Jag snurrade runt och mötte Ericas gröna ögon. De glittrade av humor och mitt leende växte sig stort på mina läppar.

"Maybe you don't remeber anything but I hope you stil got that exelant humor of yours" säger jag till henne och hon tittar ner i marken för att sedan snegla upp på mig genom henne svarta, täta ögonfransar. "Let's hope I do, there's nothing better then a laugh, right?" säger hon och jag känner hur hela jag fryser till is. Så brukade Erica alltid säga, min Erica. Hjärtat sjunker ner i magen men jag lägger snabbt på ett pokerface, är det något jag lärt mig efter så många år av kändisskap är det att ha ett riktigt pokerface, vad man än fick höra om sig eller de som stog en nära var det allra bäst att inte visa några känslor, inte framför kameran i alla fall. Jag nickar snabbt med ett fejkat leende på läpparna. Jag vet inte om Erica ser att det är fejk, hon kunde det innan men eftersom hon inte känner mig nu ser hon förmodligen inte det eftersom jag har blivit väldigt bra på att fejka leenden också. Hon ler ett försiktigt mot mig och går fram och sätter sig på sängen bredvid väskan.

"But seriosly, are you taking off? Because I'm really sorry that I can't remember you, I'm really trying you know but everytime I try to go back it's like a big black wall just putting a stop to it, sometimes I can get a climpse or something when someone say a special word but that's pretty much about it" Hennes nedstämda blick möter min och jag lägger försiktigt min hand på hennes rygg och stryker henne upp och ner. 

"Maybe you don't remember me but if we stick together I know that someday you will. You and me, we've made it through much in our days and sure, this is a big one but together, I think we have the power to do anything, even get you to remember me and everybody else in your life." säger jag och ler mot henne. Orden kommer direkt från hjärtat och jag tror verkligen på dem för jag vet att tillsammans kan vi ådstakomma mirakel Erica och jag. Hon ser hoppfullt på mig och alla känslor i hennes stora ögon är så lätta för mig att läsa. 

"You really think so?" Frågar hon och jag nickar så hastigt att lite hår åker ner framför ögonen. Jag drar handen genom håret med eftersom jag inte har något vax lägger det inte som jag vill. "I do. I really think so" säger jag snabbt och lättnaden i Ericas ögon går inte att missta sig på. Hon reser sig snabbt och går fram till de öppna garderobsdörrarna och drar ut en låda som finns i en byrå där i och tar fram en bh och ett par trosor. Sedan tar hon ett par ljusa jeans med hål över framsidan av benen, ett vitt linne och en stor hoddie från en annan galge. Hon vänder sig om för att säga något men jag hinner inte stoppa orden som kommer ut ur min mun. 

"That used to be your favorite jeans and hoddie, even though the hoddie is mine. Every chance you got you used to steal it from me, and because I loved you so much, I let you, every time" Hon tittar ner på kläderna i sina händer och i tystnad är vi kvar som skulpturer på våra platser. Helvete Niall! Varför sa du så? För att inte tala om hur idiotiskt det var med den hela jag älskar dig delen. Orolighetskäslorna blir till ett illamående i min mage och handsvetten bryter ut på mina handflator när Erica långsamt höjer på huvudet och tittar in i mina oroliga ögon. Jag kan se på hennes kroppsspråk och ögon att hon kommer börja gråta vilken sekund som helst och jag reser mig snabbt för att gå fram till henne och försöka trösta henne men hon tar snabbt ett steg bort från mig och börjar backa mot badrumsdörren. Jag sänker min hand som jag inte ens visste att jag tagit upp och sträckt mot henne. I karmen stannar hon och tar ett djupt andetag för att samla sig och inte få tårarna att falla riktigt än. 

"I really hope I can remember you Niall, you seem to good to let go off" säger hon snabbt innan hon tar det sista steget in i badrummet och stänger dörren efter sig. Låset vrids om och jag sätter ihop handflatorna mot varandra och dunkar händerna mot huvudet. Helvete Niall! Varför sa du så? Du fick henne att gråta din idiot, nu kommer hon aldrig ens vilja komma ihåg dig. Mina arga tankar avbryts snabbt när jag tänker på vad hon precis sade till mig innan hon stängde dörren om sig. Hon sa 'jag hoppas verkligen jag kan komma ihåg dig Niall, du verkar för bra för att släppa taget om.' Hon vill komma ihåg mig! Hon vill minnas mig! För första gången på lång tid känner jag hopp. Hopp om att detta kommer lösa sig. Viljan att klara det är det som det behövs mest av när man ska göra något. Jag börjar vika ihop och plocka ner Ericas saker i resväskan när jag slås av en tanke så jag ställer mig utanför toalettdörren. 

