you're never gonna find your way

 

If you pace around the world 
And when your eyes light up the skies at night
I know you're gonna find your way back to me

 

Jag avslutar långsamt och blåser ut all resterande luft ur min mun. Jag lyfter sedan upp blicken och blombuketten mot Liza som står med händerna över munnen och tysta tårar rinnandes nerför hennes kinder. Hon tar emot rosorna och jag kan se hur hennes fingrar blir vita när hon kramar de hårt i sina händer. Jag tar ett djupt andetag och orden jag har så svårt att skapa kommer nu flödandes ur min mun.

"I'm so sorry, for everything. There are so many things I can and want to do better. You are my sunshine, my hapiness, without you I can't find the joy in my life. Now everything is gray and sad, you are the colours in my life and your eyes are my headlights that shine and guide me through the rocky patch that is my life. The only thing that can make it less rough, almost straight are you, by my side, holding my hand and leading me through. You are all that I've been waiting for all of my life so now I'm here begging you, please don't let me go, give me one more chance and I will love you better and more that any guy has ever loved a girl before." Avslutar jag andfått och min blick släpper inte hennes när vi står där och stirrar på varandra. Tystnaden ligger över oss i kanske tio sekunder innan Liza släpper ner buketten av rosorna på golvet i hallen och tar ett stort steg över tröskeln och slår ut med armarna. Snart känner jag de bekanta läpparna mot mina och hennes kropp tryckas mot mig. Jag lägger en av mina händer i hennes nacke och den andra i hennes svank för att få henne att komma närmare mig. Hon börjar backa bakåt med små steg samtidigt som hon håller ett fast tag med båda sin händer i min nacke och jag följer efter henne och stänger dörren efter oss. Hon fortsätter backa och slutar tvärt när hennes rygg slår emot väggen. Våra kyssar blir hetare, mer passionerare och slarvigare när hon hjälper mig av med jackan och börjar knäppa upp knapparna på min skjorta. Jag låter mina händer ströva över hennes mjuka kropp och drar snabbt hennes rosa linne över hennes huvud innan jag låter händerna glida ner över hennes rumpa till låren och klämmer till så att hon hoppar till och upp så hon sitter med benen korsade över mina höfter. Vi fortsätter att kyssas medan vi stapplar mot sovrummet för att ta igen missad tid. Äntligen tillsammans igen.

 

Samtidgt som det nu återfunna paret tog igen förlorad tid klev en annan tjej ut ur en ångande varmdusch och lindande en vit handduk runt sin kropp och en vit om hennes blonda hår. Hon gick igenom sin lilla men hemtrevliga lägenhet och suckade högt när hon insåg att hon skulle behöva spendera morgondagen åt att städa upp denna röran som hon kallade sitt hem. Men inte ikväll, ikväll skulle det bli myskväll med pizza och en riktig romcomfilm. Snabbt slängde hon på sig ett par blåa shorts och en vit hoddie med rosa band till luvan. Hon drog handduken några gånger genom håret för att torka det innan hon borstar igenom det och sätter på sig deoderant och lite parfym och sätter två tofsar på vänster handled så hon kan sätta upp håret senare. Därefter tar hon sin plånbok, mobil och bilnycklar och går ut på gatan framför hennes lägenhetshus och hoppar in i sin gamla, vita Kia. Snabbt ringer hon pizzerian och lämnar sitt namn Josefine Williams för pizzabagaren att skriva ner. När hon kört ett tag såg hon en nattklubb och hennes tankar gick direkt över till en långa främlingen som hade räddat henne.

 

Samma kille som befann sig i hennes tankar befann sig också bakom ett stort, stökigt skrivbord med högar av pärmar och papper utspritt i ett kontrolerat kaos. Kaffemuggar och godispapper låg där det fanns plats och han suckade, han skulle behöva städa innan han gick hem för helgen. Han satt och knappade på den stora datorn som stod i mitten av skrivbordet när en lätt knacknings hördes och han vände sig om och vinkade in sin assistent som stod utanför glasfönsterna som gjorde att han kunde se ut över hela kontoret och alla sina anställda kvinnor och män som satt och böjda över sina datorer eller köade vid kopieringsmaskinen. Den nervösa, unga killen gick in till sin chef och harklade sig. 

"Sir, the girl has left her building" säger han och mannen tittar upp och pausar sitt skrivande i dokumentet och tar in orden. Han nickar snabbt och låser sedan datorn innan han reser sig upp och hänger på sig pistolhållaren och stoppar ner två pistoler, en i vardera hållare innan han med sammanbiten min tar på sig kavajen och knäpper den för att dölja vapnerna. Det är dags.

---

Haaaaaaajjjj guys!

 

Hur är det med er? Har inte skrivit här på aslänge o.O Tänk att tiden bara kan flyga iväg sådär, dessa sista veckorna har varit en helig blandning mellan skola, läxor, fritidsaktiviteter och gymnasieval och alla saker som kommer därtill. 

 

Bara jag som blev sjukt hungrig av att kolla på pizzabilden? 

 

Satte mig när jag kom hem från skolan för en timme sedan och oj, detta gick snabbt haha.

Hoppas ni gillar delen!

 

Ska vi säga 3+ för nästa?

 

Pussar Erica

 

Jag kan känna hur hon skakade där hon stod bredvid mig, egentligen visste jag inte vad hon hade att vara nervös över hon hade känt dom här personerna i flera år vare sig hon kom ihåg dom eller inte.

"Niall what if they don't like me?" frågade hon mig när vi stod och väntade på att någon skulle öppna.

"Erica, these are me lads and their girlfriends, you've known them for years. I know you don't remember them, but they do remember you and if they liked you before they'll like you now. No need to be worried love" mina ord måste ha fått henne att slappna av lite för hon slutade skaka och hon släppte ner axlarna.

Men så snabbt som steg hördes på andra sidan dörren blev hon stel igen, jag tog hennes hand i min och tryckte till lite lätt för att visa att jag fanns där för henne. Dörren öppnades och visade en glad Louis.

"Hi mate, glad you could make it" sa han och vi gjorde en såndär handslag-kram grej.

"Hi Lou, of course, we wouldn't miss it for the world." svarade jag skrattandes, Louis bara skakade på huvudet lite lätt. Han vände sig mot Erica och log prövande.

"Hello Erica, it's so nice to see you again." sa han artigt.

"Hey Louis. I really wish I could say the same, but since I don't remember last time I saw you I'm looking forward to getting to know you." svararde hon glatt.

"Again" lade dom både till samtidigt och skrattade sen åt att dom sagt det samtidigt.

"Louis let them in now, so we all can talk to them" hördes Eleanors röst innifrån.

 

En klar bara sju stycken kvar.

Även om Niall hade haft rätt i det han sa, om att jag känt dom här personerna i flera år och att de redan gillade mig, så kunde jag inte låta bli att vara så nervös så att jag trödde jag skulle svimma.

Louis öppnade dörren helt och backade lite så vi kunde gå in, Niall sträckte fram armen och visade att jag kunde gå först. Jag log och gick in med Niall tätt bakom mig som stängde dörren bakom oss. Vi tog av oss skorna och hängde av oss jackorna innan Niall ledde oss genom huset in i vardagsrummet. Där inne satt Louis och dom andra sju, alla kollade på oss. På mig.

Jag kände hur all färg försvann från mitt ansikte och jag stelnade till i hela kroppen. I vanliga fall hade jag inget större problem med uppmärksamhet, men just nu så hatade jag det mest av allt.

 

 

 

 

"Erica are you okay?" Zayns röst ryckte mig ur mina tankar. Jag tittade chockat upp på honom och sedan runt på alla andra som kollade på mig med oroliga blickar.

"Yeah I just, I just remembered something." svarade jag och allas blickar byttes nu till nyfikna istället för oroliga.

"What did you remember love?" frågade Niall.

"A moment I had with my best friend" svarade jag och log samtidigt som jag drog in Zayn för en till kram.

"Really?!" utbrast han glatt och kramade om mig hårt.

 

--

 

Hittills så hade allt gått jättebra, killarna och tjejerna berättade saker om sig själva för att hjälpa mig komma ihåg dem, tyvärr så fick jag ingen mer flashback eller något mer minne men vissa av sakerna verkade ganska bekanta.

T.ex. att Eleanor var Starbucks beroende, att Louis förut sagt att han gillade tjejer som gillade morötter och sen fick massa morötter och några fler sånna små fakta.

"Mum" hörs en svag röst från övervåningen. Eleanor reser sig upp och går mot trappan.

"Yes honey?" ropade hon.

"I've pooped" fick hon till svar, och vi alla skrattade. Eleanor gick skrattandes upp för trappan.

"Who was that?" frågade jag nyfiket. Alla vände sig och kollade mot Louis. Jag hade egentligen redan plussat ihop allt men jag frågade ändå.

"That was mine and El's daughter, Claire" namnet Claire kändes bekant. "You and her were really close, and she doesn't really get that you've lost your memory so if she's asking annoying questions and stuff like that just tell us, okay?" sa Louis och samtidigt som han sa det hördes steg i trappan och ner kom Eleanor bärandes på en av de gulligaste ungarna jag någonsin sett.

"Auntie Erica!" Ropade hon glatt och sprattlade med benen för att Eleanor skulle släppa ner henne.

"Claire, honey. You look so adoreble" sa jag glatt. Man kan helt enkelt inte vara sur eller irriterad när en gullig unge springer mot dig med öppna armar. Jag lyfte upp henne och kramade om henne hårt.

"Daddy said you were in hospital" sa hon när jag satte ner henne igen. Man märkte att alla tänkte säga något om frågan men ingen hann innan jag svarade.

"I were, but I'm feeling much better now so I don't have to stay there anymore" förklarade jag för Claire som nickade med huvudet för att visa att hon förstått.

"That's good, cause I missed you so much. How you would always tell me stories about princesses, unicorns, magical places and other stuff. But my favorite one is the story about how you and Niall met" Claire fortsatte prata utan att märka hur alla kollade oroligt åt vårat håll. Och när hon nämnde hur jag och Niall möttes så reste sig Eleanor upp och tänkte lyfta upp henne men jag skakade på huvudet och kramade om henne istället.

"I like that story a lot to you know, I think I have to say it's my favourite aswell" sa jag och kollade på Niall som redan kollade på mig och log.

"You have to tell me a new story soon" sa Claire glatt. Jag bara skrattade och nickade.

"Well hug aunt Erica and say goodnight, cause now it's time to go to sleep." sa Eleanor och jag kollade chockat på klockan som visade sig vara mycket mer än vad jag trodde den var. Tiden hade bara flugit iväg och jag hade inte tyckt det var jobbigt en enda sekund. Varken jag eller Niall visade några tecken på att gå hem snart så vi stannade precis där vi var.

"Goodnight Auntie Erica, see you soon" sa Claire glatt och kramade om mig.

"Goodnight darling" svarade jag och pussade henne på huvudet. Eleanor, Claire och Louis försvann upp ett tag men Eleanor kom strax ner igen och berättade att Louis skulle komma ner så snabbt som Claire somnat.

 

Gänget stannade kvar länge hemma hos Louis och Eleanor, de kollade på film och körde 20 questions så Erica skulle få reda på lite mer fakta om sina 'närmsta vänner'. För att förhoppningsvis en dag kunna komma ihåg dem helt, och komma ihåg alla minnen hon hade med dem. De skrattade och hade kul och man kunde nästan tro att det var ett helt vanligt kompisgäng som samlats och hade en myskväll. Men i det här kompisgänget satt en tjej som egentligen inte kom ihåg någon av dom andra så mycket som hon ville, en tjej som egentligen nästan befann sig i ett rum med totala främlingar. Och en kille som skrattade och log, men på insidan gick sönder litegrann hela tiden eftersom tjejen han älskade inte kom ihåg honom. En kille som inte ville något mer än att hans prinsessa skulle titta på honom igen så som hon hade brukat göra förut. Men nu var han som alla andra i det här rummet, nästan en total främling.

---

Förlåt att det tagit tid med delen, skrev ju förut att vårat wifi försvann men vi fick tillbaka det och det har varit lite småstruligt med det den senaste tiden. Och sen så har det hänt så mycket i mitt liv, har t.ex. valt till gymnasiet. Och det var inte det lättaste valet, jag vet ju tvungen att fundera på vad jag vela göra dom kommande tre åren av mitt liv.

 

Men nu så är delen ute och jag hoppas ni tycker om den, den är kanske inte den bästa men jag tycker ändå den är ganska bra och man kan nästan känna hur Erica känner sig.

Liksom hur kul skulle ni tycka det var att tillbringa en kväll med era kompisar som ni inte ens kommer ihåg?

 

Kram Emma xx

Min smssignal ekar genom sovrummet in till garderoben där jag står med underkroppen inlindad i en handduk med blött hår och letar efter kläder att sätta på mig. Det blir ett par svarta jeans och en enkel vit t-shirt. Jag går in i badrummet och hänger tillbaka handduken och drar några snabba tag med hårborsten i håret men sätter inte i något vax än, håret är fortfarande för blött. Med ett stort leende går jag ut mot köket och minimerar det när jag vänder runt hörnet så inte Erica ska tro att jag är konstig eller något sådant. Med inombords är jag överlycklig. Igår hade jag fått ett sms från El som bjöd in oss på lunch vid tretiden och efter ganska mycket övertalande hade jag fått Erica att säga ja. Mitt vinnande argument hade varit att nu, efter 2 veckor inlåst i vår lägenhet var det dags att komma ut och varför inte ta mod till sig att träffa personerna hon konstant läst om i två veckor. För hon hade verkligen konstant läst dagböckerna. Hon var redan på 2013, vilket betydde att hon läst sig igenom fyra år av hennes liv på två veckor, vilket också betydde att hon läst om första gången vi träffades år 2010.

 

 

"Don't throw it in my head this time" säger jag med retfull ton och syftar på boken. Erica hoppar till på sin stol och snurrar på huvudet så att håret flyger. Hennes ögon är uppspärrade av rädsla och jag försöker hålla inne skrattet om hur rolig hon ser ut. När hon ser att det är jag ger hon mig en lång blick som säger inte kul innan hon vänder sig om och tar upp sin bok som hon tappade på bordet. Jag ställer mig på andra sidan bordet och tittar nyfiket på henne.

