Idag var dagen. Äntligen var det dags för oss att släppa vårat nya album, Take Me Home. Jag och killarna hade jobbat hårt på det här albumet hela vintern, och låtarna som fanns på skivan kom direkt från våra hjärtan. Som en liten extra grej skulle vi stå i kassan i en av affärena här i London som skulle sälja skivan. Men just den här affären skulle va den första, så därför skulle vi stå och ta betalt av några fans som köpte skivan. Ägaren av butiken hade berättat att redan igår kväll hade fans slagit läger utanför butiken för att vara säker på att dom skulle få ett exemplar av albumet.

"Okey guys ten minutes til opening" meddelade Paul oss. Vi började resa oss ur sofforna och gick långsamt ut till butiken. Louis och Niall var inne i en ganska livlig diskussion om fotboll, jag gick med näsan i mobilen och smsade Perrie, hon skulle komma hem hit snart och jag kunde inte vänta med att få presentera henne för tjejerna. Liam gick tyst bredvid Harry ibland kollade han på mig med en orolig blick men han sa ingenting.

"Harry whats wrong?" frågade han. Jag hade märkt att han gick och grubblade över saker så jag saktade ner och gick bredvid dom.

"It's just-" började han men avbrt snabbt sig själv.

"Its' just?" upprepade Liam

"It's Karolina, she has seemed so off lately" förklarade han för oss. Ända sedan vi hittade Lottie har hon varit i sin egna värld. Harry har berättat att han kan hitta henne i deras rum stirrandes på väggen.

"I think I know what you meen. But she's been through a lot for just a eighteen year old, Emm has too" sa Liam förstående. Jag antar att det kan vara så, det är inte alla som blir gravid vid arton och går igen allt det hon har gått igenom, så måste det vara.

"Thanks Liam" log han. Liam bara nickade till svar.

--

"Only some more minutes guys then you can go home" sa Mike, han som ägde butiken. Dagen hade varit jobbig men ändå kul, vi hade fått träffa massor av härliga fans.

"OMG!! I CAN'T BELIEVE I'M STANDING RIGHT INFRONT OFF ONE DIRECTION!" skrek en tjej, det där hade varit en av dom jobbiga grejerna. Många hade skrikit också.

"Hey love, what's your name?" frågade Harry.

"HAYLEY" skrek flickan och log ett självsäkert leende. Hon räcker fram sin cd till Niall som leendes tar emot den och skannar av dem.

"OH MY, I CAN'T BLEIVEVE THIS! SOMEONE PLEASE PINCH ME, I MIGHT BE DREAMING!" fortsatte hon skrika.

"No need to scream darling" sa Liam lugnt.

"OH MY GOOODD!!! LIAM CALLED ME DARLING! LIAM PLEASE CAN I HAVE A PHOTO WITH YOU?" man kunde se att hon var nära på att gråte. Liam ställde såklart upp på en bild och när bilden var tagen gjorde tjejn något som fick oss att antingen sluta andas eller gapskratta. Hon slickade Liam rätt i ansiktet.

 

"Emma are you sure you want to do this?" frågade Karro. Vi pratade engelska eftersom Lottie satt alldeles bredvid oss och skulle känna sig ganska ensam om vi pratade svenska.

"Yes, just do it sometime" suckade jag irriterat. Jag kände hur Karolina sprutade ut smeten i mitt hår och masserade in den lite.

"What do you think Louis will think Lottie?" frågade jag henne. Hon kollade på mig fundersamt några sekunder innan hon log ett stort leende.

"I think he'll fall inlove with you again" sa hon och fnissade. Jag kände att jag blev lite röd om kinderna och kollade bort.

"Aren't you gonna do something Lottie? It must get pretty boring to sit and watch us" hörde jag Karolina säga bakom mig.

"Don't know what I can do" Lottie ryckte på axlarna och började pilla på sina nagelband.

"In my and Harrys room on the desk theres a blue little bag, I think I've nailpolish there" sa Karolina. Lottie reste sig upp och lämnade rummet.

"Hur går det?" frågade jag Karro.

"Bra, nästan klar nu" fick jag till svar och såg hur hon kastade den tomma flaskan i handfatet innan hon började massera in färgen i mitt hår.

"Har du den blonda färgen klar till sen också?" frågade jag

"Jao, det har jag" sa hon och jag kunde höra att hon log. "Du kommer bli så fin" lade hon till sen. Lottie kom in i badrummet igen och började måla sina tånaglar i en klar grön färg.

--

Karolina stod nu och smetade in den blonda färgen i mina toppar medans Lottie nu satt och målade fingerngalarna.

"Thank you guys" sa hon helt plötsligt. Både jag och Karolina kollade förvirrat på henne och hon måste ha sett våra förvirrade blickar. "For making me feel safe" förklarade hon då.

"Aww sweetie, glad we could help" sa jag och tog hennes omålade hand i min.

"We are a family, and familys stick together" sa Karolina och fortsatte med mitt hår.

"It was so horrible, I don't think I'll ever forget it" sa Lottie och man såg att hon var nära på att gråta. Jag kramade automatiskt om hennes hand lite hårdare.

"You want to explain what happened?" frågade Karro försiktigt. "Sometimes it feels a little better if you tell someone"

"Oh okey" sa hon lite tyst innan hon drog in ett hackigt andetag och började berätta.

"I felt kinda low after Louis left us after christmas. So my mom told me I sohuld take the train here and suprice Louis and you guys, mabye that would make me a little happier. I did as she told me, when I got to the station I got really nervous. Sure I've been here before a lot of times but this was the first time no one was there to pick me up and drive to Louis, this time I hade to take myself here alone. Mom gave me money but I still wanted to save them so I decided to take the underground, it all went really great but I got this feeling someone was following me. I got of the underground and started to walk here, then suddenly this guy with a black hoddie grabbed my shoulder and pushed me into an apartment building. He touched me all over my body and started to rip my clothes, I knew what was gonna happen, I was about to get raped." vid det här laget rann det tårar ner för allas kinder, Karolina hade slutat massera in den blonda färgen och lyssnade noga på Lotties berättelse.

"He punched me, hard, and ripped my clothes and hair. It- was hor- rr- ible! But he did never rape me, when I thoght he was about to he just punched me hard in the head so I got dizzy then he lifted me up and walked me here. He putted me down, rang the doorbell and left." hon berättade klart och jag och Karro attackerade henne i en gruppkram.

"I'm going to take nap" med det lämnade hon rummet.

--

Klockan var nu fyra på dan och killarna skulle snart komma hem, Lottie låg fortfarande och sov och jag och Karro satt nu nere i vardagsrummet med en varsin kopp te.

"Kar både du och jag vet att det inte var en olycka" sa jag och såg hur hon stelnade lite, hon fattade direkt vad jag menade. "Jag vet att du undanhåller något för mig, så berätta. nu"

Hon undvek min blick och pillade lite på filten som låg över soffryggen.

"Karolina" sa jag och sökte efter hennes blick. "Karolina" sa jag igen den här gången lite högre.

"Det är han som ligger bakom det hela, han ligger bakom allt." sa hon tillslut. Jag drog efter andan och kollade oroligt på henne.

"Hur vet du det?" frågade jag

"Ett tag nu har jag fått sms som berättar saker jag måste göra, annars kommer någon att skadas" började hon "Så jag har följt hans instruktioner, och igår fick jag ett sms där det stod att det inte bara var mina felsteg som kan skada folk. Jag har ingen aning vem mer han menar men jag skulle chansa på dig."

