Men de är ju inte förlovade längre, Erica bröt ju förlovningen någon vecka efter att hon vaknat upp på sjukhuset i ett rum fullt av ansikten hon inte kände igen påpekade en röst i mitt huvud. Sluta utbrast jag åt den, jag är inte en sån person, det skulle krossa Nialls hjärta om Erica ens skulle titta på mig på något annat sätt än syskonligt gillande sätt svarade jag rösten. Men hur är det med ditt hjärta då? Förtjänar inte det att vara friskt och slå hårt av kärlek svarade rösten mig. Klart det gör, men jag är inte kär i Erica, jag älskar henne eftersom hon är min bästa vän men jag älskar henne inte på det sättet som gör att jag är kär i henne.

 

 

 

Just nu satt jag mittemot Charlotte och jag ser hur hennes mun rör sig, hur hon pratar, men jag hör inget av vad hon säger. Jag är inte alls koncentrerad på det och hennes ord når inte mina öron. Vi har varit på restaurangen i cirka femton minuter och jag vill redan hem. Inte för att det är något fel på Charlotte, hon är säkert jättesnäll om man lär känna henne. Hon har ett sött ansikte, lite runt hon har ganska smala läppar, en söt liten näsa och stora fantastiska bruna ögon. Och hennes ombre färgade hår ramar in hennes ansikte perfekt, även om hon är super snygg så kan jag inte fokusera på henne, mina tankar är någon annanstans.

Jag känner hur min mobil vibrerar i byxfickan och så diskret som jag bara kan drar jag fram den och ser att det är Erica som ringer, jag kollar upp på Charlotte och frågar om det är okej att jag svarar, hon bara nickar och låter mig gå. Jag skyndar mig ut från restaurangen ut på gatan så jag kan prata ostört.

"Hello Erica" svarar jag.

"What's your address?" Wow, hon lät upprörd. Hennes röst är tjock och om man känner henne tillräckligt väl som jag gör så vet man att hon håller tillbaka gråten men att hon kommer börja gråta vilken sekund som helst.

"Erica what's wrong?" frågar jag oroligt. Vad kan ha hänt? Jag lovar om Niall gjort något mot henne så ska jag lära honom ett och annat.

"Just give me your fucking address" halvt skriker Erica, hennes röst spricker och jag kan höra hur hon snörvlar. Hon gråter nu. Jag säger snabbt adressen till henne och ska precis fråga om vad som hänt igen när jag hör henne upprepa den och sen hörs ett entonat tutande, hon har lagt på..

Jag lägger på och går sen in till Charlotte igen som direkt ser att något är fel, hon frågar om något har hänt men jag bara skakar på huvudet. Jag slår mig ner på min stol och tar upp menyn och kollar igenom den, hela tiden så känner jag hur Charlotte då och då kollar på mig.

"Zayn are you sure somethig isn't wrong? You look kind off puzzled." säger Charlotte efter några minuter av tystnad. Jag bara skakar på huvudet igen, hur orolig jag än är för Erica så kan jag inte skjuta upp min och Charlottes dejt igen. Jag har redan gjort det för många gånger och jag känner mig hemsk, så jag bara kan inte göra det igen.

"No nothings wrong, let's just order. Do you know what you want?" frågar jag och byter ämne.

"Not really, let me check the menu a little more" ber hon vänligt. Själv vet jag inte heller vad jag ska ha, jag har inte ens tagit mig igenom första sidan i menyn, allt jag kan tänka på är Erica och hur upprörd och ledsen hon lät när hon ringde. Efter några fler minuter av pinsam tystnar ser jag hur Charlotte suckar och lutar sig fram.

"Zayn I'm not stupid, I can see that clearly something is wrong, go talk to her or whoever called you some minutes ago and we will take this date some other day." Hennes ord chockar mig. Jag tittar förvånat upp på henne, hon bara ler och ser förstående ut.

"Are you sure? I already feel really bad about rescheduiling once again." svarar jag ärlig.

"I can see that whatever the person said to you go you really worried so it's cool, just call me." säger hon. Hon ler, reser sig upp, tar på sig sin skinjacka och går ut genom dörrarna. Kvar sitter jag gapandes, det tar några sekunder för mig att fatta vad som verkligen har hänt. Men så fort det går upp för mig reser jag mig upp, tar tag i min jacka och springer ut från restaurangen och fångar första bästa taxi jag ser. Jag ger chauffören min adress och väntar på att se husen i mitt kvarter. Resan hem till mig från restaurangen känns minst tio minuter längre än den från mitt hus till restaurangen. Så den resa som egentligen borde ha tagit tio minuter kändes det som om den tog tjugo eller tjugofem minuter, minst. När vi bromsar in framför den stora grinden till mig hus kastar jag åt chauffören pengar, förmodligen mycket mer än vad resan kostade.