 

Jag kliver runt hörnet och ser Erica stå i köket lutad mot bardisken med näsan i en av de vita böckerna. Hon äter på ett grönt äpple och hennes långa hår är uppsatt i en boll mitt på huvudet. Hon är osminkad men jag bryr mig inte det minsta, hon är lika vacker ändå. Jag slänger en blick på klockan som hänger på väggen. Hon är snart 1 och jag vet att Erica kommer behöva minst 1 och en halv timme att göra sig iordning idag eftersom hon kommer tvätta bort sminket typ 11 000 gånger. Trots att hon nekar det vet jag att hon bara blir nervösare och nervösare och jag kan inte säga emot, det blir också jag. När jag kommer närmare tittar hon upp och ler mot mig och leendet på mina läppar är 100% äkta. Jag sätter mig på barstolen mittemot henne och tar upp min mobil. 

"Are you going to take a shower before we leave? We should get going around half past two, it takes a while to get there with all this traffic" säger jag och hon nickar med ögonen fokuserade på texten i boken. Hon läser ut sidan och gnager bort det sista på äpplet innan hon slår ihop boken och går mot soptunnan. Hon sätter på kranen och tvättar noga sina händer med ryggen åt mig. Jag låter mina ögon glida av hennes lilla och ömtåliga kropp. Gipset försvann när vi lämnade sjukhuset och doktorn gav henne order om att använda en stödbinda när hon skulle anstränga handen, gör hon det? Svar nej. Erica hoppar upp på bardisken och låter benen dingla mot köket så hennes rygg är placerad mot mig. Med blicken fäst på köksskåpen säger hon.

"In my diary it says that I've read this really good book called the last princess, is there a libary or something nearby  we can go to and borrow it on the way home?" Frågar hon och hennes röst är försiktig och lite tillbakahållen. Ända sedan hon vaknade upp på sjukhuset för exakt en månad och en dag sedan har hon hatat att be mig om saker. Som igår när hon bad mig att köpa en svart hårfärg till henne så hon kunde färga sin utväxt, det måste tagit minst en veka för henne att bygga upp 'modet' eller vad man ska kalla det. Det gör mig ledsen eftersom jag vill hjälpa henne, jag vill att allt ska vara som vanligt och att hon ska komma ihåg mig så vi kan leva lyckliga i alla våra dagar precis så som vi hade planerat innan detta hände. Ericas harklande kastar mig tillbaka till köket och jag ser att hennes blick är placerad på mitt ansikte. Inte på mina ögon men någonstans i vid mina ögonbryn så hon inte behöver möta min blick. Jag skakar på huvudet för att få bort tankarna och försöker möta hennes blick. 

"You don't have to go to the libary, the book is in one of the bookshelfs, let me show you" säger jag och reser mig upp. Hon lyfter upp benen och snurrar ett halft varv på rumpan så hon kan slänga ner benen på min sida av bardisken. Hon hoppar smidigt ner och landar med en lätt duns på tårna på vårt trägolv. Den så vardagliga gesten får mitt hjärta att värka. Jag vet att hon tror att hon var en stor bitch innan olyckan och att hon var jätteannorlunda från den personen hon har minnen ifrån för många många år sedan men det stämmer inte, tills dagen då olyckan inneträffade var hon samma, glada, snälla, gulliga person som jag blev kär i så många år tidigare. Jag går fram till bakhyllan och drar fram boken åt Erica. Bokstäverna står printade på baksidan och poketboken är tunn och lätt i min hand. Erica har tvingat mig att läsa den några gånger genom åren och oftast fick jag henne att läsa det högt för mig. Det var en av de sakerna jag älskade att göra som mest med henne. Vi brukade ligga i någon soffa, ibland utomhus och ofta i vår stora säng sedan vi flyttade hit och vi kunde spendera timtals med att lyssna på den andre som läste ur en bok för oss. Jag brukade ligga med huvudet på Ericas mage hon titta upp på henne medan hon levde sig in i boken och låtsades vara en del av den och en del av karaktären. Den tomma luften mellan mina fingrar får mig att ännu en gång ryckas ur mina minnen tillbaka till den riktiga världen. Jag ser baksidan av Ericas kropp när hon försvinner ut ur dörren med ett 'thank you' och kort därefter hör jag dörren till vårt rum stängas. Jag går ut till bardisken i köket och tar upp Ericas dagbok. Den är från 2013 och jag öppnar sidan där det smala, guldiga bandet ligger placerat. Rubriken visar att det är den 29:e Juli, en vecka efter att hon flyttat till London.

 

 

Jag stänger boken och lägger tillbaka den där jag hittat den. Även om jag inte förstår alla orden har jag lärt mig många svenska ord under de senaste åren och jag kan få ihop orden till förstådda meningar. En tung sten lägger sig i min mage, för även om Erica är här är hon inte här på riktigt och det är det som tynger mig allra mest, jag vill bara ha henne tillbaka. Jag vill kunna omfamna henne utan att hon stelnar till en staty i mina armar och viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne utan att få henne att känna skuldkänslor för att hon inte känner samma sak eftersom hon inte vet vem jag är. Jag vill kunna ta ut henne på stan och hålla hennes hand utan att hon ska vara rädd för alla människor runt om, papparatzis, fans eller bara människor som känner henne utan att hon kommer ihåg dem. Jag vill att hon ska komma ihåg mig och framförallt vill jag att hon ska komma ihåg sig själv. Komma ihåg den människan hon var och sluta tro att hon var så hemsk som hon tror att hon var.

 

 

Jag virar en svart handuk runt mitt långa hår och en vit större handduk runt min kropp. Långsamt öppnar jag badrumsdörren för att se att där är tomt i sovrummet innan jag snabbt tippar fram på tårna till dubbeldörrarna på garderoben och öppnar de. Lampan går igång automatiskt och jag går till min sida av garderoben och drar ut lådan med trosor och plockar upp ett par vita spetstrosor och från lådan under det plockar jag upp en matchade bh. Även om jag inte ska visa de för någon så tycker jag det är fint att ha matchande underkläder, det blir bara viktigare att ha matchande underkläder om du har kille eller man. Jag slänger en kik ut genom de stora fösterrutorna och ser att solen speglar sig i vad den kan. Det var varmt imorse när jag var ute och gick på balkongen så jeans skulle bli alldeles för varmt. Men jag vill inte visa så mycket ben som jag kommer behöva göra med shorts. Klänning får de alltså bli. Jag börjar skilja galgarna från varandra och det så vardagliga ljudet får mig genast att slappna av. Jag hittar en jättesöt vit klänning som var insydd vid brösten och sedan gick platt gick ner till halva låren där det blev små håll som bildade blommor. Jag letade fram ett brunt flätat bälte och sätter det där kroppen går in som mest innan höfterna. Jag speglar mig i spegeln, om man bortser handuksturbanen ser det bra ut men eftersom det bara är tunna axelband över axlarna letar jag fram en kofta som jag kan ha över. Den är marinblå och stickad med hål över armarna och så himla mjuk och skön. Detta är min favoritkofta och jag har använt den i princip varendra kväll när jag suttit ute på balkongen och jag tycker det var tillräckligt kallt att ha på den utan att drabbas av värmeslag. 

 

Jag går ut till sminkbordet och drar ut lådan med sminket och plockar upp massa olika ögonskuggor jag tycker kunde vara fina tillsammans med min brunbrända hud. Den ena var ljusguldig, sedan var de tre nyanser med olika ljusa bruna ögonskuggor så jag kan göra en smokey eye. Jag börjar sminka mig och högra ögat blir faktiskt riktigt riktigt bra. Efter den tredje nyansen på det högra ögonlocket fuckar det upp sig och jag får ta fram sminkbortagningsmedlet och göra om det två gånger innan jag blir nöjd med resultatet. Snabbt lägger jag på lite kajal och mascara men skiter i eyelinern eftersom ögonskuggan blivit så bra och jag i sådana fall förmodligen kommer förstöra allt med den kletiga eyelinern. 

 

Jag drar snabbt med deon i mina nyrakade armhålor och tar upp en hjärtformad parfymflaska från Vera Wang. Den är halvfull så jag antar att den måste lukta gott om jag använt den så pass mycket med alla andra parfymer som ligger på brickan. Jag sprutar lite på min vänstra handled och för sedan ihop handlerderna och gnuggar de mot varandra. Sedan för jag handleden mot nästan och drar in ett andetag. Den ljuva dorten av fräsh frukt och något som påminde om marshmallows fyllde min näsa och jag andades djupt in. Godkänd. Snabbt sprutar jag lite på halsen innan jag lägger ner den på brickan och går in i garderoben igen för att hämta ett par svarta, högklackade skor med ett svart band och ett silverspänne över fotleden. Jag trär snabbt på två ringar på min högerhand och sätter på mig ett halsband och ett par öronhängen i form av två små diamanter, jag tror dock inte det är riktiga diamanter. 

 

Jag slänger en kik på klockan och ser att hon är kvart över två och jag reser mig snabbt och går ut i lägenheten. Jag ska precis börja ropa efter Niall när jag ser honom ligga utslängd i soffan. Huvudet på en av de blåa kuddarna och fötterna slängda över det andra armstödet. Jag går långsamt fram och ser att hans mobil ligger i hans lätt böjda hand och jag drar långsamt ut den och låser upp den. En blå bakgrund med en liten vit fågel jag kände igen som twitterfågeln ploppar upp på skärmen och snart kommer hans timeline upp. Jag trycker in på skriv tweet och tar en bild på hans utmattade ansikte. Snabbt skriver jag 'a little bit tired are we? ;)' och trycker på dela. Jag stänger ner hans mobil och lägger den på bordet innan jag går och lägger skorna i hallen för att sedan gå och ta ett glas vatten i köket. När klockan är 25 går jag bort till Niall och väcker honom försiktigt innan jag går bort och kontrolerar att balkongdörren är låst, inte för att en inbrottstjuv skulle kunna klättra upp hit och ta sig in men det känns bättre, säkrare, med låsta dörrar.

 

Vi åker ner i hissen och såfort motorn startar och bilen börjar rulla lutar jag mig frammåt för att starta radon. Vi åker i tystnad och Niall sitter vant vid ratten och styr genom den hektiska Londontrafiken. 

"You don't have to come you know?" säger han när vi börjar köra in i ett mindre trafikerat område med stora fina hus bakom järngrindar. Jag är tyst en liten stund innan jag suckar högt.

"Better to get it over with, right? To meet them? As you said, it's time" Niall nickar och sekunder senare svänger han höger och in framför en stor järngrind. Han tutar två gånger och portarna öppnas och en stor grusbelagd uppfart leder fram till ett stort, vitt herrgårdsliknande hus, bara en storlek mindre. Jag tittar med stora ögon på alla fönster, blommor, balkonger och franska balkonger som finns utplacerat på husets framsida och helt plötsligt står Niall utanför min dörr och öppnar den åt mig. Utan att jag märkt det har vi stannat och jag knäpper sanbbt loss mig och kliver ur bilen. Vi går uppför den vita trappan och Niall tittar snabbt på mig efter tillåtelse. Jag nickar snabbt och han lyfter handen och trycker in den vita, lilla knappen som är omringad av svarta spiralformade pinnar. När ljudet från ringklockan ekar genom huset innanför dörren växer känslan av illamående i min mage och jag vill bara vända om och springa ut genom grindarna. Varför i helvete ställde jag upp på dethär? Jag är inte redo, inte det minsta. 

haha, ni var mycket snabbre denna gången ;) 

 

---

Jag känner hur min mun faller öppen och mina ögon blir större än tefat. Hallen är gigantiskt med vita väggar och vitt tak där det är massa spotlights riktiade åt olika håll. Niall går in i lägenheten, snarare huset om alla rum är lika stora som hallen, och jag hör hur det klickar till och lamporna tänds. Precis innanför hissdörrarna ligger en brun 'welcome' matta där Niall sparkar av sig sina skor innan han vänder sig mot mig och sträcker ut sin hand för mig att ta. Jag ignorerar hans hand och han skrockande och leende och går in i lägenheten jag också. 

 

