---

Jag skruvade på mig på den obekväma stolen, min rumpa var halft bortdommnad efter att ha suttit här i tre timmar och lyssnat på åklagare, försvarsadvokat och vitnessmål fram och tillbaka. Det var ett bollande mellan jury, åklagare och försvarsadvokaten tillsammans med Max som jag verkligen inte förstod. Salen var fylld med människor men de var inte där för att de var publik. Det hade beslutats att förhandlingen skulle pågå mellan lyckta dörrar vilket innebar att bara folk som hade något med målet att göra fick närvara och det var helt sjukt hur många människor som polisen hade sett som inblandade och nu satt och skruvade på sig lika besvärat som jag gjorde. Vår kvinnliga dommare lutade sig fram mot sin mikrofon och harklade sig lätt för att få allas uppmärksamhet. "The doom will be deliverd to you in two weeks. During that time you will be in custody. For you guys it will be deliverd as mail aswell" Sa hon och kollade ut mot oss som satt i rummet. Sedan ställde hon sig upp och gick ut genom bakdörren tätt följd av sekreteraren och de 2 gubbarna och tanten som suttit med för att lyssna och bedömma. Louis tog min hand och vi ställde oss upp och såg på när Max fördes bort i handbojor av två stora, muskulösa killar i polisuniformer. Jag gick fram till Karro och lade armarna om henne. Hon kollade på mig med tårfyllda, oroliga men ändå lättade ögon. "Jag är glad att han är borta men varför måste jag vänta i två fucking veckor, det är ett under att jag klarade mig igenom hela rättegången utan att falla ihop i en hög och gråta, nu måste jag vänta och vara orligt för vad som ska hända härnäst i två veckor Emma!" Orden rammlade ut ur hennes mun och hon slog armarna hårt om mig. Jag schyssade henne och strök med min hand över hennes rygg för att lugna henne. Jag hade inte tänkt på det innan men Karro hade blivigt otroligt stark och självständig sedan vi flyttade hit till London och jag kunde inte vara stoltare över henne.

 

 

Jag ligger och bläddrar igenom bilderna på min iPhone och kollar noga på de brunbrända ansiktena som ler stort mot kameran. Även om vi spenderade den mesta tiden inomhus under touren fanns det en del dagar där vi kunde vara ute och spela fotboll och liknande. Snart dyker bilderna sen vår minisemester i Barcelona upp när tjejerna var på besök och jag ligger länge och kollar på bilden av mig pch den leende Danielle. Kan känslor bara ta slut sådär? Kan man sluta vara kär helt plötsligt? För det är så det känns. Visst har Danielle och jag haft våra upp och nedgångar men vårt förhållande har aldrig varit så, dött, som det varit nu. Om man kollar på Louis och Emma eller Harry och Karolina så ser man att allt som har hänt den senaste tiden med Max och allt har bara fört ihop de ännu mer, jag och Danielle har bara glidit ifrån varandra mer och mer. När jag kollar ner på bilden av oss två med huvudet tätt ihoptryckt skrattande mot  kameran ser jag Danielles härliga leende och glittrande ögon men jag känner ingenting. Det som känns som fjärilar i magen har försvunnit och den bubblande känslan av kärlek likaså. Nej Liam ta dig ur dethär! Du älskar Danielle och ni har varit tillsammans flera år! Skriker mitt hjärta åt mig. Men det är just det som är problemet svarar min hjärna. Efter flera år är det meningen att man ska bli kärare, inte att känslorna ska slockna och försvinna. Jag går och sätter mig på min breda fönsterkarm och kollar ut på de stora husen som omringar vårt. Jag vet att jag älskar Danielle och att jag alltid kommer göra det men jag älskar henne inte på "rätt" sätt, inte längre. Jag tar upp telefonen och skickar iväg ett sms till Danielle som frågar om hon vill skypa. Eftersom hon är i Australien med Olly Murs på turné är det det ända sätt vi kan kommunicera på, visserligen skulle jag kunna vänta de 3 månaderna som är kvar av touren men det känns så fel, både för henne och för min egen skull. Jag ska ge det en sista chans, ett skypesamtal för att känna efter om dethär är det rätta för mig att göra slut men Danielle är något jag kommer må bra av och kunna stå för. Kärlek är något man ska ta det otroligt försiktigt med, den är varsam och ömtålig och det är något jag lärt mig genom åren. Mobilen plingar  till och jag tar fram min Mac och trycker in på Skype, nu är det dags...

---

Förlåt förlåt förlåt tusen gånger om för den dåliga uppdateringen!!!!!

Vill bara säga ett stort tack till alla er som kollar in dagligen och stannar kvar! Jag som trodde novellen skulle vara slut innan första veckan på sommarlovet hade gått, det hände ju inte kan man säga... 

 

Idag var första dagen på hela sommarlovet som jag gjorde absolut INGENTING! Och det var riktigt skönt! Det hände massa saker (usch) men hade absolut inget inskrivet i almenackan!  

 

Men hit me upp med lite kommentarer! Så ska ni se att nästa del kommer snabbt! :) 

 

Massa pussar från Erica! 