"Does the changing to real clothes means you're getting to go home?" halvropar jag in genom dörren. Ett avlägset "yeah" hörs över duschens strålar och jag knyter min näve i luften i ett vinnargest. Äntligen ska min prinsessa få komma hem och förhoppningsvis betyder det att hennes minne också kommer komma tillbaka. 

Den runda kvinnan bakom disken lägger fram några papper på disken som jag får skriva på och en ankät där jag ska fylla i namn, telefonnummer, adress och massa liknande så jag ger pennan och pappret till Niall som får fylla i den åt mig då jag inte har den blekaste aning varken om var jag bor eller vad jag har för telefonnummer och om han verkligen är min fästman så borde han kunna mitt födelsenummer lika bra som jag. Mitt inre är fortfarande upprört över vad Niall sade till mig innan jag klev in i duschen, eller ja, inte upprört, bara rörd och lite argt. Men jag är inte det minsta arg på honom utan på mig själv och min dumma, dumma hjärna som inte kommer ihåg någotting av det som hänt de senaste fem åren. Men sakerna han sade till mig, det suddade ut mina sista misstankar om att han var något annat än min fästman och fick mig, mer än någonsin innan att vilja komma ihåg honom och resten av mitt gamla liv. Sålänge det inte var riktigt, riktigt hemskt och brutalt vill säga, jag gillar inte våld.

 

Niall lade fram pennan och formuläret till kvinnan bakom disken och jag läste på hennes namnskylt att hon hette Camille. Hon läste snabbt igenom allt och tittade sedan upp på oss. 

"You are free to go now miss Hasselberg, we will send you a bill from your stay to this adress and some dates that we want you to come back and check up on you. It will be one to three visits per week the first few months and then we'll see, depending on how your brain and memory is holding up" sade hon och lade till ett litet leende när hon var klar. Mitt leende var stramt men jag mötte hennes blick och nickade sedan tog jag tag i handtaget till min rullväska och drog ut den i väntrummet med Niall tätt bakom mig. Längst bort i hörnet fick jag se en bekant figur och jag släppte väskan och sprang in i mammas famn. Jag höll henne hårt, både för att jag saknat henne men mest för att jag behövde någon som kunde södja mig då hela väntrummet snurrade efter min lilla springtur. 

 

Ett annat par armar lindades runt mig och jag tittade upp och såg pappas leende ansikte. Mitt leende växte på mina läppar och speglade hans. Jag släppte taget om honom och bakade bak till Niall som stod där med min och hans väska och titade mot mamma och pappa. Mamma gick fram till mig och lade armen om mig och tog tag i min väska. 

"Är du redo att åka hem? Pappa har bokat ett flyg till oss i övermorgon så du hinner hem till Nialls lägenhet och packa ihop lite av dina saker" Förvåning strömamde genom mig, hem? Till Sverige?

"Menar du hem till sverige?" Jag satte ord på mina tankar om mamma nickade glatt. Misstro fyllde min kropp och det kändes som om jag stod vid en ruin. Att följa med 'hem' till Sverige skulle vara som att kasta sig ut i det okända, utan minnen och bara se vad som hände. Att stanna med Niall skulle vara som att långsamt backa tillbaka in på fast mark och kanske kunna återfå minnen och rutiner. Eller var det tvärt om? Att stanna skulle vara som att kasta sig ut och att åka hem till Sverige skulle vara som att backa tillbaka till fast och säker mark igen? 

"Erica? Erica? Är du där?" Mammas röst ekade genom mitt huvud och jag snappade ut ut min tankekoma. 

"Jag, jag tror att jag hellre stannar här med Niall. Jag vill ha tillbaka mina minnen och det känns som jag inte kommer få tillbaka de om jag flyttar tillbaka till Sverige och gömmer mig där. Jag vill inte leva resten av livet med ett glapp i mitt minne, även om alla minnen kanske inte är bra, fina eller roliga vill jag ändå ha de där eftersom det är de som formar en till en människa. Det är de som gör den till den man är" sa jag bestämmt och jag såg pappas nöjda ansiktsuttryck. 