Hallen är ett rektangulärt rum som leder till en stor öppning. På vardera sida av rummet finns det spegeldörrar som leder in till två garderober upptäcker jag när Niall skjuter upp dörrarna och lägger in våra skor på skoställ. Det där kan inte vara min ide i alla fall, jag brukar kliva ur skorna innanför dörren och sen står de där tills jag ska använda de igen eller måste plocka undan de för att inte snubbla och bryta benet över de. Ja, jag är lat och jag gillar inte att städa, om någon inte betalar mig för det vilket är lite svårt när man bor i sin egna lägenhet. I slutet av hallen är det två trappsteg ner innan men kommer ner i ett gigantiskt vardagsrum. Helt sjukt vad stort det är! Det måste seriöst vara en tredjedel av lägenheten. Hela väggen mitt emot trappan består av fönster och man kan se i princip hela London härifrån, det känns som det i alla fall. Taket och väggarna som inte har fönster är också vita men inredningen går alla möjliga färger. Soffan och fåtöljerna i det vänstra hörnet brevid fönsterna och kakelugnen är svarta medan mattan de står på är ljusblåa och likaså soffkuddarna. Bordet är silvrigt och det stora matbordet och stolarna som står runt om är mörkt brunt träfärgade. Det står silvriga ljusstakar på bordet och om jag vänder på huvudet till höger ser jag enotroligt stor och cool steroanläggning sitta uppskrivad på väggen mittemot fönsterna. Jag kliver ner för trappstegen och ner på de träfärgade laminatgolvet och går vänster. Vardagsrummet delas av till ett kök med hjälp av en gigantisk bardisk med barstolar. Köket är enormt och som en himmel. Köksluckorna går i samma färg som det stora matbordet, en mörk brun färg. Diskbänkarna har däremot samma färg som bardiskskivan, som är en svart marmorskiva. Kaklet på väggarna är vitt och små lampor under skåpen lyser profsligt ner på arbetsbänkarna. Kylskåpet och fryser är båda aluminimfärgade och blir en stark kontrast mot allt det mörka. Med köket tar det stopp och jag kan inte komma längre in i lägenheten så jag får vända och gå tillbaka förbi soffgruppen, hallen, matgruppen och steron som jag ser det hänger massa inramade fotografier runt om, innan jag kommer in i en korridor med sex olika dörrar. Den första dörren till höger leder in till ett litet badrum med en toalett och ett handfat samt en liten byrå med två lådor. På toppen ligger tre tidningar och några sterinljus i olika hållare. Jag släcker lampan som också var en spotlight och stänger dörren efter mig. Dörren mittemot verkar vara ett gästrum, det är ganska litet jämnfört med de andra rummen men ändå tillräckligt stort för att rymma en garderob men två skjutdörrar med speglar, en vit IKEA byrå, två enkelsängar med ett litet nattduksbord emellan och tre tavlor på den ena väggen. Tre av väggarna är vita och den sista väggen vid sängarna är babyblå precis som överkasten på sängarna och jag kan inte låta bli att tro att det är jag som har inrett med möbler och färg eftersom detta, ju längre in i lägenheten jag kommer, börjar likna hemmet jag alltid drömde om att ha när jag var tonåring. Jag går ut igen men lämnar denna dörren öppen så dagsljuset kan skina in i korridoren. Nästa dörr på höger sida är lite tyngre och jag lägger axeln mot den och ramlar in i ett kolsvart rum när den smidigt svänger upp. Jag känner med handen över väggen till vänster om dörren och tillslut hittar jag en rund knapp som jag skruvar på. Ljuset går på och eftersom jag snurrat så mycket blir det väldigt stark. Jag kiksar mot det plötsliga ljuset som blindar mig men det tar inte lång tid för ögonen att justera sig och jag börjar nästa skratta av förundran. "This is some serious shit, fan vad coolt!" Utbrister jag och kollar runt i hemmabion som ligger framför mig. Det finns tre olika nivåer i "salongen". Golvet är lika högt som i resten av lägenheten på första raden och till den andra är det en ca 20 centimeter hög upphöjning som gör att soffan och fåtöljerna kommer upp litegrann. Till den tredje har någon byggt en plattform cirka en meter hög och en trappa som gör att man kan gå upp och sätta sig i någon av de två svarta sofforna som står där. På den andra raden är det en soffa och två stora fåtöljer som man lätt skulle kunna få plats med två personer i i alla fall och på den första raden är det ingen soffa utan där finns en liten silvrig sackosäck och två stora svarta fatboys-sackosäckar. Hela väggen frmaför möblerna är täckt av en stor filmduk och i taket sitter en projektor. På väggen längst bort från dörren sitter massa olika, inramade filmaffisher och när jag fram till twilightaffischen ser jag att den är signerad. Jag drar med pekfingret över glaset som skiljer det från Taylor fucking Lauthners autograf! AHH!!!! Jag kan räkna till fjorton andra autografer också och jag känner hur jag blir alldelles yr. Detta är så löjligt coolt att jag faktiskt håller på att svimma. Jag vänder mig och och ser att på väggen där dörren sitter tre stora bokhylleplattor och alla är smockade med DVD-filmer. Hyllorna sitter med kanske 25 centimeters mellanrum mellan varje så det tar inte upp en så stor del av väggen på höjden men varje hylla är kanske fem meter lång. Min lilltå slår emot något och jag drar upp högerbenet så jag kan hålla handen om min fot samtidigt som ett 'auch' lämnar mina läppar. Jag tittar ner och ser att det jag slog i tån i var fler bokhyllor som ligger under, inplastade men redo att sättas upp. Jag drar ut en DVD och ser att det är Forrest Gump, det är en bra film, riktigt riktigt bra faktiskt. Tom Hanks gjorde den rollen riktigt bra och jag kan säga att det är en av mina favoriter bland gamla filmer. När jag ser de svarta penndragen uppe över Tom Hank as Forrest Gump tappar jag DVD:en men jag fångar den snabbt igen och kör upp den i nyllet på mig. Är det verkligen sant? Jag drar ut tre DVD:er till och ser att det är samma på de andra olika filmerna. Alla är signerade, alla har autografer. "Okej, jag håller seriöst och kissa på mig så coolt detta är, asså what the smuck, bor jag här?!" Piper jag och lägger till ett litet glädjetjut men slänger snabbt handen över munnen. Tyst Erica! Jag börjar fnissa åt mig själv och åt hur otroligt fjantig jag är men jag kan inte stoppa fangirlkänslorna. Snabbt smiter jag ut och jag slänger en tanke om var Niall håller hus men skakar snabbt av mig den. Att ta in allt det skulle vara ännu mer omöjligt om någon stod och kollade på mig hela tiden och läste av min enda reaktion. Det är ju inte precis som att jag inte märkt hur lätt hans ögon läser mitt kroppsspråk, jag har försökt att inte vara så tydlig men det allra minsta märker han ändå. Dumma kille som kommer ihåg mig och jag inte gör det, pft. 

 

Jag fortsätter in i nästa rum på den vänstra sidan av korridoren och ser att det är ett badrum till men jag orkat inte stanna och kolla in detaljerna. Mitt huvud har börjat bulta av alla nya intryck och dofter. I varje rum man kommer in luktar det annorlunda och jag skulle gissa att det berodde på alla blommor och doftljus. Sedan jag kom in på sjukhuset hade mina lukt och hörsel sinnen blivit mycket bättre. Kanske var det för att jag hade förlorat någonting i hjärnan, som med en blind människa. När synen försvinner brukar andra sinnen som lukt, känsel eller hörsel ofta bli starkare, klarare. Nu, nu när jag inte hade några minnen kanske att förstärka lukt och hörsel var kroppens sätt att göra vågen rakare, att räta ut vikten så det blev jämnvikt. 

 

Rummet brevid hembion är ett sovrum till men jag öppnar bara dörren för att stänga den tre sekunder senare då jag bara vill slänga mig i sängen och sova i tre dagar, jag får åtminstonde avsluta min rundvandring innan jag tar en tupplur. Rummet brevid toaletten som hörde till de båda gästrummen var stort men tomt. Det var fem stora fönster längst lågsidan som vette ut mot London. Jag blev förvånad när jag såg att det redan börjat bli mörkt. Jag är förmodligen på fel sida av byggnaden efterom himlen var en blandning mellan svart, lila och blå men jag orkar inte gå ut till köket för att titta på solnedgången, den var säkert jättefin men om det nu var här jag bodde så skulle jag kunna se den imorgon också. En stor grön matta i olika nyanser täcker golvet och en brun skinsoffa står på kortsidan av rummet vägg i vägg med toaletten. Längst väggen med dörren står det tre mörkt bruna bokhyllor och de innehåller böcker, foton och lite småskålar med snäckor, godis och andra saker. Jag orkar inte titta runt mera men eftersom jag arbetat av alla sex rummen i korrioren + köket och vardagsrummet betyder det, eller borde det betyda, att det bara fanns ett rum kvar. Mitt och Nialls sovrum. Jag vände mig om 180 grader och där, efter en liten korridor med fönster på vänstra sidan var den, dörren. Dörren som ledde in till vårt sovrum. Långsamt, långsamt går jag fram och trycker ner det silvriga dörrhandtaget på den vita dörren. Den går upp långsamt, helt ljudlöst och mina ögon växer sig stora och jag sväljer djupt. Rummet är gigantiskt men det är inte det som fångar min blick. Det som fångar min blick är den gigantiska, GIGANTISKA sängen som står placerad i hörnet där fönsterväggen möter väggen som var målad i blänkande guld. Sängen var spimpelt träfärggad men det var också det sista av det som var simpelt. I varje hörn resersig en pelare och runt om hela sängen hängder vitt, tunt tyg uppbundet med guldsnören till varje pelare men som kan lossas så det täcker sidorna på sängen. Det finns typ tio olika kuddar alla i olika nyanser av vitt eller guld utlagt fint på den enorma sängen. Täcket är vitt och sträcker sig nästan ända från golvet på de högra sidan till golvet på den vänstra sidan. Vid fotändan låg en sådan där slags mattfilt som ofta finns på hotellrum som prydnad. Jag kan inte hindra mig själv utan jag tar sats och springer allt jag kan och hoppar rakt upp i sängen så jag landar med ett magplask. Jag trycker ner huvudet i kuddarna och ger ifrån mig ett litet glädjetjut innan jag slappnar av i kroppen och stänger ögonen. Straxt därefter överväldigas jag av sömnen och försvinnerin i de sovandes värld.

 

När jag slår upp ögonen en stund senare och sätter mig upp har jag ingen aning om tid, år, datum eller framförallt, var jag är någonstans. Är jag kidnappad? Rummet är mörkt men jag är inte fastbunden så jag kryper som i slow motion ut på den vänstra sidan och slänger benen över sidan. Jag sitter där tills mina ögon har vant sig vid mörkret och jag kan urskilja ett litet bord uppställt bredvid sängen. Jag tänder lampan och tittar mig omkring i rummet och genast kommer allt tillbaka till mig. Sjukhuset, jagade av papparazzis, garaget och lyckonumrerna, hissen och Nialls och ja, min, lägenhet. Fast jag tror inte på att det var min längre. Hur fan skulle jag någonsin ha råd med något sånthär om inte jag var en megakändis precis som Niall? 

 

Lampans sken lyser upp rummet i ett mysigt sken och jag ser att jag sitter och stirrar rakt in i två stora dubbeldörrar. Nyfikenheten tar överhanden och jag tassar fram och öppnar de långsamt genom att dra de mot mig. Chockat flämtar jag till vid synnen som möter mina ögon. Så. Mycket. Kläder. Jag går in och snurrar runt i en piruett i ren glädje. Det är en walk in closet och den är helt fantastisk. Garderoben är kvadratisk och närmast dörrarna på den högra sidan hänger massa kavajer och kostymer och på den vänstra sidan, om man står inne i garderoben och kollar ut mot sovrummet hänger massvis med klänningar, vissa i påsar och andra bara på galgar. De är i alla möjliga färger, modeller och tyg. Längst hela långsidan hänger olika kläder på en stång som dinglar från taket ganska högt upp, för under det står massa olika handväskor på tre träfärgade byråer. Jag drar ut den översta lådan och det enda jag ser är olika bh:ar liggandes där i rader. Jag skakar förundrat på huvudet. I lådan under finns trosor och strumpor och i lådan under det strumpbyxor, thights och nattlinnen. Byrån bredvid består endast av olika slags jeans, shorts och några enstaka kjolar. De tre lådorna på den vänstra byrån innehåller de t-shirts och linnen som inte hänger på stången. Hur jävla bortskämd var bruden som alla säger jag varit? Och med såhär mycket kläder och pengar, hur bitchig måste jag inte varit som person? Kanske är det bra att jag fått denna minnesförlusten så att jag kunde vakna upp och bli snäll igen. Den sista väggen var helt fullproppad med skor i alla dess former. Höga klacka, låga klackar, tjocka klackar, stillettklackar, stövlar, gympaskor, converse, ballerina, sandaletter, sandaler, flip flops och så vidare. 

"Helt fucking otroligt" andas jag ut. Nialls sida av garderoben är utformad precis likadant och han har nästan lika mycket kläder som jag har men långt ifrån så många skor och man ser hur min del av skohyllorna inkräktar på hans. Hyllorna är från golv till tak, pinnarna som man lutar skorna mot sitter lite diagonalt så man ser hela skon och som klacken  kunde fastna i bakom så ingen sko åker ner på marken. I mitten av rummet står en  rektangulär sittpuff och en spegel på vardera kortsida. Jag tittar på mig själv och ser påsarna under mina ögon som blivit mörkare och mörkare för varje dag och jag hoppades tyst att några goda nätters sömn i någon av dessa drömsängarna ska kunna fixa det. Jag går ut och stänger dörrarna efter mig och först då ser jag den gigantsika tv:en som hänger på väggen mittemot sängen på andra sidan väggen. Under den är ett rektangulärt, vitt enkelt bord som är fullproppade med bilder i olika ramar och i mitten av bordet står ett så stort det gått utan att det ska sticka ut över kanten silverfat som det var små, lilafärgade stenar uthällda på. Det står fyra blockljus i guld utplacerat på brickan och det ligger en tändare brevid. Jag går fram och tittar på bilderna. Det finns fyra olika bilder i fyra olika ramar på mig och Niall i vid olika tillfällen. En bild på mig när jag hoppade över ett högt hinder på en brun häst i tävlingskläder och en bild på mig och samma häst fast nu stod hästen i vattenbrynet och jag satt på iklädd bikini och ridhjälm. En bild på Niall med två äldre människor som måste vara hans föräldrar och annan lite äldre kille som förmodligen var hans storebror. Det var en härlig bild, alla var glada och tittade in i massa olika kameror.

Jag hittar en bild till där jag också är med så vi var fem på bilden. Jag hittar ingen bild på mig med mamma eller pappa men en där jag och en lite mindre tjej står och kramar och varandra och fottot är taget så våra ansikten var i fokus och utgjorde 80% av bilden. Vi var väldigt, väldigt lika i ansiktet och jag antar att det var Natta, min lillasyster, som jag står där med. Hennes hår var så mörkt brunt att det nästan ser svart ut och inte alls som jag kommer ihåg det från de minnen jag har från fem år sedan. Hon har helt enkelt färgat det och gått ner i vikt, precis som jag har gjort från det fotografiet. 

 

Jag ställer ner fottot och snurrar runt och går mot dörren längst in i rummet på samma vägg som dörren ut till hallen var. Det är mörkt här inne och jag känner mig fram efter lysknappen och efter en minut och några svordommar hittar jag den och trycker på den. Detta var en vanlig lysknapp som man bara behövde slå på och av men när lampan tänds ser jag att den var delad i hälften plus att det fanns en rund spotlightknapp också. Badrummet är gigantiskt och nästan lika stort som det första gästrummet jag var inne och titta i. På kortsidan precis till vänster om dörröppningen finns det ett långt handfat med två kranar och badrumsskåp med speglar. Rakt fram från dörren finns en toalett och på marken står ett litet ställ med vad som antligen är serie eller skvallertidningar. Till höger om det är två kaklade väggar med en genomskinlig duschdörr och jag går fram och öppnade dörren, jaop. Ett glatt och nöjt leende sprider sig på mina läppar. Det var en regndusch. Till höger om det längst den andra kortsidan av det rektangulära badrummett är ett stort jacuzzibadkar och jag hoppar nästan upp och ner och klappar händer av hur otroligt och hur fint här är, i hela lägenheten. Bredvid badkaret står ett likadant minträd som jag sett två av i vardagsrummet och ett i mitt och Nialls sovrum.

 

När jag kommer ut från badrummet efter att ha varit på toaletten ser jag ett vitt sminkbord med en stor spegel stå intil väggen som blev av WIC:en. Det finns två slags muggar med massa olika borstar och en med kajalpennor och en med massa olika mascaror. Man ser spår av smink som foundation och puder på ytan av bordet och jag sätter mig på puffen och drar ut lådan till höger. Där ligger fler ögonskuggar än jag orkar räkna till i olika färger och olika nyanser men några som ser exakt likadana ut som de andra. I den vänstra lådan ligger i olika små fack olika foundastions, puder, rouger, concealers och andra hudprodukter. Det ända jag kan tänka är: helt otroligt. Inte ens inne i sminkbutiker kändes det som jag sett såhär mycket smink, någonsin. En bricka i guld står på den vänstra sidan av bordet och är helt smockad med parfymer. Jag tar upp och doftar på många av dem men sedan blir jag lite yr av alla de starka dofterna och sätter ner de på brickan igen.

