- onednooveller

They don't know about us - del 88

2013-06-30 // 01:33:51 // They don't know about us - avslutad

Sedan stängde han fönstret, låste dörren till sitt kontor och lämnade den tomma våningen i den, för London, otroligt höga byggnaden. När han körde, lite snabbre än vad hastighets skyltarna tillät visste han inte hur otroligt lycklig han var att han inte lämnat kontoret tio minuter senare än vad han hade gjort.

Karolinas perspektiv - 2 veckor senare

Jag tog bort ett osynligt hårstrå från min vita, långärmade tröja innan jag plattade til den så den låg slätt mot min vältränade mage, allt babyfett var äntligen helt borta efter mycket hårt tränade och dansande. Säkerhetsbältet satt plötsligt väldigt hårt mot min hals och gav mig andningsproblem så jag drog ut det och satte den några centimeter ovanför mitt vänstra bröst. En stor han fann min lilla och ett par lugna, gröna ögon tittade in i mina. "Just relax Kar, everthing is gonna be okey. Everybody know he's guilty so this is just going to be a negotiation about how long he's gonna be in prision." Jag slappnade av i ansiktet och sänkte mina axlar nickade lungt mot Harry men på insidan var jag förtvivlad och livrädd. Det fanns så mycket Max skulle kunna vända mot mig. Illamåendet växte åter igen i magen när vi åkte förbi den nedbrända byggnaden som bara 2 veckor tidigare hade varit vår advokats kontor. Polisen hade inga ledtrådar på vem som gjorde det även om jag hade mina aningar. Allt jag hoppades på var att Max skulle få ett långt straff och att jag inte skulle behöva se honom på många många år. Bilen stannade och jag kollade ut och såg den stora, gråa tingsrättsbyggnaden framför mig. Nu kändes det verkligen som om jag skulle spy. Dörrarna öppnades och säkeretsvakterna var vi min sida. Paparazzinerna hade haft mycket att leva på dehär två sista veckorna. Varje dag syntes mitt ansikte på nyheterna eller i någon skavellertidning tillsammans med Harry men som tur aldrig med Max, eftersom han satt inne kunde ingen fotografera han och det var jag riktigt tacksam för. Regnet hängde i luften och de gråa molnen rullade fram över himlen. Den klibbiga, varma luften gjorde det ännu svårare för mig att andas och det kändes som fansen som stod uppradade bakom det gråa stängslet bara kom närmare och närmare. Hur hade de egentligen mage att stå här och skrika efter killarna, att hoppas på en autograf eller en bild när de mycket väl visste att vi var här för att medverka som vittnen i en stor rättegång mot en kille som hade försökt döda oss alla, flera gånger. Missförstå mig inte, jag älskar alla directioners men ibland andvänder de verkligen inte hjärnan, som när de dök upp på Gregs bröllop och idag, när de dyker upp och hoppas på en bild när vi ska på fucking rättegång. Mina tankar avbröts när dörren slog igen och ljudet fick mig att studsa tilbaka till nuet. Det stog flertal beväpnade poliser runt om i rummet och vid den stora bågen någon meter från ingången. De två säkerhetsvakterna som hjälpt mig in gestade mot bågen och jag gick med skakiga ben ditåt. Dörren slogs igen bakom mig men jag brydde mig inte om att kolla vem det var som kommit. Förmodligen var det Emma eller någon som också eskorterats in av vakterna, vi var tvugna att göra så på grund av den stora massan fans. Framme vid den stora bågen som såg ut som en sådan man går igenom vid säkerhetskontroller på flygplatser fick jag tömma mina jeansfickor och lägga allt i en stor plastlåda innan en av poliserna vinkade fram mig och jag gick, utan att pipa, genom bågen där mina saker låg i lådan på ett bord. Snabbt fiskade jag upp mobilen och min lilla silverdosa där jag hade mitt körkort och kreditkort och stoppade ner i fickan. Jag hade fått ta av mig mina ringar och armband eftersom det var en metalldetektor inbyggt i bågen så jag ställde mig lite vid sidan för att vänta på någon av de andra så de också kunde gå igenom och jag kunde få lite hjälp med armbandet. Det var otroligt lungt och still i hallen och jag njöt av tystnaden. Dörren öppnades igen och denna gången kollade jag eftersom jag hade haft fel innan. Emma, Louis och Harry kom in och blev guidade mot säkerhetskontrollen och precis när Emma kommit in blev Zayn inputtad genom dörren. Han stapplade fram av den hastiga knuffen och Louis var snabbt framme och fångade honom så han inte skulle trilla. "The fans went totally crazy, Niall and Liam are are still in the car" berättade han och Louis skakade ledsamt på huvuvdet, alltså tyckte han nog precis som jag. Jag kollade ner i telefonen och och snart kände jag hur någon satte sig bredvid mig på den hårda träbänk jag satt på. Den välbekanta lukten av Harrys aftershave fyllde mina näsborrar och jag lutade mig mot honom. Han lade armen om mig och pussade mig på huvudet, "It's gonna be okey". Vi satt tysta och jag bara kollade runt i byggnaden. Väggarna var vita och det fanns en trappa upp till övervåningen där det lät som det stog massa folk och väntrade på något. Gråa dörrar med tv-skärmar bredvid och nummer ovanför fanns utplacerade längs väggen och små brickor men lampor som lyste grön, rött eller inte lyste alls. Om jag skulle gissa på vad det var skulle jag tro att det var lampor som visade om salen var upptagen, tom och den gröna lampan hade jag ingen aning om vad den stod för. Zayn, Louis och Emma kom fram till oss och slog sig ner de också och jag sträckte fram min hand mot Emma som genast förstod vad jag menade och knäppte på min armband. Armbandet var i silver och hade fyra små berlocker hängade från sig, ett hjärta, ett K, en groda som satt på en pärla och en fågel, en likadan fågel som Harry hade tatuerat på bröstet. Armbandet hade jag fått i konfirmationspresent när jag var femton av mina föräldrar och berlockerna hade jag fått när jag fyllde år efter det. Utom fågeln, den hade jag fått av Harry när han skulle iväg på tour, så jag inte skulle glömma honom hade han sagt. Något både jag Emma tyckte var extremt gulligt. Ett klickande ekade igenom byggnaden och jag kollade upp för att se vår advokat, Charles komma gående. Han hade svart kostym och svarta, finputsade skor, de var de som lät som ett par klackaskor. "Are you guys ready?" Frågade han och alla nickade utom jag. Paniken växte mer och mer i bröstet och jag ville springa därifrån men det visste jag att jag absolut inte kunde göra så jag tog mig samman, tryckte ner paniken till tårna och tog ett djupt andetag och ställde mig upp. Nu fan skulle den där jäveln i fängelse.

Emmas perspektiv.

Jag skruvade på mig på den obekväma stolen, min rumpa var halft bortdommnad efter att ha suttit här i tre timmar och lyssnat på åklagare, försvarsadvokat och vitnessmål fram och tillbaka. Det var ett bollande mellan jury, åklagare och försvarsadvokaten tillsammans med Max som jag verkligen inte förstod. Salen var fylld med människor men de var inte där för att de var publik. Det hade beslutats att förhandlingen skulle pågå mellan lyckta dörrar vilket innebar att bara folk som hade något med målet att göra fick närvara och det var helt sjukt hur många människor som polisen hade sett som inblandade och nu satt och skruvade på sig lika besvärat som jag gjorde. Vår kvinnliga dommare lutade sig fram mot sin mikrofon och harklade sig lätt för att få allas uppmärksamhet. "The doom will be deliverd to you in two weeks. During that time you will be in custody. For you guys it will be deliverd as mail aswell" Sa hon och kollade ut mot oss som satt i rummet. Sedan ställde hon sig upp och gick ut genom bakdörren tätt följd av sekreteraren och de 2 gubbarna och tanten som suttit med för att lyssna och bedömma. Louis tog min hand och vi ställde oss upp och såg på när Max fördes bort i handbojor av två stora, muskulösa killar i polisuniformer. Jag gick fram till Karro och lade armarna om henne. Hon kollade på mig med tårfyllda, oroliga men ändå lättade ögon. "Jag är glad att han är borta men varför måste jag vänta i två fucking veckor, det är ett under att jag klarade mig igenom hela rättegången utan att falla ihop i en hög och gråta, nu måste jag vänta och vara orligt för vad som ska hända härnäst i två veckor Emma!" Orden rammlade ut ur hennes mun och hon slog armarna hårt om mig. Jag schyssade henne och strök med min hand över hennes rygg för att lugna henne. Jag hade inte tänkt på det innan men Karro hade blivigt otroligt stark och självständig sedan vi flyttade hit till London och jag kunde inte vara stoltare över henne.

Liams perspektiv.