 

 

 

 

 

---

"Emma can I come in" hördes Lotties röst genom den stängda dörren och jag rullade över på rygg och satte mig upp i sängen. "Of course" sa jag och dörren öppnades och stängdes snabbt. Lottie gick snabbt fram och satte sig bredvid mig där jag gjort rum för henne. "How are you holding up?" Frågan hade en mycket större underbetydelse vad det lät och Lottie förstod genast att jag syftade på nästan-våldtäckten Max utsatte henne för när hon var och hälsade på oss för några månader sen. "It's good. I'm seing my shrink and the nightmares stoped a few weeks ago, now I only get them once in a while." Man hörde på hennes lyckliga röst att det var något mer hon ville säga så jag rullade handen framför mig för att visa att hon skulle fortsätta. "And I met this really cute guy so, like, I'm not afraid anymore, not that much atleast. Because he's just so different and so safe" avslutar hon med ett leende och jag kan inte låta bli att le stort åt henne. "Awe, my little Lottie has fallen in looove" säger jag i mesig ton samtidigt som jag drar ut på o:et. Lottie himlar med ögonen och slår lätt till mig på armen innan hon sjunker ner bland kuddarna med en lycklig min. "Let me see a picture of him at least" fortsätter jag i lite retsam ton och petar henne i midjan. Hon ger mig en ohmygodslutatjata-blick innan hon fiskar upp mobilen och trycker lite på skärmen innan hon vänder den mot mig. På bilder sitter hon tillsammans med en söt kille och jag kan inte stoppa awe:et som lämnar min läppar. För andra gången på samma minut slår Lottie till mig på armen igen, denna gången hårdare och ett lätt stön lämnar min mun. Precis när jag ska börja kittla henne som hämnd knackar det på dörren och Louis sticker in sitt huvud i hans gamla rum som vi nu delar på. "Dinners ready" Lottie flyger upp ur sängen och rusar ut och snart hör man hennes steg eka i trappan. Louis går in och kysser mig innan han sätter sig på sängen med ett leende och tar tag i min hand. "Everybody loves you" säger han och han ser nästan stolt ut när han sagt det. Jag tar ett djupt andetag när klumpen i magen återvänder. "Fizzy doesn't" säger jag tyst och möter hans ögon men en sorgensen blick. Han ser förvånat på mig innan han lutar sig fram och fångar in mig i hans famn. "She likes you, alot" säger han ner i mitt hår och jag suckar ledsamt ner i gropen i hans hals. "When we arrived, she just stood there on the stairs. She said hello and walked away, how am I supposted to believe anything else?" säger jag lågt och Louis stryker mig över ryggen. "Well, that's just how Fizzy is, she is so extreamly shy. It takes a while for her to let you in but when she does, she will never leave you if you need her. You'll see, it will soon be better, just as long as you don't sit in here all day long." Säger han och jag kan inte låta bli att känna mig lite bättre, kanske kan jag få en chans till av Fizzy... "Come on love, I was serious on the dinnerthing. Mum made meatballs, just for you" säger Louis och drar upp mig ur sängen.

 

 

Min stora solhatt höll uppe mitt gråsilvriga hår och de överstora solglasögonen skymde en stor del av mitt ansikte. Detta och faktorn av mitt väldigt annorlunda klädval gjorde att jag kunde stå uppe på bänken i mitten av ankomsthallen och spana efter Zayn utan att bli mobbad av massa fans. Människor forsade fram, barnfamiljer, killar och tjejer i min ålder, affärsmän och rynkiga pensionärer. Hur mycket jag än spanade genom mina svarta solglasögon såg jag inte en enda människa som liknade Zayn äns det minsta... Ett räddt, ljust skrik lämnade mina läppar när en gammal man klädd i hatt, en lång beige kappa och gråa byxor kom fram och tog tag i mig och drog ner mig från bänken. Jag skulle precis knuffa bort honom när hans blick mötte mina och en stöt av lycka och kärlek flög genom min kropp när jag såg in i den välbekanta, underbara, bruna ögonen som tillhörde mitt livs kärlek. "Hi babe" säger han och lutar sig fram och kysser mig mjukt och jag kan inte låt bli att fnissa när hans låtsasmustach kittlar mig i ansiktet. "Let's go"säger jag och tar hans hand i min innan jag börjar dra honom mot utgången. Zayn greppar sin resväska och så går vi ut till den stora, svarta hummern med tonade rutor som står och väntar på oss. Zayn hälsar snabbt på Carl, min säkerhetsvakt för dagen innan han börjar krångla av sig trenchcoaten och ta av hatt, mustasch och resten av sin förklädning. Själv tar jag av mig hatten, solglasögonen och den stickade och alldelles för varma, rosa koftan jag haft på mig. "Are the girls waiting for us?" Frågar Zayn och jag nickar snabbt. "Yeah, the bus leaves in like two hours or so they are at a cafe just chillin'" säger jag och spänner fast säkerthetsbältet. Det är synd att vi ska lämna New York precis när Zayn kommer så han inte får uppleva den fantastiska staden men jag kunde inte vara gladare att han, nu på sin första lediga vecka ska följa med mig och resten av Little Mix runt i USA på vår turné. 

Pappershög efter pappershög efter pappershög prydde åklagare Johnsons skrivbord och den starka skrivbordslampan försedde det annars mörka rummet med ljus. Klockan var mycket och himlen utanför hans fönster var svart. Det enda som gjorde att han inte trodde att han var den sista, levande människa kvar på jorden var brusandet av Londons trafik som hela tiden letade sig in genom hans halvöppna fönster. Akt efter akt lästes igenom och för varje del i del i det långa brottsloppet blev han bara mer och mer bekymrad, vilken människa skulle kunna göra såhär många hemska saker utan att vara psykiskt sjuk. Men många prover hade gjorts på denna Max, den skyldige och alla hade visat att han var vid sitt sinnes fulla bruk. Advokat Johnson tog upp sin dator och öppnade en nytt dokument och klistrade in mallen innan han började fylla i den. För tillfället jobbade han på att få ihop en bra skriven text om brottet och vad den skyldige borde få för straff och varför han skulle få detta straffet. Texten skulle presenteras för juryn, försvarssidan och vittnerna om cirka två veckor när förhandlingarna skulle börja. Han skrev, raderade och skrev lite mer innan han sparade dokumentet och lade ner laptopen i portföljen, tog sina nycklar och sin kavaj som han tidigare hängt över stolsryggen och hängde över armen. Sedan stängde han fönstret, låste dörren till sitt kontor och lämnade den tomma våningen i den, för London, otroligt höga byggnaden. När han körde, lite snabbre än vad hastighets skyltarna tillät visste han inte hur otroligt lycklig han var att han inte lämnat kontoret tio minuter senare än vad han hade gjort. 