"Så du menar att vi är andledningen till att Nora blev påkörd" frågad jag tyst, jag vela itne fatta att det var vårat fel. Vårat fel att en av våra bästa vänner blivit påkörd och nu låg på sjukhus.

"Ja det är tyvärr det. Regina skulle gå i taket om hon fick reda på det, så berätta inget snälla" bad hon mig

"Jag lovar, vi är två i det här Kar" sa jag tröstande och drog henne intill mig. Vi hörde hur ytterdörren öppnades och fem olika röster som ropa hallå.

"Och du får inte berätta det här för någon, absolut ingen, då kan konsekvenserna bli ännu värre än dom redan blivit" viskade hon innan hon vände sin blick mot tv:n igen som om vårat samtal aldrig ägt rum.

---

Lite tråkig del jag vet, men men..

Ni var inte så bra på att kommentera som ni brukar :(

Kom igen nu då! Ni får den här delen för att jag skrivit den och så, men kom igen och kommentera.

 

Kram Emma

 Det är då det står klar för mig. Jag älskar honom och det har alltid varit honom. Det har alltid varit Louis...

---

 

Med en djup suck reste jag mig upp och lämnade den bekväma dubbelsängen och Harry bakom mig. Han var så söt där han låg halft gömd bakom alla kuddar och lockar. Jag gick fram till stolen som stod i rummet och tog på mig mina mjukisbyxor jag lämnat där senaste gången jag andvände dom. Sen så tyst jag kunde gick jag ut ur rummet, förbi Louis rum och ner för trappan vilket resulterade i att jag hamnade i vardagsrummet. Därifrån tog jag mig tyst in till köket och började ta fram alla saker jag skulle behöva och alla stekpannor jag kunde hitta. Som vanligt när jag gjorde pannkaka så blev det två smetar, en laktosfri till mig och en trippel sats till dom andra. När smeten var klar hällde jag lite blåbär i min smet innan jag började hälla ut små klickar i pannorna, och efter ett tag vända på dom. Jag var egentligen en urusel kock men något jag kunde laga var pannkakor men jag brände nästan alltid hälften av alla pannkakor. Mitt i mitt pannkaksvändande kände jag två armar som slingrade sig runt min midja och två stora händer som lades på min runda mage.

"Good morning love" hans raspiga morgon röst fick det att gå rysningar genom hela kroppen på mig, något han förmodligen märkte.

"Morning Haz" sa jag och lutade mig bakåt mot hans nakna bröst.

"I love waking up to your pancakes" sa han och gav mig en snabb puss på kinden. Jag vände huvudet mot honom och pussade honom lätt på läpparna, jag kände hur han log.

"Why do you always pour blueberries in your pancakes, it destroys them" sa han efter ett tag.

"It does not!" utbrast jag förtvivlat. "It makes them taste better"

"You are not gonna make the little one eat them with blueberries in" han gick och satte sig på en av dom höga stolarna vid barbänken. "By the way, you are burning your precious pancakes" sa han med ett skratt. Jag tog snabbt tag i stekspaden och vände på alla pannkakor i dom olika stekpannorna.

"Ofcourse this one-" jag pekade på magen "are gonna eat blueberry pancakes" sa jag och lade pannkakorna på fatet jag ställt fram.

"Mabye we should name the little one something" sa Harry efter en stunds tystnad.

"How about Molly?" frågade jag men Harry rynkade på näsan åt namnet.

"Sounds to swedish. How about Darcy?" alla som varit ett fan av One Direction visste att Harry vela döpa sitt barn till det, men jag var inte riktigt med på det.

"To english, if we go to Sweden she'll be bullied for that name" sa jag och såg hur Harrys leende försvann.

"How about Quinn then?" frågade han

"I love that name but it's still to english. We need a name that is both swedish and english" försklarade jag samtidigt som jag stängde av plattorna till spisen.

"Let's do like this, we both do a list with a couple of namnes-"började han men jag avbröt honom.

"That work in both swedish and english, and what if it's a boy" sa jag

"And then we see what options we have" avslutade han, stolt över sin idé.

--

När alla vaknat och ätit upp så satt vi nu samlade i vardagsrummet med en film visandes på tv:n men ingen verkade kolla. Alla var helt insatta i sina egna konversationer, själv satt jag och funderade på namn till barnet. Både jag och Harry hade sagt att vi inte vela veta könet på barnet förns det var fött, något jag nu ångrade lite.Jag rycktes ur mina tankar av att någon petade på min axel, jag kollade förskräckt upp vilket fick Emma att skratta hysteriskt.

"Du-" skratt "skulle-" skratt "ha sett-" skratt "din-" skratt "min!" fick hon fran mellan skratten.

"Okej så kul var det inte, tyst med dig innan jag slår dig" sa jag på skämt, men eftersom jag inte slår speciellt löst stängde hon genast munnen och bet sig i läpparna för att inte börja skratta.

"Now, what did you want me?" frågade jag vänd mot Harry som petat på mig.

"These hangover people wanted to know what happened yesterday at tha party" förklarade Harry.

Igår hade nämligen alla vi varit på en nyårsfest och eftersom jag var gravid drack jag inte, och Harry hade insisterat på att han inte heller skulle dricka något. Liam hade inte druckit få mycket, bara ett glas champange och en öl eller något sånt.

"Storyyy time" ropade jag och alla skrattade åt min barnslighet.

 

 

 

"Emma det känns inte så bra" konstaterade jag.

 

 

 

"Emma! Gu vad länge sen!" Utbrister Jonas och öppnar armarna. Snabbt går jag fram och ger honom en hård kram. 

"Det har du allt rätt om" skrattar jag in i hans axel. 

"Hur går det med huvudet? Är allt borta?" Frågar han, genast så mycket seriösare. 

"Tumören är borta nu väntar vi bara på provsvaren för att se om den innehöll cancer eller inte och därefter om jag måste gå på stålning eller nån annan gojs för att det inte ska sprida sig." Svarar jag lungt och inövat. Hur många gånger har jag inte behövt upprepa den meningen sen operationen i Stockholm.

"Well, I'm glad you're back" säger han och blinkar med ena ögot mot mig. Jag skrattar högt åt honom och sätter mig ner på huk för att klappa hans hund.

"Du har aldrig berättat att du har en hund" konstaterar jag när det slår mig och jag kisar upp mot honom.

"Det kom aldrig på tal, familjen skaffade henne förra sommaren och det blir min uppgift att passa henne när de reser bort eftersom jag är hemma och jobbar på resturanten." 

"Haft några fler krockar och tjejer på golet sen sist?" skrattade jag fram och Jonas stmde in med sina mörka, smittande skratt. 

"Inte någon som var lika klumpig som du och Karolina i alla fall" kucklade han fram och slog sig på knäna när minnet av mig och Karro, sittandes på golvet poppade upp i hans minne.

"Jaja jättekul, nu pratar vi om något annat" sa jag och himlade med ögonen. Jonas skulle precis föreslå något när ett plötsligt yl fick oss båda att hoppa till. 

"Nej Lady, ne" Började Jonas strängt säga till den glada, livsfulla hunden men det var försent. Med ett skall grävde hon ner tassarna i marken och med ett språng flög hon iväg och in tillbaka från den vägen hon kommit. Snabbt tog han min hand och satte av efter henne. Jag som inte var beredd snubblade till och mitt förvånade ansiktsuttryck måste ha sett roligt ut för Jonas skrattade högt när han vnde huvudet mot mig.

