Länkadress: http://ffonedirections.blogg.se

 

 

 

Handling: Sophie är en tjej som ingen glömmer. Jag aldrig glömmer. Jag älskade henne men hon älskade bara mig som en vän. Det sårade mig. Det har gått sex månader sedan hon försvann och jag har en känsla av att det var mitt fel. Detta är en historia som handlar om mig, Harry och Sophie - Dreamer

 

Läste prologen och jag tycker det verkar vara en bra början till en bra historia. Hon kommer skriva hela novellen på engelska, något som jag tycker är väldigt kul. Hon är på kapitel 1 så ni behöver inte läsa ifatt massa om ni börjar nu vilket jag tycker ni ska göra! ;) Lycka till Elin!

 

Pussar Erica 

 

FÖRLÅT alla som ville ha ett kapitel av back for you men jag kände verkligen inte för att skriva på den just nu... Ville bara skriva lite här så kommer en kort imagine med Niall istället.

 

Y/N betyder your name (ditt namn)

Y/N klev ut bilen och mitt hjärta gjorde ett sådant där dubbelslag som det alltid gör när jag får lägga mina ögon på underbara lilla min flickvän. Sophia och Eleanor kom snabbt och ställde sig på vad sin sida och hand i hand gick de genom den skrikande folkmassan av fans som hölls tillbaka av vakter för att tjejerna skulle kunna komma in i arenan. Hon missade aldrig en av mina konserter och hade inte gjort detsedan vi blev tillsammans. Innanför dörrarna stod jag och resten av killarna och såfort Y/N kom in ville lägga min armar om henne. Hon korsade sina armar som om hon frös och jag ville krama henne men jag visste att min beröring inte skulle värma. Hon stod bara där helt still och stirrade rakt fram med sorgsen blick. Hennes hud var kall mot min när jag strök henne över kinden med ovansidan av min hand. Hon var så vacker. Hon hade på sig min väl använda blåa adidas hoodie med svarta armar och min svarta NY-keps. Hennes hår var lockat i topparna men hon hade inget smink alls, vilket gjorde mig glad eftersom hon var tusen gånger vackrare utan men glädjen försvann när jag såg det röda i utkanten av hennes ögonvitor. Spåren efter tårar. Harry verkade också märka det när hon mötte hans blick och han öppnade sina armar för henne och hon kröp in i hans famn och burrade in huvudet i gropen där hans axel och hals gick samman. Varför kunde inte jag vara den hon sökte tröst i? Åh, dumt tänkt Niall... Även om jag visste att Harry och Y/N var lika nära som syskon och att inget skulle vara romantiskt emallan dem kunde jag inte hålla tillbaka avundsjukan. Den spred sig som ett gift från min hjärna ut i min kropp. Paul kom och sade till alla att vi skulle gå in i lougen så de kunde börja släppa in fansen och alla följde efter honom i totalt tystnad, det enda ljudet som gjordes var skorna som sattes ner på golvet i vår färd runt arenan. När vi kom fram till dörren med en fasttejpad guldstjärna på kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden lite grann ändå och jag märkte att Y/N inte heller kunde låta bli. Lou, hon glömmer aldrig. Jag hade från vår allra första konsert sagt högt och tydligt att jag vägrade vara i en louge om det inte fanns en stjärna på dörren för det betydde otur att vara där inne annars. Sedan dess hade hon alltid klistrat upp en stjärna och jag kan säga att det hade hjälpt några gånger när ingen av oss, killarna då, kunde hitta till den. Det var alltid bara att leta efter dörren med en stjärna på sig. Alla gick in och Liam stängde dörren efter oss och gick sedan och satte sig i den ena soffan bredvid Sophia och lade armen om henne. Y/N drog fram ett stol som hon satte sig på för att sedan lägga på fötterna på det låga soffbordet som stod mellan de två, röda sofforna där alla andra satt. Efter trettio, långa, jobbiga, tysta minuter öppnade Paul dörren och sa lågmält att det var dax. Tjejerna försvann iväg med Andy för att komma ut till sina platser på första stolsraden på pakett. Killarna ställde upp sig bakom sina skyltar som hissades upp och avslöjade oss för fansen och alla tog sin microfon utom jag som bara ställde mig där, redo att snart gå ut på scenen en sista gång. Musiken började och likaså skriken, bara att de inte var lika upphetsade och ljusa som de brukar vara. 