Ingen gräns utan nästa del kommer när den kommer, ska försöka få uppden så fort som möjligt!

 

Puss Erica <3

---

Har ni hört denna låten Harry skrivit tillsammans med Sam McCarthy (tror jag)?

Vet inte historien bakom den men om någon vet den får ni gärna kommentera den, ortoligt fin låt tycker jag :') 

 

---

"I can't say that it isn't nice to have you home but it's kind of sad that the Take me home tour is over" säger jag till Harry samtidigt som jag lägger upp fötterna på instrumentbrädan i hans svarta range rover. "Yeah, it is but it's kind of nice to have some vaccation and at home for once in a while, it never felt so good to go home to Holmes Chapel before." säger han leendes och jag lutar mig fram och ger honom en lätt kyss på kinden. "I'll just hope we're there soon because my but starts to hurt after all this sitting in the car" säger jag retsamt till honom och han skakar på huvudet åt mig. "You are never gonna let that go are you?" skrockar han fram och jag fnissar medan jag skakar på huvudet. "Never". Jag lutar mig fram och sätter på radion så att han inte tar upp någon av de gångerna jag skämt ut mig på liknande sätt och lyssnandes på musiken vaggas jag till söms.

 

*

 

"Karro, sweetheart. Wake up, we're here." Harrys mjuka röst väcker mig och jag kollar mig yrvaket runt. De bekanta men ändå obekanta husen glider förbi ytanför bilrutan och jag knuggar sömnen ur ögonen. "Fuck!" Tjuter jag högt och hela bilen svajar till när Harry skräms av mitt skrik. Snabbt fäller jag ner solskyddet och drar undan skyddet till spegeln och börjar dra bort mascaran som jag smetat ut runt båda min ögon. Harrys skratt fyller bilen och jag slår ut med högerhanden och slår till hans axel. Åter igen svajar bilen till och jag griper tag i dörren för att hålla mig på min plats. "Ey, don't do that to the driver!" säger han med spelad ilska och jag sätter upp benen framför mig innan jag fortsätter att dra bort sminket från mina ögonlock. "Sorry". Snart rullar vi in på Annes uppfart  och jag spänner snabbt upp bältet när jag ser henne stå ute på verandan och vänta på oss. Harry hoppar ut och börjar gå mot sin mamma med utsträckta armar men när de möts tar hon bara ett steg åt sidan och ger honom en  blick som undrar om han är störd eeller något innan hon går fram och slår armarna om mig. Jag börjar skratta och Anne lägger armen om mig och drar med mig in mot huset. "Harry, take the bags will ya?" säger hon och ger mig ett busigt leende och blinkar med vänstra ögat åt mig. Jag kan inte låta bli att skratta högt, Anne är verkligen underbar hon...

 

