Min smssignal ekar genom sovrummet in till garderoben där jag står med underkroppen inlindad i en handduk med blött hår och letar efter kläder att sätta på mig. Det blir ett par svarta jeans och en enkel vit t-shirt. Jag går in i badrummet och hänger tillbaka handduken och drar några snabba tag med hårborsten i håret men sätter inte i något vax än, håret är fortfarande för blött. Med ett stort leende går jag ut mot köket och minimerar det när jag vänder runt hörnet så inte Erica ska tro att jag är konstig eller något sådant. Med inombords är jag överlycklig. Igår hade jag fått ett sms från El som bjöd in oss på lunch vid tretiden och efter ganska mycket övertalande hade jag fått Erica att säga ja. Mitt vinnande argument hade varit att nu, efter 2 veckor inlåst i vår lägenhet var det dags att komma ut och varför inte ta mod till sig att träffa personerna hon konstant läst om i två veckor. För hon hade verkligen konstant läst dagböckerna. Hon var redan på 2013, vilket betydde att hon läst sig igenom fyra år av hennes liv på två veckor, vilket också betydde att hon läst om första gången vi träffades år 2010.

 

 

"Don't throw it in my head this time" säger jag med retfull ton och syftar på boken. Erica hoppar till på sin stol och snurrar på huvudet så att håret flyger. Hennes ögon är uppspärrade av rädsla och jag försöker hålla inne skrattet om hur rolig hon ser ut. När hon ser att det är jag ger hon mig en lång blick som säger inte kul innan hon vänder sig om och tar upp sin bok som hon tappade på bordet. Jag ställer mig på andra sidan bordet och tittar nyfiket på henne.

 

Jag kliver runt hörnet och ser Erica stå i köket lutad mot bardisken med näsan i en av de vita böckerna. Hon äter på ett grönt äpple och hennes långa hår är uppsatt i en boll mitt på huvudet. Hon är osminkad men jag bryr mig inte det minsta, hon är lika vacker ändå. Jag slänger en blick på klockan som hänger på väggen. Hon är snart 1 och jag vet att Erica kommer behöva minst 1 och en halv timme att göra sig iordning idag eftersom hon kommer tvätta bort sminket typ 11 000 gånger. Trots att hon nekar det vet jag att hon bara blir nervösare och nervösare och jag kan inte säga emot, det blir också jag. När jag kommer närmare tittar hon upp och ler mot mig och leendet på mina läppar är 100% äkta. Jag sätter mig på barstolen mittemot henne och tar upp min mobil. 

"Are you going to take a shower before we leave? We should get going around half past two, it takes a while to get there with all this traffic" säger jag och hon nickar med ögonen fokuserade på texten i boken. Hon läser ut sidan och gnager bort det sista på äpplet innan hon slår ihop boken och går mot soptunnan. Hon sätter på kranen och tvättar noga sina händer med ryggen åt mig. Jag låter mina ögon glida av hennes lilla och ömtåliga kropp. Gipset försvann när vi lämnade sjukhuset och doktorn gav henne order om att använda en stödbinda när hon skulle anstränga handen, gör hon det? Svar nej. Erica hoppar upp på bardisken och låter benen dingla mot köket så hennes rygg är placerad mot mig. Med blicken fäst på köksskåpen säger hon.

"In my diary it says that I've read this really good book called the last princess, is there a libary or something nearby  we can go to and borrow it on the way home?" Frågar hon och hennes röst är försiktig och lite tillbakahållen. Ända sedan hon vaknade upp på sjukhuset för exakt en månad och en dag sedan har hon hatat att be mig om saker. Som igår när hon bad mig att köpa en svart hårfärg till henne så hon kunde färga sin utväxt, det måste tagit minst en veka för henne att bygga upp 'modet' eller vad man ska kalla det. Det gör mig ledsen eftersom jag vill hjälpa henne, jag vill att allt ska vara som vanligt och att hon ska komma ihåg mig så vi kan leva lyckliga i alla våra dagar precis så som vi hade planerat innan detta hände. Ericas harklande kastar mig tillbaka till köket och jag ser att hennes blick är placerad på mitt ansikte. Inte på mina ögon men någonstans i vid mina ögonbryn så hon inte behöver möta min blick. Jag skakar på huvudet för att få bort tankarna och försöker möta hennes blick. 