Jag ligger och bläddrar igenom bilderna på min iPhone och kollar noga på de brunbrända ansiktena som ler stort mot kameran. Även om vi spenderade den mesta tiden inomhus under touren fanns det en del dagar där vi kunde vara ute och spela fotboll och liknande. Snart dyker bilderna sen vår minisemester i Barcelona upp när tjejerna var på besök och jag ligger länge och kollar på bilden av mig pch den leende Danielle. Kan känslor bara ta slut sådär? Kan man sluta vara kär helt plötsligt? För det är så det känns. Visst har Danielle och jag haft våra upp och nedgångar men vårt förhållande har aldrig varit så, dött, som det varit nu. Om man kollar på Louis och Emma eller Harry och Karolina så ser man att allt som har hänt den senaste tiden med Max och allt har bara fört ihop de ännu mer, jag och Danielle har bara glidit ifrån varandra mer och mer. När jag kollar ner på bilden av oss två med huvudet tätt ihoptryckt skrattande mot kameran ser jag Danielles härliga leende och glittrande ögon men jag känner ingenting. Det som känns som fjärilar i magen har försvunnit och den bubblande känslan av kärlek likaså. Nej Liam ta dig ur dethär! Du älskar Danielle och ni har varit tillsammans flera år! Skriker mitt hjärta åt mig. Men det är just det som är problemet svarar min hjärna. Efter flera år är det meningen att man ska bli kärare, inte att känslorna ska slockna och försvinna. Jag går och sätter mig på min breda fönsterkarm och kollar ut på de stora husen som omringar vårt. Jag vet att jag älskar Danielle och att jag alltid kommer göra det men jag älskar henne inte på "rätt" sätt, inte längre. Jag tar upp telefonen och skickar iväg ett sms till Danielle som frågar om hon vill skypa. Eftersom hon är i Australien med Olly Murs på turné är det det ända sätt vi kan kommunicera på, visserligen skulle jag kunna vänta de 3 månaderna som är kvar av touren men det känns så fel, både för henne och för min egen skull. Jag ska ge det en sista chans, ett skypesamtal för att känna efter om dethär är det rätta för mig att göra slut men Danielle är något jag kommer må bra av och kunna stå för. Kärlek är något man ska ta det otroligt försiktigt med, den är varsam och ömtålig och det är något jag lärt mig genom åren. Mobilen plingar till och jag tar fram min Mac och trycker in på Skype, nu är det dags...

Förlåt förlåt förlåt tusen gånger om för den dåliga uppdateringen!!!!!

Vill bara säga ett stort tack till alla er som kollar in dagligen och stannar kvar! Jag som trodde novellen skulle vara slut innan första veckan på sommarlovet hade gått, det hände ju inte kan man säga...

Idag var första dagen på hela sommarlovet som jag gjorde absolut INGENTING! Och det var riktigt skönt! Det hände massa saker (usch) men hade absolut inget inskrivet i almenackan!

Men hit me upp med lite kommentarer! Så ska ni se att nästa del kommer snabbt! :)

Massa pussar från Erica!

They don't know about us - del 87

2013-06-17 // 23:34:00 // They don't know about us - avslutad

"Hello" säger hon utan känsla, bara ren artighet innan hon snabbt vänder sig mot dörren och rusar in. Fuck är det enda jag kan tänka när jag ser Fizzy försvinna in, den tjejen gillar mig inte det minsta. Ledsamheten tar över mig och jag skyndar mig in efter Louis, det var detta jag absolut inte ville skulle hända...

Emmas perspektiv - samma dag.

"Emma can I come in" hördes Lotties röst genom den stängda dörren och jag rullade över på rygg och satte mig upp i sängen. "Of course" sa jag och dörren öppnades och stängdes snabbt. Lottie gick snabbt fram och satte sig bredvid mig där jag gjort rum för henne. "How are you holding up?" Frågan hade en mycket större underbetydelse vad det lät och Lottie förstod genast att jag syftade på nästan-våldtäckten Max utsatte henne för när hon var och hälsade på oss för några månader sen. "It's good. I'm seing my shrink and the nightmares stoped a few weeks ago, now I only get them once in a while." Man hörde på hennes lyckliga röst att det var något mer hon ville säga så jag rullade handen framför mig för att visa att hon skulle fortsätta. "And I met this really cute guy so, like, I'm not afraid anymore, not that much atleast. Because he's just so different and so safe" avslutar hon med ett leende och jag kan inte låta bli att le stort åt henne. "Awe, my little Lottie has fallen in looove" säger jag i mesig ton samtidigt som jag drar ut på o:et. Lottie himlar med ögonen och slår lätt till mig på armen innan hon sjunker ner bland kuddarna med en lycklig min. "Let me see a picture of him at least" fortsätter jag i lite retsam ton och petar henne i midjan. Hon ger mig en ohmygodslutatjata-blick innan hon fiskar upp mobilen och trycker lite på skärmen innan hon vänder den mot mig. På bilder sitter hon tillsammans med en söt kille och jag kan inte stoppa awe:et som lämnar min läppar. För andra gången på samma minut slår Lottie till mig på armen igen, denna gången hårdare och ett lätt stön lämnar min mun. Precis när jag ska börja kittla henne som hämnd knackar det på dörren och Louis sticker in sitt huvud i hans gamla rum som vi nu delar på. "Dinners ready" Lottie flyger upp ur sängen och rusar ut och snart hör man hennes steg eka i trappan. Louis går in och kysser mig innan han sätter sig på sängen med ett leende och tar tag i min hand. "Everybody loves you" säger han och han ser nästan stolt ut när han sagt det. Jag tar ett djupt andetag när klumpen i magen återvänder. "Fizzy doesn't" säger jag tyst och möter hans ögon men en sorgensen blick. Han ser förvånat på mig innan han lutar sig fram och fångar in mig i hans famn. "She likes you, alot" säger han ner i mitt hår och jag suckar ledsamt ner i gropen i hans hals. "When we arrived, she just stood there on the stairs. She said hello and walked away, how am I supposted to believe anything else?" säger jag lågt och Louis stryker mig över ryggen. "Well, that's just how Fizzy is, she is so extreamly shy. It takes a while for her to let you in but when she does, she will never leave you if you need her. You'll see, it will soon be better, just as long as you don't sit in here all day long." Säger han och jag kan inte låta bli att känna mig lite bättre, kanske kan jag få en chans till av Fizzy... "Come on love, I was serious on the dinnerthing. Mum made meatballs, just for you" säger Louis och drar upp mig ur sängen.

Perries perspektiv.

Min stora solhatt höll uppe mitt gråsilvriga hår och de överstora solglasögonen skymde en stor del av mitt ansikte. Detta och faktorn av mitt väldigt annorlunda klädval gjorde att jag kunde stå uppe på bänken i mitten av ankomsthallen och spana efter Zayn utan att bli mobbad av massa fans. Människor forsade fram, barnfamiljer, killar och tjejer i min ålder, affärsmän och rynkiga pensionärer. Hur mycket jag än spanade genom mina svarta solglasögon såg jag inte en enda människa som liknade Zayn äns det minsta... Ett räddt, ljust skrik lämnade mina läppar när en gammal man klädd i hatt, en lång beige kappa och gråa byxor kom fram och tog tag i mig och drog ner mig från bänken. Jag skulle precis knuffa bort honom när hans blick mötte mina och en stöt av lycka och kärlek flög genom min kropp när jag såg in i den välbekanta, underbara, bruna ögonen som tillhörde mitt livs kärlek. "Hi babe" säger han och lutar sig fram och kysser mig mjukt och jag kan inte låt bli att fnissa när hans låtsasmustach kittlar mig i ansiktet. "Let's go"säger jag och tar hans hand i min innan jag börjar dra honom mot utgången. Zayn greppar sin resväska och så går vi ut till den stora, svarta hummern med tonade rutor som står och väntar på oss. Zayn hälsar snabbt på Carl, min säkerhetsvakt för dagen innan han börjar krångla av sig trenchcoaten och ta av hatt, mustasch och resten av sin förklädning. Själv tar jag av mig hatten, solglasögonen och den stickade och alldelles för varma, rosa koftan jag haft på mig. "Are the girls waiting for us?" Frågar Zayn och jag nickar snabbt. "Yeah, the bus leaves in like two hours or so they are at a cafe just chillin'" säger jag och spänner fast säkerthetsbältet. Det är synd att vi ska lämna New York precis när Zayn kommer så han inte får uppleva den fantastiska staden men jag kunde inte vara gladare att han, nu på sin första lediga vecka ska följa med mig och resten av Little Mix runt i USA på vår turné.

Ingens perspektiv.

Pappershög efter pappershög efter pappershög prydde åklagare Johnsons skrivbord och den starka skrivbordslampan försedde det annars mörka rummet med ljus. Klockan var mycket och himlen utanför hans fönster var svart. Det enda som gjorde att han inte trodde att han var den sista, levande människa kvar på jorden var brusandet av Londons trafik som hela tiden letade sig in genom hans halvöppna fönster. Akt efter akt lästes igenom och för varje del i del i det långa brottsloppet blev han bara mer och mer bekymrad, vilken människa skulle kunna göra såhär många hemska saker utan att vara psykiskt sjuk. Men många prover hade gjorts på denna Max, den skyldige och alla hade visat att han var vid sitt sinnes fulla bruk. Advokat Johnson tog upp sin dator och öppnade en nytt dokument och klistrade in mallen innan han började fylla i den. För tillfället jobbade han på att få ihop en bra skriven text om brottet och vad den skyldige borde få för straff och varför han skulle få detta straffet. Texten skulle presenteras för juryn, försvarssidan och vittnerna om cirka två veckor när förhandlingarna skulle börja. Han skrev, raderade och skrev lite mer innan han sparade dokumentet och lade ner laptopen i portföljen, tog sina nycklar och sin kavaj som han tidigare hängt över stolsryggen och hängde över armen. Sedan stängde han fönstret, låste dörren till sitt kontor och lämnade den tomma våningen i den, för London, otroligt höga byggnaden. När han körde, lite snabbre än vad hastighets skyltarna tillät visste han inte hur otroligt lycklig han var att han inte lämnat kontoret tio minuter senare än vad han hade gjort.

Jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ledsen att ni behövt vänta såhär länge på nästa kapitel, men har inte haft en lugn sekund sen skolan slutade. Har varit med kompisar hela tiden och det är först nu (söndag kväll, 12 på natten) jag har haft chansen att börja skriva på denna delen... dock blev jag ju inte klar förrän nu och har otroligt dåligt samvete för att ni behöver vänta såhär länge...

Ska inte komma med massa bortförklaringar utan hoppas ni alla har haft en underbar början av sommaren, min har varit UNDERBAR!!! Typ bästa starten någonsin :D

Ingen gräns utan nästa del kommer när den kommer, ska försöka få uppden så fort som möjligt!

Puss Erica <3

Har ni hört denna låten Harry skrivit tillsammans med Sam McCarthy (tror jag)?

Vet inte historien bakom den men om någon vet den får ni gärna kommentera den, ortoligt fin låt tycker jag :')

0 kommentarer

They don't know about us - del 86

2013-06-12 // 23:14:18 // They don't know about us - avslutad

Niall stapplar skrattandes fram till min stora dubbelsäng och lyfter täcket på den sidan det inte redan är uppvikt på. "I'm sleeping here tonight" säger han och såfort han lagt huvudet på kudden somnar han. Snabbt ställer jag ner skon och går fram och lägger mig i sängen jag också. Det är väldigt skönt att ha Niall här, jag tror ingen av oss egentligen vill vara ensam efter vad som hänt.

Karolinas perspektiv - 1 månad senare, 20:e Maj

"I can't say that it isn't nice to have you home but it's kind of sad that the Take me home tour is over" säger jag till Harry samtidigt som jag lägger upp fötterna på instrumentbrädan i hans svarta range rover. "Yeah, it is but it's kind of nice to have some vaccation and at home for once in a while, it never felt so good to go home to Holmes Chapel before." säger han leendes och jag lutar mig fram och ger honom en lätt kyss på kinden. "I'll just hope we're there soon because my but starts to hurt after all this sitting in the car" säger jag retsamt till honom och han skakar på huvudet åt mig. "You are never gonna let that go are you?" skrockar han fram och jag fnissar medan jag skakar på huvudet. "Never". Jag lutar mig fram och sätter på radion så att han inte tar upp någon av de gångerna jag skämt ut mig på liknande sätt och lyssnandes på musiken vaggas jag till söms.

"Karro, sweetheart. Wake up, we're here." Harrys mjuka röst väcker mig och jag kollar mig yrvaket runt. De bekanta men ändå obekanta husen glider förbi ytanför bilrutan och jag knuggar sömnen ur ögonen. "Fuck!" Tjuter jag högt och hela bilen svajar till när Harry skräms av mitt skrik. Snabbt fäller jag ner solskyddet och drar undan skyddet till spegeln och börjar dra bort mascaran som jag smetat ut runt båda min ögon. Harrys skratt fyller bilen och jag slår ut med högerhanden och slår till hans axel. Åter igen svajar bilen till och jag griper tag i dörren för att hålla mig på min plats. "Ey, don't do that to the driver!" säger han med spelad ilska och jag sätter upp benen framför mig innan jag fortsätter att dra bort sminket från mina ögonlock. "Sorry". Snart rullar vi in på Annes uppfart och jag spänner snabbt upp bältet när jag ser henne stå ute på verandan och vänta på oss. Harry hoppar ut och börjar gå mot sin mamma med utsträckta armar men när de möts tar hon bara ett steg åt sidan och ger honom en blick som undrar om han är störd eeller något innan hon går fram och slår armarna om mig. Jag börjar skratta och Anne lägger armen om mig och drar med mig in mot huset. "Harry, take the bags will ya?" säger hon och ger mig ett busigt leende och blinkar med vänstra ögat åt mig. Jag kan inte låta bli att skratta högt, Anne är verkligen underbar hon...

Emmas perspektiv - samtidigt.

Nervositeten flödade igenom mig och mitt hjärta bankade i 120 slag i minuten. "Emma they will love you, just be yourself" säger Lou till mig och jag ger honom en arg blick. "Don't tell me too chill! I'm gonna met your parents for the first time ever, I can be nervous if I like!" säger jag tjurigt och lägger armarna i kors över bröstet. Louis sneglar åt mitt håll innan han fortsätter att köra utan att säga någonting mer. Mens och nervositet är ingenting som passar speciellt bra ihop och som tur är vet Louis det och tar inte min ilska så seriöst. "We're almost there" säger Lou efter ett tag och jag vaknar upp ur mina tankar. Snart rullar vi in genom en stor järngrind och upp för en grusgång till ett stort vitt hus med en fin veranda. Där står hela familjen och väntar på oss och jag känner hur lusten att spy fyller min kropp. Lottie vinkar glatt och springer ner för att möta oss och Louis hoppar ut ur bilen för att möta sin syster i en bamsekram. Lite lättnad fyller mig ändå när jag glider ur bilen och Lottie skyndar sig fram för att krma om mig också, det är åtminstonde någon i detta huset som gillar mig. "I missed you Emma" och jag blir alldeles tårögd. "I missed you too Lottie" säger jag och släpper långsamt taget om henne för att hälsa på Daisy och Phobe som står bredvid oss. "Hello girls" säger jag och min röst skär sig precis när jag ska säga s:ett av nervositeten. Tvillingarna verkär färemot inte bry sig det minsta utan störtar fram och kramar tag om min midja såfort Lottie har släppt taget om mig. Jag sätter mig på huk och lägger armarna om de också och glädjen av att ha blivigt accepterad danasar i min kropp. "Can we help you carry something?" frågar de snällt när vår lilla kram är över och jag kollar på dem, de ska nog inte ta min resväska, det är en sak som är säker. Louis hade jättekul åt den när jag kom nersläpandes med den för den långa trappan hemma hos dem och undrade om jag skulle åka bort och resa i ett år så mycket kläder jag hade med mig. Snabbt ger ag de var sin påse med lite tidningar och vatten vi har haft inne i bilen under resan och de springer glatt upp mot huset med sakerna. Uppe på verandan står vad måste vara Fizzy och Dan och ger ler lite smått mot dem inna jag fortsätter runt bilen till Louis och Johanna som står och kramar om varandra, hårt. Louis ör mig komma och tittar upp från sin mammas axel med tårfyllda, lyckliga ögon. Att resa iväg fram henne är nog svårare för honom än vad han någonsin kommer att erkänna, han intalar sig gärna att när han är ute på turne eller bara reser runt, att han har fullt upp. Men jag vet hur mycket hans familj betyder för honom och hur mycket han saknar sin mamma såfort han låter sig själv tänka på henne. Långsamt släpper han taget om henne samtidigt som han diskret torkar sig under ögonen. Sedan tar han tag i sin mammas axel och vrider henne ett halft varv så hon står riktad mot mig innan han går fram till mig och lägger armen om min midja. "Mum, this is my lovely girlfriend Emma, Emma this is my mum" säger han och jag sträcker artigt fram handen mot Johanna. "A plesure too meet you mrs. Darling" säger jag och försöker få min röst att låta så normal som möjligt så hon inte ska förstå hur otroligt nervös jag precis blivigt igen. "Emma please, call me Jay" säger hon och ignorerar min utsträckta han och lägger armarna om mig istället. "In this familiy, we hug instead of shaking hands" säger hon och jag lägger huvudet på hennes axel och kan inte hindra det stora leendet från att ta plats på mina läppar. Jay är verkligen precis lika vänlig och sprudlande glad som alla tidningar och fans beskrivit henne. Hon släpper mig snart och Louis tar, trots mina protester och snart kånkar vi upp alla våra saker mot huset. "Let me help you with that" säger Dan när han kommer mig till mötes halft nedanför den stora stentrappan som leder upp till verandan och huset. Han tar min lilla resväska i sin vänsterhand så det enda jag nu bär är min handväska innan han sträcker fram sin högra. Jag fångar den snabbt och skakar den artgt."Ema" säger jag och han ger mig ett leende. "Oh, I know. You're the only person Lottie have been blabbering about all weak." säger han med ett leende. "Dan! I do NOT blabber!" Utbrister Lottie från dörröppningen till huset och springer ut och slår till sin styvpappa på armen. Dan bara skrockar åt henne och gör en grimars mot henne innan han fortsätter in genom den öppna porten. Resten av våra lilla massa står kvar och småskrattar åt deras betende. "Emma this is Fizzy" säger Jay och lägger armen om Louis nästa äldsta syster. Hon kollar upp på mig med tomma, stora ögon och jag blir direkt nervös igen, det där är ingen gillande blick. "Hello" säger hon utan känsla, bara ren artighet innan hon snabbt vänder sig mot dörren och rusar in. Fuck är det enda jag kan tänka när jag ser Fizzy försvinna in, den tjejen gillar mig inte det minsta. Ledsamheten tar över mig och jag skyndar mig in efter Louis, det var detta jag absolut inte ville skulle hända...

Ett litet kort mellankapitel, men tro mig, de behövs ibland!