"Kom igen, vi måste fånga henne innan hon hoppar på någon mer" sa han med lite panik i rösten. Vi sprang genom den lilla dungen av träd så snabbt vi kunde utan att snubbla på stenar eller rötter och snart var vi ute på den grusiga parkvägen igen.

"Lady stanna!" Ropade Jonas för full hals där han sprang framför mih, högerhanden högt uppe i luften viftandes med hundkopplet. Lady som sprang kanske 20 meter framför oss brydde sig inte ett dugg utan fortsatte med svansen virvlandes som en propell jaga det som tidigare fångat hennes intresse. 

"Lady! Om du stannar får du hundgodis." Ropade jag lockande men Lady brydde sig inte ett dugg. Jag kände hur lungorna började täppas igen och hur det blev tyngre att andas för varje steg jag tog. 

"Lady, gooodiiiisss" Lockade jag med hög, glad röst och på två sekunder hade Lady stannat och vänt. Med öronen fladdrandes och tungan utanför munnen galopperade hon mot mig. När hon var kanske en meter ifrån mig tog hon ett jätteskutt och landade med tassarna motmin bröstkorg. Den plötsliga tyngen överraskade min springande kropp och jag kände hur jag min överkropp ramlade bakåt med den 30 kg tunga hunden på sig och mina ben flög upp i luften för att sedan falla ner till marken med en hård duns tillsammans med resten av min kropp. Luften pressandes ur mig och jag kämpade hårt för att få tillbaka luften till min lungor samtidigt som mina ögon tårades både av den plötsliga chocken och syrebristen.

"Shit Emma är du okej?" Frågade Jonas och snart kommer hans oroade ansikte in i mitt synfält.

"Jadå. Blev. Av. Med. Luften. Bara" flämtar jag fram och  en stickande smärta växer i min högra armbåge. Långsamt låter Jonas mig sätta mig upp när han ser att jag andas vanligt igen.

"Koppla Lady" säger jag med nästan normal röst. Snabbt kallar han till sig henne och sätter fast haken i hennes tjocka läderkoppel i hennes halsband. Jag lyfter armbågen och blir smått chockade när jag ser att den är alldeles nerblodad. Försiktigt skrapar jag bort lite grus med gnyr till av smärtan som går som en blixt genom min kropp. Nytt blod sipprar ut ur jacket som blivit till i min armbåge. 

"Oj, kom så går vi hem till mig och tvättar rent såret" säger Jonas och tar försiktigt tag i min vänsterarm och drar upp mig till stående ställning. Försiktigt nickar jag och vi börjar långsamtgå genom parken mot Jonas lägenhet. Lady travar snällt på bredvid och drar inte en enda gång i kopplet, hon verkar förstå att något inte riktigt står rätt till. 

"Här, ta denna och pressa mot såret" säger han och ger mig en pappersnäsduk. Försiktigt lägger jag den mot min armbåge för att stoppa blodet. Den är lagom nerblodat när vi kommer fram till hans lägenhet och snabbt slår han in koden och vant går jag upp en trappa till hans dörr. 

"Nu tar vi och fixar det där såret" säger han när vi kommit in och fått av oss skorna och Lady är lös. Jag sätter mig på toalettstolen och Jonas börjar försiktigt men effektivt göra rent såret. Några gånger gnyr jag till av smärtan men jag försöker sitta så stilla som möjligt. 

"Hur vet du hur man tar hand om sår?" Frågar jag när Jonas sätter på ett stort plåster. 

"Jag har fått ta hand om ett antal sår i mina dar, både på mig och mina småsyskon" säger han med ett flin. Vi kommer ut från toaletten och jag tar vänster och börjar gå mot den vita dörren som leder mot köket.

"Eum Emma vart är du påväg?" frågar Jonas med road ton.

"Till köket" säger jag som det är den självklaraste saken i världen.

"Emma köket ligger där borta" säger han med ett flin och pekar bakom sig.

"Äsh det visste jag, skulle bara kolla om du visste" säger jag med en konstig röst och går snabbt förbi honom, röd i ansiktet. Även om jag varit här tre gånger innan så har jag rejäla problem med att hitta eftersom allt är vitt, ljust och fullt med dörrar. 

"Vi säger så" Hör jag Jonas säga med retsam stämma bakom mig ochjag slänger lite med håret så det kan piska honom. Jag sätter mig på en av de höga barstolarna runt hans köksö medan han går fram och öppnar kylskåpsdörren. Hans kök är likaså som resten av lägenheten vit med svarta skåpsluckor och svarta marmorskivor. Jonas smakar besviket med läpparna och stänger kylen. 

"Det finns inget gott att äta och jag ska inte vara på jobbet förrens om fyra timmar, så vad säger du, ska vi baka lite?" Säger han samtidigt som han tar upp sin mac och öppnar safari.

"Visst" Säger jag.

"Detta gör vi" säger han och börjar plocka fram saker.

Snart är smeten i ugnen och jag sitter åter igen på barstolen och slickar bunken.

"Jag får smaka lite" säger Jonas och kommer fram och ställer sig bredvis mig men snurrar mig så jag är placerad framför honom. Jag skrapar upp lite lite lite smet på skeden och stoppar in i hans gapande mun.

"Ey! Det va ju typ ingenting" ropar han på skämt till när han svalt. "Ge mig mer!"

"Aldrig, smeten är min! Mohahhaha!" Skrattar jag hånfullt fram och kramar bunken.

"Sista chansen nu sweetheart" säger han och jag svajar till. Louis kallade mig alltid sweetheart. Jonas ser att jag sänker min gard och går långsamt och lekfullt fram till mig, han vet ingenting om mig och Louis eller hur han fullständigt krossade mitt hjärta. 

"Okej, jag ger mig!" Utbrister jag när en plan formas i mitt huvud. Snabbt lägger jag Louistankarna åt sidan och klistrar på ett leende på mina läppar. Snabbt drar jag med skeden i bunkens botten och tar upp en massa smet och håller upp skeden i luften. 

"Gapa så det inte ramlar ner på golvet" säger jag och fnittrar lite. Jonas gapar stort och jag tar lågsamt fram skeden. När jag är någon centimeter från hans mun snurrar jag blixtsnabbt runt skeden och stryker den över hans kind upp över hans panna och ner över nästan.

"O nej, det där gjorde du inte precis!" skriker han till med en så kvinnlig ton att jag får greppa tag i köksöns kant för att inte ramla ihop av skratt. Jag skrattar så mycket att tårarna sprutar och jag märker absolut ingenting av det som händer runt omkring mig förens min mun och hela mitt ansikte plötsligt fylls med mjöl. Jag spottar och fräser som en katt till mjölet nästan är helt ute ur min mun. Nu är det Jonas tur att stå lutad mot bänken och skrika av skratt. Snabbt trycker jag ner handen i mjölpåsen och tar upp en näve och kastar på honon och sedan är mjölkriget igång. Skrattandes, skrikandes och tjoandes jagar vi runt varandra i hans kök och Lady sitter på sin madrass i ena hörnet och skäller uppspelt åt våra upptåg. Jag har precis mulat sönder Jonas med mjöl och börjar springa iväg när min fot fastnar i bakskålen och jag faller frammåtstupa ner på golvet. Jonas som inte var långt bakom är inte beredd och ramlar han också ner på det mjöliga trägolvet. Skrattandes ligger vi där och bara njuter av ögonblicket. Jonas ställer sig upp och börjar borta av sig mjölet.