 

Konserten flöt på och nu var det dags för Little things och Dan var ensam på gitarr idag, jag kunde ju inte spela. Några av tjejerna skrek och tjoade när killarna sjöng sina verser men när det var dags för mitt solo tystnade precis alla. Jag tittade ner mot Y/N och såg hur tårarna strömmade ner för henne kinder. Liam tog ettt djupt andetag innan han tyst sjöng mitt solo med huvudet ner mot scengolvet och när de sista tonerna dog ut tittade alla killarna som på inräknat upp och man såg hur tårarna gled ner för deras kinder och Zayn lyfte handen och torkade kinderna med baksidan av handen men det var ingen mening eftersom det hela tiden kom nya tårarna precis som på de andra killarna. Sorgen spred sig i mitt bröst och nu, för första gången kände jag hur det verkligen sjönk in. Detta var ingen galen dröm eller ett spratt som vi spelade fansen, detta var verkligenheten och det fanns verkligen inte en enda chans för mig att komma tillbaka. "Even though it's hard we have to continue what we started. I don't think it has sunken in for any of us yet that he's gone, that he's... dead" Liams röst skakade på det sista ordet men han tog ett djupt andetag och tittade rakt på Y/N och fångade henne blick "but Y/N, stay strong. We will always be here for you and we miss him just as much. In loving memory of our greatest friend, our happy lepurcan Niall James Horan, we will miss you forever." hela arenen stod där knäpptysta och de flesta hade tårar rinnandes nerför deras kinder. Jag tittade tillbaka från killarna till Y/N och jag såg hur hennes skal sprack, hon hade varit stark så länge nu, låtsats att det var okej och att hon klarade av det men det hade varit självklart för mig hela tiden att hon inte gjorde det. För jag vet att jag inte skulle varit okej. Y/N slog armarna om sig själv och sjönk ner på golvet och kurade ihop sig till en liten boll och då brast det på riktigt. Tårarna strömmade ner från hennes ögon och hon hulkade och kippade efter luft. Sophia och Eleanor satte sig på golvet bredvid henne och Sophia drog in henne i en kram och de båda strök henne över ryggen. Tjejerna kollade på killarna med tårar rinnandes ner för sina kinder.  Jag hoppade ner från scenen och gick fram till henne. Jag satte mig på huk och tittade på hennes otroligt vackra ansikte trots tårarna och snoret. "Try to live your life freely and happily, whenever you decide to join me I will be waiting for you. It haven't been a bad life and I have accomplished more then some people do in thier intire lifetime but my biggest win, was and will always be you. Try to find love again because you are worth it my angel. You will always be worth the greatest there is to offer and don't be afraid to stand up for your opinion. People are like puzzles. You always fit with someone, but remember a puzzelpize will always have four sides so find the other three that matches you and make it a hell of a life, because thanks to you I know Mine was." Jag lutade mig fram och kysste henne försiktigt på hjässan innan jag ställde mig upp och gick mot utgången i arenen. När jag gick förbi killarna slängde jag de en slängkyss och en tyst tack för dessa tre underbara år av mitt liv jag fått uppleva med dem. När jag vände huvudet mot utgången var det där, ljuset, det starka vita ljuset som fick mina ögon att tåras och mig att kisa. Men nu var jag inte rädd länge, nu var jag redo, eller ja, så redo man kunde bli när man skulle lämna jorden och allt levande här. Jag var lugn för jag visste att killarna skulle ta hand om Y/N åt mig och sedan skulle jag få se henne igen. Och då skulle min prinsessa och jag leva lyckliga i alla våra dagar i vårt palats i himlen där tiden aldrig tar slut. 