Detta var det sista kapitlet jag och Emma planerat tillsammans så nu är det bara min fantasi som sätter gränserna för denna historien (Emma om du läser detta nu, blir du orolig? ;) )

På fredag är det SOMMARLOV!!! WOOP WOOP! Ska rida imorgon och fira min kompis + sova över där och sedan vara med en kompis på fredag efter skolavslutningen så vet inte hur uppdateringen kommer bli... Men stay tuned för det är bara några kaitel kvar och sedan är TDKAU slut, men tro mig, de kommer inte bli händelsefattiga.

Peppa mig med kommenterar nu!

Pussar Erica! :)

They don't know about us - del 85

2013-06-09 // 21:06:04 // They don't know about us - avslutad

Max tog chansen nu när vi alla var ofouserade och försökte en sista gång kämpa emot Zayn och Liam. Då springer Danielle fram till dom och tar styptag på Max bekifrån, något som gör oss andra ännu mer chockade. Hon håller ett hårt tag i ungefär femton sekunder innan han svimmar och faller till marken.

Ingens perspektiv - senare på eftermiddagen.

Kameror spelade in, assistenter antecknade och polismän ställde miljontals olika frågor till åtta uppskrämda människorna som alla satt inlåsta i var sitt betongrum. 'Det ser ut precis som på film' tänker Karrolina när polismännen diskuterar med varandra. 3 betongklädda väggar och en fjärde, den också i betong men med en glasruta som täckte nästan halva väggen. Utanför där satt andra poliser och till och med två FBI-agenter. Eftersom det var kändisar inblandade, och inte bara en utan fem hade brottet setts så pass alvarligt eftersom det dessutom innehöll flera månaders utpressning och mordförsök, att det behöves några brottsanalyserare. Resten av eftermiddagen och kvällen satt alla inlåsta i var sitt rum och väntade, blev förhörda och väntade ännu mer. Bara för att de när de kom ut inte skulle kuna prata ihop sig eller ljuga ihop någon historia. Inte för att de skulle göra det, Niall, Louis, Harry, Liam, Emma, Zayn, Karolina, och Danielle ville inte något mycket mer än att Max skulle bli arresterad, tagen till domstol och bli dömd i många, långa år. Tillslut, efter att ha berättat historien ett antal gånger släppte de ut Harry och sa att han var fri att gå, de skulle skicka över all information, Maxs pistol och kniv och alla band till Londons högkvarter och därifrån skulle de få utreda saken tillsammans med några svenska poliser, eftersom Karolina, Emma och Max var svenska medborgare. Emma och Karolina var visserligen Engelska emdborgare de med men i dett aläget såg de som svenska eftersom det var där de var födda. En efter en fick alla gå ut i receptionen där de väntade på att alla skulle komma ut så de kunde åka hem. Tålmotigt satt killarna och Emma och väntade på att Danielle och Karro också skulle släppas, tystnade var som alltid bekväm men hade en dåligt tryckande käsla över sig, ingen ville egentligen vara här. Tillslut släpptes Karolina och hon skyndade sig genom korridorerna efter polismannen i tron om att hon var den sista i deras gäng. När Harry såg henne komma genom glasdörren skyndade han sig fram för att möte henne och de kramade om varandra, hårt. "Promise me that from now on, you tell me everything. I don't care if it's just a stupid little thing like that you stepped wrong and hurt your ankle just for a second. I never want to be in this postition again, I never want to find out something this way, I want you to be safe and I can't protect you if i don't." Karolina pressade handen mot hans mun och log mot honom. "Stop rambelling, I get the point and I promise" sa hon och tryckte sina läppar mot hans i en djup kyss. Den kyssen sa mer än ord någonsing kommer kunna göra.

Liams perspektiv.

Min blick låg på sekundvisaren till klockan som satt ovanför dörren som jag 45 minuter tidigare hade kommit ut igenom. Alla var här nu utom Danielle, min älskade Danielle. Förundran flög genom min kropp när jag tänkte på vad hon gjorde, bara ågra timmar tidigare, var fan lärde hon sig att strypa människor? Jag följer det långsamma, nästan aldrig rörande minutvisaren med blicken och känner hur oron växer och mitt tålamad försvinner. "I'll go ask for Dani" säger jag samtidigt som jag ställer mig upp. Jag känner hur de följer mig med blicken, lika oroliga som jag för vadr Dani håller hur. "Excuse me" säger jag till damen i luckan. "Can you please tell me were Danielle Peazer is?" Hon knapper lite på sin dator och säger sedan något på spanska till mig. Jag rynkar på näsan och försöker förstå vad hon säger men spanskan går verkligen inte i mitt huvud, jag borde lyssnat bättre på lektionerna i högstadiet och inte valt bort spanskan på gymnasiet. Hon upprepar det, långsammare när hon ser att jag inte förstår och jag viftar med handen för att få henne att förstå att hon ska vänta en minut. Snabbt joggar jag bort till resten av gänget. "Who of you are the best at spanish? The receptionist can't speak english" säger jag paniksalget och Emma ställer sig snabbt upp och börjar gå mot luckan. "Emma, where do you think you're going? Let's face it dear, i'm so much better than you at languages." säger Karro och reser sig, tar tag i min hand och jag drar med henne bort till luckan. "Hola disculpa mi amigo, que no puede hablar español. ¿Puede usted ser bendecido y repetir lo que pasó con Danielle Peazer?" (hej ursäkta min vän här han kan inte spanska. Kan du vara säll och upprepa vad som hänt med Danielle Peazer?) säger Karro till tanten och jag känner hur mitt ansiktsuttryc bli mer och mer clueless när jag inte förstår ett ord av vad hon säger. "obvia. tu amigo está bloqueado. Por desgracia, no puedo decir más que eso, pero para que ella salga necesitar a alguien para pagar la fianza para su" (självklart. er vän sitter inlåst. Jag kan tyvärr inte berätta mer än så men för att hon ska få komma ut behöver någon betala borgen för henne) svarar tanten lungt till Karro. Jag rycker Karro i armen så hennes uppmärksamet går från tanten till mig. "What did she say?" viskar jag. "Danielle is locked in and somene needs to bail her out" säger Karro lungt till mig och jag spärrar upp ögonen av förvåning och skräck. Danielle, MIN DANIELLE, inlåst i en cell! Jag har sett tllsäckligt många polisfilmer för att ha en ganska hemsk bild av celler och rum där de håller häktade personer fågna och tar snabbt upp plånboken ur fickan. "How much money do you want?"

Zayns perspektiv - 20:e april.

När glasdörrarna stängs bakom oss klipps ljudet av skrikande fans bort och jag släpper ut ett lättat pust, tinituset i min öron finns fortfarande där och ger mig en otrolig huvudvärk men nu är det direkta ljudet i alla fall bortkopplat för natten. Vi tar hissen upp till den 15:e våningen där vi alla bor. "You we're amazing tonight guys, as always." Säger Karro medan Harry stoppar i nyckelkortet och dörren piper till för att visa att det är upplåst. "Sleep well guys" säger Liam och han och Danielle kliver in i hans rum. Spridda godnatt hörs och jag sätter i nyckelkortet i min dörr också. Efter allt som hände igår var det otroligt jobbigt att vakna i morse, gå upp, åka till arenan och ställa sig på scenen och framträda men vi gjorde det och vi klarade det för fansens skull. Visst, konserten var inte en våra bästa, den var faktsikt ganska dålig och vi hade fått lägga in en exrapaus efter over you bara för Harry blev så känslosam och var tvungen att springa ut och kolla så att Karro var okej. Snabbt skickar jag iväg ett godnatt-sms till Perrie inna jag drar av mig mina kläder och hoppar in i duschen. Där står jag ett bra tag och höjer och höjer vattentemperaturen tills det inte går längre och vattnet bränner mot min hud. Då stänger jag av kranen och torkar av mig med den mjuka, vita handuken. Sedan virar jag den runt höfterna och går och sätter på mig ett par kalsonger och ett par mjukis. Precis när jag ska lägga mig i sängen hörs några försiktigt knackningar och min puls börjar dunka i mina öron och rädslan sprider sig i min kropp. Max ska sitta inne men vem vet, han kanske har rymt? Jag tar upp en av mina converse som ett vapen innan jag går fram till dörren och hasplar av kedjan, snabbt rycker jag upp dörren och höjer skon redo att slå vem det nu är utanför. Nialls skratt ekar i korrioren och jag tar tag i hans t-shirt och drar in honom i mitt rum och stänger dörren. Niall stapplar skrattandes fram till min stora dubbelsäng och lyfter täcket på den sidan det inte redan är uppvikt på. "I'm sleeping here tonight" säger han och såfort han lagt huvudet på kudden somnar han. Snabbt ställer jag ner skon och går fram och lägger mig i sängen jag också. Det är väldigt skönt att ha Niall här, jag tror ingen av oss egentligen vill vara ensam efter vad som hänt.

Där ramlar del 85 in, trevligt trevligt.

Känns sjukt konstigt att vi kommer så långt! :O

Men japp, som ni kanske läst så har Emma lämnat oss :'( Så nu är jag ensam med er, så nu får ni vara snälla mot mig huh? ;)

Men 3 kommentarer tills nästa!

Pussar Erica! x

They don't know about us - del 84

2013-06-06 // 22:02:00 // They don't know about us - avslutad

"Move and I shoot." Orden och det iskalla sätt de sades fick mig att explodera.