"Vänner?" Frågar han och räcker mig handen.

"Vänner." konstaterar jag med ett leende och tar hans hand. Snabbt flyger jag upp och stapplar några steg framåt av den plötsliga farten. Mina händer hamnar på hans bröstkorg och hans händer runt min midja. Vi stirrar in i varndras ögon och det är precis som i en romantisk film där de paret får sin första kyss. Långsamt, som försiktig att inte skrämma mig lutar sig Jonas fram och när de är några centimeter från mina stannar han och kollar, om det nu går, djupare in i min ögon. Jag stänger mina ögon och sluter de sista centimeterna mellan oss. Våra läppar möts försiktigt i en djup, vacker, skön kyss. Läpparna rör sigsystematiskt mot varandra och jag kan inte låta bli att jämföra Jonas kyssar mot Louis. Jonas är varm, snäll och gullig men när jag kysser honom känner jag inte den där pirrande känslan som går från läpparna ner till tårna eller pirret i magen som jag alltid fick när jag kysste Louis. Det är då det står klar för mig. Jag älskar honom och det har alltid varit honom. Det har alltid varit Louis...

Yeyeyey nästa kapitel är ute!! :D

Da uppdatering suger vi vet men nu har jag (Erica) lov så jag vet inte hur mycket bättre den kommer bli... Och Veckan efter det har Emma lov... Men efter det, DÅ ska vi allt komma igen på stort igen! xD 

 

Imorgon (söndag) ska jag tävla (ridning) så önska mig lycka till! 

 

 

Pussar Erica :* 

 

P.s har inte läst igenom det, måste sova men gör det imon xx 

 

Om det är fler av er än Johanna som undrat detta, här har ni då svaret.

Med tanke på att vi båda två har skola, träningar och vill vara med kompisar så är det inte alltid vi hinner skriva klart delarna till exakt när ni kommenterat tillräckligt.

Men då brukar vi fixa det sisa så fort vi får tid.

Både jag och Erica har suttit mitt i natten och skrivit, och även om vi båda älskar att skriva så vill vi inte att det ska påverka våra betyg.

Hoppas ni alla förstår!

 

Kram Emma xx

 

 

"I love... you, I... love you, Iloveyou, I, love, you" Jag smakar på orden om och om igen. Det känns så konstigt att en människa, som inte är en del av min egen familj har sagt det till mig. Jag älskar dig, orden och all dess stora betydelse, att Louis, Louis sa att han älskade mig. Mitt huvud snurrar och tankarna flyger runt som hödljudda flygplan i mitt huvud. 

"Mamma jag går ut på en promenad" ropar jag in i huset från hallen där jag snörar på mig mina converse. Ett avlägset okej ekar från tvättstugen och jag tar ner min skinnjacka från kroken. Snabbt är jag ute på gatorna och jag börjar planlöst gå omkring. Utan att jag varit medveten om det har mina ben atomastiskt dragit sig till den stora parken inte så långt från mitt hus. Jag går igenom några träd som står i en stor klunga och kommer fram till en liten, liten, blank damm. Det är inte många som vet om dethär stället och det är så jag vill ha det. Jag sätter mig på det stora trädet som ligger precis vid den minimala strandkanten. Jag hittade hit av misstag för några år sedan, några veckor efter att vi haft ett gigantiskt bråk hemma, jag och mamma. Vi hade skrikit och tjoat och hotat varndra hit och dit om olika saker och jag hade stormat in på mitt rum, tagit min väska och slängt ner lite olika saker och kläder innan jag smugit iväg. Egentligen tänkte jag inte speciellt klart, fylld av ilska och bara tretton år var det min självklara sak att ta mitt pick och pack om rymma hemifrån. Först hade jag börjat gå mot Karros hus men sen hade jag kommit på att det var det första stället mamma skulle leta på så jag hade gått till parken och då hade jag hittat detta stället. Såklart hade mamma ringt polisen och efter en natt ute i en kall park hade vi glatt återförenats och lagt det löjliga bråket bakom oss men jag hade aldrig glömt mitt speciella ställe som detta kommit att bli. Det var hit jag kom om jag behövde tänka och inte ens Karro visste om de. Jag drog fingrarna över barken och snart kom jag fram till den kala stället där jag för många år sedan hade karvat in 1D. Tänk vad mycket som förändrats sen dess... Den inkarvade symbolen fick mina tankar att direkt studsa tillbaka till föregående kväll. 

 

Detta har inget med vår novell att göra men detta är en novell jag skrivit på svenskan. Ni behöver inte läsa den om ni inte vill men ger er denna sålänge, del 65 borde komma ikväll :) 

 

En bruten vinge

Långsamt ställde hon sig upp på taket. Benen skakade av rädsla för att hon skulle tappa fotfästet och ramla ner de femton metrarna till en säker död. Även om det var vad hon snart skulle vara. Död. Tårarna rann över hennes röda kinder och droppade ner på det marinblå linnet. Kommer någon att sakna mig tänker hon och tar ett litet steg närmare kanten.Förmodligen inte, svarar den egna privata djävulen hon har sittandes på sin högra axel med en röst som sa att den inte brydde sig ett skit. Självklart kommer de, dina föräldrar älskar dig innerst inne viskar ängeln från hennes vänstra axel. "Om de nu älskar mig så har de allvarliga problem att visa det" mumlar hon fram och drar bort det bruna, långa håret från ansiktet och placerar testarna bakom högerörat. Hon lyfter blicken från takknocken och tar in den vackra, blomstrande trädgården och de andra husen på gatan. Alla i olika nyanser av gult, vitt, rött, grått och sen självklart Barbaras rosa hus. Hur kan någon vilja måla sitt hus rosa, det är ju en hemsk färg tänker hon och skakar på huvudet.

En lätt, varm bris smeker hennes kropp och hennes hår dansar i vinden. Det är en varm och solig dag med några få små, vita, fluffiga moln som flyger runt på den blåa himlen. Egentligen borde hon vara ute och fira att sommarlovet äntligen har fått sin start, men vem skulle hon fira med? En mobbad, ensam, utstött tjej. Det är vad hon varit i allas ögon, i nio hela år ända sedan första klass. En hastig vindil får henne för en sekund ur balans och hon viftar febrilt med armarna för att återfå sin balans. Benen som slutat skaka börjar nu skaka igen och hon måste sätta sig ner för att inte trilla ner. Det vita kuvertet i hennes vänstra hand är aningens ihopskrynklat så hon lägger det mot sitt solkyssta lår och drar handen fram och tillbaka för att få det rakt igen. Hon tar fram pappret och kollar på sina betyg. Egentligen är de inga dåliga betyg, B i allt och till och med A i matte, engelska och svenska men ett knappt E i fysik, det viktigaste ämnet av alla enligt hennes föräldrar. De vill att hon ska bli fysiker precis som de medan hon vill bli veterinär. "Varför kan ni inte bara låta mig vara den jag är?" viskar hon ut i den tomma luften, hennes röst är raspig och sträv efter allt gråtande. De kunde verkligen inte vara mer besvikna på henne, även om allt hon gjorde var att plugga. Det var ju inte precis som hon faktiskt försökte misslyckas. Det var bara det att inget av det man måste kunna kunde gå in i hennes huvud och stanna där.  