Nervositeten flödade igenom mig och mitt hjärta bankade i 120 slag i minuten. "Emma they will love you, just be yourself" säger Lou till mig och jag ger honom en arg blick. "Don't tell me too chill! I'm gonna met your parents for the first time ever, I can be nervous if I like!" säger jag tjurigt och lägger armarna i kors över bröstet. Louis sneglar åt mitt håll innan han fortsätter att köra utan att säga någonting mer. Mens och nervositet är ingenting som passar speciellt bra ihop och som tur är vet Louis det och tar inte min ilska så seriöst. "We're almost there" säger Lou efter ett tag och jag vaknar upp ur mina tankar. Snart rullar vi in genom en stor järngrind och upp för en grusgång till ett stort vitt hus med en fin veranda. Där står hela familjen och väntar på oss och jag känner hur lusten att spy fyller min kropp. Lottie vinkar glatt och springer ner för att möta oss och Louis hoppar ut ur bilen för att möta sin syster i en bamsekram. Lite lättnad fyller mig ändå när jag glider ur bilen och Lottie skyndar sig fram för att krma om mig också, det är åtminstonde någon i detta huset som gillar mig. "I missed you Emma" och jag blir alldeles tårögd. "I missed you too Lottie" säger jag och släpper långsamt taget om henne för att hälsa på Daisy och Phobe som står bredvid oss. "Hello girls" säger jag och min röst skär sig precis när jag ska säga s:ett av nervositeten. Tvillingarna verkär färemot inte bry sig det minsta utan störtar fram och kramar tag om min midja såfort Lottie har släppt taget om mig.  Jag sätter mig på huk och lägger armarna om de också och glädjen av att ha blivigt accepterad danasar i min kropp. "Can we help you carry something?" frågar de snällt när vår lilla kram är över och jag kollar på dem, de ska nog inte ta min resväska, det är en sak som är säker. Louis hade jättekul åt den när jag kom nersläpandes med den för den långa trappan hemma hos dem och undrade om jag skulle åka bort och resa i ett år så mycket kläder jag hade med mig. Snabbt ger ag de var sin påse med lite tidningar och vatten vi har haft inne i bilen under resan och de springer glatt upp mot huset med sakerna. Uppe på verandan står vad måste vara Fizzy och Dan och ger ler lite smått mot dem inna jag fortsätter runt bilen till Louis och Johanna som står och kramar om varandra, hårt. Louis ör mig komma och tittar upp från sin mammas axel med tårfyllda, lyckliga ögon. Att resa iväg fram henne är nog svårare för honom än vad han någonsin kommer att erkänna, han intalar sig gärna att när han är ute på turne eller bara reser runt, att han har fullt upp. Men jag vet hur mycket hans familj betyder för honom och hur mycket han saknar sin mamma såfort han låter sig själv tänka på henne. Långsamt släpper han taget om henne samtidigt som han diskret torkar sig under ögonen. Sedan tar han tag i sin mammas axel och vrider henne ett halft varv så hon står riktad mot mig innan han går fram till mig och lägger armen om min midja. "Mum, this is my lovely girlfriend Emma, Emma this is my mum" säger han och jag sträcker artigt fram handen mot Johanna. "A plesure too meet you mrs. Darling" säger jag och försöker få min röst att låta så normal som möjligt så hon inte ska förstå hur otroligt nervös jag precis blivigt igen. "Emma please, call me Jay" säger hon och ignorerar min utsträckta han och lägger armarna om mig istället. "In this familiy, we hug instead of shaking hands" säger hon och jag lägger huvudet på hennes axel och kan inte hindra det stora leendet från att ta plats på mina läppar. Jay är verkligen precis lika vänlig och sprudlande glad som alla tidningar och fans beskrivit henne. Hon släpper mig snart och Louis tar, trots mina protester och snart kånkar vi upp alla våra saker mot huset. "Let me help you with that" säger Dan när han kommer mig till mötes halft nedanför den stora stentrappan som leder upp till verandan och huset. Han tar min lilla resväska i sin vänsterhand så det enda jag nu bär är min handväska innan han sträcker fram sin högra. Jag fångar den snabbt och skakar den artgt."Ema" säger jag och han ger mig ett leende. "Oh, I know. You're the only person Lottie have been blabbering about all weak." säger han med ett leende. "Dan! I do NOT blabber!" Utbrister Lottie från dörröppningen till huset och springer ut och slår till sin styvpappa på armen. Dan bara skrockar åt henne och gör en grimars mot henne innan han fortsätter in genom den öppna porten.  Resten av våra lilla massa står kvar och småskrattar åt deras betende. "Emma this is Fizzy" säger Jay och lägger armen om Louis nästa äldsta syster. Hon kollar upp på mig med tomma, stora ögon och jag blir direkt nervös igen, det där är ingen gillande blick.  "Hello" säger hon utan känsla, bara ren artighet innan hon snabbt vänder sig mot dörren och rusar in.  Fuck är det enda jag kan tänka när jag ser Fizzy försvinna in, den tjejen gillar mig inte det minsta. Ledsamheten tar över mig och jag skyndar mig in efter Louis, det var detta jag absolut inte ville skulle hända... 

---

Ett litet kort mellankapitel, men tro mig, de behövs ibland!

 

Detta var det sista kapitlet jag och Emma planerat tillsammans så nu är det bara min fantasi som sätter gränserna för denna historien (Emma om du läser detta nu, blir du orolig? ;) ) 

 

På fredag är det SOMMARLOV!!! WOOP WOOP! Ska rida imorgon och fira min kompis + sova över där och sedan vara med en kompis på fredag efter skolavslutningen så vet inte hur uppdateringen kommer bli... Men stay tuned för det är bara några kaitel kvar och sedan är TDKAU slut, men tro mig, de kommer inte bli händelsefattiga.

 

Peppa mig med kommenterar nu! 

 

Pussar Erica! :) 

---

Kameror spelade in, assistenter antecknade och polismän ställde miljontals olika frågor till åtta uppskrämda människorna som alla satt inlåsta i var sitt betongrum. 'Det ser ut precis som på film' tänker Karrolina när polismännen diskuterar med varandra. 3 betongklädda väggar och en fjärde, den också i betong men med en glasruta som täckte nästan halva väggen. Utanför där satt andra poliser och till och med två FBI-agenter. Eftersom det var kändisar inblandade, och inte bara en utan fem hade brottet setts så pass alvarligt eftersom det dessutom innehöll flera månaders utpressning och mordförsök, att det behöves några brottsanalyserare. Resten av eftermiddagen och kvällen satt alla inlåsta i var sitt rum och väntade, blev förhörda och väntade ännu mer. Bara för att de när de kom ut inte skulle kuna prata ihop sig eller ljuga ihop någon historia. Inte för att de skulle göra det, Niall, Louis, Harry, Liam, Emma, Zayn, Karolina, och Danielle ville inte något mycket mer än att Max skulle bli arresterad, tagen till domstol och bli dömd i många, långa år. Tillslut, efter att ha berättat historien ett antal gånger släppte de ut Harry och sa att han var fri att gå, de skulle skicka över all information, Maxs pistol och kniv och alla band till Londons högkvarter och därifrån skulle de få utreda saken tillsammans med några svenska poliser, eftersom Karolina, Emma och Max var svenska medborgare. Emma och Karolina var visserligen Engelska emdborgare de med men i dett aläget såg de som svenska eftersom det var där de var födda. En efter en fick alla gå ut i receptionen där de väntade på att alla skulle komma ut så de kunde åka hem. Tålmotigt satt killarna och Emma och väntade på att Danielle och Karro också skulle släppas, tystnade var som alltid bekväm men hade en dåligt tryckande käsla över sig, ingen ville egentligen vara här. Tillslut släpptes Karolina och hon skyndade sig genom korridorerna efter polismannen i tron om att hon var den sista i deras gäng. När Harry såg henne komma genom glasdörren skyndade han sig fram för att möte henne och de kramade om varandra, hårt. "Promise me that from now on, you tell me everything. I don't care if it's just a stupid little thing like that you stepped wrong and hurt your ankle just for a second. I never want to be in this postition again, I never want to find out something this way, I want you to be safe and I can't protect you if i don't." Karolina pressade handen mot hans mun och log mot honom. "Stop rambelling, I get the point and I promise" sa hon och tryckte sina läppar mot hans i en djup kyss. Den kyssen sa mer än ord någonsing kommer kunna göra. 

