Chapter Twentythree
CHAPTER TWENTYTWO
Jag hör ljudet av hissen som stannar på vår våning och sedan ljudet av hur hissdörrarna öppnas och därefter röster som tillhör två av de fem killar jag lärt känna väldigt bra. Snabbt lägger jag tillbaka tändaren och går ut i hallen för att möta dem. Både Liam och Zayn bar på en vacker bukett med blommor de log och räckte över de till mig, jag tog emot blombuketterna och gick in och lade dem bredvid handfatet i köket så jag kunde ställa de i vasar senare.
Killarna kom in i köket där jag stod och jag kramade om de alla, först Zayn sedan Liam och sist Niall. Hans kramar kändes alltid varmare och mer hemma än någon annan kram jag någonsin fått.
Äntligen, äntligen är det dags för den absolut sista konserten på en väldigt, väldigt lång tid. Efter ikväll så har one direction officiellt dragit sig tillbaka och kommer inte finnas med på några tv-intervjuer eller tidningsannonser eller intervjuer för tjej/dam-tidningar. Jag vet att jag inte borde känna mig så lättad, varje gång jag går upp på scen och ser alla otroliga fans blir jag så lycklig men jag känner att nu räcker det, i alla fall för ett tag. Ingen av oss killars röster är densamma som när vi började sjunga som ett band. De är vuxna, manligare och också så mycket mer slitna. På lediga dagar har vi ibland inte fått säga ett enda ord bara för att vi var tvungna att spara rösterna. Jag hade en stor svacka i min röst innan de sista konserterna men aldrig att jag ville ställa in, inte för fansens skull. Sedan hände Ericas olycka och då fick vi ledigt, jag kunde ladda upp rösten igen och nu är jag redo att göra detta sista uppträdande det bästa i mitt liv. Med ett stort leende på läpparna tittar jag mig omkring backstage. Det springer runt ljudtekniker, stagemanagers och massa andra personer med andra yrken runt omkring oss där vi står i en ring, killarna, Josefine och Eleanor. Min blick landar på Erica som sitter på golvet med Claire och Lux och pratar och skrattar med ett stort leende på läpparna. Det gör ont i hjärtat när jag ser på henne, varför var något så dåligt tvunget att hända en sådan vacker och underbar person? Jag hör en djup suck och blir förvånad när den inte kommer från min mun. Jag tittar upp och ser att Niall har blicken fäst på samma punkt jag hade den några sekunder innan. Jag ser på honom med en medlidsam blick och ser att de andras blickar lyser av samma känsla för honom men också för oss själva. Vi saknar alla henne.
"Do you think she will ever have her memory back? I really miss hanging out and just talking with her, just like we used to do before" säger Josefine och sätter ord på det vi alla tänker. Niall suckar högt ännu en gång men släpper inte blicken från Erica när han pratar, det gör inte vi heller.
"The doc says that she should have her memory back but they can't say when, what or whom who will trigg her memory to return fully. It can take years" Det sista säger han så lågt att jag knappt hör men hans plågade röst sänder nålar genom mitt hjärta och jag hoppas mer än någonsin att Erica ska få tillbaka sitt minne så vi alla kan återgå till våra vanliga liv och Niall kan bli glad och lycklig igen. Jag har bara sett honom såhär en gång innan och det var... nej jag vill inte ens nämna det i mina tankar.
Vi alla står och tittar på Erica med blandade känslor och starka blickar och jag antar att hon kände sig iakttagen för hon tittar upp och möter snart våra blickar. Hennes mungipor dras uppåt och hon vinkar snabbt mot oss. Vi lyfter alla händerna och vinkar tillbaka men det ser hon inte då Lux kräver hennes uppmärksamhet åter igen och Erica vänder sig bort från oss igen. Vi alla vänder oss tillbaka i en cirkel och börjar tagga till, snart, snart, snart är det dags.
Ericas perspektiv
Jag har händerna uppe i luften och dansar loss tillsammans med Lux, El och Claire på golvet som är framför våra stolar, första raden, wow. Jag har aldrig varit på första raden på en konsert innan, inte som jag kommer ihåg i alla fall. Den snabba låten tar slut och ersätts med en lite långsammare men fortfarande dansbar, jag och El fjantar runt och jag möter Nialls humoristiska blick uppifrån scenen när jag tittar upp för att njuta av killarnas framträdande. När det är dags för hans solo tittar han bort och ut över publiken. Publiken, wow, jag tror aldrig och då menar jag verkligen ALDRIG att jag sett såhär många människor på ett och samma ställe. Golvet är fullsatt och likaså de fyra läktarna. Det finns människor i alla möjliga åldrar, gamla som unga och alla verkar ha skitkul när de hoppar runt och sjunger med i de cheesy kärlekslåtarna eller rockfyllda texterna. Jag lutar mig närmare El och skriker i hennes öra. "Wow, they are reeeeally good!" och drar ut på e:et i really. El nickar entusiastiskt och skrattar. "They've come so far and I couldn't be more proud of each and every one of them." Jag klistrar på ett leende innan jag vänder mig tillbaka till scenen men mitt hjärta har åkt ner i magen, jag önskar att jag också kunde komma ihåg hur de var innan och att jag också kunde känna mig stolt över dem. Jag önskar att jag visste hur de lät innan så jag kunde jämföra mot de vuxna män som står framför mig på scenen nu.
Killarna samlades på den stora trappan och satte sig ner och Liam förde micken mot munnen. Niall tittade mot mig och jag fångades in i hans underbara himmelsblåa ögon.
Don't talk, let me think it over
How we gonna fix this?
How we gonna undo all the pain?
Tell me, is it even worth it?
Looking for a straight line
Taking back the time we can't replace
Musiken var långsam men hade ändå tempo eftersom trummorna var väldigt höga. Killarna tog turer om att sjunga och snart hade två refränger passerat och Niall ställde sig upp, fortfarande med blickens fäst i min. Han gick till mitten av scenen och killarna följde efter honom så de stod i ett V. Niall tittade rakt in i mina ögon och sjöng ut sitt hjärta åt mig.
Don't talk, let me think it over
How we gonna fix this?
How we gonna undo all the pain?
Mitt hjärta bankade hårt i bröstet och jag var otroligt rörd. Vi höll ögonkontakten genom resten av låten och sedan släcktes lamporna och scenen blev svart. Skriken som uppstod höll på att spräcka mina trumhinnor men jag brydde mig inte ett skit. Det enda jag fokuserade var att inte låta tårarna falla, åh vad jag ville minnas. Snälla, snälla få mig att minnas.
Helo lovies!