 

 

Jag satte igång musiken, pluggade in hörlurarna och lade mobilen i fickan innan jag började gå hem, egentligen ville jag ta en taxi eftersom mina benmuskler värkte sönder men eftersom jag glöme plånboken hemma fick det bli att gå hem från gymmet idag. Egentligen var det inte så långt, tio minuter hem till min lägenhet och mesta delen av promenaden var genom en fin park. När jag kommer hem ska jag tappa upp ett bad, tända massa ljus och bara ta det lungt tänker jag när jag går där med min tunga väska som bara väger mer och mer för varje steg. Jag ska ligga där och lyssna på musik, käka lite godis och GODIS. Jag har inget godis hemma! Jag tog med det till El och där tog det slut. Med ett nytt mål i tankarna svänger jag av en "avfart" tidigare i parken och börjar gå mot min favorotkiosk. De har både sjukt gott och billigt godis och tro det eller ej, lösgodis. Det är inte många ställen i England man kan få tag på det. Det var min absoluta favoritmataffär här i London, fast affär skulle jag inte kalla det. Det var en liten kiosk som sålde godis, tidningar, dricka och mackor. Plingan ringde hemtrevligt när jag klev in och jag gick direkt fram till väggen fylld med olika lådor som var fullproppade med godis. Påsen blev tyngre och tyngre i min hand och jag fick stoppa mig själv när jag på att jag inte hade några pengar, fucking helvetes skit. Jag ställde ner godispåsen på marken och satte ner min sportbag för att leta igenom den, kanske kanske kanske låg tio pund intryckt i ett hörn av väskan. Mina händer brottades med handduken och jag kollade upp i butiken, det var ingen annan där utom en man i svart jacka som stod och kollade på tidningarna plus butiksägaren som stod och kollade på sin mobil bakom disken. Bra, då kunde jag lägga ut lite saker på marken. Jag lyfter ut handduken men den hade fastnat i min dragkedja så när jag skulle rycka loss den blev rycket så kraftig att jag ramlade ner på rumpan med handduken i mitt knä. Jag kunde känna hur det trumpna uttrycket spred sig över mitt ansikte och jag ryckte till när jag hörde Josefs bullrande skratt. Han lämnade sin plats bakom disken och traskade fram till mig. Han var ganska lång, kanske 1.90 med mörk lockigt hår och en stor mustach. Han var runt 55 och hade lagt på sig en del de senaste tio åren sen han flydde till England med sin familj från Syrien. "Well done Josefine" Sade han med skrattet i luften. Trots att han bara bott här i tio år hade han en riktigt bra engelska även om han hade en ganska rejäl brytning. Jag skrattade med honom, det måste sett otroligt roligt ut. Han sträckte mig sin hand och jag greppade tag i den så han kunde dra upp mig till stående. Jag böjde mig ner och plockade upp min handduk från golvet och då ramlade något svart och rektangulärt ur den. Min plånbok! Jag tog upp den med ett stort leende och öppnade den, jaop, massa pund i! Jag tryckte snabbt ner handduken i väskan och drog igen dragkedjan. Josef plockade upp min godispåse och räckte den till mig med ett leende. Jag tog glatt emot den och vi ick tillsammans mot kassan, småpratandes. Efter alla gånger jag handlat i denna butiken känner jag och Josef varandra väldigt bra så samflötet flyg på tills jag slängde en blick mot tidningsståndet vid kassan. Jag tystnade trvärt och Josef gav mig en undrande min från sin sida av disken. Jag plockade upp tidningen och läste rubriken med stora ögon. I helvete heller att någon printat detta för att få pengar, fan ta alla journalister. Rubriken löd "Memoryloss are seperating our most loved it-couple!" och under det fanns en bild på Erica och Niall, hand i hand på röda mattan till MTV- awardshowen 2018. Jag smällde upp den på disken och Josef gav mig en chockad blick. Snälla snälla säg att Niall inte gått ut med detta till pressen, det kan inte vara han, han skulle aldrig göra så mot Erica eller han själv för den delen. Han gör inte saker för att hamna i tidningen, han håller sig helst borta från allt sånt och jag vet att Erica känner på samma sätt. Hon har sagt det till mig i princip varje gång hon dyker upp i skvallersidorna, det enda undantaget är vid röda-mattanbilder för då vet hon att det är nödvändigt, då måste hon synas för annars blir Nialls management riktigt sura på både henne och Niall. En gång när de smet in bakvägen till en stor gala släppte management ut massa photoshoppadebilder på Erica och andra killar, både kändisar och icke kända, och spred rykten om att hon hade en affär. Både Niall och Erica visste ju egentligen att det inte var sant men jag vet att det fick Niall att ifrågasätta henne i början och de blev ett rejält bråk som innebar att Niall stormade ut ur deras lägenhet. Jag och Ericas bästa kompis fick komma och trösta henne hela natten innan Niall kom hem, rödgråten och ångerfull klockan sex på morgonen och allt slutade i kyssar, tårar och äckligt söta ord. Då gick vi hem och lämnade Niall och Erica att försonas men det tog seriöst tre veckor innan de blev normala och man stod ut med att vara i samma rum som de igen. Jag lade upp femton pund på disken och tryckte ner godispåsen i väskan och började bläddra fram artikeln i tidningen medan jag gick mot dörre. "Keep the change" ropade jag över axeln när dörren gick igen bakom mig. Jag skyndade på stegen och när jag kom hem slänge jag av väskan i hallen och plockade upp mobilen och artikeln. Jag satte mig vid köksbordet och letade upp Niall nummer i min kontaktlista men jag tryckte inte på luren utan jag lutade mig över köksbordet och läste artikeln.