Hon lät blicken följa det vita strecket av ett flygplan på den blåa himlen. Försvunnen i tankar märkte hon inte pojken som kom gående längst den varma trottoaren. "Hej!" Ordet bröt genom den varma sommarluften och fick henne att rycka till. Förvånat kollade hon ner på den främmande killen, han var snygg och redan riktigt solbränd med blont hår och en vit tandrad. Hon vinkade ner till honom och log ett försiktigt leende. "Jag är ny här och jag heter Hampus" ropade han upp och hon drog nervöst handen genom håret. "Jag heter Clara" halvropade hon ner till honom. Vinden tog tag i hennes meddelande till honom och allt han såg var hennes fylliga läppar som rörde sig i hennes söta ansikte. "Va? Kan du inte komma ner så jag får träffa dig på riktigt?" ropade han upp och firade av ett charmigt leende. Hon reste sig långsamt och började på skakiga ben balansera bort till takfönstret hon bara några minuter tidigare klättrat ut igenom beslutsam att ta sitt eget liv. Men pojkens leende hade fått henne att tro, tro att det inte behövde vara så eländigt som hon föreställt sig, att det fanns en framtid och i den framtiden var hon lycklig.

---

"Emma det känns inte så bra" konstaterade jag.

"Vadå då? Är det något med bebisen?" panik for genom hennes ögon och hon hoppade genast upp från fotöljen och fram till mig. Detta gjorde att all killarnas fokus kom på oss.

"Nej det är inget med bebisen" sa jag och lyfte bort hennes hand från min mage. "Det är bara en känsla, något dåligt kommer hända jag vet det" jag rynkade ögonbrynen och försökte komma på vad det kunde vara.

I bakgrunden hörde jag hur Emma berättade för killarna vad jag hade sagt. Harry kollade oroligt på mig men jag bara skakade på huvudet, han släppte det och lade en skyddande arm runt mina axlar. Alla fortsatte prata som innan men jag kunde inte släppa den växande känlsan inom mig. Helt plötsligt ena sekunden blev jag helt stel och nästa sekund hördes en låg knackning på dörren. Plötsligt stod allt klart, vad jag än oroat mig för var utanför dörren. Jag var tvungen att veta vad så med bestämda steg gick jag igenom det stora huset killarna bodde i och fram till dörren, när jag lagt handen på handtaget vände jag mig om och fick se alla bakom mig. Louis mimade 'ett, två, tre' till mig och på tre öppnade jag dörren men det stod ingen där. Jag tog några steg ut och fick se något som fick hela mig att börja gråta. Där på gången fram till trappan låg Lottie blodig och sönderslitna kläder. Louis störtade fram till sin lillasyster och kastade sig på knä bredvid henne, dom andra var inte långt efter honom. Jag tårkade bort några tårar och gick mot dom andra, men istället för att stanna vid Lottie fortsatte jag ner för gången. Där ute vid grinden låg en ensam ros med ett litet kuvert fastknutet. Direkt visste jag vem som gjort detta mot stackars Lottie.

---

Dum, dum duuuumm....

Vad tyckte ni?

Den här idén ploppade fram i mitt huvud igår och både jag och Erica blev genast really excided över att skriva det.

Så där fick ni en liten sneak peek på vad som kommer hända.

Den där delen kommer förmodligen komma ganska snart, kanske näst nästa del eller något sånt.

 

/Emma

 

 

Jag drog in en djup andetag men kunde inte hålla tillbaka snyftningen. Harrys grepp hårdnade om mig och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre.

"Babe, please don't cry. It breaks my heart" viskade han in i mitt öra och jag vände ansiktet från skärmen till honom. 

"Promise you'll never leave me like that, even if we start hating eachother when the baby comes. Every children deseves a mom and a dad in its life" viskade jag tillbaka. Rösten var hacking men jag fick fram mitt budskap, det som jag var mest rädd för, det fick inte hända. 

"I promise" viskade han tillbaka och kollade mig djupt i ögonen. Det var som han såg rakt in i min själ och jag såg rakt in i hans, som om jag kunde läsa hans tankar. Hans ögon speglade ärlighet och kärlek, lite rädsla och.. lust? Det kunde ha varit något annat men innan jag hann inte se efter innan en hög snarkning avbröt vår intima stund. Snabbt vände vi båda på huvudet mot Liam som hade somnat på soffan.

"Let's go to bed aswell" sa jag och ställade mig upp och sträckte fram en hand för att dra upp Harry ur soffan. Han tog den och jag drog upp honom med sådan kraft att han kropp dundrade in i min. Våra ögon möttes och bara några sekunder senare var mina läppar pressade mot hans. Våra tungor krigade om vems som skulle få övertaget och jag drog min vänsterhand över hans muskulösa arm och rygg och la min högerhand i hans nacke och tog tag i hans hår och pressade hans ansikte näramare mitt. Han la händerna i min svank och pressade min kropp närmare hans. Ett stön försvann ur min mun och min kropp fylldes med längtan och lust, Harry log för ett ögonblick i kyssen men när jag tryckte mig närmare honom kom han genast på andra tankar. Jag började långsamt gå bakåt och Harry följde snabbt efter noga med att aldrig låta sina läppar lämna mina. Jag hade fortfarande ögonen stängda när min rygg stötte emot väggen och Harrys händer letade snabbt ner sig till rumpa och lår.

"Jump" viskade han i en utandning och jag gjorde som han sa. Han lyfte upp mig och jag la benen om hans midja. Han tog ett steg närmare så min kropp var klämd mellan honom och väggen och vi kysstes passionerat i någon minut innan han drog sig tillbaka och kollade på mig med plågade blick.

"Please Karro, I... need.. you" flämtade han fram och ett starkt rus av begär for genom min kropp, jag behövde han i mig och det illa kvickt.

"Bedroom quick" flämtade jag fram och det var allt som behövdes för att Harry skulle ta ett stadigare tag om mig och kyssandes bar han upp mig för trappan och in på mitt rum. Jag hoppade ner från honom och trycker upp honom mot dörren som går igen med en smäll och börjar kyssa honom samtidigt som jag knäpper upp hans skjorta. Harry börjar putta mig mot min säng med sin kropp och jag drar av honom tjöjan. Snabbt lägger han sig över mig och jag snurrar runt oss så jag sitter ovanpå honom. Hans stora händer tar tag i min tröja och jag hjälper honom att dra den över mitt huvud. Han drar snabbt ner mig till sig igen och kyssandes snurrar vi runt. På något sätt har vi hamnat under täcket och jag slår snabbt undan det. Harrys läppar lämnar mina och börjar varandra ner för min kropp och ett välbekant pirr sprider sig i min mage ju längre ner hans läppar kommer. Hans fingrar knäpper snabbt upp mina byxor men sedan drar han nästan plågsamt ner dem.

"Harry, hurry." Pressar jag fram.

"Someone's a bit eagar" säger han lågtmält men jag kan höra att han är lika kåt som jag. Snabbt drar jag upp honom och sparkar samtidigt av mig jeansen så de flyger ner på golvet. Jag drar naglar ner för hans mage och ner till hans skärp.