 

Min blick låg på sekundvisaren till klockan som satt ovanför dörren som jag 45 minuter tidigare hade kommit ut igenom. Alla  var här nu utom Danielle, min älskade Danielle. Förundran flög genom min kropp när jag tänkte på vad hon gjorde, bara ågra timmar tidigare, var fan lärde hon sig att strypa människor? Jag följer det långsamma, nästan aldrig rörande minutvisaren med blicken och känner hur oron växer och mitt tålamad försvinner. "I'll go ask for Dani" säger jag samtidigt som jag ställer mig upp. Jag känner hur de följer mig med blicken, lika oroliga som jag för vadr Dani håller hur. "Excuse me" säger jag till damen i luckan. "Can you please tell me were Danielle Peazer is?" Hon knapper lite på sin dator och säger sedan något på spanska till mig. Jag rynkar på näsan och försöker förstå vad hon säger men spanskan går verkligen inte i mitt huvud, jag borde lyssnat bättre på lektionerna i högstadiet och inte valt bort spanskan på gymnasiet. Hon upprepar det, långsammare när hon ser att jag inte förstår och jag viftar med handen för att få henne att förstå att hon ska vänta en minut. Snabbt joggar jag bort till resten av gänget. "Who of you are the best at spanish? The receptionist can't speak english" säger jag paniksalget och Emma ställer sig snabbt upp och börjar gå mot luckan. "Emma, where do you think you're going? Let's face it dear, i'm so much better than you at languages." säger Karro och reser sig, tar tag i min hand och jag drar med henne bort till luckan. "Hola disculpa mi amigo, que no puede hablar español. ¿Puede usted ser bendecido y repetir lo que pasó con Danielle Peazer?" (hej ursäkta min vän här han kan inte spanska. Kan du vara säll och upprepa vad som hänt med Danielle Peazer?) säger Karro till tanten och jag känner hur mitt ansiktsuttryc bli mer och mer clueless när jag inte förstår ett ord av vad hon säger. "obvia. tu amigo está bloqueado. Por desgracia, no puedo decir más que eso, pero para que ella salga necesitar a alguien para pagar la fianza para su" (självklart. er vän sitter inlåst. Jag kan tyvärr inte berätta mer än så men för att hon ska få komma ut behöver någon betala borgen för henne) svarar tanten lungt till Karro. Jag rycker Karro i armen så hennes uppmärksamet går från tanten till mig. "What did she say?" viskar jag. "Danielle is locked in and somene needs to bail her out" säger Karro lungt till mig och jag spärrar upp ögonen av förvåning och skräck. Danielle, MIN DANIELLE, inlåst i en cell! Jag har sett tllsäckligt många polisfilmer för att ha en ganska hemsk bild av celler och rum där de håller häktade personer fågna och tar snabbt upp plånboken ur fickan. "How much money do you want?" 

 

När glasdörrarna stängs bakom oss klipps ljudet av skrikande fans bort och jag släpper ut ett lättat pust, tinituset i min öron finns fortfarande där och ger mig en otrolig huvudvärk men nu är det direkta ljudet i alla fall bortkopplat för natten. Vi tar hissen upp till den 15:e våningen där vi alla bor. "You we're amazing tonight guys, as always." Säger Karro medan Harry stoppar i nyckelkortet och dörren piper till för att visa att det är upplåst. "Sleep well guys" säger Liam och han och Danielle kliver in i hans rum. Spridda godnatt hörs och jag sätter i nyckelkortet i min dörr också. Efter allt som hände igår var det otroligt jobbigt att vakna i morse, gå upp, åka till arenan och ställa sig på scenen och framträda men vi gjorde det och vi klarade det för fansens skull. Visst, konserten var inte en våra bästa, den var faktsikt ganska dålig och vi hade fått lägga in en exrapaus efter over you bara för Harry blev så känslosam och var tvungen att springa ut och kolla så att Karro var okej. Snabbt skickar jag iväg ett godnatt-sms till Perrie inna jag drar av mig mina kläder och hoppar in i duschen. Där står jag ett bra tag och höjer och höjer vattentemperaturen tills det inte går längre och vattnet bränner mot min hud. Då stänger jag av kranen och torkar av mig med den mjuka, vita handuken. Sedan virar jag den runt höfterna och går och sätter på mig ett par kalsonger och ett par mjukis. Precis när jag ska lägga mig i sängen hörs några försiktigt knackningar och min puls börjar dunka i mina öron och rädslan sprider sig i min kropp. Max ska sitta inne men vem vet, han kanske har rymt? Jag tar upp en av mina converse som ett vapen innan jag går fram till dörren och hasplar av kedjan, snabbt rycker jag upp dörren och höjer skon redo att slå vem det nu är utanför. Nialls skratt ekar i korrioren och jag tar tag i hans t-shirt och drar in honom i mitt rum och stänger dörren. Niall stapplar skrattandes fram till min stora dubbelsäng och lyfter täcket på den sidan det inte redan är uppvikt på. "I'm sleeping here tonight" säger han och såfort han lagt huvudet på kudden somnar han. Snabbt ställer jag ner skon och går fram och lägger mig i sängen jag också. Det är väldigt skönt att ha Niall här, jag tror ingen av oss egentligen vill vara ensam efter vad som hänt. 