 

När jag läst klart den korta spalten kokade jag fullständigt av ilska, vad fan var det här? Hur VÅGADE de skriva något sånthär! Jag har sett många dåliga tidningsartiklar i min dagar men detta tar ju den solklara förstaplatsen. Man kan inte fejka en hjärnskada, det är klart hon inte spelar, en människa kan inte vara så otroligt rakt igenom elak. Eller kunde man, kunde någon, kunde Erica? Nej, nej, nej vad tänker du med Jossan? Klart hon inte skulle låtsas glömma Niall, hon är absolut inte en sådan människa. Du har kännt henne i flera år Jossan, du vet att hon absolut aldrig i hela sitt liv skulle göra så, speciellt inte mot Niall. Av alla människor hon kan göra det mot skulle det aldrig falla in att göra något sådant mot honom, hon älskar honom för mycket. Eller om man ska tro Louis, älskade. Jag skäller arg på mig själv när jag trycker på luren och låter signalerna gå fram. Det tar tio signaler och jag ska precis lägga på när en brusande hörs och Nialls sömniga röst hörs i mitt öra. "Hello?" Frågar han och jag puttar mentalt ut orden ur min mun. "Hi Niall. It's Josefine. Is Erica there? I have something important I have to speak to you about." "No she's being examined by the doctors after what happend yesterday. I was just taking a nap, what's on your mind Josefine?" Frågar han med snäll röst och jag tar ett djupt andetag för att samla mig, varför måste det vara jag som berättar det för honom, och speciellt över telefon? Jag har aldrig gillat att ge människor dåliga nyheter men idag så måste jag, han måste få veta. "When I was on my way home from the gym I went by a kiosk and there were some magazines that cought my eye. Erica was on most of the covers and... and somebody have spread the news, it was all over them. I bought one, they don't know much but they know the important stuff, somebody have told them about the memoryloss." avslutar jag. Det blir helt tyst i kanske tio sekunder och jag börjar undra om han svimmat eftersom det är så tyst men sedan hör jag en djup utandning. "Does it say who it was?" Han röst är samlad och jag kan se hans sammanbitna min framför mig. "No, it says that the magazine have been trying to call you and the other boys for a comment but that no one gave an awnser." Säger jag snabbt. Denna gången kommer utandningen snabbare och jag kan inte ens tänka mig vad som skulle ha hänt om det varit någon av killarna som hade gått till pressen med nyheten. "I can hear in your voice that the article says something else aswell" hör jag Niall säga efter en lång tystnad. Jag sneglar nervöst runt i rummet, fan, jag som trodde jag avslutade det bra, avrundande lixsom, så att han inte skulle höra på mig att det var något mer. "I, I don't know what you're talking about" börjar jag men Niall harklar sig med sådan styrka att jag genast slutar att försöka bortförklara det. "Just tell me Josefine, I don't really think it can get worse right now so just get it out." Jag är tyst i någon sekund innan jag stänger ögonen och tar ett djupt andetag. "They're writing that, they're wondering if it really is a memoryloss, not just Erica playing us everybody so that she can get out of the marrige before it's too late." Tystnaden som följer är den tyngsta jag någonsing varit med om. "But of course she's not pllaying us Niall, she loves you so much and she would never do anything like that, she's to kind, she has to strong thoughts of what's right and wrong to ever play anyone that kind of trick. To play with your heart like that, it's something she would never do". "Of course not, I know she wouldn't. It's just hard to hear, I'm just so angry right now, who the hell told the papz about her condition?!" Han röst blir både arg och högre på slutet av meningen och jag känner hur nervositeten växer. Inte för jag är den som läckt det utan för den som faktiskt har gjort det skull, den personen kommer inte ha mycket kvar när Niall är klar med den. "I'm sorry Josefine, thank you for telling me this. I have to make some calls, bye" "Bye" säger jag men det är för sent, han har redan klickat mig.