Jag reser mig upp och går ut ur sovrummet och fortsätter mot vardagsrummet. Tyst musik är på och den omissbara lukten av stekt vitlök sprider sig till min näsa. Jag andas in ljupt och gör ett lågt mm:ande som får mina läppar att vibrera. Långsamt rundar jag hörnorna och stannar när jag ser Niall i köket vid spisen. Det ryker från stekpannan och han är snabbt där och väner på någonting innan han går tillbaka till att göra en sallad i en liten skål. Jag går långsamt fram och sätter mig tyst på en av barspolarna. Niall vänder sig om med två gafflar och en kniv i vardera hand och tappar båda gafflar i förvåning när han ser mig. Jag fnissar åt hans förvånade och lite rädda min.

"I'm sorry that I scared you, it was not my intention" säger jag och betonar ordet not lite extra för att få mig själv att inte skratta när jag glider ner från bartoplen för att plocka upp besticken han tappat från golvet. Han skakar bara på huvudet och vänder sig om tillbaka spisen igen och jag skakar på huvudet men en leendes va?-blick.

 

Jag torkar av besticken med en handduk innan jag går tillbaka och sätter mig på barstolen och lägger en gaffel och en kniv på platsen bredvid min också. Efter fem minuter sätter Niall fram en tallrik framför mig och jag tittar ner på den ljuvliga salladen och köttbiten som ligger framför mig. Min mage kurrar högt och jag hugger in på den fösta riktiga maten jag fått på en lång, lång tid då sjukhuset oftast matar en med risgrynsgröt eller liknande, usch. Jag som inte ens gillar gröt. 

Vi äter i tystnad, endast bestickens skrapande och gnisslande mot tallrikarna hörs tillsammans med den låga musiken som fortfarande spelas. Niall blir klar före mig och jag får kämpa att få ner de sista bitarna på min tallrik. Det är förmodligen eftersom min mage inte är van vid så stora portioner, eller ens riktig mat. 

"I was thinking about taking some ice cream for dessert, do you want some?" Nialls röst bryter igenom lagrerna av tystnad och jag skakar på huvudet och klappar mig på min hyfsat platta mage. Lite hull har jag sett att det finns där men inte så mycket som det brukade när jag var liten.

"Thank you but I'm full" säger jag och ler blygt mot honom. Han nickar och reser sig upp och tar min och hans tallrik innan han går runt bardisken och drar i en handtagslucka. Till min förvåning faller den utåt och avslöjar en diskmaskin, den var snyggt inplacerad. Niall börjar lassa in våra tallrikar och jag reser mig upp från stolen.

"Do you need any help?" Frågar jag försiktigt och Niall ger mig ett leende. 

"It's cool, why don't you go and check out the balcony, you haven't seen that yet huh?" Säger han vänligt och jag skakar på huvudet. Han ställer sig upp och pekar bort mot malsalsbordet och fönsterrutorna. 

"All the windows are movable but the lock is on the one in the middle, next to the dinnertable"

"Oki dokey" säger jag snabbt och ger honom ett leende innan jag lägger all min tyngd på mina hälar och snurrar runt. Jag går med snabba steg bort mot fönstret Niall pekade på och ser att det sitter ett vitt handtag med en nyckel i. Snabbt snurrar jag nyckeln ett kvarts varv till vänster och lämnar den svala, tysta lägenheten för att komma ut i ett hyfsat varmt London som aldrig sover. Jag hör bilar tuta och ser flera neonskyltar och grupper med människor gå runt på gatorna. Vårt hus är högre än alla andra husen runt om vilket ger det en fantastiskt utsikt över staden. Det står en soffgrupp som innehåller två tremannasoffor, ett bord och två fåtöljer till vänster men jag kan inte urskilja färgen på soffkuddarna. Bordet är iallafall svart och det är skeletten till möblerna också. Jag går förbi möblerna för att se hur långt man kan se och blir förvånad när jag ser att balkongen fortsätter runt hörnet och nyfiket går jag vidare. Balkongen är smalare här och egentligen ingen balkong utan mer som en gång, kanske en och en halv meter bred. Utefter väggen står flera olika krukor med vad jag antar är blommor men eftersom det är så mörkt ute kan jag inte se tydligt. Jag fortsätter runt nästa hörn och när jag tittar in genom fönsterrutorna kan jag se den gigantiska sängen och den svaga skuggan av den stora platt-tv:en som var uppskruvad på väggen. Ljuset är svagt och kommer från lampan som jag tidigare tände. Balkongen är fortfarande lika smal men när går närmare fönsterna ser jag att det också är skenor i marken som borde betyda att man kan gå ut och in genom dessa dörrarna också. Här står tre hinkkrukor tillsammans i ena hörnet i vad jag tror är färgen silver och de har små blommor planterade i sig. Jag känner på jorden som är snustorr och gör en punkt i huvudet att vattna alla blommor innan jag går och lägger mig. 

 

Jag går vidare och passerar det tredje hörnet och jag ser att här också är en balkong med möbler och när jag kikar in genom fönstret ser jag skuggorna av en soffa och vad jag antar är bokhyllorna. Jag går vidare och svänger runt hörn nummer fyra och ser en figur sitta i soffan. Nialls ljusa hår står ut i mörkret och får en nästan spöklikt sken av ljusen som är tända inne i vardagsrummet. Jag går fram och ställer mig och tittar ut över London. Jag hör hur Niall reser sig upp men snarare känner än hör hur han kommer närmare mig. Jag lägger upp båda händerna på det vita, runda balkongräcket som räcker mig till naveln och lutar mig lite frammåt och trycker mina ben mot glasrutan mellan golvet och räcket. 

"This is sick you know" säger jag till Niall men fortsätter att titta ut över London. "I can't believe we live here, it's like a mansion!" Jag snurrar runt och mina ögon blir stora av förvåning och chock när jag märker hur nära Niall står. 

  

 

 

Jag satte igång musiken, pluggade in hörlurarna och lade mobilen i fickan innan jag började gå hem, egentligen ville jag ta en taxi eftersom mina benmuskler värkte sönder men eftersom jag glöme plånboken hemma fick det bli att gå hem från gymmet idag. Egentligen var det inte så långt, tio minuter hem till min lägenhet och mesta delen av promenaden var genom en fin park. När jag kommer hem ska jag tappa upp ett bad, tända massa ljus och bara ta det lungt tänker jag när jag går där med min tunga väska som bara väger mer och mer för varje steg. Jag ska ligga där och lyssna på musik, käka lite godis och GODIS. Jag har inget godis hemma! Jag tog med det till El och där tog det slut. Med ett nytt mål i tankarna svänger jag av en "avfart" tidigare i parken och börjar gå mot min favorotkiosk. De har både sjukt gott och billigt godis och tro det eller ej, lösgodis. Det är inte många ställen i England man kan få tag på det. Det var min absoluta favoritmataffär här i London, fast affär skulle jag inte kalla det. Det var en liten kiosk som sålde godis, tidningar, dricka och mackor. Plingan ringde hemtrevligt när jag klev in och jag gick direkt fram till väggen fylld med olika lådor som var fullproppade med godis. Påsen blev tyngre och tyngre i min hand och jag fick stoppa mig själv när jag på att jag inte hade några pengar, fucking helvetes skit. Jag ställde ner godispåsen på marken och satte ner min sportbag för att leta igenom den, kanske kanske kanske låg tio pund intryckt i ett hörn av väskan. Mina händer brottades med handduken och jag kollade upp i butiken, det var ingen annan där utom en man i svart jacka som stod och kollade på tidningarna plus butiksägaren som stod och kollade på sin mobil bakom disken. Bra, då kunde jag lägga ut lite saker på marken. Jag lyfter ut handduken men den hade fastnat i min dragkedja så när jag skulle rycka loss den blev rycket så kraftig att jag ramlade ner på rumpan med handduken i mitt knä. Jag kunde känna hur det trumpna uttrycket spred sig över mitt ansikte och jag ryckte till när jag hörde Josefs bullrande skratt. Han lämnade sin plats bakom disken och traskade fram till mig. Han var ganska lång, kanske 1.90 med mörk lockigt hår och en stor mustach. Han var runt 55 och hade lagt på sig en del de senaste tio åren sen han flydde till England med sin familj från Syrien. "Well done Josefine" Sade han med skrattet i luften. Trots att han bara bott här i tio år hade han en riktigt bra engelska även om han hade en ganska rejäl brytning. Jag skrattade med honom, det måste sett otroligt roligt ut. Han sträckte mig sin hand och jag greppade tag i den så han kunde dra upp mig till stående. Jag böjde mig ner och plockade upp min handduk från golvet och då ramlade något svart och rektangulärt ur den. Min plånbok! Jag tog upp den med ett stort leende och öppnade den, jaop, massa pund i! Jag tryckte snabbt ner handduken i väskan och drog igen dragkedjan. Josef plockade upp min godispåse och räckte den till mig med ett leende. Jag tog glatt emot den och vi ick tillsammans mot kassan, småpratandes. Efter alla gånger jag handlat i denna butiken känner jag och Josef varandra väldigt bra så samflötet flyg på tills jag slängde en blick mot tidningsståndet vid kassan. Jag tystnade trvärt och Josef gav mig en undrande min från sin sida av disken. Jag plockade upp tidningen och läste rubriken med stora ögon. I helvete heller att någon printat detta för att få pengar, fan ta alla journalister. Rubriken löd "Memoryloss are seperating our most loved it-couple!" och under det fanns en bild på Erica och Niall, hand i hand på röda mattan till MTV- awardshowen 2018. Jag smällde upp den på disken och Josef gav mig en chockad blick. Snälla snälla säg att Niall inte gått ut med detta till pressen, det kan inte vara han, han skulle aldrig göra så mot Erica eller han själv för den delen. Han gör inte saker för att hamna i tidningen, han håller sig helst borta från allt sånt och jag vet att Erica känner på samma sätt. Hon har sagt det till mig i princip varje gång hon dyker upp i skvallersidorna, det enda undantaget är vid röda-mattanbilder för då vet hon att det är nödvändigt, då måste hon synas för annars blir Nialls management riktigt sura på både henne och Niall. En gång när de smet in bakvägen till en stor gala släppte management ut massa photoshoppadebilder på Erica och andra killar, både kändisar och icke kända, och spred rykten om att hon hade en affär. Både Niall och Erica visste ju egentligen att det inte var sant men jag vet att det fick Niall att ifrågasätta henne i början och de blev ett rejält bråk som innebar att Niall stormade ut ur deras lägenhet. Jag och Ericas bästa kompis fick komma och trösta henne hela natten innan Niall kom hem, rödgråten och ångerfull klockan sex på morgonen och allt slutade i kyssar, tårar och äckligt söta ord. Då gick vi hem och lämnade Niall och Erica att försonas men det tog seriöst tre veckor innan de blev normala och man stod ut med att vara i samma rum som de igen. Jag lade upp femton pund på disken och tryckte ner godispåsen i väskan och började bläddra fram artikeln i tidningen medan jag gick mot dörre. "Keep the change" ropade jag över axeln när dörren gick igen bakom mig. Jag skyndade på stegen och när jag kom hem slänge jag av väskan i hallen och plockade upp mobilen och artikeln. Jag satte mig vid köksbordet och letade upp Niall nummer i min kontaktlista men jag tryckte inte på luren utan jag lutade mig över köksbordet och läste artikeln.

 

När jag läst klart den korta spalten kokade jag fullständigt av ilska, vad fan var det här? Hur VÅGADE de skriva något sånthär! Jag har sett många dåliga tidningsartiklar i min dagar men detta tar ju den solklara förstaplatsen. Man kan inte fejka en hjärnskada, det är klart hon inte spelar, en människa kan inte vara så otroligt rakt igenom elak. Eller kunde man, kunde någon, kunde Erica? Nej, nej, nej vad tänker du med Jossan? Klart hon inte skulle låtsas glömma Niall, hon är absolut inte en sådan människa. Du har kännt henne i flera år Jossan, du vet att hon absolut aldrig i hela sitt liv skulle göra så, speciellt inte mot Niall. Av alla människor hon kan göra det mot skulle det aldrig falla in att göra något sådant mot honom, hon älskar honom för mycket. Eller om man ska tro Louis, älskade. Jag skäller arg på mig själv när jag trycker på luren och låter signalerna gå fram. Det tar tio signaler och jag ska precis lägga på när en brusande hörs och Nialls sömniga röst hörs i mitt öra. "Hello?" Frågar han och jag puttar mentalt ut orden ur min mun. "Hi Niall. It's Josefine. Is Erica there? I have something important I have to speak to you about." "No she's being examined by the doctors after what happend yesterday. I was just taking a nap, what's on your mind Josefine?" Frågar han med snäll röst och jag tar ett djupt andetag för att samla mig, varför måste det vara jag som berättar det för honom, och speciellt över telefon? Jag har aldrig gillat att ge människor dåliga nyheter men idag så måste jag, han måste få veta. "When I was on my way home from the gym I went by a kiosk and there were some magazines that cought my eye. Erica was on most of the covers and... and somebody have spread the news, it was all over them. I bought one, they don't know much but they know the important stuff, somebody have told them about the memoryloss." avslutar jag. Det blir helt tyst i kanske tio sekunder och jag börjar undra om han svimmat eftersom det är så tyst men sedan hör jag en djup utandning. "Does it say who it was?" Han röst är samlad och jag kan se hans sammanbitna min framför mig. "No, it says that the magazine have been trying to call you and the other boys for a comment but that no one gave an awnser." Säger jag snabbt. Denna gången kommer utandningen snabbare och jag kan inte ens tänka mig vad som skulle ha hänt om det varit någon av killarna som hade gått till pressen med nyheten. "I can hear in your voice that the article says something else aswell" hör jag Niall säga efter en lång tystnad. Jag sneglar nervöst runt i rummet, fan, jag som trodde jag avslutade det bra, avrundande lixsom, så att han inte skulle höra på mig att det var något mer. "I, I don't know what you're talking about" börjar jag men Niall harklar sig med sådan styrka att jag genast slutar att försöka bortförklara det. "Just tell me Josefine, I don't really think it can get worse right now so just get it out." Jag är tyst i någon sekund innan jag stänger ögonen och tar ett djupt andetag. "They're writing that, they're wondering if it really is a memoryloss, not just Erica playing us everybody so that she can get out of the marrige before it's too late." Tystnaden som följer är den tyngsta jag någonsing varit med om. "But of course she's not pllaying us Niall, she loves you so much and she would never do anything like that, she's to kind, she has to strong thoughts of what's right and wrong to ever play anyone that kind of trick. To play with your heart like that, it's something she would never do". "Of course not, I know she wouldn't. It's just hard to hear, I'm just so angry right now, who the hell told the papz about her condition?!" Han röst blir både arg och högre på slutet av meningen och jag känner hur nervositeten växer. Inte för jag är den som läckt det utan för den som faktiskt har gjort det skull, den personen kommer inte ha mycket kvar när Niall är klar med den. "I'm sorry Josefine, thank you for telling me this. I have to make some calls, bye" "Bye" säger jag men det är för sent, han har redan klickat mig.