"Keep the change" sa jag snabbt innan jag bokstavligt talat flög ut ur bilen och smällde igen dörren. Framför min ytterdörr ser jag en person sitta ihopkrupen. Erica har bara på sig jeans t-shirt eller ett linne och en tunn kofta över, hon måste verkligen ha skyndat sig ut från Nialls (och hennes) lägenhet. Men bredvid henne ligger en jacka på något som ser ut som en liten resväska. Jag springer fram till henne och när jag bara är några meter ifrån henne hör jag hur hon verkligen storgråter, jag kastar mig fram till henne och slår armarna om henne, en gest som hon snabbt besvarar. Hon kramar om mig hårt, som om jag vore den sista gnutta hopp som fanns kvar. Jag känner hur min t-shirt som jag har under kavajen blir blöt av alla tårar som rinner nerför hennes kinder. Men just nu kunde jag inte bry mig mindre, det enda jag brydde mig om var min bästa vän som just nu satt och storgrät över något som förmodligen min andra bästa vän har gjort. Efter flera minuer så släpper hon tagit om mig litegrann.

"I'm sorry but I didn't know who else to turn to" säger hon innan hon kramar om mig igen. Vi sitter där ute i säkert tjugo minuter till och hela tiden stryker jag henne över håret och hyshar henne då och då när hon får en gråtattack och när jag lyckats lugna ner henne någorlunda föreslår jag att vi ska gå in. Vi reser oss upp och jag låser snabbt upp dörren innan jag tar hennes lilla resväska och jacka i ena handen och hennes hand i min andra och hjälper henne in. 

 

Innanför dörrens står en stol och jag låter Erica sätta sig ner när jag tar av mig min kavaj och skor och hjälper henne av med hennes converse. Hon lutar huvudet tillbaka mot väggen och det ser ut som om hon ska somna vilken sekund som helst. jag stryker henne över kinden och hon lutar tungt sitt huvud mot min stora hand. 

"Carry me?" frågar hon lågt och jag lägger genast ena handen i hennes knäveck och den andra på hennes rygg innan jag lyfter upp hennes lilla kropp i bridalstyle och börjar gå mot gästrummet som ligger mittemot mitt rum. Jag lägger ner hennes på den stora dubelsängen och drar undan täcket så hon kan krypa ner. Hon lägger sig i precis mitten av sängen och jag stoppar snabbt om henne och stryker hennes fortfarande blöta kind med baksidan av min handrygg. Hennes andning blir långsamt och långstamt klättrar jag bakåt för att lämna henne ifred så hon kan sova av sig känslorna och förhoppningsvis imorgon berätta vad allt detta handlar om. Precis när jag nästan kommit av sängen snärtar Erica ut med sin egna hand och tar tar i min handled. Hennes grepp är starkt och jag tittar förvånat upp mot hennes ansikte. Hennes ögon är öppna och klara men sömnigheten vilar som ett moln ovanför henne.

"Please don't leave me" säger hon med rosslig röst och jag kan inte låta bli att tycka att den låter nästan, nästan rädd. Jag nickar snabbt och kryper upp och sätter mig så jag lutar mig mot väggen och jag sätter in en kudde som ryggstöd. Erica typ ålar fram till mig och lägger huvudet i mitt knä och där sitter vi i fem minuter i tystnad, det enda som hörs är våra enade andetag och lbankandet av mitt hjärta i mina öron. Jag stryker henne om och om igen över håret och leker med det med mina långa fingrar så som jag alltid gjorde på mina systrar när vi var mindre, tjejerna gillade verkligen sånt. Erica stirrar rakt fram i luften och jag tror bara hon blinkat fem gånger på dessa fem minuterna. Plötsligt ökar blinkningarna och jag ser hur tårarna åter igen börjar rinna nerför hennes ansikte. Jag hyshar åt henne i en lugnande ton och snart är hennes andning normal igen men tårarna rinner fortfarande.

"I... I don't know how it all could go so wrong" början hon och snyftar till. "Stupid brain, stupid memory and stupid, stupid Niall" säger hon och för varje 'stupid' slår hon sig själv i pannan. Jag fångar hennes handled och håller den i ett fast grepp när hon försöker rycka bort den gång på gång. Tillslut slutar hon och flyttar sin hand så den nu håller i min. Hon blundar och andas normalt. Mitt inre är i uppror, vad fan har Niall gjort mot henne?! Jag hoppas att Erica ska somna snart så jag kan gå och ringa honom och ge honom en rejäl utskällning. Som om Erica läst mina tankar öppnar hon snabbt ögonen och ser upp på mig.

"Please don't tell Niall I'm here" säger hon och vänder ner huvudet igen och jag hinner inte öppna munnen förrän hon har somnat i mitt knä.

---

Vad har nu hänt? :O

 

Emma har sportlov nu och har åkt iveg så nu får ni alla dras med mig till hon kommer hem, era stackare :( hahaha

 

Hon skrev första delen av inlägget och så satte jag mig och skrev den sista biten när jag kom efter att ha gjort lite saker nu på eftermiddagen. Men ska iväg nu så ska inte sitta här och skriva skit!