 

 

Ilskan är överväldigande när den bubblar inom mig och jag boxar hårt ner i Ericas kudde där jag står bredvid hennes säng. Hur FAN kunde ha gå ut i pressen med det? När jag får tag på den jäveln kommer han önska att han hade hoppat ut för ett hustak igår. Argt går jag igenom mina kontakter och trycker på Josh nummer. Tre signaler går fram innan ett avlägset 'hello' hörs. "Was it you? Did you tell the papz? You're the only one I told except the boys. How could you! I thought our friendship meant more then that to you. I never thought you was one of them who would sell me out for money. You know how hard it is to be famous, you know how it is having your deepest secrets thrown in your face by a magazine. But I mean this, this isn't even MY secret, it's Ericas and I trusted you so much I thought you wouldn't spread it on. Goodbye Josh" säger jag när alla andra käsnlor utan ilskan börjar höras i min röst och jag lägger på luren. Jag står bara där i säkert tre minuter och stirrar rakt ut i luften och trycker tillbaka tårarna, jag trodde verkligen Josh var en bättre vän än så, jag trodde jag kunde lita på honom men ack så fel jag kan ha. Något som alla verkar älska att gnida in i mitt ansikte. Jag staplar bakåt, en fot i taget till jag känner väggen mot min t-shirtklädda rygg och jag sjunker ner längs den. Jag drar upp benen mot bröstet och lägger pannan mot knäna när jag inte längre kan hålla inne tårarna och de börjar rinna ner för mina kinder. Jag känner mig så otroligt förrådd där jag sitter där på golvet, ingen verkar älska mig längre. Erica har glömt vem jag är, Josh vänder sig mot mig och alla killarna har hållt sig på en armlängs avstånd sedan den dagen då Erica vaknade ur sin koma. Min mobil vibrerar gång på gång och jag känner för att slänga in den i väggen. Jag tar upp den och ska precis drämma den allt jag har när jag ser att det inte är Josh som ringer, inte bara i alla fall. Det är Demi som har postat något på twitter. Twitter! Jag vill inte se vad de skriver om Erica men jag måste, jag vill inte att hon ska bli totalt bombad med hat första gången hon loggar in på twitter, jag vill ha det under kontrol. Jag skiter i min feed och mina mentions och klickar direkt in på delen med trender. Tre av de tio världstrenderna handlar om henne och jag klickar in på den översta som är #EricaForgotAboutNiall. Sidan laddar snabbt men hela tiden rullar det in nya tweet under hashtagen. Jag trycker inte på refreshknappen utan skrollar bara ner på sidan. Hatet bara forsar fram, visst, det finns de som skriver saker som ''What happend? What is this trend about?' och andra som motarbetar hatet och skriver saker som ''Stop hating on Erica, we don't know what happend. Maybe the magazines just put together a story to own some money.' och så vidare men det är kanske två av tio tweets och det försvinner i mängden av alla hattweets. 'I knew she would forget about Niall, she's nothing but a golddigger...' 'She was only doing it for the fame and now she found a good way out'  tweet som de fortsatte och fortsatte, blev fler och fler ju länge ner jag skrollade och jag tvingade mig själv att gå ut från taggen innan jag själv skulle börja tro på det, även om jag visste att hon hade minnesfölust på riktigt, man kan inte spela så bra. Jag skulle precis trycka ner twitter när jag bestämmde mig för att skriva ett tweet istället. Jag satt länge, länge och stirrade på skärmen, jag ville ju inte bekräfta det, det var inte mitt val att göra, det var Ericas. Hon måste tycka att det är okej att vi gick ut med det, det är hennes liv och det är hon som bestämmer. 'Know before you judge or send innocent people hate.'  Den sista staven i slutet linkar i samma takt hela tiden när jag kollar på vad jag skrivit ner, alla borde förstå vad jag menar och Erica kan spinna vidare hur hon vill på detta. Om allt spårar helt kan jag bara säga att det var om en annan person eller om alla kändisar i allmänhet. 