"As if you aren't too" säger jag med ett checky leende. Han tystnade mig genom att pressa sina läppar mot mina och jag drar snabbt ner hans byxor. Långsamt med läpparna ihopsvetsade med mina sätter han oss upp och knäpper upp min bh och börjar masera mina bröst. Låga stön lämnar då och då min läppar och jag känner hur han blir hård mot mitt underliv. Snabbt lägger han ner oss och drar av mig trosorna innan han kör in fingrarna i mig. Mina stön blir bara högre och högre och jag får anstränga mig för att inte skrika. 

"Harry, I'm... close" flämtar jag fram och han drar snabbt ur fingrarna. 

"Save that for me will ya" säger han och blinkar samtidigt som han slickar av fingrarna. Begäret byggs upp mer och mer för varje sekund och min kropp skriver efter att få ha honom i mig. Snabbt sätter jag mig ovanpå hans lår och tar tag i katen på hans svarta Calvin Klein. Nu är det min tur tänker jag och drar långsamt ner hans kalsonger.  Hans kuk hoppar upp mot hans mage och jag tar ett ögonblick för att bara ta in hur stor han är men hans skratt får mig att frtsätta dra ner dem med rödblossande kinder. Långsamt drar jag mit högra pekfinger längst upp hans lår till jag kommer upp och jag lägger handen runt skaftet. Långsamt och försiktigt masserar jag, osäker eftersom detta är första gången jag runkar av en kille. Harry stönar till och hjälper till att flytta min hand några centimeter upp och stönar sedan ännu mer. Nu kan jag inte hålla mig längre utan jag flyttar upp mig en bit till för att gränsla honom men då ser Harry vad jag tänker göra.

"O no miss" säger han leendes innan han vänder oss om. Han pressar sina läppar hårt mot mina innan han försiktigt äntrar mig. Hans läppar sväljer mitt skrik av ren och skär njutning som försvinner ut ur min mun. Långsamt börjar han jucka fram och tillbaka och stötar av både smärta och njutning forsar genom min kropp. 

 

Jag öppnar ögonen och får blinka flertal gånger innan jag ser var jag är. Tv:en står fortfarande på och jag stänger snabbt av den och tar fram min mobil. Klockan visar 03.14 och jag ställer mig vingligt upp för att gå upp och lägga mig på luftmadrassen i Karros sovrum. Jag har inget emot att vara här men det ska bli riktigt skönt att få åka hem till London och få sova i sin egen säng med Danielle vid min sida. Åh vad jag har saknat henne. Jag öppnar dörren och kan inte låta bli att känna avundsjukan strömma upp i min kropp när jag ser Harry och Karro tätt ihopslingrade sovandes under hennes stora duntäckte. Jag kollar inte var jag går men plötsligt halkar jag till och är nära på att tappa balasen men i sista sekunden griper jag tag i skrivbordet. Förvånat kollar jag ner och ser att jag var nära att halka på något svart tyg som ligger ihopslängt på golvet. Jag plockar upp det och ser att det är ett par svarta kalsonger. Tankar flyger genom huvudet och jag kollar från Harry till klädstycket i min hand och tillbaka till Harry. Det måste vara hans. Nu när jag är lite vaknare ser jag att det ligger kläder slängda lite överallt i sovrummet och ett naket ben sticker ut från under täcket. Snabbt smyger jag ut och stänger dörren försiktigt efter mig, det är nog bäst jag sover på soffan hela natten...

Förlåt för den långa väntan men jag hade ett gigantsikt tyskaprov idag och har pluggat som en maniac igår och förrgår. 

 

Ja, nu får ni berätta vad ni tyckte om Karros del, bra? Dålig? Överdriven? Jag har aldrig skrivit sånt innan så kritik tack! ;) Både bra och dålig uppskattas :)

 

Men nu låter det som om killarna snart ska hem til London... :(

 

 

Pussar

 

"Harry chill, I'm on my way to the coutch!" skrek jag när jag strosade ner för trappan och in vardagsrummet. Karros familj hade åkt till hennes mormor och morfar för att ge oss fyre lite ensamtid, något jag inte fullt uppskattade då det blev lite för mycket gullgull för Harry och Karros del och pinsam tystnad för min och Liams. Harry hade tjatat sen deras intervju att vi skulle se den och ikväll var det dags. Den gick på britisk tv så vi skulle strema den via Karros dator som satt inkopplat i tven.

"Emmmmaaaaaa!" hördes Karros röst genom huset.

"Vad är det nu dååå?" Skrek jag tillbaka.

"Kom och hjölp mig och bär" snabbt skyndade jag mig ut i köket och tog glasen och läskflaskorna från diskbänken.

"Är du säker på att du klarar av att se intervjuan, jag menar han är ju i den" frågade Karro. Jag var glad att hon inte kunde se min ansiktsuttryck då hon stod med ryggen till och hällde upp chips i en skål.

"Det är väl lika bra att jag börjar vänja mig, det är ju inte precis som om han kommer försvinna bara för jag slutar prata med honom och om honom." till en början var det bara något jag sagt men nu, nu insåg jag hur sant det var. 

"Och sen har ju Harry tjatat som galna på oss att vi ska se intervjun så det är väl lika bra" sa jag och log mot henne. Micron plingade till precis som Harrys röst ven genom huset.

"Girls! Come now! It's starting!" Vi flinade åt varandra och jag gick ut och satte mig i soffan. Karro kom snart efter med en skål i varje hand. När Harry såg att hon bar på dem fick han ett förskräckt uttryck i ansiktet och rusade fram och nästan ryckte de ur hennes händer.

"Honey you can't carry stuff, you might hurt yourself and the baby" sa han och Karro gav honom en dafug?blick.

"Harry I'll probably hurt myself more when I'm falling in the stairs like I always does. Carryng popcorn and chips that weight like nothing is no biggy" säger hon och himlar med ögonen åt hans fjanterier. Visst erkänner jag, det är fjantit men ändå så otroligt gulligt att han tar han om henne så mycket som han gör. Harry satte sig i ena hörnet och la en filt om sina axlar innan hon lyfte upp Karro som satt sig brevid i sitt knä och slog armarna om henne. Hon kämpade till en början att ta sig ur, ålandes som en liten mask men när Harry viskade någonting i hennes öra slutade hon snabbt och en stark, lysnade röd rodnad spred sig över henne kinder. Tven började plötsligt tjoa och låta en massa och jag vände snabbt blicken till den. Där var han, ännu mer perfekt än vad jag kom igåg. Knuten i magen var tillbaka och jag svalde tungt för gråten. En arm la sig på mina axlar och Liam drog mig närmare sig. 

"It's gonna be alright, it will heal you know, your heart" sa han och strök försiktigt ner en tår som jag inte märkt smitit ut ur mitt öga.

"When? Because it feels like it gets worse for every day" viskade jag fram med bruten röst.

"Evantually" viskade han tillbaka och pussade mig i pannan och jag kramade han hårt och drog in doften av hans aftershave, varför kunde inte alla killar vara lika underbara som Liam?

 

 

Jag vandrade fram och tillbaka längst vardagsrumsväggen och slängde då och då blickar på tvskärmen som visade någon dålig film som Niall haft med sig. Då och då slängde jag blickar på min svarta mobil som låg på soffbordet men den var och förblev svart. Intervjuan hade börjat för 55 minuter sen och Harry hade lovat, efter mycket tjat från min del att han skulle få tjejerna att se den. Jag ville att Emma skulle få veta vad jag känner för henne och eftersom hon inte vill prata med mig så var detta mitt sista försök innan jag skulle åka till Sverige och tvinga henne att prata med mig.