 

5 kommentarer tills nästa.

 

Skriv era tankar om inte bara detta inlägget utan novellen so far, vad tycker ni om historian, vårt skrivande, hur det utspelar sig, karaktärerna etc etc...

 

Pussar Erica 

 

Länkbyte med två tjejer som heter Ida och Z. 

Kolla in deras superfina blogg, Ida ska precis starta en ny novell så det är bara prologen att läsa igen, super eller vad?! 

 

Bild 1, Bild 2, Bild 3 

 

 

Mina ögon skannade fodralen till filmerna som stod uppradade på Nyhets hyllan, ingen av de fångade mitt intresse direkt. Jag gav upp sökande på en till film och vände mig om och kollade på godishyllan istället, fördmodligen skulle jag inte kunna välja godis heller men inte av samma anledning. Film kunde jag inte välja för ingen intresserade mig, men allt godis intresserar mig. Det enda som stoppar mig ifrån att köpa flera kilo med godis är min ekonomi. Jag kände hur munnen vattnades av allt godis men kom sen på att jag måsta betala för både filmer och pizzan så jag tog bara en förpackning Skittles. Den här gångern..

Jag kollade på de fyra filmerna jag hade i handen och bestämde mig för att jag inte vela se en av dom längre. Men just som jag rundade hörnet och för att komma till rätt hylla gick jag rätt in i något. Detta något visade sig vara Cole. En mycket stiligt klädd Cole måste jag säga, i vanliga fall hade jag inte brytt mig men nu skämdes jag nästan över mitt klädval. Jag kände mig helt plötsligt väldigt ful och obekväm i mina blå shorts och min vita hoodie.

"Hey Josefine, just the person who I was hoping to run into" sa han glatt.

Jag kollade på honom med misstro i blicken, varför skulle han leta efter mig? Men en del av mig blev alldeles till sig av att höra just de orden.

"Hi Cole, well you're lucky then aren't you" skämtade jag.

"I guess I am" han log ett slugt litet leende som jag inte riktigt kunde tyda. "So what brings you here?" frågade han för att byta samtalsämne.

"Oh just renting some movies." svarade jag och höjde den hand som höll i filmerna, han kollade på dom snabbt.

"My opinion is don't rent A walk to remember, you'll only get disapointed in the end." sa han och knackade lätt på fodralet till A walk to remember, filmen jag precis tänkt gå och ställa tillbaka.

"I've actually already seen it, I was just about to put it back when I ran in to you" förklarade jag.

Vi fortsatte små prata om lite vad som helst tills vi blev avbrutna av att hans mobil började ringa, han håller upp en fingarr och visar att jag ska vänta. Jag nickar för att visa att jag förstått, för att visa att jag bara tänker ställa tillbaka filmen höjer jag den och pekar först på filmen sen på hyllan. Den här gången är det han som nickar för att visa att han förstått. Jag ställer tillbaka filmen där jag tog den och gick sen tillbaka till Cole som fortfarande pratade med någon, han hade inte sett mig eftersom han stod med ryggen mot mig och jag tänkte precis gå och ställe mig framför honom men han viskade nu, precis som om han inte vela att någon i närheten skulle höra vad han sa, så jag stannade och lyssnade på vad han sa till personen han pratade med.

"Yes I have her exactly where I want her. Yes I know exactly where she is, I just had visual contact with her." jag kunde precis höra vad det var han sa.

Vilken tjej är det han pratar om? Är det mig? Är det därför han letat efter mig?

"Okey bye" sa han och vände sig om, chockat kollade han på mig. "Did you hear anything of what I said on the phone?" frågade han.

"No, I just got here" ljög jag. Jag öppnade munnen för att säga något men såg på den stora klockan i affären hur den började närma sig halv. Utan att säga något vände jag på klacken och små joggade fram till kassan där jag lade fram filmerna. Cole kom och ställde sig bredvid mig med en förvånad min klistrad över hela ansiktet.

"Why did you rush over here?" frågade han. Mannen bakom kassan skannade och larmade av filmerna och sa summan, jag räckte över pengarna innan jag svarade.

"I was suppose to pick up my pizza that I ordered five minutes ago" svarade jag. Jag tog pennan som låg på kassa disken och tog sen tag i hans hand, snabbt skrev jag ner mitt nummer och lade sen tillbaka pennan.

 Precis som jag tänkte ta emot kassen hann ett par stora mans händer före, jag kollade på Cole och såg att det var han som tagit emot kassen, han bara log och började gå med mig mot utgången.

När vi kommit ut så räckte han över påsen till mig och lovade att ringa mig och bjuda ut mig på en dejt, vilket jag självklart inte tackade nej till. Han tog tag i min arm och drog mig närmare honom, jag trodde han skulle kyssa mig så jag stängde ögonen och väntade på kontakten från hans läppar på mina men den kom aldrig. Istället kände jag läpparna mot min kind. Snabbt slog jag upp ögonen och såg han le ett snett leende mot mig innan han vände sig om och hoppade in i passagerarsätet på en jeep liknande bil, men den såg så stor och tjock ut. Nästan som om den vore pansarskyddad.