 

Snabbt stänger jag av mobilen och lägger ner den i fickan. Jag går fram till garderoben och drar ut bagen där jag har det mesta av mina saker men inte alla. Jag öppnar den på sängen och börjar plocka ner de två skjortorna som jag hängt i garderoben. Nu får det vara nog. Jag tänker inte stanna här en timme längre, jag har varit här och släpat länge nog. Precis när jag dragit igen väskan och lyfter upp den på axeln hörde jag den ljuvligaste rösten klinga genom hennes rum. "So I guess this means you decided to take off. I wasn't worth waiting for after all?" Jag snurrade runt och mötte Ericas gröna ögon.

---

Ojojoj, gick det över gränsen för Niall, lämnar han Erica nu? :(

 

Vet ni hur otroligt svårt det är att skriva om sig själv i tredje person? Hoppas det är OK skrivet i alla fall... haha

 

Kom och tänka på en sak när jag satt och skrev, vill ni ha en personlighetsförklaring (vet inte vad det heter men när vi skriver ett inlägg om varje person, vad de heter, deras personligheter, lite info om de och sånt).

Svara på frågesaker nedanfööör eller den som poppar upp då! Och kommentera personerna ni vill ha det om ifall ni väljer svar 4! :) 

 

Ska försöka få upp nästa del till den 26:e.

 

 

Pussar Erica :) 

 

 

 

bild 1, bild 2, bild 3 

Att kolla på Erica med hennes familj gjorde mig både glad och ledsen på samma gång. Jag var glad att hon och hennes mamma fick en nystart, för även om Erica inte velat inse det förut så behöver hon sin mamma. Och man ser på henne att hon är mycket gladare nu när dom är här, hon ler nästan hela tiden och hon skrattar en massa. Det som gör mig ledsen är att inte jag kunde få henne att göra dom sakerna, jag vill att hon ska le det där underbara leendet när hon ser mig som hon alltid gjorde förut, jag vill att hon ska skratta åt mina otroligt lama skämt som egentligen inte är roliga alls. Det är sånna där småsaker jag saknar allra mest.

Just nu var hennes mamma och pappa tillbaka på hotellet de bodde på, vilket lämnade mig ensam med den nu sovande Erica. Jag ville verkligen inte att hon skulle vakna just nu och se mig sitta här och kolla på henne, då skulle hon förmodligen tro att jag var något creep och så skulle hon aldrig komma tillbaka till mig. Men jag kunde inte förmå mig själv med att titta bort, hon var så otroligt vacker. Hennes långa mörka ögonfransar som ibland fladdrade till lite i takt med hennes ögonlock, nästan som om hon ville öppna ögnen men inte gjorde det. När jag satt och granska alla små detaljer jag gillade hos henne såg jag att hon hade sin mobil i ena handen och så nyfiken som jag var så kunde jag inte låta bli att försiktigt sträcka mig efter den och försiktigt ta den ur hennes händer. Jag skrev in samma kod som hon hade haft så länge jag kunde minnas och kom in på mobilen och såg att hon senast varit inne och kollat på bilder. Just nu var hon på bild 209 av 5467. Det där är en av de små grejer jag lade märke till hos Erica ganska snabbt, hon hatar att radera bilder av människor hon står nära. Så hela henes mobil är fylld av massa olika bilder och album och gör att minnet är fyllt i princip hela tiden. Även fast hon laddat över de på henne dator vill hon inte radera dem. Just den här bilder är av henne vid Kastrup dagen hon flyttade till London. Hon har ett enormt leende på läpparna och står omringad av massa resväskor. Nästa bild är på henne och hennes familj, samma dag, de står och kramar om varandra och hennes pappa ser ut att vara påväg att gråta vilken sekund som helst medan hennes mamam redan gör det. Nästa bild är på henne och hennes bästis Rebecca. De står och kramar om varandra i en bamse kram och båda ser ut att vara påväg att börja gråta.