"You don't have to go to the libary, the book is in one of the bookshelfs, let me show you" säger jag och reser mig upp. Hon lyfter upp benen och snurrar ett halft varv på rumpan så hon kan slänga ner benen på min sida av bardisken. Hon hoppar smidigt ner och landar med en lätt duns på tårna på vårt trägolv. Den så vardagliga gesten får mitt hjärta att värka. Jag vet att hon tror att hon var en stor bitch innan olyckan och att hon var jätteannorlunda från den personen hon har minnen ifrån för många många år sedan men det stämmer inte, tills dagen då olyckan inneträffade var hon samma, glada, snälla, gulliga person som jag blev kär i så många år tidigare. Jag går fram till bakhyllan och drar fram boken åt Erica. Bokstäverna står printade på baksidan och poketboken är tunn och lätt i min hand. Erica har tvingat mig att läsa den några gånger genom åren och oftast fick jag henne att läsa det högt för mig. Det var en av de sakerna jag älskade att göra som mest med henne. Vi brukade ligga i någon soffa, ibland utomhus och ofta i vår stora säng sedan vi flyttade hit och vi kunde spendera timtals med att lyssna på den andre som läste ur en bok för oss. Jag brukade ligga med huvudet på Ericas mage hon titta upp på henne medan hon levde sig in i boken och låtsades vara en del av den och en del av karaktären. Den tomma luften mellan mina fingrar får mig att ännu en gång ryckas ur mina minnen tillbaka till den riktiga världen. Jag ser baksidan av Ericas kropp när hon försvinner ut ur dörren med ett 'thank you' och kort därefter hör jag dörren till vårt rum stängas. Jag går ut till bardisken i köket och tar upp Ericas dagbok. Den är från 2013 och jag öppnar sidan där det smala, guldiga bandet ligger placerat. Rubriken visar att det är den 29:e Juli, en vecka efter att hon flyttat till London.

 

 

Jag stänger boken och lägger tillbaka den där jag hittat den. Även om jag inte förstår alla orden har jag lärt mig många svenska ord under de senaste åren och jag kan få ihop orden till förstådda meningar. En tung sten lägger sig i min mage, för även om Erica är här är hon inte här på riktigt och det är det som tynger mig allra mest, jag vill bara ha henne tillbaka. Jag vill kunna omfamna henne utan att hon stelnar till en staty i mina armar och viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne utan att få henne att känna skuldkänslor för att hon inte känner samma sak eftersom hon inte vet vem jag är. Jag vill kunna ta ut henne på stan och hålla hennes hand utan att hon ska vara rädd för alla människor runt om, papparatzis, fans eller bara människor som känner henne utan att hon kommer ihåg dem. Jag vill att hon ska komma ihåg mig och framförallt vill jag att hon ska komma ihåg sig själv. Komma ihåg den människan hon var och sluta tro att hon var så hemsk som hon tror att hon var.

 

 

Jag virar en svart handuk runt mitt långa hår och en vit större handduk runt min kropp. Långsamt öppnar jag badrumsdörren för att se att där är tomt i sovrummet innan jag snabbt tippar fram på tårna till dubbeldörrarna på garderoben och öppnar de. Lampan går igång automatiskt och jag går till min sida av garderoben och drar ut lådan med trosor och plockar upp ett par vita spetstrosor och från lådan under det plockar jag upp en matchade bh. Även om jag inte ska visa de för någon så tycker jag det är fint att ha matchande underkläder, det blir bara viktigare att ha matchande underkläder om du har kille eller man. Jag slänger en kik ut genom de stora fösterrutorna och ser att solen speglar sig i vad den kan. Det var varmt imorse när jag var ute och gick på balkongen så jeans skulle bli alldeles för varmt. Men jag vill inte visa så mycket ben som jag kommer behöva göra med shorts. Klänning får de alltså bli. Jag börjar skilja galgarna från varandra och det så vardagliga ljudet får mig genast att slappna av. Jag hittar en jättesöt vit klänning som var insydd vid brösten och sedan gick platt gick ner till halva låren där det blev små håll som bildade blommor. Jag letade fram ett brunt flätat bälte och sätter det där kroppen går in som mest innan höfterna. Jag speglar mig i spegeln, om man bortser handuksturbanen ser det bra ut men eftersom det bara är tunna axelband över axlarna letar jag fram en kofta som jag kan ha över. Den är marinblå och stickad med hål över armarna och så himla mjuk och skön. Detta är min favoritkofta och jag har använt den i princip varendra kväll när jag suttit ute på balkongen och jag tycker det var tillräckligt kallt att ha på den utan att drabbas av värmeslag. 