"VAFAN GÖR DU HÄR?! DU LOVADE ATT LÅTA DEM VA OM JAG GJORDE PRECIS SOM DU SA OCH DET HAR JAG GJORT!"

Louis perspektiv - 19 April, samma dag

En miljontals känslor flög igenom min kropp när jag såg Emma ligga där på marken med den lilahåriga punkrocks killen över sig. Chock och rädsla var bara två av dom. Sakta började jag gå mot Emma men Karolina sträckte ut sin arm och drog mig tillbaka, hon hade nyss skrikit några arga ord mot killen men självklart var det på svenska så ingen av oss förstod.

"Don't" var det enda hon sa till mig.

Jag ser hur Harry's hand rycker lite, ett täcken på att han snart kommer vakna. Men ingen annan än jag verkar märka det, alla var för upptagna med att kolla på killen som höll en pistol riktad mot min bästa väns huvud.

"Jag upprepar: varför gör du det här? Du lovade att du skulle sluta!" sa Karro med rösten full av ilska.

"Why don't we take this in English so your little friends understand what we are talking about?!" sa killen och stirrade på Karolina. Hon besvarade blicken med ännu en dödlig blick.

"So let's hear your question again Kar" sa han och Karolinas ögon smalnade direkt.

"I did everything you asked me too, what more can you possibly want?" den här killen hade uppenbarligen haft någon hake på Karro, jag kände igen honom men samtidigt inte.

"Well hun, that wasn't enough. I couldn't stand seeing you with him" han pekade med pistolen mot Harrys huvud "in every magazine, all over internet, all the time. You are mine, and only mine. Understand?" någonting klickade i mitt huvud och allt föll på plats.

"I left all kinds off events just to make sure you left my friends alone, I left from ''family'' dinners, from shoppings, I even left my two best friends when I finally got to see them after months. And this is how you thank me? You asshole, go burn in hell" spottade Kar giftigt fram.

"Dot you dare to talk to me that way" sa killen ännu gifigare, hur skrämmande han än var så verkade inte Karolina så rädd. Förmodligen för att hon spendert månader med honom, bara för att vi inte skulle bli skadade.

"I talk to you how ever I want to talk to you, Max" alla drog efter andan när hon uttalade namnet. Alla trodde han var borta för gott, istället hade han trackaserat stackars Karolina.

Harry har nu röra på sig ännu mer och jag går med väldigt små steg mot honom, men Max ser mig och nu är pistolen riktad mot mig.

"Get back if you don't wanna see your precious Emma dead" jag kastar mig bakåt i standen och kryper förfärat bakåt tills min bara rygg slår emot nåot kallt och hårt, klippväggen.

"That's more like it" sa han innan han riktade sig mot Karolina igen. Karolina ser ut att ha flyttat på sig, inte så att man märker det men hon är ändå mycket närmare Max och Harry, Zayn har också flyttat på sig. Han står nu mer bakom Max, han ser ut att vara beredd på något. Något som jag missat. De ger varandra blickar som säger att dom planerat något tillsammans, förmodligen något som kan rädda oss ur den här knipan.

"Now darling, get your sexy ass over here an I'll let your friends go" sa Max, förväntade han sig verkligen att hon skulle göra som han sa?

"You lied to me once, you can do it again" svarade hon iskallt

"This time I'll keep my promise cause then I'll have what I want, and that is you" hans sliskiga röst fick det att gå kalla kårar genom hela min kropp.

"I am not gonna be your little doll anymore Max" sa Karolina argt. Max verkade också bli arg för han skrek ilskna ord på svenska till Karro och slog ut med armarna. Snabbt som blixten attackerar Zayn honom bakifrån vilket får honom att tappa fokus helt, då passar Niall på att dra bort Emma från honom. Liam är snabbt där och hjälper Zayn genom att tackla Max från sidan, mitt i det här kommer Danielle tillbaka och nu står hon och stirrar med öppen mun på brottningsmatchen som pågår framför oss. Liam och Zayn har ett stort övertag på Max och nu går även Karolina fram till honom och slår till honom. Folk längre bor på stranden har sett oss men tror nog de är på skoj för ingen gör något. Helt plötslig hörs ett ekande ljud som stutsar mellan klippväggarna, det lät nästan som ett pistolskott. Då kommer jag på att Max hade ju en pistol, jag kollar upp och försöker se om någon blivit allvarligt skadad. Det enda jag ser är hur alla chockat kollar på Karolina som står med en pistol i handen, fingret på avtryckaren och den pekar den rakt upp i luften.

Karolinas perspektiv

Pistolen kändes tung och kall där den vilar i min hand, hela jag darrar över det jag precis gjort. Jag blir genast äcklad av vad jag gjort, även om jag inte skjutit någon så har jag avlossat ett skott med pistolen som kunde ha dödat någon av mina bästa vänner eller min pojkvän. Allt verkade ha stannat upp och gick i slow motion, alla kollade sig runt omring för att se vem som avlossade skottet. Nu har folk börjat fatta att det här var på allvar och flera stycken sprang nu hitåt. Men dom flesta stog med skärrade uttryck och stirrade hitåt, i bakgrunden hördes sirener så någon hade förmodligen ringt polisen. Max tog chansen nu när vi alla var ofouserade och försökte en sista gång kämpa emot Zayn och Liam. Då springer Danielle fram till dom och tar styptag på Max bekifrån, något som gör oss andra ännu mer chockade. Hon håller ett hårt tag i ungefär femton sekunder innan han svimmar och faller till marken.

Delen är kortare än vanligt de vet jag, men jag måste gå och lägga mig tidigt ikväll så måste tyävrr avsluta nu.

Hoppas ni gillar den ändå.

Mitt i skrivandet bestämde sig mitt tangentbord för att sluta funga, tror jag har lyckats fixa dom flesta felen det ställde till med, men det kan finnas några kvar.

2 kommentarer till nästa

Kram Emma xx

They don't know about us - del 83

2013-06-04 // 16:53:00 // They don't know about us - avslutad

"Well you did something wrong!" sa han argt och jag drog ett hackigt andetag innan jag svarade.

"It wont happen againg, I promise you" försäkrade jag honom om.

"No it wont, cause I'm going to end him by myself" sa han. Och med dom orden lade han på och allt som hördes var en surrande ton.