Jag undrar om Cole kommer från en rik familj eller om han är känd och jag är dum i huvudet som inte känner igen honom, för med dom fina kläderna han hade på sig och med en sån bil så måste man ha gott om pengar.

Det sista jag hör han säga innan dörren stängs och bilen kör iväg är:

"She just left the store."

 

Cole följde flickan ut ur affären och gav henne en lätt puss på kinden innan han vände sig om och gick mot bilen där hans assistent sitter och väntarpå honom och hans order. Cole öppnar dörren och sätter sig i passagerarsätet och kollar på assistenten.

"She just left the store" säger han och stänger dörren. "Drive around the block then we follow her"

Han tog in ordern och startade motorn på jeepen inna han tröck plattan i mattan och bilen for iväg längst vägen innan de svängde för att köra runt kvarteret.

"Kom igen Erica, du kan göra detta. Det kommer gå bra, bara försök, försök att minnas" viskade jag lågt till mig själv där jag satt med korsade ben på den enorma sängen i sovrummet och stirrade ner på fotografiet i mina händer. Jag hade försökt med detta i över en timme nu och inget, absolut ingenting hade hänt. Jag hade inte fått några nya minnen, inga flashbacks, absolut ingenting. Jag lade ner det sista kortet framför mig och suckade högt. Min mobil vibrerade till och jag såg att det var ett sms från Niall som sade att maten skulle vara klar om tio minuter, vilket betydde att pizzan och han skulle anlända om tio minuter. Niall hade varit ute hela eftermiddagen och sprungit ärenden och efter förslag från mig blev den pizza till kvällsmat, kebabpizza såklart mums fillibabba. Det var en av sakerna jag inte ens behövde tänka två gånger om eller kolla i någon dagbok för att se om det stämde, det var som en inner röst bara viskade till mig när han frågade vad jag ville ha för pizza, kebabpizza. Så det var beslutet jag fattat och smsat till honom. Min mobil plingade till ännu en gång och nu var smset från Zayn. Sedan jag träffade honom för första gången efter olyckan för lite mindre än en vecka sedan hade vi haft ständig kontakt, det var lite awkward eftersom det var som att lära känna en människa på nytt fast denna människan visste allt om mig och det enda jag visste var att han räddat mig en gång när jag var riktigt nära att falla över kanten. Däremot visste jag ju absolut ingen fakta alls om honom, vad han gillade och inte gillade, vad han tyckte om att äta och vad hans största rädsla var. Nu vet jag ju visserligen lite mer fick jag påminna mig själv eftersom jag med denna ständiga kontakten hade lärt mig en del då vi haft helt olika åsikter om vissa saker och kört många rundor av 20 frågor. Jag var lite lättad när Niall den första kvällen här hade frågat om jag ville sova i gästrummet bredvid hemmabiografen eller om jag ville dela säng med honom i det som var vårt gamla sovrum. Jag hade valt att sova i gästrummet av ren princip eftersom jag inte kände honom alls då men nu var jag glad att vi inte delade rum med varandra så han inte kunde se hur långt in på kvällen jag låg och smsade med Zayn efter att vi sagt godnatt till varadra, Niall och jag. Hur mycket jag än försökte och ville kunde jag inte komma ihåg något av Niall. Jag hade förstått av människor och artiklar och mina gamla dagböcker att han betydde mycket för mig och jag lika mycket för honom men jag kunde inte för mitt liv komma ihåg honom hur jävla mycket jag än försökte. Och det ska folk veta att jag gjorde, det gick inte en enda dag utan att jag satt någonstans, ofta i mer än en timme och försökte komma ihåg Niall och mitt gamla liv. Jag reste mig upp och plockade upp några fotografier i en stapel och gick bort med de till byrån och ställde tillbaka på dess platser där de stått någon timme tidigare. Efter några rundor stod jag och beundrade min uppställning, jag hade inte behövt tjuvkika på bilden jag tog innan jag flyttade fotografierna som låg i kamerarullen på min mobil innan jag ställde upp de igen, även fast jag inte kunde få bort känslan av att något var del när jag tittade på alla uppställda fottografier. Jag ryckte på axlarna och tog upp bilden ändå och upptäckte snart att jag råkat byta plats på två av bilderna. Jag tog upp dem och ställde ner det första på sin rätta plats och lyfte upp och studerade det andra fotografiet. Det var en bild på mig och Niall när vi stod lyckliga på en strand och kysstes, solnedgången lysandes och himlen en blandning mellan blå, lila, rosa och orange bakom oss. Den guldiga ramen såg väldigt konstig ut på den högra sidan och jag höjde upp den så den var närmare mitt ansikte och kisade med ögonen för att fokusera min syn. Då såg jag det. Längst hela den högra sidan av ramen var det guldiga bortskrapat och det var bara det svarta kvar med en helt annorlunda form än ramdelen på den vänstra sidan. Jag drog fingrarna över kanten och satte sedan ner den på sin rätta plats på byrån. Mina ögon gick ur fokus och började svarta samtidigt som en kall känsla kom smygande från magen upp mot hjärnan och mentalt bredde jag ut mina armar för den, det kanske inte skulle vara ett trevligt minne men det var en minne som var påväg. 