 

 

Ilskan är överväldigande när den bubblar inom mig och jag boxar hårt ner i Ericas kudde där jag står bredvid hennes säng. Hur FAN kunde ha gå ut i pressen med det? När jag får tag på den jäveln kommer han önska att han hade hoppat ut för ett hustak igår. Argt går jag igenom mina kontakter och trycker på Josh nummer. Tre signaler går fram innan ett avlägset 'hello' hörs. "Was it you? Did you tell the papz? You're the only one I told except the boys. How could you! I thought our friendship meant more then that to you. I never thought you was one of them who would sell me out for money. You know how hard it is to be famous, you know how it is having your deepest secrets thrown in your face by a magazine. But I mean this, this isn't even MY secret, it's Ericas and I trusted you so much I thought you wouldn't spread it on. Goodbye Josh" säger jag när alla andra käsnlor utan ilskan börjar höras i min röst och jag lägger på luren. Jag står bara där i säkert tre minuter och stirrar rakt ut i luften och trycker tillbaka tårarna, jag trodde verkligen Josh var en bättre vän än så, jag trodde jag kunde lita på honom men ack så fel jag kan ha. Något som alla verkar älska att gnida in i mitt ansikte. Jag staplar bakåt, en fot i taget till jag känner väggen mot min t-shirtklädda rygg och jag sjunker ner längs den. Jag drar upp benen mot bröstet och lägger pannan mot knäna när jag inte längre kan hålla inne tårarna och de börjar rinna ner för mina kinder. Jag känner mig så otroligt förrådd där jag sitter där på golvet, ingen verkar älska mig längre. Erica har glömt vem jag är, Josh vänder sig mot mig och alla killarna har hållt sig på en armlängs avstånd sedan den dagen då Erica vaknade ur sin koma. Min mobil vibrerar gång på gång och jag känner för att slänga in den i väggen. Jag tar upp den och ska precis drämma den allt jag har när jag ser att det inte är Josh som ringer, inte bara i alla fall. Det är Demi som har postat något på twitter. Twitter! Jag vill inte se vad de skriver om Erica men jag måste, jag vill inte att hon ska bli totalt bombad med hat första gången hon loggar in på twitter, jag vill ha det under kontrol. Jag skiter i min feed och mina mentions och klickar direkt in på delen med trender. Tre av de tio världstrenderna handlar om henne och jag klickar in på den översta som är #EricaForgotAboutNiall. Sidan laddar snabbt men hela tiden rullar det in nya tweet under hashtagen. Jag trycker inte på refreshknappen utan skrollar bara ner på sidan. Hatet bara forsar fram, visst, det finns de som skriver saker som ''What happend? What is this trend about?' och andra som motarbetar hatet och skriver saker som ''Stop hating on Erica, we don't know what happend. Maybe the magazines just put together a story to own some money.' och så vidare men det är kanske två av tio tweets och det försvinner i mängden av alla hattweets. 'I knew she would forget about Niall, she's nothing but a golddigger...' 'She was only doing it for the fame and now she found a good way out'  tweet som de fortsatte och fortsatte, blev fler och fler ju länge ner jag skrollade och jag tvingade mig själv att gå ut från taggen innan jag själv skulle börja tro på det, även om jag visste att hon hade minnesfölust på riktigt, man kan inte spela så bra. Jag skulle precis trycka ner twitter när jag bestämmde mig för att skriva ett tweet istället. Jag satt länge, länge och stirrade på skärmen, jag ville ju inte bekräfta det, det var inte mitt val att göra, det var Ericas. Hon måste tycka att det är okej att vi gick ut med det, det är hennes liv och det är hon som bestämmer. 'Know before you judge or send innocent people hate.'  Den sista staven i slutet linkar i samma takt hela tiden när jag kollar på vad jag skrivit ner, alla borde förstå vad jag menar och Erica kan spinna vidare hur hon vill på detta. Om allt spårar helt kan jag bara säga att det var om en annan person eller om alla kändisar i allmänhet. 

 

Snabbt stänger jag av mobilen och lägger ner den i fickan. Jag går fram till garderoben och drar ut bagen där jag har det mesta av mina saker men inte alla. Jag öppnar den på sängen och börjar plocka ner de två skjortorna som jag hängt i garderoben. Nu får det vara nog. Jag tänker inte stanna här en timme längre, jag har varit här och släpat länge nog. Precis när jag dragit igen väskan och lyfter upp den på axeln hörde jag den ljuvligaste rösten klinga genom hennes rum. "So I guess this means you decided to take off. I wasn't worth waiting for after all?" Jag snurrade runt och mötte Ericas gröna ögon.

---

Ojojoj, gick det över gränsen för Niall, lämnar han Erica nu? :(

 

Vet ni hur otroligt svårt det är att skriva om sig själv i tredje person? Hoppas det är OK skrivet i alla fall... haha

 

Kom och tänka på en sak när jag satt och skrev, vill ni ha en personlighetsförklaring (vet inte vad det heter men när vi skriver ett inlägg om varje person, vad de heter, deras personligheter, lite info om de och sånt).

Svara på frågesaker nedanfööör eller den som poppar upp då! Och kommentera personerna ni vill ha det om ifall ni väljer svar 4! :) 

 

Ska försöka få upp nästa del till den 26:e.

 

 

Pussar Erica :) 

 

 

 

bild 1, bild 2, bild 3 

Att kolla på Erica med hennes familj gjorde mig både glad och ledsen på samma gång. Jag var glad att hon och hennes mamma fick en nystart, för även om Erica inte velat inse det förut så behöver hon sin mamma. Och man ser på henne att hon är mycket gladare nu när dom är här, hon ler nästan hela tiden och hon skrattar en massa. Det som gör mig ledsen är att inte jag kunde få henne att göra dom sakerna, jag vill att hon ska le det där underbara leendet när hon ser mig som hon alltid gjorde förut, jag vill att hon ska skratta åt mina otroligt lama skämt som egentligen inte är roliga alls. Det är sånna där småsaker jag saknar allra mest.

Just nu var hennes mamma och pappa tillbaka på hotellet de bodde på, vilket lämnade mig ensam med den nu sovande Erica. Jag ville verkligen inte att hon skulle vakna just nu och se mig sitta här och kolla på henne, då skulle hon förmodligen tro att jag var något creep och så skulle hon aldrig komma tillbaka till mig. Men jag kunde inte förmå mig själv med att titta bort, hon var så otroligt vacker. Hennes långa mörka ögonfransar som ibland fladdrade till lite i takt med hennes ögonlock, nästan som om hon ville öppna ögnen men inte gjorde det. När jag satt och granska alla små detaljer jag gillade hos henne såg jag att hon hade sin mobil i ena handen och så nyfiken som jag var så kunde jag inte låta bli att försiktigt sträcka mig efter den och försiktigt ta den ur hennes händer. Jag skrev in samma kod som hon hade haft så länge jag kunde minnas och kom in på mobilen och såg att hon senast varit inne och kollat på bilder. Just nu var hon på bild 209 av 5467. Det där är en av de små grejer jag lade märke till hos Erica ganska snabbt, hon hatar att radera bilder av människor hon står nära. Så hela henes mobil är fylld av massa olika bilder och album och gör att minnet är fyllt i princip hela tiden. Även fast hon laddat över de på henne dator vill hon inte radera dem. Just den här bilder är av henne vid Kastrup dagen hon flyttade till London. Hon har ett enormt leende på läpparna och står omringad av massa resväskor. Nästa bild är på henne och hennes familj, samma dag, de står och kramar om varandra och hennes pappa ser ut att vara påväg att gråta vilken sekund som helst medan hennes mamam redan gör det. Nästa bild är på henne och hennes bästis Rebecca. De står och kramar om varandra i en bamse kram och båda ser ut att vara påväg att börja gråta.

 

Jag fortsätter att bläddra bland hennes bilder och mitt hjärta brister lite när jag kommer till en speciell bild av oss två. Vi står och håller om varandra och Erica håller upp sin vänstra hand och visar stolt upp förlovningsringen jag för några sekunder sedan trätt på hennes finger. Jag stoppar ner handen i fickan och tar upp ringen och snurrar den mellan mina fingrar. Nästa är en video och jag sänker volymen för att inte väcka Erica innan jag startar den. Det är jag som filmar för jag är inte med i videon och på skärmen spelas det upp en video när Erica rusar in Louis och Eleanors vardagsrum och 'diskret' visar sin förlovningsring. När Eleanor och Jo ser den flyger de båda upp och kastar sig på Erica. Jag kollar upp på Erica och tar hennes hand i min.

"Love I miss you so much! Why can't you just remember me? It kills me knowing you don't know who I am, and I want nothing more than for you to come back for me. Erica I love you with all of my heart and you mean everthing to me, I can't lose you. I just can't. That would be like losing a part of myself, a bigger part of me, the biggest part of me. It would be like someoe riped my heart out of my chest, threw it to the floor, stepped on it a thousand times over and over again and then put it back inside my chest. I can't function without you Erica, you are my life now and I can honestly say that if you don't remember me and I lose you now I don't have anything worth living for." Jag tystnar några sekunderoch bara kollar på henne innan jag fortsätter.

"I'll do everything that's in my power to help you remember me and all of the other boys and girls. I love you so much Erica"

Mina axlar sjönk ihop och samtidigt som en liten lättnad släppte från mina axlar så var den största tyngden kvar. Jag satt där och höll henne i handen och bara kollade på henne när jag helt plötsligt kände mig väldigt iaktagen. Snabbt vände jag mig om och i dörröppningen stod Sara, Ericas bästa kompis och kollade på mig.

"How's your princess?" frågar hon och ordet som så många gånger förut har fått mig att le får mig nu inte ens att känna mig glad inombords. Prinsessa..

Eftersom jag fortfarande håller Erica handen märker jag att hon rycker till och några sekunder senare slår hon upp ögonen och kollar rakt på mig.

 

Jag hade vaknat för en liten stund sen och hade under hela tiden känt trycket av någons hand i min. Handen kändes så bekant men ändå så främmande. Jag hör hur dörren öppnas och någon kliver in.

"How's your princess?" ordet för tillbaka ett minne.

Där slutar minnet och jag kommer tillbaka till nuet, jag slår upp ögonen och möter Nialls blåa ögon. Personen som kommit in i rummet tidigare är en tjej med mörkt, hår som räcker nedanför henne bröst och fallet från mittbean ramar in hennes ansikte på ett sätt som får hennes kindben och ljusa hy att stå ut. Hennes blågröna ögon ramas in av en smal eyeliner och ljusbrun ögonskugga. Hin är kladd i ett par jeansshorts, ett svart, tajt linne som framhäver hennes medelstora bröst och platta mage. När hon ser att jag slagit upp ögonen springer hon fram till mig och armbanden på hennes handled ger ifrån mig ljud när de studsar mot varandra. Hon kastar sig mot mig och omfamnar mig i en jätte kram. Hon måste ha märkt att jag inte kramade tillbaka och var alldeles stel för hon backade genast undan och ber om ursäkt. Sen sträcker hon fram sin hand mot mig och jag greppar den och skakar den vaksamt och försöker klistra på ett pokerface.

"I know you don't remember me but I'm Sara, your best friend." säger hon.

Jag kollar noga på henne, namnet ringer en klocka och det sätter ett ansikte på näthinnan men den passar inte i på den Sara som står framför mig. Den Sara jag ser i mitt huvud är 15 år och har blont, midjelångt hår som ramar in hennes ansikte. Hon har bruna ögon och ett annat leende. Hon ser inte alls ut som hon som står framför mig.

"I'm sorry but I don't remember you, it might help if you told me how we met?" säger jag så trevligt jag kan och försöker hjälpa henne att få mig att minnas henne. Jag gillar Sara direkt, hon verkar vara en snäll och rolig tjej. Man kan se på Niall hur han lutar sig tillbaka i stolen och ler ett vänskapligt leende mot henne att han känner henne så hon måste tala sanning. Niall som sägs vara min fästman skulle väl inte ljuga för mig? Om inte detta är någon slags konspiration som finns här för att lura mig, totalt. 

"Okey, so it all started when you moved to London and into my building. We met when I came out to greet you and welcome you to our building and ask if you needed some help with your boxes. You acceptet and we spent the day carying boxes to the right rooms and building your bed. That night we orderd pizza and sat on your small balcony and the day after that when I woke up I came over and helped you unpack some more boxes and since it was summerbreak we spent two weeks like that together. Unpacking boxes, building furnitures, painting walls and hanging up photos and paintings. When we finally were done I threw a party in my apartment and invited you as the guest of honnor so you could get to know some people. The party was nice and you made a lot of friends you told me some days later when I wonderd why your phone wouldn't stop buzzing. But that night, the night of the party my ex turned up out of nowhere and stared a fight with like five different people and you we're the one that stood up for me when he started going at me. You made him disapeer out of my life forever and I can't thank you enought even today many years later.  Since that eavning we were like piff and puff, never leaving eachothers side and the best of the bestes friends." Hon avslutade sin berätelse och  försökte möta min blick men jag kollade ner på mina händer. Det kändes inte som om det var mig hon berättade historian om, det kändes som om hon referereade till en annan människa, en annan tjej, en annan person som gjort dethär. Början passade in med min dröm jag haft för ett tag sedan med att jag flyttade till London men Sara hade inte varit med i den alls. Jag tog ett djupt andetag och lät min tunga fukta mina läppar innan jag tittade upp och mötte Saras ögon med en sorgsen blick.