"Jag är så stolt över dig min älskling, du har vuxit att bli precis den jag och din mamma alltid önskade att du skulle vara." sa han och jag gick fram och gav honom en varm lång kram. "Bara lova att du ringer mig minst en gång om dagen" viskade han i mitt öra och jag blinkade ur tårarna ur ögonen och nickade med ögonen fastpinnande på taket. "Jag lovar" mumlade jag mot hans axel innan jag släppte taget om honom. Mamma tittade på mig med något som påminde om panik och jag lade mina armar om henne. "Ta det lungt mamma, jag kommer inte glömma dig. Jag ringer dig varje dag och jag lovar att om jag gör några framsteg blir du och pappa de första jag ringer. Allt kommer ordna sig om du låter mig vara här med Niall, jag lovar, allt kommer bli okej" viskade jag in i hennes öra och jag gav henne en liten extra hård kram innan jag släppte henne och backade bak till Nialls sida. 

"I'll call you tomorrow, bye" sa jag och vinkade mot den när jag tog min väska och började gå ut mot dörrarna tillsammans med Niall. 

"What was that about?" frågade Niall och jag gav honom ett snett leende. 

"Mum wanted to take me home to Sweden but I talked her into me staying here, with you." Niall gav mig ett leende som strålade lika starkt som tusen strålar och automatiskt sökte sig mina mungipor uppåt och min läppar delades och visade upp mina vita tandrader. 

 

De elektriska glasdörrarna glider smidigt upp och vi går ut på trotaren och Niall pekar mot parkeringen där, antar jag, hans bil står parkerad. Massa höga röster och skrik får mig att snegla bakåt och jag drar chockat efter andan när jag ser den stora hjorden av människor som springer mot oss med stora kameror, microfoner och anteckningsblock i högst hugg. Jag fryser fast i marken och greppar tag i Nialls biceps. Den spänns under min hand och min hand räcker bara runt halva, shit han måste vara stark! När han tittar på mig nickar jag bort mot människorna som kommer närmare och närmare oss för varje sekund. han svär tyst för sig själv och rycker min väska ur min hand och börjar springa in på parkeringen. hans hastiga rörelse får mig lite ur balans men väcker mig ur min koma och jag kutar efter honom. Han har stannat vid en liten, svart, sportsbilsaktig Mercedes och trycker på en av knapparna på bilnyckeldosan så bagageluckan åker upp. Han hivar in väskorna och pekar åt mig att springa och sätta mig på vänster sida. Vaddå vänster sida tänker jag. Vill han jag ska köra bilden eller? Sedan slår det mig, vi är i Storbrittanien. Det betyder att man kör på vänster sida av vägen och att ratten sitter på höger sida. Snabbt slänger jag mig in i bilen och drar igen bildörren. Niall är inte långt efter och han andas tungt när han också sitter säkert inne i bilen med båda händerna på ratten. I backspegeln ser jag hur reportarna och paparazzierna springer förbi bilen och Niall tar tillfället i akt och startar motorn som brummar lågt och får bilen att lätt vibrera. "Fasten your seatbelt" säger han snabbt och jag sträcker mig snabbt efter bältet och knäpper snabbt fast mig. "Cause I'm gonna take you for a ride" mumlar han lågt och jag griper krampaktigt tag i bildörren i rädsla. Jag har en känsla av att han menar detta, gulp, det kommer gå snabbt och det kommer gå undan. Och jag kommer förmodligen att spy ner hans skinnklädsel när vi ändå håller på. Min mage är i uppror av all stress, rädsla och URUSEL mat jag fått på sistonde så jag förväntar mig inte att den kommer klara det här. Mina tankar avbryts när Niall trycker ner gasen och vi skjuts bakåt innan vi tvärt stannar och han växlar om från backen och vi flyger fram och ut från sjukhusets parkering. Jag kan se några chockade miner på kvinnorna med microfoner men det tar inte lång tid för de att samla sig för att sedan springa till deras olika skåpbilar, antligen svarta eller med olika tv-loggos på och hoppa in och starta motorn för att följa efter oss. Att bilarna börjar rulla är det sista jag ser innan vi svänger runt ett hörn och försvinner ner för en gata i svindlande fart. 