 

Va superuttråkad så satte mig och skrev lite för att hjälpa Emma så nästa del skulle komma snabbare ;) //Erica 

 

Precis som Erica skrev så skrev hon den här nedre halvan av kapitlet, alltså Ericas perspektiv. Jag är otroligt glad för hennes hjälp, eftersom jag är ganska lat och alltid sätter mig och skriver försent på kvällen och måste sitta uppe sent och skriva.

Iallafall hoppas ni gillade delen!

 

Vad tror ni Cole är för en typ? Är han känd, kommer han från en rik familj eller varför har han så mycket pengar? Och vad är det för något som händer i Ericas flashback? Kommentera vad ni tror.

 

Eftersom ni var så duktig på att kommentera förra delen, så ska vi säga 4+ för nästa del.

Kram Emma xx

 

 

 

 

Hejsan svejsan!

 

Jag och Emma har bestämmt oss för att byta design, igen, då vi båda verkligen tröttnat på det rosa, så nu ska vi trötta ut oss på grått innan det blir dags att byta igen ;)

 

Vi håller på och skriver chapter 16 as you read this (om du läser det ikväll vill säga) så stay tuned!

 

Men poängen med detta inlägget är i alla fall att det är fortfarande onednooveller och vi kommer såklart fortsätta skriva på novellen om Erica och hennes icke existerande minne.

 

Ny header ska vi också försöka pussla ihop!

 

Pussar och kramar

Erica och Emma 

 

JAG FÅR SPORTLOV IMON WIHOOOOOOOOOOOOOO///ERICA 

 

 

Jag drar på mig skjortan och knäpper de vita knapparna på den ljusblåa skjortan. Sedan snörar jag på mig mina välanvända bruna läderskor och tar mina bilnycklar från byrån i hallen. Hissmusiken går långsamt på i bakgrunden på färden ner men kan inte lugna ner min snabba puls. När jag sätter mig i bilen och greppar tag i ratten till min svarta Porsche blir den alldelles blöt av min handsvett och jag torkar snabbt av det på mina svarta jeans innan jag håller ner bromsen och startar motorn med hjälp av knappen bredvid ratten. Motorn brummar igång och jag backar snabbt ut ur min parkeringsplats och kör ner för en lång ramp innan jag kommer ut ur parkeringshuset. Därefter förtsätter jag ut genom två järngrindar och svänger höger två gånger innan jag är ute på den stora vägen och påväg mot hennes hus. 

 

Tjugo minuter senare sitter jag utanför hennes lägenhetsbyggnad med en enorm bukett röda rosor på passagerarsätet. Jag stänger av motorn och radion som stått på under hela färden hit tystnar. Jag ser en gammal tant jag vet bor i Lizas hus komma gående och jag knäpper loss säkerhetsbältet och greppar buketten och hoppar ur bilen och springer över gatan. 

"Mrs Greenberg, what a pleasure running into you" säger jag artigt när jag kommer fram och håller upp dörren åt henne såfort hon slått in portkoden. Mrs Greenberg vänder sitt rynkiga ansikte mot mig och ler ett vänligt leende. 

"Harry, always so polite" säger hon och skjuter sin rullator över tröskeln och går mot de gråa hissdörrarna. Hennes blick fastnar på min gigantiska bukett blommor.

"Someone's sorry" säger hon och jag känner hur rodnaden kryper upp på mina kidner. 

"So obvious eh?" Frågar jag och kliar mig i nacken. Hon småskrockar lite och rycker på axlarna.

"The only time a man brings a girl plenty of flowers is when he is sorry or want's to impress her, since I haven't seen you around in so long time I'm guessing the first one" säger hon och jag ger henne ett snett leende. Hissen stannar och med ett pling går dörrarna upp.

"Just hope it works" säger jag när jag lämnar hissen och Mrs Greenberg bakom mig.

"Good luck young man" säger hon och jag ler mot henne när hissdörrarna åker igen, härlig gammal tant det där.

 

Jag vandrar fram och tillbaka utanför de fyra ytterdörarna i tio minuter och först då har jag samlat tillräckligt mod för att ställa mig framför hennes gråa dörr.

"Come on Harry, you can do this" säger jag och innan jag låter mig själv stoppa mig lyfter jag mitt finger och trycker in ringklockan som sitter fast på dörren. Det höga klingande ljudet hörs ut till mig och jag vill vända om och springa ner för trappan samtidigt som nervositeten får mig att vilja spy när jag hör fotsteg närma sig dören från insidan av lägenheten. Jag höjer buketten til min näsa och andas in den underbara doften av rosor och min puls lugnar ner sig några ynkla slag men slår sedan i taket när handtaget trycks ner och dörren öppnas. 