"Louis I can't concentrate on the movie with you walking around making sounds all the time" sa Zayn buttert från soffan. 

"Sorry" sa jag och satte mig i soffan. Niall tog tag i mina axlar och tryckte ner mig från mina stela pinnposition. Precis då lystes min mobil och och fick bordet att vibrera och jag flög upp och ryckte åt mig den. Emmas namn stod skrivet över skärmen och jag sprang ut ur rummet och låste in mig på mitt rum. Jag tog ett djupt andetag och slaidade upp samtalet.

"Hello?"

"WHAT THE HELL DO YOU THINK YOU'RE DOING?! CAN'T YOU TAKE NO FOR AN AWNSER? I DON'T WAN'T TO HAVE ANY CONTACT WITH YOU AND NEVER TALK TO YOU AGAIN. FORGET ME AND LET ME HEAL!" Skrek hon in i luren och jag tog ett djupt anetag innan jag öppnade munnen.

"Emma.." 

"NO LOUIS NO JUST... just leave me alone" avslutade hon med så mycket smärta i rösten att jag fick tårar i ögonen, jag ville aldrig att hon skulle känna såhär.

"Bye Louis" sa hon och jag hörde hur hennes röst blev avlägsen.

"EMMA WAIT!" skrek jag in i luren och jag hörde hur hon kom tillbaka.Det var nu eller aldrig, kom igen Lou, du klarar detta!

"What Louis?"

"I love you"

Cliffhanger! ;)

Kortkort men här hände det lite o.O

Kommer Emma förlåta honom?

 

 

/Erica 

"Karolina Samuelsson" ropade en vitklädd sköterska ut och jag kände hur Karro genast klämde åt min hand lite mer än hon redan gjorde.

"Det kommer gå bra" jag var övertygad om att ingen dåligt skulle hända.

"Jag bara önskar att Harry kunde vara här" sa hon ledsamt.

Eftersom Liam och Harry hade flugit hit utan att berätta var dom tvungen skypa till en intervju.

Harry var såklart väldigt sur över det, men Paul sa tydligt till honom att det var antingen det eller att åka hem igen.

Karro lade sig på britsen och sköterskan, som jag tror hette Maria eller Marie kanske, började genast förklara hur mycket barnet har utvecklats nu och vad för effekter det kan få. Illamående och dåligt humör var ju ganska tydligen, hon var mycket känsligare också, grät för minsta lilla.

"Så är ni redo att se hur den lilla ser ut?" Frågade sköterska

"Ja" svarade Karolina snabbt och ivrigt.

Hon nickade mot oss och började smörja in Karros mage med någon blåaktigt gelé liknande smörja, sen började hon fiffla med en liten data som stod vid sidan.

När det kom upp en bild på skärmen tog Karolina tag i min hand och kramade om den hårt. Den var svartvit och pulserade och till en början förstod jag inte mycket men när sköterskan leende förklarade för oss vad det visade sprack mina läppar också upp i ett leende. Den var liten, liten, liten men där var den, Karros och Harrys bebis pulserande av liv.

Sköterskan rörde runt dosan och bilden flyttade sig efter.

"Skulle ni vilja ha en bild?" frågade hon.

Både Karolina och jag nickade ivrigt, det här var en stor upplevelse för även mig.

Hon tryckte på några knappar och ursäktade sen sig själv och lämnade rummet.

Karolina kollade på mig med tårfyllda ögon, bakom alla tårar såg man hur hennes ögon lyste av lycka.

"Såg du Emma?" frågade hon, rädd för att allt hon sett bara varit illusion.

"Jag såg Kar, jag såg" sa jag.

"Jag vet att du redan är gudmor till Nova, men skulle i vilja vara gudmor åt-" hon behövde inte säga mer för jag

kastade mig fram på henne och kramade om henne hårt, vilket resulterade i att smörjan som fortfarande på kvar på hennes mage nu också satt på min tröja.

Dörren öppnades och jag lutade mig tillbaka i min stol igen, sköterskan höll i ett kuvert som hon öppnade och plockade ut två bilder.

"En till dig" sa hon och gav en till Karro "och en till din tjej" sa hon och gav den andra till mig.

Jag kunde inte hjälpa det utan började asgarva, detsamma gjorde Karolina.

Sköterska bara kollade fundersamt på oss.

"Förlåt för att vi skratta, men vi är inte ett par" fick tillslut Karro fram.

"Då är det jag som ska be om ursäkt" sa sköterskan.

"Det är lugnt Maria" ha! Äntligen vet jag vad hon heter.

 

 

"Stupid interwiev... stupid Paul... stupid scheadual..." gick jag surt runt och muttrade i köket medan Liam satt och fixa en skype på Karros dator. Vi kunde inte andvända min eller Liams privata eftersom alla fans skulle se namnet så vi fick göra en för att sedan radera. 

"Harry.." började Liam försiktigt och jag vände mig snabbt mot honom och blängde på honom med avsmalnade ögon.

"I think that it's best if you don't tell them aboyr Karros pregnantcy, the Papz vill go crazy and don't think she wan'ts to be to the front of every newspaper there is" sa han försiktigt osäker på vad mitt humör skulle ge för reaktion. Jag suckade djupt och slutade sura, detta var något viktigt jag var tvungen att veta vad jag skulle svara på när frågan kom up, för det skulle den absolut.

 

"Ladies and gentlemen, boys and girls! Let me present our guests tonight... Oooonnne Diiirreeeccttiiiiiioooooooonnnn!" Skrek programledaren och jag, Niall och Zayn sprang in till henne, vinkades till fansen i publiken och också mot kameran. Detta skulle sändas på lördag kväll men som tur var så spelade de alltid in det i förtid. 

"Hello lads and welcome" hälsade den medelålders kvinnan som var vår host. Hennes hår var brunt och ögonen likaså, på sig hade hon en svart klänning. Vi hälsade alla tre i mun på varandra och satte oss ner i soffan. 

"So guys, since Harry and Liam ran of to Sweden they will join us later on skype" sa hon och gav oss ett haha-nifickjagtillldetsmile. 

"Yeah, hehe" skrattade Niall fram och slängde en blick på mig. Vi hade egentligen inte pratat med Harry, bara fått ett sms som sa att han var framme så vi hade ingen som helst aning om vad historien skulle vara.

"Why did they run of like that?" frågade hon och jag tänkte febrilt på ett bra svar.

"Harry will join us later and tell us then" svarade Zayn henne och jag andades lättat ut. Hon nöjde sig med det svaret och frågade oss dem frågorna som alltid ställs, hur det går med musiken och allt sånt. Efter en stunds prat bröt vi för reklam och massa gubbar sprang in och satte in nya sladdar och en ny kamera, för nu var det dags för Harry och Liam att ringa.

*

Slutet av intervjun kom närmare och närmare och den hade passerat utan ett enda problem. Harry hade viftat bort deras plötsliga resa med att hans solon hade blivit fel vid inspelningen och han var tvungen att sjunga om dem och då hade Liam följt med som sällskap. Alla hade gått på det och nu gick vi igenom några tittarfrågor innan vi skulle avsluta intervjun. 

"Last question guys" sa Sarah, programledaren och jag skönk ihop lite vid tanken på att detta var över. 