 

Alla rutor i Niall bil är tonade men jag sjunker ändå ner i sätet när vi stannar för ett rödljus fem minuter bort från sjukhuset. Det är en stor gata och mycket folk som ska över och jag sitter där med fingarna korsade och hoppas att ingen av papparazzibilarna ska komma ifatt oss. Ljus blir grönt och jag andas lättat ut när vi svänger runt ännu ett hörn och ut på en väg som kantas av höga hus i alla möjliga färger. På bottenplanet är det affärer men högre upp verkar det vara lägenheter då det är lampor i nästan varendra fönster. Efter ännu en sväng kommer vi ut på, ja inte en motorväg men en ännu större väg med tre filer på varje sida. Trafiken kryper dock fram och jag slänger en kik på Nialls radio. Hon är nästan fem så jag antar att det är rusningstrafik nu. Alla ska hem från jobb och dagis. Jag tittar ut genom min bilruta och blir lättad när jag ser att sex av tio bilar är svarta. Som om iall läst mina tankar säger han "I thought much about the colour when I bought this car and in the end I choosed black, because it will blend into the traffic you know. Harry bought a yellow Porshe, lets just say that the papz have alot easier finding him then me" säger han och kollar snabbt på mig med en leende fullt av humor. Jag ler lite försiktigt mot honom innan jag tittar ut genom fönstret igen. Tystnaden är pinsam och jag skruvar besvärat på mig, jag brukar inte tycka tystnader är pinsamma men detta, detta är riktigt, riktigt pinsamt. När jag sneglar på Niall genom mitt hår som jag låtit falla ner över min högra axel och täcka mitt ansikte kan jag se att han öppnar munnen för att säga något men han stänger den oftast lika snabbt igen. Jag knyter upp mina converse och lägger upp min strumpklädda fötter på hans beigeklädda intstrumentbräda. Den har samma beige färg som skinnsäterna och ratten och jag måste säga att det är en snygg kontrast till den svarta lacken på utsidan och de mörkt tonade rutorna. Till sist står jag inte ur längre utan jag drar håret bakom öronen och vänder mitt huvud mot Niall. "Can we please put on the radio?" Det känns som om mina ord ekar genom bilen då det är det första som sagts på tjugo minuter eller något. Niall nickar och lutar sig fram och trycker på en liten svart knapp och på en sekund fylls bilen med så hög musik att hela bilen vibrerar i takt. Både jag och Niall rycker till och ett litet pip lämnar min mun. Niall håller inne en knapp på ratten och musiken sänks till en volym där man faktiskt kan prata med varandra utan att skrika i varandras öron. Volymen sänks också så pass mycket att jag kan höra Niall skrockande, vilket betyder att mitt pip inte var så tyst som jag trodde, eller att han tyckte det var komiskt med musik men om jag ska vara ärlig tror jag mycket mer på det första...

 

Vi sitter bara där i total tystnad förutom musik som spelas på en nu ganska tyst och behaglig volym i bilen. Jag trummar men handen mot låret i takt med musiken och till min stora förvåning känner jag igen låten. Det tar tills refrängen annan jag kan komma på vem det är men min mun letar sig upp i ett stort leende när jag gör det. Det är Ke$ha med 'We R who we R'. En gång på högstadiet hade vi utklädningsdag och jag klädde ut mig till henne. Jag sminkade en mörkblå, lite svart makeup med en blå stjärna runt det vänstra ögat och MASSA med guldglitter, gick runt i skyhöga stövlar så jag hade ont i fötterna hela kvällen. Svarta shorts med guldnitar och ett USA-linne, fjäderörhänge och så hade jag sovit med flätor så mitt hår var lockigt och okammat. Det var dessutom i december så jag fick en del konstiga blickar men eftersom jag inte fryser lätt så brydde jag mig inte speciellt, varken om kylan eller om blickarna. Jag vet inte hur många som frågade vem jag var den dagen medan andra bara såg det direkt, antar att det berättar vem som var ett Ke$ha-fans och inte. 

 

Miljontals frågor snurrade runt i mitt huvud och jag ville fråga Niall alla men jag hade inte den blekaste aning på hur jag skulle börja. Hey Niall, var bort vi? Vad jobbar jag med? är jag hatad av dina fans? Har jag twitter så jag ska bygga upp en mur mot det eller? Hur är vårt förhållande? Vad förväntar du dig av mig 'hemma' nu? frågorna bara fortsatte och fortsatte och jag knep ihop läpparna och börjde mig fram för att höja musiken. Precis när jag gjorde öppnade Niall munnen och sa något och jag kände hur blodet strömmade till mina kinder. Självklart skulle han säga något samtidigt som jag höjde, kunde han inte varit 30 sekunders snabbare eller så?

"What?" sa jag vänligt efter att jag sänkt musiken igen. 