 

Text: All American Rejects - Back To Me Lyrics | MetroLyrics

 

Jag tar ett djupt andetag och börjar sjunga de första raderna på låten jag ägnat de två sista veckorna instängd i min lägenhet att skriva. Synen av hennes ansikte får mitt hjärta att dunka hårt i bröstet men inte längre av nervositet utan av kärlek för henne och rädslan om att bli avvisad och ivägskickad.

 

Hey you
So you never really found your way
Stay true
Did you ever make it through today?

 

I know that when I think about a day without it
Everyday's the same
You wish that you could find someone
But I'm the only one to blame

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when your eyes light up the skies at night
I know you're gonna find your way back to me

 

No don't
Don't you ever let a piece of me down
'Cause time won't
Get back when I'm never around

 

When we live between so many walls
That I can barely breathe
You say that you just want someone
But I'm the only one you need

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when your eyes light up the skies at night
I know you're gonna find your way

 

If it's me that you don't need
Then when the lights go out tonight
I know you're never gonna find your way

 

Soon when I get you, I won't let you go
Ooh if I let you you can take away all that I thought was wrong
And if you hear me there's not much to say
There's gotta be a better way

 

Min röst ekar i trapphuset och Lizas ögon är fulla när jag tar en kort paus där ett mellanspel spelas i mitt huvud för att titta, verkligen titta på henne för första gången på över en månad innan jag fortsätter att sjunga på min låt. 

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when your eyes light up the sky tonight
I know you're gonna find your way back to me

 

Can't you see I beg and plead?
'Cause when the lights go out tonight
I know you're never gonna find your way

 

If it's me that you don't need
That when the lights go out tonight
I know you're never gonna find your way

 

If you pace around the world 
And when your eyes light up the skies at night
I know you're gonna find your way back to me

 

Jag avslutar långsamt och blåser ut all resterande luft ur min mun. Jag lyfter sedan upp blicken och blombuketten mot Liza som står med händerna över munnen och tysta tårar rinnandes nerför hennes kinder. Hon tar emot rosorna och jag kan se hur hennes fingrar blir vita när hon kramar de hårt i sina händer. Jag tar ett djupt andetag och orden jag har så svårt att skapa kommer nu flödandes ur min mun.

"I'm so sorry, for everything. There are so many things I can and want to do better. You are my sunshine, my hapiness, without you I can't find the joy in my life. Now everything is gray and sad, you are the colours in my life and your eyes are my headlights that shine and guide me through the rocky patch that is my life. The only thing that can make it less rough, almost straight are you, by my side, holding my hand and leading me through. You are all that I've been waiting for all of my life so now I'm here begging you, please don't let me go, give me one more chance and I will love you better and more that any guy has ever loved a girl before." Avslutar jag andfått och min blick släpper inte hennes när vi står där och stirrar på varandra. Tystnaden ligger över oss i kanske tio sekunder innan Liza släpper ner buketten av rosorna på golvet i hallen och tar ett stort steg över tröskeln och slår ut med armarna. Snart känner jag de bekanta läpparna mot mina och hennes kropp tryckas mot mig. Jag lägger en av mina händer i hennes nacke och den andra i hennes svank för att få henne att komma närmare mig. Hon börjar backa bakåt med små steg samtidigt som hon håller ett fast tag med båda sin händer i min nacke och jag följer efter henne och stänger dörren efter oss. Hon fortsätter backa och slutar tvärt när hennes rygg slår emot väggen. Våra kyssar blir hetare, mer passionerare och slarvigare när hon hjälper mig av med jackan och börjar knäppa upp knapparna på min skjorta. Jag låter mina händer ströva över hennes mjuka kropp och drar snabbt hennes rosa linne över hennes huvud innan jag låter händerna glida ner över hennes rumpa till låren och klämmer till så att hon hoppar till och upp så hon sitter med benen korsade över mina höfter. Vi fortsätter att kyssas medan vi stapplar mot sovrummet för att ta igen missad tid. Äntligen tillsammans igen.

 

Samtidgt som det nu återfunna paret tog igen förlorad tid klev en annan tjej ut ur en ångande varmdusch och lindande en vit handduk runt sin kropp och en vit om hennes blonda hår. Hon gick igenom sin lilla men hemtrevliga lägenhet och suckade högt när hon insåg att hon skulle behöva spendera morgondagen åt att städa upp denna röran som hon kallade sitt hem. Men inte ikväll, ikväll skulle det bli myskväll med pizza och en riktig romcomfilm. Snabbt slängde hon på sig ett par blåa shorts och en vit hoddie med rosa band till luvan. Hon drog handduken några gånger genom håret för att torka det innan hon borstar igenom det och sätter på sig deoderant och lite parfym och sätter två tofsar på vänster handled så hon kan sätta upp håret senare. Därefter tar hon sin plånbok, mobil och bilnycklar och går ut på gatan framför hennes lägenhetshus och hoppar in i sin gamla, vita Kia. Snabbt ringer hon pizzerian och lämnar sitt namn Josefine Williams för pizzabagaren att skriva ner. När hon kört ett tag såg hon en nattklubb och hennes tankar gick direkt över till en långa främlingen som hade räddat henne.