Karolinas perspektiv - 19 april, 2 veckor senare

"O em geee guys! How slow can you ba, huuurrrrryyy!" Hörde jag Emma skrika och när jag kollade upp stod hon 100 meter framför oss med resten av gänget och viftade som den galning hon är. Jag himlade åt ögonen mot Harry som gav mig ett förstående leende innan vi hand i hand skyndade på stegen lite för att komma ifatt dem. Vi fortsatte fram ytterliggare 500 meter längst strandpromenaden innan vi kom fram till det stora berget. Snabbt sparkade jag av mig flippfloppsen och tog upp dem i handen innan jag gick ut i den varma sanden. Vi följde klippväggen och snart kom vi fram till en stor sten, vi rundade den och där låg den lilla viken som receptionisten på hotellet hade berättat för mig om. "See guys, my spanish isn't soo bad after all" sa jag nöjt. Vattnet var kristallklart och sanden var kritvit. Stranden var inte jättestor, kanske 100 meter lång och det låg bara några få grupper av människor som också hade hittat hit. Vi strollade längst vattenbrynet för att komma längst bort till stranden där det var minst människor. "The last person in is a disgusting pimple!" utropar Emma och snabbt drar hon av sig linnet och shortsen innan hon spurtar ner oh slänger sig i det varma vattnet. Killarna är inte långt efter henne men med en suck lägger jag ut handduken och sätter mig ner. Harry är nästan i vattnet när han vänder på huvudet och fångar min ledsna blick. Hans ögon blir genast oroliga och jag försöker le och vifta med handen för att visa att han inte ska bry sig om mig och fortsätta bada men han stannar tvärt och vänder om och jobbar tillbaka till mig. "Babe what's wrong?" frågar han och jag drar i ärmarna på min tröja, det är väl lika bra att han får veta. "I don't want to go in, I don't want to take of this t-shirt" säger jag och hans ansiktsuttryck blir ännu mer frågande. "Karro you have a beatiful body, you don't have to be asshamed or something" säger han och sätter sig på huk framför mig. Även om jag har kroppskomplex så är det inte det som är problemet. "I don't want to go in or take this off because of this" säger jag och drar upp armen på min långärmade t-shirt och visar honom min ärrprydda vrist. "What if someone see it and take pictures of it? Then it will be all over the internet that Harry Styles girlfriend cut and selfharmes" "But sweety that wasn't even you, that was Max fault" säger Harry och jag försöker hindra ryckningen som genomforsar min kropp när Harry säger hans namn. "But they don't know that" viskar jag. "But I do and that is the important thing, and I love you, with scars or without them" säger han tryggt och lutar sig fram och kysser mig ömt. Alla mina motargument smälter bort med kyssen och mitt huvud blir helt tomt. Harry drar upp mig och tar tag i tröjan vid midjan och jag sträcker upp armarna över huvudet. Harry drar av mig tröjan och kysser mig igen innan han låter hans läppar finna mitt öra. "I think you better take off your shorts yourself" säger han busigt och biter lätt i min öronsnibb. Jag rodnar samtidigt som jag knäpper upp mina shorts och drar av dem. Min nya, neonrosa bikini från victoria secret, som Harry köpte och skickade till mig tillsammans med flygbiljetten till Barcelona, lyser och får min kropp att se mycket brunare ut än vad den är. Killarna hade tre lediga dagar och de hade bjudit ner mig, Emma och Danielle ner till Spanien för att njuta av solen och ha lite semaster. Perrie hade också blivit medbjuden men eftersom hon var på tour i Amerika så var Zayn nu ensam, något han inte verkade uppskatta speciellt mycket. Harry tog min hand i sin och vi började vandra ner mot vattnet. Solen stekte och vattnet såg riktigt frestande ut. "Excuse me" hördes en ljus, pipig röst och vi vände oss mot ljudet. Framför oss stod två tjejer, båda två i fjortonårsålden skulle jag tro, med sin mamma som höll en stor systemkamera i ett fast grepp. "OMG OMG OMG I TOLD YOU IT WAS THEM!" Skriker den ena, brunhåriga tjejen ut. Den andra tjejen kollar bara på oss med stora ögon innan hon verkar komma tillbaka till verkligenheten och armbågar sin syster eller kompis i magen så att hon slutar hoppa och skrika. "Can we please take a picture?" frågar blondinen väluppfostrat med ett sort leende på läpparna. Harry ger mig en snabb blick för att kolla så det är okej med mig och jag nickar nästan omärkligt. Snabbt radar vi upp oss och jag och Harry står tillsammans med var sin tjej på vardera sida. Mamman knäpper på kameran hela tiden och jag kan inte låta bli att pusta ut över att jag hunnit dansa bort allt babyfett jag lade på mig när jag var gravid med Gabriella. Efter ett tiotal bilder verkar tjejerna nöjda och de ger oss varsin kram innan vi vänder oss om och fortsätter ner mot vattnet och precis då hör jag hur tjejerna viskar. "Has visto sus brazos?" Såg du hennes armar översätter jag det tyst till i mitt huvud. "si imaginara que ha estado haciendo cosas" Ja tänk att hon hållit på med sånt svarar den andra och jag känner hur tårarna byggs upp i min ögon, detta var precis vad jag var rätt för skulle hända. Harry ser min tårar och lägger armarna om mig. "Karro what is it?" frågar han oroligt och jag tittar ner i marken. "They saw my arms" viskar jag tyst innan jag sliter mig ut hans omfamnad och springer ut i vattnet och slänger mig i. När jag kommer upp till ytan sparkar jag snabbt till med benen innan jag börjar crawla ut till den stora stenen som sticker ut i vattnet i slutet av den lilla stranden. Mina ben och armar värker snart från de ovana rörelserna med jag biter ihop och fortsätter simma. Simma bara Karro, tänk inte säger jag åt mig själv. Simma simma simma simma. Snart är jag framme vis stanen och häver mig upp på den innan jag lägger mig platt på mage och kollar ut över havet. I horisonten ser jag flera stora fartyg och här och där små fiskebåtar som ligger och guppar. Ett plaskande hörs snart tillsammans med tunga andetag och jag lägger ner huvudet i armarna så att han inte ska se mina tårar. "Go away Harry" mumlar jag ner på stenen och irrtationen flyger genom min kropp. "Harry, I said do away!" halvropar jag på honom utan att kolla på honom. "IDet är inte Harry". Emmas mjuka stämma får mina tårar att väckas till liv igen och jag vänder huvudet mot henne. Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara stänger munnen och vänder tillbaka huvudet och kollar ut över havet igen. Emma lä'gger sig ner bredvid mig, i samma position som jag. Armarna korsade framför kroppen och huvudet på händerna. Hon säger inget utan vi bara ligger där och kollar ut över havet medan solen förflyttar sig över himeln, det är detta jag gillar bäst med Emma, även om hon inte säger något så visar hon ändå att hon finns för att stötta mig. När mitt hår torkat sätter jag mig upp och sätter upp det i en bulle på huvudet. "Ska vi ta och simma in igen jag börjar bli hungrig" säger jag och som på signal kurrar både min och Emmas mage högt. Jag skrattar högt innan jag snurrar på mig så jag sitter med ansiktet mot stranden. Långsamt glider jag ner i vattnet och sparkar ifrån så jag åker fram längst ytan, noga med att inte toppa håret simmar jag bröstsim in. Halvvägs provar jag att sätta ner foten och jag ställer mig upp när jag märker att jag kan stå då vattnet räcker mig till axlarna. Försiktigt vadar jag upp till stranden där jag väntar på Emma som har struntat i att vara försiktigt med håret utan hon leker delfin och simmar med långa tag under ytan och kommer bara upp för att ta luft då och då. Jag skakar på huvudet åt henne och vänder mig om för att gå upp till killarna som alla flyttat till mitten av stranden och ligger och solar på en rad. När jag kommer fram till killarna ser jag att vi är ensamma på stranden och jag petar med min fot på Harrys. "What's the time?" frågar jag samtidigt och han skriker till, ett ljust, tjejigt skrik. Resten av killarna slår skrämt upp ögonen och jag börjar gapflabba av den roliga synen. Det tar inte lång tid innan alla utom Harry skrattar och jag står dubbelvikt och kippar efter luft. Han ger mig en surmulen blick och vänder på sig så han ligger på mage innan han lägger sin tröja över huvudet. "Guys I'm soooooo hungry, can't we go buy something to eat?" frågar Emma och vi alla kollar på henne när hon skuttar upp från havet. "Sure love" säger Louis och ställer sig upp och drar på sig en tröja. De andra killarna och Danielle gör detsamma och jag lyfter på Harrys tröja för att säga till honom när jag ser att han somnat, gulleplutt. Jag byter snabbt bikini och drar på mig shortsen och min tröja innan jag hoppar i min flipflops. "Kommer du Emma?" frågar jag henne och hon skakar på huvudet och kopplar in hörlurararna i hennes iPhone. "Ska jobba lite på brännan men köp något åt mig bara, du vet vad jag gillar" säger hon och jag himlar med ögonen åt henne, bajsrumpa. Jag tar min plånbok innan jag springer ifatt resten av gänget för att gå och köpa lite lunch.

30 minuter senare

Hungriga skyndar vi oss tillbaka mot vår lilla strand för att kunna sätta oss och käka maten som vi köpte i mataffären, alla resturanger hade siesta eftersom klockan var halv tre. När vi kom ner på stranden började Danielles telefon att ringa och hon viftade åt oss att vi skulle gå vidare medan hon tog samtalet. Åter igen gick vi förbi den stora stenen denna gången var det inga solande barnfamiljer på stranden som mötte oss utan det var en tom strand med tre personer på den. Harry låg kvar på sin handuk men det som fångade min blick var personen med lilla hår som satt grensle över Emmas mage när hon kämpade med att ta sig loss. Jag frös fast i marken för ett ögonblick innan ilskan tog över mig och jag satte av i full fart frammåt. När jag var tio meter från Max tog han upp en pistol och riktade den mot Harry. "Move and I shoot." Orden och det iskalla sätt de sades fick mig att explodera. "VAFAN GÖR DU HÄR?! DU LOVADE ATT LÅTA DEM VA OM JAG GJORDE PRECIS SOM DU SA OCH DET HAR JAG GJORT!"

Usch, nu är Max tillbaka i historien igen...

Ja, sorry för väntan och hoppas ni gillade delen!

2 kommentarer tills nästa?

Vill bara klarge!

Vi ska INTE sluta skriva i sommar, vi ska bara inte skiva på en novell utan skriva på små berättelser åt er, våra underbara läsare!

SÅ GLÖM INTE MAILA IN! Det finns platser kvar!!

[email protected]

Frågorna att besvara hittar ni hääääääär eller hääääääär eller varför inte HÄÄÄR!
- och om ni har problem med er mail, som jag läste att en hade, kommentera bara HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR under detta inlägget!

Pussar
Erica :)

1 kommentarer

They don't know about us - del 82

2013-05-30 // 23:53:16 // They don't know about us - avslutad

Nöjd med mig själv lutade jag mig tillbaka på mina kuddar i den lilla sängen jag hade i tourbussen. "Lets get rooling boys!" hörde jag Zayn ropa från sitt "rum" och jag slöt ögonen, off to The Netherlands!"

Harrys perspektiv - 5:e april

Niall hoppade ner från toppen efter att vi ännu en gång fått göra en pyramid, det här kommer skada min rygg om vi ska fortsätta göra det typ varje konsert. Jag och Zayn hoppade och sen hjälpte vi Liam, Louis och en av killarna i närheten av scenen upp. Han hoppade genast ner till sin plats vid scenen medans Liam och Louis följde med oss bort till Niall som stod och vinkade till några fans i publiken. De blev helt till sig och började skrika ännu mer än innan om möjligt och vinkade tillbaka.

"Two out of three, now let's see what your last question is" sa Louis och vände sig mot en av det mindra skärmarna som visade tweetsen fansen skickade in.

"Look at the big screen birdy" lästa Liam högt och mitt huvud flög genas upp när smeknamnet ''birdy'' nådde mina öron. Det var ett smeknamn Karro gett mig en kväll när hon låg och drog finger över min bröst tatuering. Killarna samt alla fans i arenan kollade på den stora skärmen, som nu även visades på dom två mindre skärmarna, och där visades två mycket bekanta ansikten.