 

Jag fortsätter att bläddra bland hennes bilder och mitt hjärta brister lite när jag kommer till en speciell bild av oss två. Vi står och håller om varandra och Erica håller upp sin vänstra hand och visar stolt upp förlovningsringen jag för några sekunder sedan trätt på hennes finger. Jag stoppar ner handen i fickan och tar upp ringen och snurrar den mellan mina fingrar. Nästa är en video och jag sänker volymen för att inte väcka Erica innan jag startar den. Det är jag som filmar för jag är inte med i videon och på skärmen spelas det upp en video när Erica rusar in Louis och Eleanors vardagsrum och 'diskret' visar sin förlovningsring. När Eleanor och Jo ser den flyger de båda upp och kastar sig på Erica. Jag kollar upp på Erica och tar hennes hand i min.

"Love I miss you so much! Why can't you just remember me? It kills me knowing you don't know who I am, and I want nothing more than for you to come back for me. Erica I love you with all of my heart and you mean everthing to me, I can't lose you. I just can't. That would be like losing a part of myself, a bigger part of me, the biggest part of me. It would be like someoe riped my heart out of my chest, threw it to the floor, stepped on it a thousand times over and over again and then put it back inside my chest. I can't function without you Erica, you are my life now and I can honestly say that if you don't remember me and I lose you now I don't have anything worth living for." Jag tystnar några sekunderoch bara kollar på henne innan jag fortsätter.

"I'll do everything that's in my power to help you remember me and all of the other boys and girls. I love you so much Erica"

Mina axlar sjönk ihop och samtidigt som en liten lättnad släppte från mina axlar så var den största tyngden kvar. Jag satt där och höll henne i handen och bara kollade på henne när jag helt plötsligt kände mig väldigt iaktagen. Snabbt vände jag mig om och i dörröppningen stod Sara, Ericas bästa kompis och kollade på mig.

"How's your princess?" frågar hon och ordet som så många gånger förut har fått mig att le får mig nu inte ens att känna mig glad inombords. Prinsessa..

Eftersom jag fortfarande håller Erica handen märker jag att hon rycker till och några sekunder senare slår hon upp ögonen och kollar rakt på mig.

 

Jag hade vaknat för en liten stund sen och hade under hela tiden känt trycket av någons hand i min. Handen kändes så bekant men ändå så främmande. Jag hör hur dörren öppnas och någon kliver in.

"How's your princess?" ordet för tillbaka ett minne.

Där slutar minnet och jag kommer tillbaka till nuet, jag slår upp ögonen och möter Nialls blåa ögon. Personen som kommit in i rummet tidigare är en tjej med mörkt, hår som räcker nedanför henne bröst och fallet från mittbean ramar in hennes ansikte på ett sätt som får hennes kindben och ljusa hy att stå ut. Hennes blågröna ögon ramas in av en smal eyeliner och ljusbrun ögonskugga. Hin är kladd i ett par jeansshorts, ett svart, tajt linne som framhäver hennes medelstora bröst och platta mage. När hon ser att jag slagit upp ögonen springer hon fram till mig och armbanden på hennes handled ger ifrån mig ljud när de studsar mot varandra. Hon kastar sig mot mig och omfamnar mig i en jätte kram. Hon måste ha märkt att jag inte kramade tillbaka och var alldeles stel för hon backade genast undan och ber om ursäkt. Sen sträcker hon fram sin hand mot mig och jag greppar den och skakar den vaksamt och försöker klistra på ett pokerface.

"I know you don't remember me but I'm Sara, your best friend." säger hon.

Jag kollar noga på henne, namnet ringer en klocka och det sätter ett ansikte på näthinnan men den passar inte i på den Sara som står framför mig. Den Sara jag ser i mitt huvud är 15 år och har blont, midjelångt hår som ramar in hennes ansikte. Hon har bruna ögon och ett annat leende. Hon ser inte alls ut som hon som står framför mig.

"I'm sorry but I don't remember you, it might help if you told me how we met?" säger jag så trevligt jag kan och försöker hjälpa henne att få mig att minnas henne. Jag gillar Sara direkt, hon verkar vara en snäll och rolig tjej. Man kan se på Niall hur han lutar sig tillbaka i stolen och ler ett vänskapligt leende mot henne att han känner henne så hon måste tala sanning. Niall som sägs vara min fästman skulle väl inte ljuga för mig? Om inte detta är någon slags konspiration som finns här för att lura mig, totalt. 