---

Där ramlar del 85 in, trevligt trevligt. 

 

Känns sjukt konstigt att vi kommer så långt! :O

 

Men japp, som ni kanske läst så har Emma lämnat oss :'( Så nu är jag ensam med er, så nu får ni vara snälla mot mig huh? ;) 

 

Men 3 kommentarer tills nästa!

Pussar Erica! x 

 

 

 

 

 

 

Nu är det såhär att jag, Emma, åker till USA imorgon och kommer var borta i en månad. Så det är Erica som kommer få avsluta TDKAU, det gör mig otroligt ledsen att jag inte har chansen att avsluta min egna novell, men men that's life.

Jag är excited över att se hur hon väljer att avsluta den, även om jag vet några saker som kommer hända då jag varit med och planerat det.

Så det här är mitt farväl till er för en tid framhöver, vi hörs igen efter den 2 Juli då jag kommit hem.

 

Men jag känner att det inte kommer bli något problem med att lämna över novellbloggen till Erica en månad, för jag vet att hon kommer sköta den precis som jag skulle ha gjort, om inte bättre.

 

KRAAAAAAAAAM!!!!! XX

Hörs om en månad, älskar er mina underbara läsare!!

 

 

 

 

En miljontals känslor flög igenom min kropp när jag såg Emma ligga där på marken med den lilahåriga punkrocks killen över sig. Chock och rädsla var bara två av dom. Sakta började jag gå mot Emma men Karolina sträckte ut sin arm och drog mig tillbaka, hon hade nyss skrikit några arga ord mot killen men självklart var det på svenska så ingen av oss förstod.

"Don't" var det enda hon sa till mig.

Jag ser hur Harry's hand rycker lite, ett täcken på att han snart kommer vakna. Men ingen annan än jag verkar märka det, alla var för upptagna med att kolla på killen som höll en pistol riktad mot min bästa väns huvud.

"Jag upprepar: varför gör du det här? Du lovade att du skulle sluta!" sa Karro med rösten full av ilska.

"Why don't we take this in English so your little friends understand what we are talking about?!" sa killen och stirrade på Karolina. Hon besvarade blicken med ännu en dödlig blick.

"So let's hear your question again Kar" sa han och Karolinas ögon smalnade direkt.

"I did everything you asked me too, what more can you possibly want?" den här killen hade uppenbarligen haft någon hake på Karro, jag kände igen honom men samtidigt inte.

"Well hun, that wasn't enough. I couldn't stand seeing you with him" han pekade med pistolen mot Harrys huvud "in every magazine, all over internet, all the time. You are mine, and only mine. Understand?" någonting klickade i mitt huvud och allt föll på plats.

"I left all kinds off events just to make sure you left my friends alone, I left from ''family'' dinners, from shoppings, I even left my two best friends when I finally got to see them after months. And this is how you thank me? You asshole, go burn in hell" spottade Kar giftigt fram.

"Dot you dare to talk to me that way" sa killen ännu gifigare, hur skrämmande han än var så verkade inte Karolina så rädd. Förmodligen för att hon spendert månader med honom, bara för att vi inte skulle bli skadade.

"I talk to you how ever I want to talk to you, Max" alla drog efter andan när hon uttalade namnet. Alla trodde han var borta för gott, istället hade han trackaserat stackars Karolina.

Harry har nu röra på sig ännu mer och jag går med väldigt små steg mot honom, men Max ser mig och nu är pistolen riktad mot mig.

"Get back if you don't wanna see your precious Emma dead" jag kastar mig bakåt i standen och kryper förfärat bakåt tills min bara rygg slår emot nåot kallt och hårt, klippväggen.

"That's more like it" sa han innan han riktade sig mot Karolina igen. Karolina ser ut att ha flyttat på sig, inte så att man märker det men hon är ändå mycket närmare Max och Harry, Zayn har också flyttat på sig. Han står nu mer bakom Max, han ser ut att vara beredd på något. Något som jag missat. De ger varandra blickar som säger att dom planerat något tillsammans, förmodligen något som kan rädda oss ur den här knipan.

"Now darling, get your sexy ass over here an I'll let your friends go" sa Max, förväntade han sig verkligen att hon skulle göra som han sa?

"You lied to me once, you can do it again" svarade hon iskallt

"This time I'll keep my promise cause then I'll have what I want, and that is you" hans sliskiga röst fick det att gå kalla kårar genom hela min kropp.

"I am not gonna be your little doll anymore Max" sa Karolina argt. Max verkade också bli arg för han skrek ilskna ord på svenska till Karro och slog ut med armarna. Snabbt som blixten attackerar Zayn honom bakifrån vilket får honom att tappa fokus helt, då passar Niall på att dra bort Emma från honom. Liam är snabbt där och hjälper Zayn genom att tackla Max från sidan, mitt i det här kommer Danielle tillbaka och nu står hon och stirrar  med öppen mun på brottningsmatchen som pågår framför oss. Liam och Zayn har ett stort övertag på Max och nu går även Karolina fram till honom och slår till honom. Folk längre bor på stranden har sett oss men tror nog de är på skoj för ingen gör något. Helt plötslig hörs ett ekande ljud som stutsar mellan klippväggarna, det lät nästan som ett pistolskott. Då kommer jag på att Max hade ju en pistol, jag kollar upp och försöker se om någon blivit allvarligt skadad. Det enda jag ser är hur alla chockat kollar på Karolina som står med en pistol i handen, fingret på avtryckaren och den pekar den rakt upp i luften.