"Suprice!" utropade dom samtidigt. Fansen blev helt galna och skrek som galning.

"Wow you girls are more popular than we are" sa jag och dom inklusive alla fans skrattade.

"So.." sa Karolina efter en stunds tystnad. Emma fnissade lite där hon satt bredvid henne. Jag bara skakade på huvudet åt min flickväns dåliga humor, fansen verkade dock tycka det var roligt eftersom de skrattade.

"Oh you know love, just skyping with the most beautiful girl in the world and her friend" svarade Louis och hela arenan gav ifrån sig ett aw.

"Louis you are a handsome guy but I already have the perfect man, and I think Ems here is going to be quite sad if I told her you think I'm the most beautiful girl in the world" sa Karolina och skrattade åt sitt egna skämt.

"How come you take everything I say wrong?" frågade Louis och skakade på huvudet. Karolina var precis påväg att säga något när en dörr smälldes igen och en person rusade in bakom dom.

"THE PARTY DON'T START TIL' I WALK IN" skrek Danielle och försökte hoppa ''häck'' över soffryggen. Det gick inte så bra för henne och hon stöp med huvudet och näsan föra ner bland soffkuddarna som för övrigt var väldigt mjuka och mysiga. Självklart var det tjejerna som valt dom eftersom jag och killarna inte visste någonting om sånt där, och vardagsrummet var inte det enda ställe dom ändrat på. Vårat hus såg för några veckor ut som en byggarbetsplats, för då fick Emma och Karolina något ryck och skulle, ovillkorligt, göra om i hela huset. Gapskratt hördes över hela arenan och från soffan där Karro låg i soffan och Emma numera låg på golvet. Danielle kollade generat upp och frågade vem dom skypade med, eftersom vi inte hade på någon kamera såg inte dom oss.

"Th-eee boy-ys a-a-and the who-o-le ar-eee-na" skrattade Emma fram. Danielle's ansikte blev nu ännu rödare och hon gömde sig bakom en av dom rödfärgade kuddarna. Niall låg ner på scenen och skrattade, Zayn och Louis stod lutade mot varandra, Liam kollade kärleksfullt på skärmen och jag stod själv mitt på scenen.

"Okey we are going to remix this buisness now" sa Louis och drog upp sin mobil ur fickan. "Tweet a question to one of us that you wanna ask the girls, and they'll try to answer as many as possible?" innan han ens avslutat meningen så stod alla fansen med näsan i mobilerna. Jag, lik som dom andra killarna, gick in på twitter och såg frågorna hagla in.

"Can any of you stand on your hands?" läste jag högt. Karolina böjde sig genast ner och stoppade in händerna under fötterna och flashade ett enorm leende mot kameran, Danielle gick och ställde sig på händer mot en vägg medans Emma, som den gymnast hon är, ställde sig på händer mitt på golvet. Fansen apploderade och alla tjejerna kom tillbaka i bilden.

"What's your favorit food?" läste Zayn

"Pizza"

"Tacos"

"Nutella"

Svarade dom i munnen på varandra, Danielle och Karolina kollade konstigt på Emma.

"Nutella isn't food you dummie" sa Karolina och slog till sin bästis löst på armen.

"For me it is, so just calm your tits Samie" sa Emma och snärtade Karolina på näsan.

"You pinkie-thumbed on not calling me that in public!" skrek Karro till Em, som nu hade tennisbolls stora ögon. "We are no longer friends" Karolina lade armarna i kors i protest.

"Please I'm begging you, it was a mistake and it wont happen againg Sam- Kar" Emma gick ner på knä och putade med underläppen och kollade upp på Karolina.

"Fine, just cause you are the only one that I can talk Swedish with" grymtade Karro och pussade Emma på kinden.

"Yesss!" utropade Emma glatt "I know you'd give in, cause you are just so friendly and kind" skrattade hon sen fram och kramade om Kar.

"The hashtags #ask1dgirls, #twitterquestions1dgurls and #DaniEmKar is trending worldwide." sa Liam och kollade upp.

"This one is intresting" sa Louis och kollade finurligt på mig och sen tjejerna.

"Oh oh" sa jag och fejkade en rädd grimas.

"Which couple is loudest in bed?" läste Louis högt och Niall gav ifrån sig ett utdraget ooooh.

"NAUGHTY PEOPLE, ASKING NAUGHTY QUESTIONS" ropade jag så det ekade i arenan, och fansen skrattade högt. Jag var påväg att läsa upp nästa fråga när en av tjejerna tog ordet.

"I'll have to say Louma (Louis, Emma), is the neighbours didn't know Louis name before they sertainly know now" sa Karolina och jag tror ingen i hela arenan var tyst förutom Louis vars ansikte intagit en knallig röd färg. Samma sak med Emma.

"I'll have to agree with you on that one Kar" sa Danielle och high-fivade Karro.

'"Aren't you gonna say anything Em?" frågade Karro med ett road leende på läpparna. Emma svarade med att storra dödligt på henne och slå henne på armen. Och inte såg det löst ut.

"This has gone to far ladies and gentlemens, we have to end this now" sa Liam och med det vinkade tjejerna hejdå och vi stängde ner skype och fortsatte med konserten efter schema.

Eleanor's perspektiv.

Min vita iPhone vibrerade upprepade gånger där den låg på soffbordet framför mig. Jag böjde mig fram och kollade på skärmen. Him, läste jag snabbt och drog mitt väl manikyrerade finger över skärmen och svarade honom.

"Wy isn't he dead yet?" frågade han innan jag ens hunnit säga hej.

"I don't know, I gave him the drink exactly the way you told med to" svarade jag med skakig röst, rädd för att göra honom arg. Vem vet vad han kan gör mot en?

"Well you did something wrong!" sa han argt och jag drog ett hackigt andetag innan jag svarade.

"It wont happen againg, I promise you" försäkrade jag honom om.

"No it wont, cause I'm going to end him by myself" sa han. Och med dom orden lade han på och allt som hördes var en surrande ton.

Så finally. vet att det tagit tid för mig att få ut delen med har har det helt loco med prov den här veckan.

Har haft fyra prov, en muntlig redovisning, en gruppredovisning och en läxa så ni förstår nog att jag haft fullt upp den här veckan.

Men nu är den entligen ute iallafall.

Hoppas ni gillade den för jag gjorde det, hahah, nej men det var väl rolig?

Okej lam fråga, ni behöver inte svara.

2 kommentarer till nästa

Kram Emma xx

btw, JAG ÄLSKAR ER MINA FANTASTISKA SMÅ LÄSARE!!

They don't know about us - del 81

2013-05-26 // 22:55:00 // They don't know about us - avslutad

Jag känner verkligen på mig att Perrie är the one för mig, jag känner verkligen att jag kan tänka mig att spendera resten av mitt liv med henne.

Jag kollade ner på henne där hon verkligen sugits in i filmen, hon bröt blicken från filmen och kollade upp på mig och log det där leendet jag älskade.

"I love you Perrie, with all of my heart" viskade jag i hennes öra.

"I love you to Zayn" sa hon innan hon sträckte sig uppåt och hennes läppar mötte mina.

Emmas perspektiv - 1 april

Tårarna strömmar ner för mina kinder och jag kramar om Louis ännu hårdare.

"Why do you have to go?" viskar jag in i hans öra. Hans bröstkorg guppar när han tyst skrattar åt mig. "Don't laugh at me" säger jag ynkligt och han drar mig närmare, så nära att man inte skulle kunna få in ett sandkorn mellan oss.

"Hunny we talked about this a few months ago and I told you you could join us on tour" säger han tyst och jag skakar på huvudet. "I can't remeber that" säger jag bestämmt men egentligen så gör jag det, jag gör det så väl.

"Emma I've something important I need to discuss with you" sa Louis och nervositeten flög genom min kropp och fick mitt hjärta att öka takten rejält. "Mhm" var det enda ljud jag kunde få ifrån mig. Jag tog upp mackan från tallriken och tog en tugga för att låta Louis få tid på sig att berätta det han skulle berätta samt att jag inte skulle vara tvungen att säga någonting själv. Han såg mig i ögonen och skakade sedan på huvudet med ett leende på läpparna. "Emma chill, breathe. It's not terriable news." sa han och jag himlade bara med ögonen men tog sedan ett djupt andetag. Mina lungor skrek efter syre och jag tror inte jag var medveten om att jag hållit andan. Mina fingertoppar var vita eftersom jag gripit tag i stolskanten så hårt. Louis himlade med ögonen i gensvar och tog tag i mina händer. "As you know we're gonna release 'Take me home' soon and after that we're going on a tour around britan, scotland and europe. And my question is, do you wanna come with us?" Mina läppar sprack upp i ett leende när jag tänkte på att resa England och Europa runt tillsammans med killarna och Karro, men då slog det mig. "Louis I don't think I can, Kar and Harrys' baby will come in just a few weeks and I can't just leave her here with a little, newborn baby, plus that I really need to get a job" började jag och Louis avbröt mig genom att klämma lätt på min hand. "As long as you come and visit sometimes" sa han och log kärleksfullt mot mig. "I promise".