 

Samma kille som befann sig i hennes tankar befann sig också bakom ett stort, stökigt skrivbord med högar av pärmar och papper utspritt i ett kontrolerat kaos. Kaffemuggar och godispapper låg där det fanns plats och han suckade, han skulle behöva städa innan han gick hem för helgen. Han satt och knappade på den stora datorn som stod i mitten av skrivbordet när en lätt knacknings hördes och han vände sig om och vinkade in sin assistent som stod utanför glasfönsterna som gjorde att han kunde se ut över hela kontoret och alla sina anställda kvinnor och män som satt och böjda över sina datorer eller köade vid kopieringsmaskinen. Den nervösa, unga killen gick in till sin chef och harklade sig. 

"Sir, the girl has left her building" säger han och mannen tittar upp och pausar sitt skrivande i dokumentet och tar in orden. Han nickar snabbt och låser sedan datorn innan han reser sig upp och hänger på sig pistolhållaren och stoppar ner två pistoler, en i vardera hållare innan han med sammanbiten min tar på sig kavajen och knäpper den för att dölja vapnerna. Det är dags.

---

Haaaaaaajjjj guys!

 

Hur är det med er? Har inte skrivit här på aslänge o.O Tänk att tiden bara kan flyga iväg sådär, dessa sista veckorna har varit en helig blandning mellan skola, läxor, fritidsaktiviteter och gymnasieval och alla saker som kommer därtill. 

 

Bara jag som blev sjukt hungrig av att kolla på pizzabilden? 

 

Satte mig när jag kom hem från skolan för en timme sedan och oj, detta gick snabbt haha.

Hoppas ni gillar delen!

 

Ska vi säga 3+ för nästa?

 

Pussar Erica

 

Jag kan känna hur hon skakade där hon stod bredvid mig, egentligen visste jag inte vad hon hade att vara nervös över hon hade känt dom här personerna i flera år vare sig hon kom ihåg dom eller inte.

"Niall what if they don't like me?" frågade hon mig när vi stod och väntade på att någon skulle öppna.

"Erica, these are me lads and their girlfriends, you've known them for years. I know you don't remember them, but they do remember you and if they liked you before they'll like you now. No need to be worried love" mina ord måste ha fått henne att slappna av lite för hon slutade skaka och hon släppte ner axlarna.

Men så snabbt som steg hördes på andra sidan dörren blev hon stel igen, jag tog hennes hand i min och tryckte till lite lätt för att visa att jag fanns där för henne. Dörren öppnades och visade en glad Louis.

"Hi mate, glad you could make it" sa han och vi gjorde en såndär handslag-kram grej.

"Hi Lou, of course, we wouldn't miss it for the world." svarade jag skrattandes, Louis bara skakade på huvudet lite lätt. Han vände sig mot Erica och log prövande.

"Hello Erica, it's so nice to see you again." sa han artigt.

"Hey Louis. I really wish I could say the same, but since I don't remember last time I saw you I'm looking forward to getting to know you." svararde hon glatt.

"Again" lade dom både till samtidigt och skrattade sen åt att dom sagt det samtidigt.

"Louis let them in now, so we all can talk to them" hördes Eleanors röst innifrån.

 

En klar bara sju stycken kvar.

Även om Niall hade haft rätt i det han sa, om att jag känt dom här personerna i flera år och att de redan gillade mig, så kunde jag inte låta bli att vara så nervös så att jag trödde jag skulle svimma.

Louis öppnade dörren helt och backade lite så vi kunde gå in, Niall sträckte fram armen och visade att jag kunde gå först. Jag log och gick in med Niall tätt bakom mig som stängde dörren bakom oss. Vi tog av oss skorna och hängde av oss jackorna innan Niall ledde oss genom huset in i vardagsrummet. Där inne satt Louis och dom andra sju, alla kollade på oss. På mig.

Jag kände hur all färg försvann från mitt ansikte och jag stelnade till i hela kroppen. I vanliga fall hade jag inget större problem med uppmärksamhet, men just nu så hatade jag det mest av allt.

 

 

 

 

"Erica are you okay?" Zayns röst ryckte mig ur mina tankar. Jag tittade chockat upp på honom och sedan runt på alla andra som kollade på mig med oroliga blickar.

"Yeah I just, I just remembered something." svarade jag och allas blickar byttes nu till nyfikna istället för oroliga.

"What did you remember love?" frågade Niall.

"A moment I had with my best friend" svarade jag och log samtidigt som jag drog in Zayn för en till kram.