"Who of you are in a relationship?" Frågan fick mitt huvud att snurra av nervositet och när Zayn, Liam och Harry räckte upp handen var jag så frestad att göra det jag också bara för att slippa avslöja att det var slut med Eleanor men jag höll nere den. Det var inte rättvist mot fansen de förtjänade att få veta. Sarah höjde frågande ögonbrynen mot mig och jag svalde djupt innan jag öppnade munnen.

"Eleanor and I were together for a long time, but it just didn't feel right in the end cause we drifted more and more apart so we broke up." svarade jag lågmält och kollade ner i bordet framför oss. Egentligen var det ju inte alls vad som hänt men om det kom ut att jag varit otrogen, gu vad pressen skulle älska det. Jag skulle aldrig kunna klara av att ha de hängade överallt, inte när jag försökte fixa allt med Emma och även Eleanor. Vi hade träffats en gång sedan sjukhuset, jag hade fått mina saker som var i hennes lägenhet och hon hade fått hennes och vi hade pratat och kommit överens om denna versionen, eller jag hade mer övertalat henne fast det hade inte krävts så mycket för hon visste hur jobbigt det var att ha miljoner par ögon på sig varenda steg man tog. Mina tankar avbröts av en skarp smärta i min vänstersida. Jag kollade på Zayn som satt där och han nickade mot Sarah och drog tillbaka sin armbåde från min sida.

"Sorry?" sa jag och log ett charmigt leende.

"I asked if there is another girl on your mind for the moment?" Snabbt överla jag med mig själv. Ja det var det ju och varför skulle jag ljuga? Det kanske till och med kunde hjälpa mig att få henne tillbaka. 

"Yes there is, her name is Emma and she is completley wonderful"

Louis, Louis, Louis...

Vad tror ni Emma tyckte om det där avslöjandet?

Och nu har Karro varit på ultraljud för första gången, beeebbbiiisss 

 

Ja ni var ju dåliga på att kommentera... :( va delen inte bra? 

 

Puss Erica 

Den kvällen hade jag väldigt svårt att sova.

Jag kunde inte låta bli och tänka på det Liam och jag hade pratat om.

Harry verkade vara väldigt engagerad över barnet men ändå kunde jag inte sluta undra om det skule gå över, om han bara skulel lämna mig så fort dom skulle på turné eller om dom måsta till USA.

Skulle han bara lämna mig hemma med ett barn då?

Jag vela att jag, Harry och barnet skulle bli en familj, jag vela inte att mitt barn skulle få växa upp utan pappa.

Liam hade ju sagt att Harry gillade mig också men jag kunde inte tro det.

Varför skulle han välja en tjej som mig när han kunde få i princip vem som helst?

Varför mig? En tjej med ätstörningar, blyg och så många mer brister.

*

Nästa morgon vaknade jag av att någon skakade på mig och sa mitt namn, det senaste jag kom ihåg var att jag kollade på klockan och den hade visat 03.38.

Som den icke morgon person jag är så slog jag till personen och inte var det löst heller.

Personen gav ifrån sig ett 'aoch' och släppte taget om mina axlar.

"Karolina" hördes igen.

"Men vafan gere! Jag sover ser du inte det!" skrek jag och drog täcket över huvudet.

Bara för att två sekunder efter få det bort draget igen.

"Men-" längre hann jag inte för när jag öppnade ögonen såg jag Liam stå med mitt täcke och Harry ligga på golvet på sin madrass med händerna mellan benen.

Min hjärna kopplade snabbt ihop att jag slagit honom och inte på ett speciellt snällt ställe.

"Sorry Harry, but I thought Emma told you not to wake me up early in the morning" sa jag och rättade till min tröja lite granna.

"Morning? The clock is 2pm" sa Liam och visade på sin mobil.

Mina ögon spärrades direkt upp och jag flög ur sängen och in i garderoben.

Där inne drog jag på mig en bh, av med tröjan och shortsen och snabbt på med ett par jeans och en långärmad tröja.

Ute ur garderoben tog jag en snodd från fönsterbrädan och satte upp mitt hår i en slarvig knut och bokstavligen flög ner för trappan och började knyta på mig mina skor.

Harry och Liam kom med chockade miner efter mig ner för trappen.

"Kar what's going on?" frågade Harry.

"Gotta get Emma at the station" mumlade jag nedåt mina skor som jag precis knöt klart.

"I'll be back in like fifteen minutes, stay here. Moms friend might come and leave her dog so take her in and then wait for me" flåsade jag fram medans jag tog på mig min jacka och drog fram bilnycklarna.

"So we are suppose to be here home at yours all alone?" frågade Liam.

Eftersom det var en helt vanlig onsdag i början på oktober så gick mina bröder i skolan och mina föräldrar jobbade.

"Yea" sa jag och pussade Harry på kinden innan jag störtade ut genom dörren.

När jag satt i bilen påväg ner till stationen så kom jag på vad jag precis hade gjort, men men det får jag ha och göra med sen nu måste jag skynda mig ner.

Emmas tåg skulle komma in på stationen 14.12 och klockan var just nu 14.08.

Alltså hade jag gjort mig klar på tre minuter, nytt rekord.

Precis som jag svängde in på parkeringen såg jag hur Emma och hennes mamma klav av tåget och sökte efter min bil med blicken.

Eller ja min och min bil, det var väl min familjs bil.

Emma verkade ha sett mig eftersom hon pekade rakt mot mig och sa något till sin mamma.

Dom gick med snabba steg mot mig och jag sprang för att möta henne halvvägs.

Vi slog armarna om varandra i en sån förening som man ser i typ alla filmer när killen snurrar runt tjejen i sina armar.

"Hur gick det?" jag försökte låta så hoppfull som möjligt, även om jag ver livrädd att något skulle ha gått fel.

"Dom fick bort allt som var kvar och jag är nu helt tumör fri" sa Emma och ett enormt leende spred sig på hennes läppar.

"AAAAHHHH!" skrek jag och kastade mig på henne igen.

Hon bara skrattade och lade armarna om mig ännu en gång.

När vi släppte varandra gick jag fram till Anna-Carin och gav henne en snabb kram också innan vi tillsammans började gå tillbaka till bilen.

 

Karolinas skjutsade först hem min mamma och där lämnade vi av min resväska också innan vi två åkte hem till henne igen.

"Jo du vet det där jag inte berättade i telefonen?" började hon försiktigt.

"Ja..." sa jag tvekande.

"Det är hemma hos mig just nu, så snälla flippa inte ur när du ser det" bad hon och jag blev genast lite nervös över vad som väntade.

Kanske hade hon-, näe jag har ingen aning om vad kunde vara.

Eller egentligen så hade jag en liten gissning, men den hoppades jag verkligen inte var sann.

Jag svarade ett litet ja och efter det så va våran biltur hem till henne helt tyst, det ända som hördes var ljudet ifrån motorn.

Hon parkerade på garageuppfarten och gick sen med mig efter henne fram till dörren.

Efter att ha kollat om det var låst eller inte, vilket det tydligen inte var, så öppnade hon dörren och gick in.

Direkt kom en hund flygandes runt hörnet och slickade henne i ansiktet.

"Hej på dig Alfa hej" gullade hon med hunden medans jag böjde mig ner och knöt av mig skorna.

Vi följde efter Alfa, som hunden tydligen hette då, in i köket där såg jag något som fick mig att sluta andas några sekunder.

"Kar, she won't be still. This is exhausting" sa Harry innan han såg mig.

 

 

---