"We're here" sa han och nickade mot den höga byggnaden framför oss. Vi körde på gata med sex exakt likadana hus på varje sida. Ända skillnaden var att några var gråa och några vita. Från luften skulle jag kunna tänka mig att det såg ut som ett schackbräde. Gatan var en återvändsgränd och det var huset han nickat mot som skar av bilvägen.

"Where are we?" frågade jag honom och kollade mig nyfiket omkring. Det stod knappt några bilar parkerade längst den 300 meter långa gatan. Husen var kvadratiska och förmodligen lägenhetshus där man fick köpa eller hyra en lägenhet. Förmodligen mycket barnfamiljer eftersom det låg en liten bit från centrala Lodon och jag hade sett något som såg ut som en skola, fast ändå påminde om ett fängelse med staketet som strckte sig runt hela. Förmodligen var det väl för att barnen inte skulle springa ut i vägen bland bilarna men ändå, det påminde om ett fängelse. 

 

Vi körde fram till den vänstra delen av huset och nerför en liten backe och plötsligt stod vi öga mot öga men en vit garageport. 

"How are we supposed to get through that? I don't see any of those call and talk thingies" sa jag och lutade mig fram över Niall och kollade misstänktsamt ut genom hans ruta. Han tryckte sig bakåt mot sitt säte och först när jag vände huvudet mot honom för att fråga vad han höll på med märkte jag hur otroligt nära vi var varandra. Som om han gett mig en stöt flög jag bak till mitt eget säte och drog upp knäna till bröst och kramade om de med min armar. Niall harklade sig lite och jag höll ögonen på honom när han lutade sig fram till instrumentbrädan och tryckte på en knapp på en liten vit dosa som låg i en av mugghållarna. Porten gled snabbt och smidigt upp och Niall tryckte på gasen så bilen rullade in. Straxt efter det stängdes porten igen och jag tänkte tur att Niall var snabb, annars hade han skrapat lacken när porten stängdes. Vi rullade in och genom garaget som var fullt med olika bilar och bilmärken. Vi åkte upp för en liten backe och kom upp till nästa våning som var lika smockad med bilar. Nästan längst bort i det vänstra hörnet parkerade vi på plats 214 och Niall vred om motorn så motorn stängdes av. Jag satt tyst och tittade på nummerskylten på väggen, någon hade dragit ett litet streck mellan 2:an och 14 och jag lade huvudet på sned. " var mitt turnummer, betydde det att 14 var Nialls?

"Niall? Are your luckynumber fourteen?" frågade jag honom och drog ut på det sista e:et.

"Yeah, why?" Frågade han och jag skakade bara på huvudet.

"It was nothing" svarade jag honom eftersom jag tappade orken att förklara. 

 

Till och med garaget var fancy och jag ville knappt gå ur bilen och in i byggnaden för att se hur det såg ut där. 

"Shall we go inside?" Nialls röst bröt tystnade och jag drog ner tröjärmarna över mina händer innan jag, fortfarande med blicken fäst rakt fram på den blå nummerskylten med vita siffror nickade och knäppte loss säkerhetsbältet. Niall var ute ur bilen och lyfte ur våra väskor ut bagageluckan när jag kom dit. Han stängde luckan och låste bilen som gav ifrån sig ett klick innan han tog hans väska i ena handen och min väskan rullande han efter sig i den andra handen. Vi började gå mot stället vi körde upp från och nr vi kom dit såg jag att det fanns en hiss tio meter till höger. Niall tog upp en nyckelknippa ur fickan och höll en blå tagg mot en liten, svarta platta där en liten grön lampa snabbt tändes och han tryckte på knappen som skulle få hit hissen. Dörrarna öppnades bara en halvminut efter så vi båda slapp den jobbiga tystnaden. Inne i hissen upprepade han samma procedur med den blåa brickan och jag undrade varför all denna säkerhet och då slog det mig. Niall bodde här, han var känd, paparazzis var helt galna, förmodligen bodde fler kända människor här också. Det krävde hög säkerhet, det var bara så det var. Jag kollar på den långa raddan med nummer och knappar till olika våningar och ser att den sista, nummer 23, lyser rött runt om. 

"Do you live in the penthouse?" frågar jag honom och jag känner hur hissen stannar.

"Yes we do" säger han samtidigt som det plingar och de silvriga dörrarna åker upp och jag upptäcker att vi står direkt i hans, vår, hall. 

Btw true story att jag klädde ut mig till Ke$ha på utklädningsdagen bara så alla vet ;)