 

 

 

 

"O em geee guys! How slow can you ba, huuurrrrryyy!" Hörde jag Emma skrika och när jag kollade upp stod hon 100 meter framför oss med resten av gänget och viftade som den galning hon är. Jag himlade åt ögonen mot Harry som gav mig ett förstående leende innan vi hand i hand skyndade på stegen lite för att komma ifatt dem. Vi fortsatte fram ytterliggare 500 meter längst strandpromenaden innan vi kom fram till det stora berget. Snabbt sparkade jag av mig flippfloppsen och tog upp dem i handen innan jag gick ut i den varma sanden. Vi följde klippväggen och snart kom vi fram till en stor sten, vi rundade den och där låg den lilla viken som receptionisten på hotellet hade berättat för mig om. "See guys, my spanish isn't soo bad after all" sa jag nöjt. Vattnet var kristallklart och sanden var kritvit. Stranden var inte jättestor, kanske 100 meter lång och det låg bara några få grupper av människor som också hade hittat hit. Vi strollade längst vattenbrynet för att komma längst bort till stranden där det var minst människor. "The last person in is a disgusting pimple!" utropar Emma och snabbt drar hon av sig linnet och shortsen innan hon spurtar ner oh slänger sig i det varma vattnet. Killarna är inte långt efter henne men med en suck lägger jag ut handduken och sätter mig ner. Harry är nästan i vattnet när han vänder på  huvudet och fångar min ledsna blick. Hans ögon blir genast oroliga och jag försöker le och vifta med handen för att visa att han inte ska bry sig om mig och fortsätta bada men han stannar tvärt och vänder om och jobbar tillbaka till mig. "Babe what's wrong?" frågar han och jag drar i ärmarna på min tröja, det är väl lika bra att han får veta. "I don't want to go in, I don't want to take of this t-shirt" säger jag och hans ansiktsuttryck blir ännu mer frågande. "Karro you have a beatiful body, you don't have to be asshamed or something" säger han och sätter sig på huk framför mig. Även om jag har kroppskomplex så är det inte det som är problemet. "I don't want to go in or take this off because of this" säger jag och drar upp armen på min långärmade t-shirt och visar honom min ärrprydda vrist. "What if someone see it and take pictures of it? Then it will be all over the internet that Harry Styles girlfriend cut and selfharmes" "But sweety that wasn't even you, that was Max fault" säger Harry och jag försöker hindra ryckningen som genomforsar min kropp när Harry säger hans namn. "But they don't know that" viskar jag. "But I do and that is the important thing, and I love you, with scars or without them" säger han tryggt och lutar sig fram och kysser mig ömt. Alla mina motargument smälter bort med kyssen och mitt huvud blir helt tomt. Harry drar upp mig och tar tag i tröjan vid midjan och jag sträcker upp armarna över huvudet. Harry drar av mig tröjan och kysser mig igen innan han låter hans läppar finna mitt öra. "I think you better take off your shorts yourself" säger han busigt och biter lätt i min öronsnibb. Jag rodnar samtidigt som jag knäpper upp mina shorts och drar av dem. Min nya, neonrosa bikini från victoria secret, som Harry köpte och skickade till mig tillsammans med flygbiljetten till Barcelona, lyser och får min kropp att se mycket brunare ut än vad den är. Killarna hade tre lediga dagar och de hade bjudit ner mig, Emma och Danielle ner till Spanien för att njuta av solen och ha lite semaster. Perrie hade också blivit medbjuden men eftersom hon var på tour i Amerika så var Zayn nu ensam, något han inte verkade uppskatta speciellt mycket. Harry tog min hand i sin och vi började vandra ner mot vattnet. Solen stekte och vattnet såg riktigt frestande ut. "Excuse me" hördes en ljus, pipig röst och vi vände oss mot ljudet. Framför oss stod två tjejer, båda två i fjortonårsålden skulle jag tro, med sin mamma som höll en stor systemkamera i ett fast grepp. "OMG OMG OMG I TOLD YOU IT WAS THEM!" Skriker den ena, brunhåriga tjejen ut. Den andra tjejen kollar bara på oss med stora ögon innan hon verkar komma tillbaka till verkligenheten och armbågar sin syster eller kompis i magen så att hon slutar hoppa och skrika. "Can we please take a picture?" frågar blondinen väluppfostrat med ett sort leende på läpparna. Harry ger mig en snabb blick för att kolla så det är okej med mig och jag nickar nästan omärkligt. Snabbt radar vi upp oss och jag och Harry står tillsammans med var sin tjej på vardera sida. Mamman knäpper på kameran hela tiden och jag kan inte låta bli att pusta ut över att jag hunnit dansa bort allt babyfett jag lade på mig när jag var gravid med Gabriella. Efter ett tiotal bilder verkar tjejerna nöjda och de ger oss varsin kram innan vi vänder oss om och fortsätter ner mot vattnet och precis då hör jag hur tjejerna viskar. "Has visto sus brazos?" Såg du hennes armar översätter jag det tyst till i mitt huvud. "si imaginara que ha estado haciendo cosas" Ja tänk att hon hållit på med sånt svarar den andra och jag känner hur tårarna byggs upp i min ögon, detta var precis vad jag var rätt för skulle hända. Harry ser min tårar och lägger armarna om mig. "Karro what is it?" frågar han oroligt och jag tittar ner i marken. "They saw my arms" viskar jag tyst innan jag sliter mig ut hans omfamnad och springer ut i vattnet och slänger mig i. När jag kommer upp till ytan sparkar jag snabbt till med benen innan jag börjar crawla ut till den stora stenen som sticker ut i vattnet i slutet av den lilla stranden. Mina ben och armar värker snart från de ovana rörelserna med jag biter ihop och fortsätter simma. Simma bara Karro, tänk inte säger jag åt mig själv. Simma simma simma simma. Snart är jag framme vis stanen och häver mig upp på den innan jag lägger mig platt på mage och kollar ut över havet. I horisonten ser jag flera stora fartyg och här och där små fiskebåtar som ligger och guppar. Ett plaskande hörs snart tillsammans med tunga andetag och jag lägger ner huvudet i armarna så att han inte ska se mina tårar. "Go away Harry" mumlar jag ner på stenen och irrtationen flyger genom min kropp. "Harry, I said do away!" halvropar jag på honom utan att kolla på honom. "IDet är inte Harry".  Emmas mjuka stämma får mina tårar att väckas till liv igen och jag vänder huvudet mot henne. Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara stänger munnen och vänder tillbaka huvudet och kollar ut över havet igen. Emma lä'gger sig ner bredvid mig, i samma position som jag. Armarna korsade framför kroppen och huvudet på händerna. Hon säger inget utan vi bara ligger där och kollar ut över havet medan solen förflyttar sig över himeln, det är detta jag gillar bäst med Emma, även om hon inte säger något så visar hon ändå att hon finns för att stötta mig. När mitt hår torkat sätter jag mig upp och sätter upp det i en bulle på huvudet. "Ska vi ta och simma in igen jag börjar bli hungrig" säger jag och som på signal kurrar både min och Emmas mage högt. Jag skrattar högt innan jag snurrar på mig så jag sitter med ansiktet mot stranden. Långsamt glider jag ner i vattnet och sparkar ifrån så jag åker fram längst ytan, noga med att inte toppa håret simmar jag bröstsim in. Halvvägs provar jag att sätta ner foten och jag ställer mig upp när jag märker att jag kan stå då vattnet räcker mig till axlarna. Försiktigt vadar jag upp till stranden där jag väntar på Emma som har struntat i att vara försiktigt med håret utan hon leker delfin och simmar med långa tag under ytan och kommer bara upp för att ta luft då och då. Jag skakar på huvudet åt henne och vänder mig om för att gå upp till killarna som alla flyttat till mitten av stranden och ligger och solar på en rad. När jag kommer fram till killarna ser jag att vi är ensamma på stranden och jag petar med min fot på Harrys. "What's the time?" frågar jag samtidigt och han skriker till, ett ljust, tjejigt skrik. Resten av killarna slår skrämt upp ögonen och jag börjar gapflabba av den roliga synen. Det tar inte lång tid innan alla utom Harry skrattar och jag står dubbelvikt och kippar efter luft. Han ger mig en surmulen blick och vänder på sig så han ligger på mage innan han lägger sin tröja över huvudet. "Guys I'm soooooo hungry, can't we go buy something to eat?" frågar Emma och vi alla kollar på henne när hon skuttar upp från havet. "Sure love" säger Louis och ställer sig upp och drar på sig en tröja. De andra killarna och Danielle gör detsamma och jag lyfter på Harrys tröja för att säga till honom när jag ser att han somnat, gulleplutt. Jag byter snabbt bikini och drar på mig shortsen och min tröja innan jag hoppar i min flipflops. "Kommer du Emma?" frågar jag henne och hon skakar på huvudet och kopplar in hörlurararna i hennes iPhone. "Ska jobba lite på brännan men köp något åt mig bara, du vet vad jag gillar" säger hon och jag himlar med ögonen åt henne, bajsrumpa. Jag tar min plånbok innan jag springer ifatt resten av gänget för att gå och köpa lite lunch. 