 

Jag går ut till sminkbordet och drar ut lådan med sminket och plockar upp massa olika ögonskuggor jag tycker kunde vara fina tillsammans med min brunbrända hud. Den ena var ljusguldig, sedan var de tre nyanser med olika ljusa bruna ögonskuggor så jag kan göra en smokey eye. Jag börjar sminka mig och högra ögat blir faktiskt riktigt riktigt bra. Efter den tredje nyansen på det högra ögonlocket fuckar det upp sig och jag får ta fram sminkbortagningsmedlet och göra om det två gånger innan jag blir nöjd med resultatet. Snabbt lägger jag på lite kajal och mascara men skiter i eyelinern eftersom ögonskuggan blivit så bra och jag i sådana fall förmodligen kommer förstöra allt med den kletiga eyelinern. 

 

Jag drar snabbt med deon i mina nyrakade armhålor och tar upp en hjärtformad parfymflaska från Vera Wang. Den är halvfull så jag antar att den måste lukta gott om jag använt den så pass mycket med alla andra parfymer som ligger på brickan. Jag sprutar lite på min vänstra handled och för sedan ihop handlerderna och gnuggar de mot varandra. Sedan för jag handleden mot nästan och drar in ett andetag. Den ljuva dorten av fräsh frukt och något som påminde om marshmallows fyllde min näsa och jag andades djupt in. Godkänd. Snabbt sprutar jag lite på halsen innan jag lägger ner den på brickan och går in i garderoben igen för att hämta ett par svarta, högklackade skor med ett svart band och ett silverspänne över fotleden. Jag trär snabbt på två ringar på min högerhand och sätter på mig ett halsband och ett par öronhängen i form av två små diamanter, jag tror dock inte det är riktiga diamanter. 

 

Jag slänger en kik på klockan och ser att hon är kvart över två och jag reser mig snabbt och går ut i lägenheten. Jag ska precis börja ropa efter Niall när jag ser honom ligga utslängd i soffan. Huvudet på en av de blåa kuddarna och fötterna slängda över det andra armstödet. Jag går långsamt fram och ser att hans mobil ligger i hans lätt böjda hand och jag drar långsamt ut den och låser upp den. En blå bakgrund med en liten vit fågel jag kände igen som twitterfågeln ploppar upp på skärmen och snart kommer hans timeline upp. Jag trycker in på skriv tweet och tar en bild på hans utmattade ansikte. Snabbt skriver jag 'a little bit tired are we? ;)' och trycker på dela. Jag stänger ner hans mobil och lägger den på bordet innan jag går och lägger skorna i hallen för att sedan gå och ta ett glas vatten i köket. När klockan är 25 går jag bort till Niall och väcker honom försiktigt innan jag går bort och kontrolerar att balkongdörren är låst, inte för att en inbrottstjuv skulle kunna klättra upp hit och ta sig in men det känns bättre, säkrare, med låsta dörrar.

 

Vi åker ner i hissen och såfort motorn startar och bilen börjar rulla lutar jag mig frammåt för att starta radon. Vi åker i tystnad och Niall sitter vant vid ratten och styr genom den hektiska Londontrafiken. 

"You don't have to come you know?" säger han när vi börjar köra in i ett mindre trafikerat område med stora fina hus bakom järngrindar. Jag är tyst en liten stund innan jag suckar högt.

"Better to get it over with, right? To meet them? As you said, it's time" Niall nickar och sekunder senare svänger han höger och in framför en stor järngrind. Han tutar två gånger och portarna öppnas och en stor grusbelagd uppfart leder fram till ett stort, vitt herrgårdsliknande hus, bara en storlek mindre. Jag tittar med stora ögon på alla fönster, blommor, balkonger och franska balkonger som finns utplacerat på husets framsida och helt plötsligt står Niall utanför min dörr och öppnar den åt mig. Utan att jag märkt det har vi stannat och jag knäpper sanbbt loss mig och kliver ur bilen. Vi går uppför den vita trappan och Niall tittar snabbt på mig efter tillåtelse. Jag nickar snabbt och han lyfter handen och trycker in den vita, lilla knappen som är omringad av svarta spiralformade pinnar. När ljudet från ringklockan ekar genom huset innanför dörren växer känslan av illamående i min mage och jag vill bara vända om och springa ut genom grindarna. Varför i helvete ställde jag upp på dethär? Jag är inte redo, inte det minsta. 

haha, ni var mycket snabbre denna gången ;)