"I'm really sorry but that doesn't ring a bell at all, I wish I could remember you, I wish I could remember all of you but I guess my brain isn't strong enough." sade jag sorgset och tittade åter igen ner på mina ihopknäppta händer. jag kände värmen av en stor hand på min bara arm och en liten, välmanikurerad hand smög sig upp och greppade mina ännu mindre händer. "It will be alright, you will see. With time everything will be okey" sa Sara och jag tittade upp på henne och försökte spegla hennes tappra men snälla leende. "Let's hope so, shall we?" Sa jag och gled ut sängen. Både Niall och Sara kollade på mig men undrande blickar och jag pekade bort mot toalettdörren och de nickade långsamt och lite generat. Människan i speglen såg inte alls ut som jag. Hennes hår var långt, nästan till naveln och hon hade en ombre som var svart vid utväxten, gick över till brunt, blont och sedan blev platinablont. Hon eller jag, hade dock börjat få en blond utväxt, det är lite svårt att sköta om sitt hår när man ligger inne på sjukhus. Påsarna under mina ögon blev större och blåare för varje dag då jag fick svårare och svårare att somna i rädsla att döden skulle komma tillbaka berstämmd att ta mig med sig. Jag ville inte dö, jag ville inte vara minneslös, jag ville leva ett helt normalt liv med en helt normal hjärna som innehöll både sorgsna och glada minnen precis som en vanlig människas gjorde! Med en suck satte jag mig på toaletten och lade hakan i händerna och vilade armbågarna på mina knän. Tyst viskade jag ut min önskan men med förhoppningnen att någon skulle höra dem och låta dem slå in. För det var det jag ville, det var det som lockade allra mest om man bortsåg från att få tillbaka mitt minne. Jag ville inte vara här längre. Jag ville bara åka hem, var nu hemma än var.

---

Hej guys!

Jag kan inte göra annat än att be om ursäkt för den äckligt dåliga uppdateringen. 

Emma har under flera veckor skrivit olika små delar på kapitlet men aldrig haft tiden att skriva klart det och tro mig, jag har tjata som fan på henne....

Så när hon igår smsade mig och sa att hon sticker idag och att jag fick skriva färdigt delen kan ni ju räkna med att jag blev lagom irriterad eftersom jag tyckte hon kunde sagt det tidigare och att jag då kunnat gjort det.

 

Men men, nu är den uppe i alla fall. Satte mig och skrev såfort jag fick chansen idag så nu har ni er del i alla fall.

 

Nästa del kommer upp imorgon klockan 16.00 och tills dess ska jag försöka hitta bilder och läsa igenom denna delen efter stavfel men jag är alldelles för trött nu, ska sätta mig och titta på film innan det är dags att sova.

 

FUCKING JULAFTON IMORGON A MAJ GAWD KAN INTE FATTA DET WIHHHHOOOOOOO. 

Kommer ihåg att jag förra julafton också publicerade en del ;D 

 

Massor av pussar och tusen miljoner tack för att ni stannat!

Erica 

 

 

Såfort jag vaknade och hade gått igenom alla prover och sånt hade de gett mig mina värdesaker, de jag hade när jag kom till sjukhuset. En sjuksköterska hade kommit in med det i en platspåse, en sådan påse man hade vätskor i på flygplatser och dumpat det i mitt knä med ett snofsigt ansiktsuttryck. Det var den sjuksköterskan som var översnäll mot mig såfort någon annan var närvarande men när det bara var vi var hon en riktigt bitch. I påsen hade jag hittat en mobil, mitt guldhalsband som jag fått när jag döptes och en ring. Ringen var otroligt vacker och måste kostat en förmögenhet. Den var silvrig med en stor, jag kunde bara anta, diamant i. På sidorna som var över själva ringen  satt där tre små diamanter brevid den stora diamnten i mitten och när man höll ringen i ljuset speglades de i stenarna och massa små regnbågsfärger dök upp i slipningarna. Den var helt fantastisk och passade perfekt på mitt vänstra ringfinger, vilket bara förstärkte Nialls ord om att han var min fästman, någon var ju i alla fall min fästman men Niall var den enda som hade ställt upp på den fronten. Min mobil hade däremot varit betydligt svårare eftersom det var kod på den, jag hade försökt det varnliga, mitt födelseår, 1234, 2580,0852 men inget funkade. Niall, som hade suttit och sovit i en av stolarna i mitt rum hade vaknat upp och låst upp den åt mig. Även om det var lite obehagligt att ha någon man inte känner sovandes i ens sjukhusrum så lät jag honom vara, han hade sagt att han skulle ringa min mamma men tills dess var han min, beskyddare skulle man kunna kalla det. Koden hade varit ganska enkel visade det sig 5683, inga siffror som hade någon betydelse för mig men ordet som de bildade hade det. Love. Kärlek, något av det vackraste på våran jord, men också det hemskaste. Kärleken gjorde både bra och dåliga saker med personer men det var ockå en av de saker ingen kunde klara sig utan. När mobilen väl var upplåst började smsen regna in och massa notiser från twitter, att den och den hade twittrat det och den hade tweetat det och massa olika notiser från spel, facebook, allt sådant så min mobil hade laggat sönder ett tag, blivit varm och hängt upp sig så ingenting ville funka. Jag hade bara låtit den ligga och vibrera och göra massa ljus tills det så småningom slutade men jag hade inte brytt mig något av sakerna som ploppat upp, jag hade gått direkt in på bilder, jag ville se vem denna Erica var och om hon var det minsta som mitt tjugoåriga jag visste jag att det skulle vara översmockat med bilder i kamerarullen, både för att jag älskade att fotta och för att jag hatade att radera bilder. 

 

Bilden som var öppnad när jag gick in på kamerarullen fick mig att känna mig som en hemsk människa. Vi var tio personer som stod på rad och en av tjejerna hade ett barn i famnen. Det var killarna som hade varit i mitt rum när jag vaknade som stog där tillsammans med mig och tre andra tjejer. Alla hade armarna på varandras axlar och log stort mot kameran förutom jag och Niall, vi stog längst ut på kanten, min hand i en lång, brunhårig tjejs och Niall, som stod längst ut, hade sina armar om min midja och sina läppar på min kind. Jag log stort mot kameran och jag zoomade in på mig själv. Jag såg glad, lycklig, kär ut. Mina ögon glittrade och jag fastnade i hur vacker jag faktiskt såg ut där, jag kallade mig aldrig något mer än möjligtvis söt men, där, på den bilden, med all lycka, vännskap, alla glada känslor, jag var mer än söt där, jag tillsammans med alla andra, vi bildade en vacker tavla.

 

Jag stängde ögonen men istället för att se mörker såg jag samma ögonblick som i min mobil fast ur mitt perspektiv, min synvinkel. Jag stod med Nialls armar runt mig, och hanns läppar mot min kind sände stötar genom hela min kropp. Hans doft, mitt skratt, servitrisen som räknade 'one, two, three', allt kändes så verkligt, det var verkligt. Det var ett minne. Jag drog hastigt efter andan och öppnade ögonen, ett minne! Jag kom ihåg någonting! Detta måste betyda att jag kan komma ihåg mer än detta, jag måste kunna minnas mitt gamla liv! Jag knep ihop ögonen hårt, hårt, hårt och hoppandes på att ett nytt, eller samma, bild skulle dyka upp innanför mina ögonlock men nu var allt jag såg bara mörker och jag öppnade besviket ögonen igen och drog upp benen till bröstet så jag satt hopkrupen på mina huvudkuddar. Jag skulle precis ta upp min mobil  och fortsätta skrolla igenom bilder i hopp om att fler minnen skulle krypa fram när dörren flög upp och en kvinna sprang in i mitt rum. Dörren slog emot väggen samtidigt som hon kom fram till min säng och när jag kunde se hennes ansikte fick jag koncentrera mig hårt för att hitta något som liknade mamman från mina minnen, mina gamla minnen, de minnen som egentligen kändes som de hände i förrgår. Men såklart hade de inte gjort det, den senaste bilden jag hade av min mamma var fem år gammal och jag letade hårt och noga efter en liknelse mellan det minnet och kvinnan som stod framför mig nu. Rynkorna runt hennes ögon var fler men det var samma ögon, näsa och mun som bilden i mitt huvud, bara att allt såg mycket mer stressat och, gammalt ut. Hennes hår var gråare i benan, jag visste inte om hon inte färgat det på ett tag eller om hon slutat färga det. Hennes frisyr var dock den samma, håret var kanske lite kortare men inte så mycket och det är ju lagligt att klippa sig senaste gången jag kollade. Hennes mungipor som innan varit nerdragna höjdes nu i ett lättat leende när jag mötte hennes blick och någonting måste ha avslöjat mig, avslöjat att jag kände igen henne, visste att det var hon för hon sprack upp i ett ännu bredare leende och fällde ut sina armar och omfamnade mig i en moderlig kram. Jag lade mina armar om henne och andades in hennes doft, lukten av hennes parfym, som jag inte kände igen, gjorde det svårt att känna lukten av mamma, min mamma, men jag kunde ändå vagt känna den, hon luktade lite som en äng, en varm sommardag blandat med bröd, min mamma luktade alltid som nybakat bröd. Hon drog sig från mig och när jag mötte hennes blick såg jag att hon hade tårar i ögonen. ”Jag är så glad att du är okej gumman! Du är okej? Eller hur Erica du är väl okej?” Lade hon snabbt till innan jag hann svarar någonting och hon lade sina händer på mina axlar och skakade mig så mina tändes slogs ihop. ”Visst är du okej?!” Hennes röst var gäll och skar sig på slutet och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne. ”Jag är okej mamma.” Sa jag och hon pustade lättat ut. ”Om man bortser från från minnesförlusten såklart” lade jag till och jag såg mammas leende försvinna på två sekunder och ersättas av ett sorgset ansiktsuttryck. ”Niall berättade det för mig, men jag är här nu och allt kommer bli okej” sa hon lugnande och lade armarna om mig i en till trygg mammakram. Dörren slogs upp igen och jag lyfte upp mitt ansikte från gropen vid mammas nyckelben och tittade mot dörren där min, jag kände igen honom på två sekunder, mina kära pappa stod. Åren jag inte kom ihåg hade varit snäll mot honom, hans hår var lite gråare, det gråa som innan mest legat runt öronen hade letat sig lite högre upp men han hade fortfarande kvar sin bruna hårfärg. Hans hårfäste hade inte dragit sig speciellt mycket längre tillbaka vid pannan men han hade precis som mamma fått några fler rynkor runt ögonen. Båda deras ansikten var bruna, solbrända, och jag kunde inte låta bli att undra var de rest senast, det var ett intresse vi tre delade, att resa runt på vår jord och upptäcka nya länder och städer, dock var jag öppnare mot kulturerna än de var. Jag brukade vara i alla fall, det kanske ändrats nu, vem vet? Han kroppsbyggnad var den samma men jag kunde inte låta bli att tycka att han kanske lagt på sig några kilo sen jag såg honom senast, vilket inte var så konstigt på sådan lång tid… Pappas oroliga ansiktsuttryck gick snabbt över till ett lättat leende som smittade av sig på mig och jag kände hur mina mungipor för första gången sedan jag vaknat upp letade upp sig i ett äkta leende. Pappa hade den effekten på mig. Jag sträckte ut min ena arm mot honom, den andra fortfarande om mamma och han störtade fram och slog armarna om mig. Vi tre halvsatt och stod där länge länge och bara kramade varandra, jag kände hur jag höll på att börja gråta och jag tittade upp i taket och blinkade bort tårarna. Mina ögon hittade Niall i dörröppningen och jag log lyckligt mot honom. 'Thank you' mimade jag mot honom och han nickade mot mig med ett halvt leende på läpparna. Han såg ensam ut när han stod där ensam med armarna korsade över bröstet och mitt dåliga samvete fick en till börda på sig. Jag hade ett minne av honom och kunde komma ihåg hur jag kände för honom då, en gång i tiden, men nu när jag tittade på honom, jag kunde inte för mitt liv få de känslorna att komma fram, att spegla sig i min blick eller ens få upp de i min kropp. Jag hade ingen aning om vem han var eller varför jag kännt som jag gjort för honom, jag visste bara ett en gång, någon gång, kanske för länge sedan och kanske för en månad sedan hade jag varit kär i honom, riktigt riktigt kär. 

 

Mamma drog sig tillbaka och började babbla massa men när hennes ord nådde min hjärna blev det bara ett enda gojs och yrseln fick runnet att snurra och illamåendet att tryck i halsen. Jag grep tag hårt om pappas hand och han sa något som jag inte uppfattade innan två par starka manshänder hjälpte mig att lägga mig ner och mammas svala, lena händer strök min varma panna men ingen slutade prata. Jag tryckte händerna mot huvudet men det slutade inte låta och nu kom rösterna inifrån mitt huvud istället. Jag  försökte lugna ner mig själv genom att låtsas att jag låg på en strand och hörde hur vågorna slog emot stranden men det enda jag såg framför mig var den kvällen, kvällen från bilden, kvällen från mitt minne, ett högt pipande letade sig in i mina öron utifrån rummet och jag tryckte händerna hårdare mot öronen men de var livlös, de kunde inte röra sig och det kunde inte jag göra heller. Två sekudner senare befann jag mig i ett mörkt rum, eller det var egentligen inte mörkt. Golvet, väggarna och taket var svart men på varje vägg satt en spotlight, gömd bakom ett vitt platsskydd, alla lampor var uppvinklade mot taket och det kastade ett spöklikt ljus över hela rummet. En blodröd blixt slog ner i golvet och helt plötsligt stod en mann med en svart kåpa och huva bara någon meter från mig. Han hade en lie i sin ena hand och ett pergament i sin andra. "Ve-em är du?" Stammade jag fram och jag kunde se skuggan av ett leende på hans bleka, bleka hud på nederdelen av hans ansikte som inte var skuggad av hans luva. "Du har gått igenom mycket Erica och andledningen till att du är här, är för att din tid har kommit." "Va-ad menar du?" stammade jag fram och min blick hoppade runt i rummet, i försök att hitta någon annan, något annat, att fokusera på. Mina händer skakade som asplöv och jag var riktigt rädd. "Men oj vad ouppfostrad jag är" sa mannen plötsligt och sträckte fram en likgrå hand som innan varit täckt av hans kåpa. "Tilllåt mig att presentera mig miss Hasselberg, jag är döden och din tid är kommen." Jag staplade tillbaka flera steg och satte upp händerna framför munnen i chock och stirrade på honom. "Nej, nej, jag vill inte dö, jag kan inte dö jag är bara 20 år, 24 år" ändrade jag mig snabbt och skakade på huvudet. Döden ryckte på axlarna och ryckte inte ens till när de blå blixt, full av liv slog ner i rummet. Själv skrek jag nästan mig själv till döds men när jag försökte röra mig var det som om någon hade limmat fast mig i golvet. Döden började långsamt att gå mot mig med huvudet sänkt och det såg ut som han svävade fram över golvet. "Det var planerat att du skulle leva längre och just därför befinner vi oss just nu i limbo. Det finns en chans att du kommer kunna återvända till de levandes värld i din männskliga form. De här blå blixtarna" han pausade när en blå blixt slog ner bara en meter ifrån oss och han tittade på det vita, självlysande märket den lämnade i golvet "är blixtarna av liv. Du står nu fastfrusen för att detta är människornas chans att få tillbaka dig. De har tre chanser att bli träffad och om de lyckas, återvänder du till de levandes värld där du kommer kunna fortsätta leva men det kommer finnas konsekvenser, om inte, är du välkommen på middag hos mig klockan sex ikväll. Jag önskar dig all lycka miss Hasselberg" sa han och knäppte med fingrarna. Nästa sekund var han borta jag skrek efter honom att komma tillbaka men ingen kom. Jag stod där och tårarna rann ner för min kinder men jag kunde inte röra mig alls. I taket byggde ett stort moln upp sig och jag tittade upp på det. En blå blixt sköt plötsligt ifrån det och jag skrek högt av smärta när det träffade rakt i mitt hjärta. Hela jag brann och jag kunde helt plötsligt röra mig. Jag stapplade tillbaka två steg innan jag snubblade på min egna fötter och jag låg där på golvet och krälade som en mask av de elektriska stötarna. Golvet uppifrån kom närmare och närmare mig och helt plötsligt uppslukades jag av det och det kändes som om det tog upp mig och bar iväg med mig. Nu förstod jag helt plötsligt innebörden av att sväva på moln. Allt var så ljust och jag undrade om jag inte klarat det, om det här var att gå in i ljuset, om dethär var slutet trots allt. Ljuset blev starkare och starkare och jag stängde mina ögon och höll andan ifall luften skulle försvinna. Antligen blev ljuset svagare och svagare eller så knep jag ihop mina ögon hårdare och håradre men det blev i alla fall mörkare och mörkare samtidigt som mina lungor började värka mer och mer av syrebristen. Om jag nu dött var det lika bra att möta det, antligen med helvetet eller himlen eller var jag skulle få ta vägen. När det kändes som om jag skulle svimma av syrebristen drog jag in ett djupt andetag och öppnade ögonen.