 

 

Hungriga skyndar vi oss tillbaka mot vår lilla strand för att kunna sätta oss och käka maten som vi köpte i mataffären, alla resturanger hade siesta eftersom klockan var halv tre. När vi kom ner på stranden började Danielles telefon att ringa och hon viftade åt oss att vi skulle gå vidare medan hon tog samtalet. Åter igen gick vi förbi den stora stenen denna gången var det inga solande barnfamiljer på stranden som mötte oss utan det var en tom strand med tre personer på den. Harry låg kvar på sin handuk men det som fångade min blick var personen med lilla hår som satt grensle över Emmas mage när hon kämpade med att ta sig loss. Jag frös fast i marken för ett ögonblick innan ilskan tog över mig och jag satte av i full fart frammåt. När jag var tio meter från Max tog han upp en pistol och riktade den mot Harry. "Move and I shoot." Orden och det iskalla sätt de sades fick mig att explodera. "VAFAN GÖR DU HÄR?!  DU LOVADE ATT LÅTA DEM VA OM JAG GJORDE PRECIS SOM DU SA OCH DET HAR JAG GJORT!" 

Usch, nu är Max tillbaka i historien igen...

Ja, sorry för väntan och hoppas ni gillade delen!

 

 

Vill bara klarge! 

Vi ska INTE sluta skriva i sommar, vi ska bara inte skiva på en novell utan skriva på små berättelser åt er, våra underbara läsare! 

SÅ GLÖM INTE MAILA IN! Det finns platser kvar!! 

[email protected]

Frågorna att besvara hittar ni hääääääär eller hääääääär eller varför inte HÄÄÄR!
- och om ni har problem med er mail, som jag läste att en hade, kommentera bara HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR under detta inlägget!

 

Pussar 
Erica :)