"Really?!" utbrast han glatt och kramade om mig hårt.

 

--

 

Hittills så hade allt gått jättebra, killarna och tjejerna berättade saker om sig själva för att hjälpa mig komma ihåg dem, tyvärr så fick jag ingen mer flashback eller något mer minne men vissa av sakerna verkade ganska bekanta.

T.ex. att Eleanor var Starbucks beroende, att Louis förut sagt att han gillade tjejer som gillade morötter och sen fick massa morötter och några fler sånna små fakta.

"Mum" hörs en svag röst från övervåningen. Eleanor reser sig upp och går mot trappan.

"Yes honey?" ropade hon.

"I've pooped" fick hon till svar, och vi alla skrattade. Eleanor gick skrattandes upp för trappan.

"Who was that?" frågade jag nyfiket. Alla vände sig och kollade mot Louis. Jag hade egentligen redan plussat ihop allt men jag frågade ändå.

"That was mine and El's daughter, Claire" namnet Claire kändes bekant. "You and her were really close, and she doesn't really get that you've lost your memory so if she's asking annoying questions and stuff like that just tell us, okay?" sa Louis och samtidigt som han sa det hördes steg i trappan och ner kom Eleanor bärandes på en av de gulligaste ungarna jag någonsin sett.

"Auntie Erica!" Ropade hon glatt och sprattlade med benen för att Eleanor skulle släppa ner henne.

"Claire, honey. You look so adoreble" sa jag glatt. Man kan helt enkelt inte vara sur eller irriterad när en gullig unge springer mot dig med öppna armar. Jag lyfte upp henne och kramade om henne hårt.

"Daddy said you were in hospital" sa hon när jag satte ner henne igen. Man märkte att alla tänkte säga något om frågan men ingen hann innan jag svarade.

"I were, but I'm feeling much better now so I don't have to stay there anymore" förklarade jag för Claire som nickade med huvudet för att visa att hon förstått.

"That's good, cause I missed you so much. How you would always tell me stories about princesses, unicorns, magical places and other stuff. But my favorite one is the story about how you and Niall met" Claire fortsatte prata utan att märka hur alla kollade oroligt åt vårat håll. Och när hon nämnde hur jag och Niall möttes så reste sig Eleanor upp och tänkte lyfta upp henne men jag skakade på huvudet och kramade om henne istället.

"I like that story a lot to you know, I think I have to say it's my favourite aswell" sa jag och kollade på Niall som redan kollade på mig och log.

"You have to tell me a new story soon" sa Claire glatt. Jag bara skrattade och nickade.

"Well hug aunt Erica and say goodnight, cause now it's time to go to sleep." sa Eleanor och jag kollade chockat på klockan som visade sig vara mycket mer än vad jag trodde den var. Tiden hade bara flugit iväg och jag hade inte tyckt det var jobbigt en enda sekund. Varken jag eller Niall visade några tecken på att gå hem snart så vi stannade precis där vi var.

"Goodnight Auntie Erica, see you soon" sa Claire glatt och kramade om mig.

"Goodnight darling" svarade jag och pussade henne på huvudet. Eleanor, Claire och Louis försvann upp ett tag men Eleanor kom strax ner igen och berättade att Louis skulle komma ner så snabbt som Claire somnat.

 

Gänget stannade kvar länge hemma hos Louis och Eleanor, de kollade på film och körde 20 questions så Erica skulle få reda på lite mer fakta om sina 'närmsta vänner'. För att förhoppningsvis en dag kunna komma ihåg dem helt, och komma ihåg alla minnen hon hade med dem. De skrattade och hade kul och man kunde nästan tro att det var ett helt vanligt kompisgäng som samlats och hade en myskväll. Men i det här kompisgänget satt en tjej som egentligen inte kom ihåg någon av dom andra så mycket som hon ville, en tjej som egentligen nästan befann sig i ett rum med totala främlingar. Och en kille som skrattade och log, men på insidan gick sönder litegrann hela tiden eftersom tjejen han älskade inte kom ihåg honom. En kille som inte ville något mer än att hans prinsessa skulle titta på honom igen så som hon hade brukat göra förut. Men nu var han som alla andra i det här rummet, nästan en total främling.

---

Förlåt att det tagit tid med delen, skrev ju förut att vårat wifi försvann men vi fick tillbaka det och det har varit lite småstruligt med det den senaste tiden. Och sen så har det hänt så mycket i mitt liv, har t.ex. valt till gymnasiet. Och det var inte det lättaste valet, jag vet ju tvungen att fundera på vad jag vela göra dom kommande tre åren av mitt liv.

 

Men nu så är delen ute och jag hoppas ni tycker om den, den är kanske inte den bästa men jag tycker ändå den är ganska bra och man kan nästan känna hur Erica känner sig.

Liksom hur kul skulle ni tycka det var att tillbringa en kväll med era kompisar som ni inte ens kommer ihåg?

 

Kram Emma xx