 

Ljuset här var betydligt snällare mot mina ögon och jag behövde bara blinka några få gånger för att vänja mina ögon vid ljuset. Jag låg i min sjukhussäng. Persinerna var nerdragna och det hade varit helt mörkt i rummet om det inte varit för den lilla lampan i fönstret som spred ett gult ljus över rummet. Jag hade aldrig reflerkterat över hur stort rummet var, större än de sjukhusrum jag besökt eller varit i innan, när jag var liten. Dörren öppnas och jag rycker till och försöker rulla ner ur sängen och gömma mig under den i fall det skulle vara döden som gånger inngåendes i mitt rum för att jag inte klarade det, men det är inte döden, det är Niall. Jag möter hans blick och två sekunder senare sitter jag hulkandes i min säng. Niall lägger sina armar runt mig och håller mig hårt och stryker mig samtidigt lugnande över håret. "Sch sch princess, you're okey, you're alive, everything will be okey" säger han lugnande om och om igen och tillslut slutar jag gråta. Jag lutar mig tillbaka och torar bort tårarna som fortfarande rinner ner för min kinder. "When the doctors said you were going to survive I convinced your mother to go to their hotel and check in, they will be back in the morning to check on you but if you would want to call the I'm sure you can" sa han och tog upp en iphone ur sin fick. Min iPhone. "We had to change rooms so I saved your stuff" förklarade han och tog upp mitt halsband ur fickan också. Ringen däremot såg jag inte och jag kollade ner på min vänsterhand, den satt inte där heller. Jag tänkte fråga efter den men bestämmde mig för att det förmodligen inte var rätt tidpunkt heller, speciellt eftersom jag inte kom ihåg honom heller. Jag hade aldrig sett ringen innan heller så det var ju deffenetift han som köpt den eller ärvt den av någon gammal släkting. Förmodligen var det bäst att inte heller nämna för någon vad jag precis upplevt, alla skulle stämpla mig som psykisk skadad och låsa in mig på ett dårhus för resten av mitt liv. Och det var det sista jag ville, om jag fick bestämma skulle jag stämplas ut IDAG. "Niall when can I leave this place?" Frågade jag honom och när han hörde han min ord skrockade han och smekte min kind. "Erica you just came back from the dead, I think you'll have to stay here a couple more days" och jag log åt hans ord, han hade förmodligen väldigt rätt. Men glöm att jag tänkte sova på de dagarna däremot. "Can you stay up with me a little?" Frågade jag och klappade på sängens fotkant och Niall sprakade av sig sina skor och lutade sig mot den höga sängkanten. Jag skickade honom en av mina kuddar så han kunde använda den som ryggstöd och han gjorde det bekvämt för sig."Niall I just have to ask you, it's clear that I don't have any memory of you, so why are you here? Why do you put yourself through this?" Frågade jag honom för frågan hade kliat på min tunga ett väldigt långt tag nu. "When you put it that way, I seem kinda lame" börjar han och jag skakar på huvudet med stora ögon. "But if you start to remember me or really something at all I want to be hear, not on the other side of the earth because I gave up on you. I hope, no I think you can remember and I'm not prepared to give up on something so special and beutiful like you" säger han och jag känner hur mina kinder blossar upp. Han skrattar åt mig när han ser rodnaden på mina kinder. "You know, I used to be the only one who could do that, make you blush and you hated it from the bottom of your heart" säger han och jag räcker ut tungan åt honom. Jag brukar aldrig rodna, aldrig. Jag har tusen frågor men jag kan se hur trött Niall är, ringarna under hans ögon är blålila och utan att tänka mig för lutar jag mig fram och smeker fingrarna lätt under hans ena öga och ner längst hans stubbiga käklinje. Niall stänger ögonen och suckar, nästan nöjt, och jag lutar mig tillbaka. "You should really get some sleep, I'll wake you up if somethings happens" precis när jag sagt inser jag hur otrligt korkat det låter, hur ska jag kunna väcka honom om jag håller på att dö igen? Niall som däremot verkar vara för trött för att förstå innebörden av minna ord, annat än delen att han ska sova, reser sig upp och ger mig min kudde. "Keep it, I have two more" säger jag lungt, försöker låta lugn gör jag i alla fall och Niall nickar och går bort till en fåtölj och slår sig ner och lutar sig tillbaka. Han lägger upp fötterna på en annan stol och ler trött mot mig innan han lutar sig tillbaka och sluter ögonen. Det ser inte det minsta skönt ut men två sekunder senare sover han tungt.

 

Jag tar upp min mobil och funderar på att ringa mamma innan jag ser vad klockan är, tre i två. Inte undra på om Niall var trött, han kan inte ha sovit på länge. Jag tänker absolut inte sova, rädd för vad som väntar på mig i sömnens värld så jag sitter och bläddrar fram och tillbaka mellan alla appar i min telelfon. Längst bak i ett 'album' på mobilen hittar jag candy crush, jag kommer ihåg när jag var beroende av det spelet, eller kanske inte beroende men jag spelade det ofta, ofta, ofta. Jag klickar in på det och lyckas faktiskt levla fyra banor innan jag fastnar på en och när mina liv är slut sätter jag mig och kollar rakt ut i luften. Tröttheten ligger som en filt runt mig och jag kämpar emot. Klockan har hunnit bli halv fyra och jag bestämmer mig för att fortsätta på mitt tidigare uppgift, att kolla igenom mina bilder. Jag kollar länge och noga på varje bild, försöker minnas men det enda som händer är att mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Tillslut orkar inte mina ögon stå emot längre och livrädd kastas jag in i drömmarnas värld.

 

I samma stund som drömmen slutar vaknar jag upp och jag slipper sova i mörker. Jag ska precis öppna ögonen när jag känner hur fingertoppar försiktigt smeker min kind. Jag ligger helt still och fortsätter att blunda, försäker få det att se ut som om jag sover när jag tar lugna djupa andetag. 

FÖRLÅT FÖRLÅR FÖRLÅT FÖRLÅÅÅÅÅÅÅT!

jag är så så så så såååå ledsen att delen inte kommit upp tidigare men jag har bara inte haft tid att skriva. 

De sista dagarna i Miami hade jag inte en ledig stund och när jag kom hem... PANG bombnedslag av läxor och prov! 

 

Försökte göra delen extra lång och med mycket drama som ett förlåt och jag hoppas att jag lyckades.

 

Snälla ge mig lite feedback! 

Massa pussar,

Erica

 

 

 

Jag tog den sista tallriken och sköljde av den under det varma vattnet noga innan jag ställde in den i diskmaskinen med resten. Det här var en av det många saker jag tagit extra lång tid på mig att göra under de senaste dagarna, jag har städat hela huset tre eller fyra gånger så noga så man kunde spegla sig själv i golvet. Jag har tvättar runt tio tvättmaskien om dagen, jag har handlat nästan varannan dag. Ja alla möjliga saker man kan tänka sig. Bara för att fördriva tiden tills Niall skulle ringa.

Jag har självklart suttit och kollat på tvn när Erica hoppade och såg hur hon bev avkastad och for in i muren, jag hade ringt Niall men inte fått något svar och någon timme senare hade han ringt upp och förklarat läget för mig. Att hon låg inne på sjukhus och vad läkarne trodde.

Samma sekund som våran hemtelefon började ringa kastade jag av mig diskhandskarna och sprang bort till den där den låg på köksbordet och svarade utan att kolla vem som ringde.

"Hello" sa jag snabbt

"Hej Caroline" hördes min mans röst på andra sidan.

"Åh hej" svarade jag, inte lika snabbt och intresserad längre.

"Med tanke på att din röst förändrades och att du svara med hello så antog du nog att det var någon annan?" gissade Johan.

"Ja, men.."

"Jag ringde bara för att kolla om du hört någon med förmodligen inte då" sa han

"Näe men han ring-" min mobiltelefon började ringa och jag tog fram den och såg att det var Niall som ringde.

"Älskling han ringer nu jag ringer tillbaka till dig senare, okej?" frågade jag

"Bra, hejdå"

Utan att svara lade jag på och svarade på Nialls samtal.

"Hello"

"Hello Mrs.Hasselberg" i vanliga fall hade jag klagat på att han kallade mig det och inte Caroline, men just nu kändes det inte som rätt tillfälle att ta upp det.

"You got any news?" frågade jag

"Yeah well you already know about her broken arm and it's healing the way it should so far. But they've gotten some news on her head now.." han gjorde en liten paus och tog ett djupt andetag innan han fortsatte.

"When she were thrown into the wall she were hit in the head, the part where the memory is, and she is having memory loss. She think she is twenty and that the year is 2014, she can't remember the last five years of her life." han drog in att djupt skakigt andetag och det lät som om han grät. "Caroline, s-he do-do-o-esn-nnnt even remem-m-b-ber me-e" grät han fram.

"Niall I'm so sorry!" sa jag ärligt. Stackars kille, han och Erica som varit igenom så mycket tillsammans och äntligen skulle få gifta sig, så händer det här.

"But she said my name did ring a bell but yeah" han verkade lite mera samlad nu. "She also told me that she wanted me to call you an tell you to come here" hans ord fick mig att stanna till några sekunder. Jag och Erica har inte haft den bästa relationen om man säger så, vi har bråkat mycket och det är inte några små bråk utan vi skriker på varandra så det ekar i huset. Så vi har inte haft den bästa kontakten de senaste åren. Och att hon ber mig komma till henne i London chockar mig verkligen.

"Do you think she remembers our fights?" frågade Niall försiktigt.

"I doubt that" hans svar gör mig lite gladare, då kanske vi kan börja på nytt Erica och jag.

"Well I'm getting plane tickets as soon as we hang up so tell her I'll get there as soon as possible." ber jag Niall.

"Will do that Mrs.Hasselberg" säger han artigt.

"Oh and Niall.. Don't tell her about our fights, please. I'd like a new start for me and her" jag hoppas han går med på det, jag vet hur han ogillar att inte berätta sanningen för Erica. Han är tyst några sekunder, som om han funderar, innan han svarar.

"Okay I wont tell her"

"Thanks Niall, bye" säger jag och andas ut, jag hade inte ens märkt att jag höll andan.

"Bye" samtalet avbryts och en irriterande surrande ton är det enda som hörs. Jag trycker av samtalet och går till närmsta dator för att boka biljetter. När det var klart tog jag upp min telefon igen och slog in Johans nummer.

"Hej det är Johan" svarade han efter tre signaler.

"Niall ringde, Erica vill ha oss hos henne så fort som möjligt. Biljetterna är redan bokade, vi åker inatt. Kom hem och packa nu." kastar jag fram.

"Redan påväg" säger han och jag hör hur han börjar röra sig på andra sidan telefonen. Sen avbryts samtalet och för första gången sen Niall ringde så får jag chansen att tänka igenom allt som sagts. Jag känner mig både lättad och samtidigt fylld av ångest. Lättad över att jag skulle kunna få börja om med min dotter, och fylld av ångest för hur hemskt hennes läge var och att hon inte kom ihåg Niall. Han måste verkligen vara heartbroken.

 

Ändå sedan Erica åkte in på sjukhuset efter sin olyca så har killarna varit med Niall och väntat, så jag har bott hemma hos Eleanor, Louis och Claire. Just nu satt vi och kollade på Askungen för tredje gången under dom här dagarna.

"Claire can you hand me the candy?" frågade jag med sockersöt röst, den lilla fyraåriga tjejen kollar på mig med stora ögon innan hon sträckte sig efter godispåsen som stog mellan henne och Eleanor. Men istället för att ge den till mig tog hon en godis själv och ställde tillbaka påsen.

Både jag och El skrattar åt Clarie som stolt sträcker på ryggen som om hon gjort världens vinst.

"No honey, give Jo the candy" säger Eleanor till sin dotter. Claire kollar fundersamt från mig till påsen några gånger innan hon tar påsen och ger den till mig.

"Thank you sweetie for charing you candy." säger jag och rufsar om hennes bruna hår.

"No Josefine, don't touch my hair" säger hon samtidigt som hennes händer far upp till hennes huvud för att fixa till de hår som hamnat framför hennes ansikte.

"She is exactly like you when it comes to touching her hair El" kommenterar jag och skrattar innan jag stoppar in en sur godis i munnen. En väldigt sur godis må jag säga, för så fort den landat på min tungar känner jag hur hela ansiktet drar ihop sig och hur käkarna spänner sig i världens fulast grimas. Något som både Eleanor och Clarie ser och börar  gapskratta åt, så fort det slutat dragit i käkarna är jag med och skrattar också. Vi abryts av att Eleanors telefon börjar vibrera där den ligger på deras vardagsrums bord. Vi tre kollar dit samtidigt och Honey boo boo och en bild på Louis fyller skärmen på hennes iPhone. Jag skrattar lite åt namnet, och funderar på vem av dom som döpt honom till det. Eleanor kastar sig över telefonen för att svara, och innan hon säger hej klickar hon på högtalarknappen.