"Okey, so it all started when you moved to London and into my building. We met when I came out to greet you and welcome you to our building and ask if you needed some help with your boxes. You acceptet and we spent the day carying boxes to the right rooms and building your bed. That night we orderd pizza and sat on your small balcony and the day after that when I woke up I came over and helped you unpack some more boxes and since it was summerbreak we spent two weeks like that together. Unpacking boxes, building furnitures, painting walls and hanging up photos and paintings. When we finally were done I threw a party in my apartment and invited you as the guest of honnor so you could get to know some people. The party was nice and you made a lot of friends you told me some days later when I wonderd why your phone wouldn't stop buzzing. But that night, the night of the party my ex turned up out of nowhere and stared a fight with like five different people and you we're the one that stood up for me when he started going at me. You made him disapeer out of my life forever and I can't thank you enought even today many years later.  Since that eavning we were like piff and puff, never leaving eachothers side and the best of the bestes friends." Hon avslutade sin berätelse och  försökte möta min blick men jag kollade ner på mina händer. Det kändes inte som om det var mig hon berättade historian om, det kändes som om hon referereade till en annan människa, en annan tjej, en annan person som gjort dethär. Början passade in med min dröm jag haft för ett tag sedan med att jag flyttade till London men Sara hade inte varit med i den alls. Jag tog ett djupt andetag och lät min tunga fukta mina läppar innan jag tittade upp och mötte Saras ögon med en sorgsen blick.

"I'm really sorry but that doesn't ring a bell at all, I wish I could remember you, I wish I could remember all of you but I guess my brain isn't strong enough." sade jag sorgset och tittade åter igen ner på mina ihopknäppta händer. jag kände värmen av en stor hand på min bara arm och en liten, välmanikurerad hand smög sig upp och greppade mina ännu mindre händer. "It will be alright, you will see. With time everything will be okey" sa Sara och jag tittade upp på henne och försökte spegla hennes tappra men snälla leende. "Let's hope so, shall we?" Sa jag och gled ut sängen. Både Niall och Sara kollade på mig men undrande blickar och jag pekade bort mot toalettdörren och de nickade långsamt och lite generat. Människan i speglen såg inte alls ut som jag. Hennes hår var långt, nästan till naveln och hon hade en ombre som var svart vid utväxten, gick över till brunt, blont och sedan blev platinablont. Hon eller jag, hade dock börjat få en blond utväxt, det är lite svårt att sköta om sitt hår när man ligger inne på sjukhus. Påsarna under mina ögon blev större och blåare för varje dag då jag fick svårare och svårare att somna i rädsla att döden skulle komma tillbaka berstämmd att ta mig med sig. Jag ville inte dö, jag ville inte vara minneslös, jag ville leva ett helt normalt liv med en helt normal hjärna som innehöll både sorgsna och glada minnen precis som en vanlig människas gjorde! Med en suck satte jag mig på toaletten och lade hakan i händerna och vilade armbågarna på mina knän. Tyst viskade jag ut min önskan men med förhoppningnen att någon skulle höra dem och låta dem slå in. För det var det jag ville, det var det som lockade allra mest om man bortsåg från att få tillbaka mitt minne. Jag ville inte vara här längre. Jag ville bara åka hem, var nu hemma än var.

---

Hej guys!

Jag kan inte göra annat än att be om ursäkt för den äckligt dåliga uppdateringen. 

Emma har under flera veckor skrivit olika små delar på kapitlet men aldrig haft tiden att skriva klart det och tro mig, jag har tjata som fan på henne....

Så när hon igår smsade mig och sa att hon sticker idag och att jag fick skriva färdigt delen kan ni ju räkna med att jag blev lagom irriterad eftersom jag tyckte hon kunde sagt det tidigare och att jag då kunnat gjort det.

 

Men men, nu är den uppe i alla fall. Satte mig och skrev såfort jag fick chansen idag så nu har ni er del i alla fall.

 

Nästa del kommer upp imorgon klockan 16.00 och tills dess ska jag försöka hitta bilder och läsa igenom denna delen efter stavfel men jag är alldelles för trött nu, ska sätta mig och titta på film innan det är dags att sova.

 

FUCKING JULAFTON IMORGON A MAJ GAWD KAN INTE FATTA DET WIHHHHOOOOOOO. 

Kommer ihåg att jag förra julafton också publicerade en del ;D 

 

Massor av pussar och tusen miljoner tack för att ni stannat!

Erica