"Honey? You there?" hörs Louis röst på andra sidan.

"I'm here honey" svarar Eleanor honom. Louis ska precis till att säga något, men jag hinner före.

"HOW IS SHE? IS SHE OKAY? HAS SHE DIED? ANSWAAAHH" ropar jag till Louis.

"Thanks for ruining my ear. But she's fine and no she's not dead. She has memory loss, she can't remember anyting from the past five years" det sista sa han med tyst och sorgsen röst. Jag och Eleanor kollade srogset på varandra, varför skulle det här hände Erica och Niall bara veckor innan deras bröllop? Claire förstod inte vad allt det här innebar men även hon satt tyst och verkade ledsen.

"I have to go now, the doctors have just finished some more test. I'll tell you when I get home tonight" säger Louis.

"Okay bye, love you" säger El

"Love you to hun" svarar Louis innan han lägger på. Vi sitter tyst och tänker för oss själva. Jag och El kollar oss runt omkring i rummet och verkar komma på samma sak samtidigt.

"FUCK WE HAVE TO CLEAN!"

---

Förlåt för en väldigt, VÄLDIGT, försenad del. Men dagarna har bara runnit genom fingrarna på mig. Vet seriöst inte vart tiden tar vägen. Har små pysslat med olika saker som måste göras och helt plötsligt har det gått flera dagar. Well well, här är delen iallafall.

 

Imorgon så kanske Erica kan få upp en del, eller om det var idag hon kunde få upp den? Vet inte riktigt, tidskillnaden försvårar verkligen allt för oss. Men som sagt hon kanske får upp en del, annars för ni vänta för imorgon åker jag till min fjällstuga och där har vi inget internet. Kommer kunnde skriva min nästa del på mobilen men kommer inte kunna lägga upp den.

 

Aja kommentera vad ni tycker!

---

Chocken går som en stöt genom mig och jag tumlar ett steg tillbaka. Va? Men? Hur? Varför?! Hur kan hon inte komma ihåg mig? Varför ska detta hända just oss? Vi har redan gått igenom så mycket, man tycker ju att dramat borde vara slut! Erica kollar på mig med vänliga och oroliga ögon men sedan tar det stopp, det är de enda känslorna som finns där, ingen kärlek, ingen ilska, INGENTING finns där, ingenting som brukade finnas i hennes ögon finns där nu, nu kollar hon på mig med samma vänliga blick som hon kollar på främlingarna som kommer fram till henne på stan för att be om en bild eller autograf. Jag vill inte tro på det, det kan inte vara sant! Frågan är så onödig för jag ser att hon talar sanning, det är så lätt för mig att se när hon ljuger eller talar sanning.

"Are you kidding me? Please Tell me this is some sick joke you guys made up?!" Ericas blick vandrar över killarna bakom mig, hennes blick har fortfarande samma, vänliga blick innan hon möter min blick igen. Hon skakar bara på huvudet, skamset. På en sekund fyller skuldkänslorna mig och jag tar ett djupt andetag för att samla mig. Här har min prinsessa fått minnesförlust och jag står här och skriker på henne, vad för fästman är jag egentligen? 

"I'm sorry." Säger jag tyst men tillräckligt högt för att hon ska höra. Hon nickar bara, fortfarande osäker. "My name is Niall, Niall Horan and I am your fiance." Säger jag lungt så att hon ska kunna uppfatta och ta in varje ord som lämnar mina läppar. Ericas ansikte fylls med chock och misstro, men på samma gång också med glädje och lättnad. Jag kan bara gissa mig till vad som beror på vad. Chock och misstro över att jag skulle vara hennes fästmanoch att hon då inte skulle ha något minne från det och glädjen och lättnaden, ja jag kan bara hoppas på att det är för att jag är en snäll kille och inte en elak psykopat som har kommit för att utnyttja henne, det är i alla fall vad jag skulle känna i detta läget. Jag hör hur dörren öppnas bakom mig och en mörk stämma fyller rummet. 

"Gentlemens, will you please leave us alone, we have some questions and tests to run on miss Hasselberg." Jag vänder mig mot gubben som sagt det, han är medellång men jag är ändå längre än honom med mina 171 cm. Han har en stor mage och tjocka glasögon och jag skulle gissa att han var runt 55. Han ger oss alla en menande blick och tyst börjar vi gå ut ur rummet. I dörröppningen vänder jag mig om och kollar mot Erica, hon sitter med korsade ben och samma chockade ansiktsuttryck och följer mig med blicken till jag försvinner ut i korridoren. Där sätter vi oss alla ner på de fem av de sex solarna som står i där, 3 vid varje vägg. Jag böjer mig fram och lägger huvudet i händerna. Jag känner hur tårarna byggs upp och när jag blinkar börjar de droppa ner i mina handflator och jag rycker till när en hand läggs på min axel. De behöver inte säga något men jag hör hur frågan ligger och tryckeri luften, hur det är med mig, jag kollar upp, rakt in i väggen över den tomma stolen framför mig och med sprucke, livlös röst säger jag den bistra sanningen som får ännu fler tårar att rinna ner för mina ögon. 

"The love of my life didn't even remember my name."

 

De två doktorerna drar fram var sin stol till vardera sida om min säng.

"Okey miss Hasselberg" "Please say Erica" avbröt jag snabbt, det lät så otroligt formellt att de hela tiden sa miss Hasselberg och jag kan inte säga att jag gillade det. Doktorerna nickade lite och fortsatte sedan. "We are going to ask you some questions and we'll see how severe your amneisia is." Jag nickade bara och de lurade sig tillbaka så jag gjorde samma sak, detta skulle nog ta lång tid.

 

En timme senare hade jag svarat på så många frågor att jag var trött i både hals och huvud och yrseln började komma tillbaka. Vi hade matat oss igenom det mesta av min barndom och de flesta personliga frågor jag visste fanns, vissa hade jag ett rakt svar på medan ibland sa det namn jag inte hade en aning om vem det var. Däremot hade de inte pratat någonting om denna Niall som jag så gärna ville veta mer om, om man skulle tro honom var han ju ändå min fästman. Jag tänkte precis kommentera min trötthet, föreslå att vi kanske skulle kunna fortsätta detta om någon timme när jag fått vila lite när en sjuksköterska kom in genom dörren med en bricka med mat i famnen. Hon ställde det på ett bord som hon rullade fram till mig och jag såg hur doktorernaa utbytte en blick av något slag. "Just a few more questions and then we will let you have your lunch" sa den ena innan den andra tog ton.

"How old are you Erica?" "twenty" svarade jag snabbt, glad över att detta snart skulle vara över. "And can you tell us what year it is?" sa gubben och jag tvekade inte en sekund innan jag svarade "twotusendfourteen". De utbytte snabbt blickar, både hade stora ögon innan de skrev i sina block. De lutade sig fram mot varandra och började diskutera något i viskande ton. Förvånad och förvirrad satt jag bara där och tittade på dem, de var väl 2014, eller? De reste sig snabbt upp och började gå mot dörren och fortsatte att diskutera. I dörren vände de sig om och tittade på mig igen. "We will let you eat and then you're going to the x-ray so we can se if you got any braindamages." Jag skulle precis öppna munnen när de tryckte upp dörren och gick ut i korridoren. Den gled igen med ett klick och jag kände mig som en fånge på ett mentalsjukhus, inlåst i sin cell. Jag tittade äcklat ner på den bruna sörjan och tog upp min gaffel och petade lite i det överkokta riset innan jag sköt bort bordet så det stod vid sidan av min säng och tog coca colan och hällde upp i platsglaset. Jag tog försiktigt några klunkar och min mage gjorde efter några sekudner ett högt, gurglande läte. Jag vet inte hur längre jag varit borta men någon apptit hade jag inte. Jag var ju inte dum så jag kunde sätta ihop en del av historien trots att alla verkade vägra att berätta vad som hänt, inte för att jag krävt det, bajs varför hade jag inte kräft att någon skulle berätta varför jag ligger här? Men av vad jag fått ihop av saker jag hört och min vänstra, gipsade arm så hade jag varit med i en olycka där jag skadat huvudet och nu har jag minnesförlust. Jag hade ingen aning om vem denna Niall var och det enda jag egentligen ville var att känna mig trygg, få känna tryggheten i någons armar, att någon skulle hålla mig i sin famn, stryka min rygg och viska i mitt öra att allt skulle bli okej. Jag lade mig ner och blundade och välkommnade sömnen med öppna armar.

 

Jag vaknade av att någon skakade mig och jag slog irriterat upp ögonen. De stora blå ögonen fylldes av lättnad och jag kände hur Niall andedräckt smekte mitt ansikte. Han log mot mig, snällt men ansträngt. "I thought you went back into that coma, I've been shaking you for like five minutes" sa han och jag försökte le mot honom men insidan av min kropp var i uppror, hade jag legat i KOMA?! Hur länge? Och varför? Jag hörde dörren öppnas och en sjuksköterska kom inputtande på en rullstol. "Niall, what year is it?" frågade jag snabbt och hans svar fyllde mig med misstro. Vaaa? Var det 2019 nu? Det kunde inte stämma? I sådana fall hade jag råket ut för denna olyckan för fem år sedan, om inte... om inte jag hade fått en minnesförlust på fem års tid. Sjuksköterskan  hjälper mig ner i rullstolen och kör iväg med mig, genom några korridorer, upp tre våningar i en hiss och sedan efter ytterligare några korridorer kommer vi fram till en vit dörr med en rektangulär glasruta och sköterskan puttar upp dörren och kör snabbt in mig innan hon lämnar mig med där inne. Jag är inte ensam dock, samma två doktorern som 'intervjuade' mig står inne i ett rum bakom en stor glasruta och knappar på en dator och jag vet vad för slags rum jag är i innan  jag ser den stora apparaten tack vara min uppväxt med krokig rygg, vi är i ett av sjukhusets röntgenrum. Den ena doktorn, gubben, kommer ut till mig och kör fram mig till den stora runda rötgenapparaten. "We are going to lay you on this stretcher and roll you into the maschine. Then we will x-ray your head to see if you've cracked your skull or something like that." Säger han och två sjuksköterskor hjälper mig upp från rullstolen. De två stegen det tar för mig att komma fram till båren gör mig utmattad och får mina ben att kännas ännu mer som spagetti. Det är skönt att få lägga sig ner och jag sluter ögonen medan de knäpper på mig olika skydd och liknande för att skydda mig kropp från extra strålning. När båren börjar röra på sig greppar jag tag i sidorna av den håller på att sätta mig upp men sjuksköterskana trcyker ner mig igen. "Lite förvarning om att ni ska börja röra på båren hade ju suttit fint" mumlar jag tyst och lägger mig ner och kollar upp i taket när jag åker längre och längre in i maskinen. När jag kommer hela vägen in ser jag att det sitter en spegel fastklistrad i taket och jag möter min egen blick. Chocken får mig att släppa ut ett litet pip, jag ser inte ut som mig själv! Eller jo, det är ju jag som tittar tillbaka, samma ögon och samma gröna ögonfärg. Mitt blonda hår och raka men ganska lilla nästa och mina rosa läppar, men ändå är jag så totalt olik mig själv av den bilden jag hade i huvudet, jag är så...så... så gammal. Det är det första ordet som ploppar upp i mitt huvud. Att se mig själv och detta otroligt trånga utrymmet får mig att känna mig intryck och instängd och jag känner hur illamående jag alltid får om jag är instängd i små utrymmen kommer och har panik kommer krypandes. Jag försöker åla mig ut men det funkar inte eftersom de har dragit igen någon slags lucka i fotändan. Mitt hjärta slår i öronen och jag känner att jag absolut inte klarar detta längre, jag måste ut, nu. Jag lyfter upp mina armar på varsin sida om huvudet och börjar banka på väggarna. "Let me out! Now! Let me out!" skriker jag gällt och bankar ännu hårdare på väggarna så mina handflator börjar värka. "Let me out! Skriker jag ännu ljusare och då öppnar äntligen de jävla människorna 'dörren' och drar ut mig. jag sätter mig upp och drar av mig skydden och kastar bort de från mig. Mitt hjärta slår snabbt och tårarna är nära att rinna över när dörren slits upp och Niall springer in, jagad av en sjuksköterska. han springer fram till mig och lägger armarna om min skakande kropp. 

"Calm down babe, sch, sch everything is going to be okey. Everything will be okey" viskar han mjukt i mitt öra medan han stryker mig över ryggen. Eftersom dethär är precis vad jag vill höra ger jag efter och låter mig lugnas ner av hans mjuka ton och stadiga hjärtslag. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur mina ögon speglades där inne, de var så kalla, så livlös och framför allt så rädda. Det enda jag kunde jämföra mig själv med var ett rädd råddjur som blivit fångad i en bild starka strålkastarljus och bara väntade på att slutet skulle komma.

 

Jag brister ut i tårarna och Niall drar mig ännu tätare, mellan mina snyftningar hör jag hur folk rör mig sig och hur dörren öppnas och sedan slår igen. Jag begraver mitt ansikte i gropen i Nialls hals och vi bara sitter där tills mina tårar slutar rinna. 

"Please remember me, please remember me Erica"

Nialls ord bryter tystnaden och det enda jag hoppas nu är att jag ska komma ihåg, komma ihåg Niall och mitt liv och att slippa vara så rädd och få åka hem, hem till trygghet och värme, till familj och vänner, till allt sådant. Jag behöber trygghet. jag behöver varme. Jag berhöver min familj. Jag drar mig långsamt tillbaka och fångar upp Nialls händer när de glider ner över mina armar och över mina händer. "I'm really sorry Niall, your name does ring a bell but I can't remeber you." Jag ljuger inte när jag säger så, ju mer jag kollar på honom desto mer får jag känslan av att jag sett honom förut, jag kan bara inte placera var. Jag önskar att det kunde vara nog men det är det inte, jag känner mig inte trygg med Niall, tryggare än med alla andra jag möt hitintills men inte trygg. Så jag ber honom ringa min fasta punkt, dit jag vet att jag kan vända mig för både trygghet och råd, jag ber honom att ringa min mamma.

---

Hej Guys!

 

Som Emma sa är jag i USA nu och det är asgrymt! 

Varmt som sjutton och superkul! Dock messar ju tidsskillnaden upp min kväll och sveriges natt men här kommer del 5 :D

 

Vet inte hur mycket mer jag kommer kunna skriva så ni får hoppas på Emmas lärare, att de är snälla med läxor och prov! 

 

Pussar

Erica xx