Louis flinar mot mig och jag blänger på honom. "Oh just cut it" säger jag och trycker mina läppar mot hans i en sista passionerad kyss. Kyssen är djup och får fjärilarna i magen att bli galna. Långsamt lutar han sig bakåt och ett tyst gnäll kommer från min hals. Han lutar sig fram och pussar bort tårarna från mina kinder och ger mig sedan en kyss på läpparna. Jag kramar om honom hårt och kollar bort mot Karro och Harry över Louis axel. De står och håller om varandra med pannorna lutade mot varandra och pratar, eller Harry pratar och Karro står mest och gråter tyst. Då och då lutar han sig fram och ger henne en kyss och jag kan inte låta bli att le, trots detta hemska ögonblick, över hur extremt gulliga de är. Min blick vandrar vidare till Liam och Danielle som står och

kramas och sedan vidare till Perrie och Zayn som står och grovhånglar. Tutan från bilen fick alla att sluta med vad de gjorde och vi alla vände oss mot den. Nialls glada ansikte skiner mot oss. "It's time to go, the plain is waiting!" Utropade han och slog sin knutna näve genom luften, som i en segergest. "Have fun in Europe babe" säger jag till Louis och försöker få min röst att sluta skaka. "I will baby" säger han och ger mig en sista kyss innan han går mot bilen. Resten av killarna hoppar också in och jag går fram till Karro och lägger armen om henes axlar. En arm läggs om min midja och när jag kollar till vänster står Danielle och perrie där. Danielle med lika rödgråtna ögon som mig och Karro och Perrie, som vanligtvis aldrig grät hade tårar rinnande nerför hennes kinder. "I founf it hard when they were just touring around England and now ther're going to Europe" säger Karro ledsamt och jag kramar om henne med min ena arm. Ett tyst svar, men det finns inget muntligt svar för att det ska kännas bättre eftersom jag känner precis som henne. När killarna åkte runt i England, Irland och Scotland kunde vi i alla fall resa dit över en dag, inga problem men nu blir det så mycket svårare eftersom vi måste korsa ett hav.

Louis perspektiv - på kvällen

Zayn pratade lite med publiken och sa åt dem att ta fram en lampa av något slag, antligen om de hade köpt en glowstick eller om de hade en lampa i mobilen eller kameran för nu var det dags för Little things. När Niall började spela blinkade hela arenan i olika färger och jag blev helt andlös, det var lika magiskt varje gång.

Zayn började sjunga och jag njöt av tonerna.

Your hand fits in mine
Like it's made just for me
But bear this in mind
It was meant to be
And I'm joining up the dots
With the freckles on your cheeks
And it all makes sense to me

Liam tog över och började sjunga sin vers och jag blev lite nedstämd, denan låten påminde mig alltid så mycket om Eleanor.

I know you've never loved
The crinkles by your eyes when you smile
You've never loved
Your stomach or your thighs
The dimples in your back at the bottom of your spine
But I'll love them endlessly

I won't let these little things slip out of my mouth
But if I do, it's you,
Oh it's you,
They add up to
I'm in love with you,
And all these little things

Liam och Zayn sjöng refrängen och sedan var det min tur, jag klämde i fast det tog emot, hela min bit hade jag skrivit till El när vi vara som kärast.

You can't go to bed,
Without a cup of tea,
And maybe that's the reason
That you talk, in your sleep
And all those conversations
Are the secrets that I keep
Though it makes no sense to me

När Harry började sjunga jublade och skrek tjejerna och jag såg hur han fokuserade på en punkt i taket, om jag inte kände min kompis helt fel så satt han och höll inne tårarna vid tanken av Karro. Vi hade bara varit borta en halv dag men jag kunde se att han redan saknade henne enormt.

I know you've never loved the sound of your voice on tape
You never want to know how much you weigh
You still have to squeeze into your jeans
But,
You're perfect to me

I won't let these little things slip out of my mouth
But if it's true,
It's you,
It's you,
They add up to
I'm in love with you,
And all these little things

När Niall började sjunga gick tjejerna helt bananas. De skrek, tjöt och hoppade upp och ner i luften, viftandes med sina pinnar.

You'll never love yourself
Half as much as I love you
You'll never treat yourself right, darlin'
But I want you to,
If I let you know, I'm here for you,
Maybe you'll love yourself,

Niall sa snabbt "you sing" och alla tjejerna började i olika toner och stämmor skriksjunga med i låten.
Like I love you
Oh

Harry tog över tillsammans med några fans som fortfarande sjöng med.
And I've just let these little things
Slip,

Harry vinklade microfonen mot publiken igen och de tog i igen.

out of my mouth,

"Louder" sa Niall snabbt och den massiva våg av röster som kom mot oss var fantastisk och jag blev helt överväldigad, de sjunger vår låt, man kan aldrig vänja sig.
'Cause it's you, oh it's you,
It's you,
They add up to
And I'm in love with you,
And all these little things,

Nu var det dags för sista versen och vi alla sjöng med i våra olika stämmor och jag kände i hela min kropp att denna kvällen, den första kvällen av våran europaturné, det var helt, fullkomligt, fantastiskt magisk.

I won't let these little things
Slip, out of my mouth,
But if it's true,
It's you, it's you,
They add up to,
I'm in love with you,
And all your little things

Snabbt reste vi oss upp och gick ut genom hålet bakom en av skärmarna, skriken bakom oss blev nu högre än de någonsin varit och vi började springa till vårt omklädningsrum där vi satte på oss kläderna för vårt extranummer. Såfort jag var klar sprang jag tillbaka till ingången och kikade ut, människorna där ute var galna, de hoppade och skrek och plötsligt började någon stampa, så som man stampar när man ska skicka iväg raketen, sm vi gjode på dagis. Wow, jag fattar inte att jag kommer ihåg sådant. "Louis, it's time to go!" skrek Harry och jag vände mig om mot killarna. Marken vibrerande av stampandet och med hjälp av tre säkerthetsvakter sprang vi ner till plattorna som skulle skjuta upp oss på scenen om någon minut. "Thirty seconds guys!" Ropade en av scenarbetarna ut och jag satte i öronplopparna igen. "Twenty seconds" Jag tog emot min microfon och kollade upp genom hålet, eftersom jag inte fick visa mitt huvud så såg jag bara taket på den massiva arenen i Berlin som vi uppträdde i men det räckte väl. "Ten seconds" sa killen och musiken till 'Live While We're Young' började spelas i mina öron. "Five, four, three, two" sa han och sedan pekade han på oss och vi for upp på scenen för sista gången denna kvällen.

'Guys! You were amazing tonight! We couldn't have asked for a better start to our Europetour! #TMHTour' Skrev jag in och skicka iväg tweetet. På någon sekund svämmade mina mentions över med både ordentliga och några av de konstigaste svaren jag någonsin sett, retweets och favoritmarkeringar. Jag klickade igen in på skriv tweet-rutan och det vita fältet poppade upp. "@EmmaAndersson You should have come with us! Tonight were amazing but I already miss you so much! Love you baby! xx" Snabbt tryckte jag på tweet och gick ut från twitter så inte mobilen skulle lagga sönder. Då slog det mig, Emma var ju aldrig inne på twitter, dags att ändra på det.

Hello babes!

2 delar på 2 dagar woop woop back to business!

Imorgon börjar skolan igen, bläääääääääääää. Har haft 2 veckors PRAO och hade gärna fortsatt, ÄLSKADE min prao!

Kan vi få 3 kommentarer till nästa nu?

Eftersom ni var så snabba med 2 ;)

Pussar Erica!

They dont know about us - del 80

2013-05-25 // 16:53:30 // They don't know about us - avslutad

Snabbt hällde jag ut drickan och ställde ifrån mig glaset och återgick till festen, inte för jag tror att El skulle göra något ont som att förgifta Harry med drickan men min magkänsla sa mig ändå att jag gjort rätt som stängt ut den.

Nialls perspektiv - 28 Mars

Jag sträckte ut armarna och gav ifrån mig ett omänskligt läte innan jag reste mig upp från sängen men snabbt satte jag mig ner igen. Allting snurrade runt och det kändes som om något slog på mitt huvud med en hammare, hur mycket hade jag druckit igår egentligen? Jag gjorde ett nytt försök att resa mig och gick med stappliga steg fram till badrummet, där inne gick jag fram till handfatet och skvätte vatten i ansiktet. Sedan tog jag två huvudvärkstabletter och svalde dom med vatten, jag stog där i några minuter och bara stirrade på mig själv i spegeln. Yttligare några minuter senare och något mindre huvudvärk gick jag ut i rummet och klädde på mig, gråa mjukisbyxor och en t-shirt fick det bli. Jag gick ut ur rummet och passerade Harrys och Karolinas rum och Emmas och Louis som låg på övervåningen tillsammans med mitt, Liams och Zayns rum låg på nedervåningen. Påväg ner för trappan hör jag ett svagt snyftande så jag snabbar på stegen och följer snyftningarn in i vardagsrummet där jag ser Emma sitta lutad mot väggen med ansiktet i händerna.

Är det ingen annan som hört henne gråta? tänker jag

"Emma what happened?" frågade jag oroligt och la en hand på hennes axlar.

"Växtis died" grät hon fram. 'Ä' ljudet hon gjorde var något nytt för mig och jag försökte få fram vad det var för typ av namn, tjej eller kille, djur eller människa.

"I'm so sorry for you Emma, were you close to eachother?" frågade jag och valde den lätta vägen ut, genom att inte säga något speciellt om 'Växtis'.

Hon bröt ut i ännu större gråt, uppenbarligen kom hon på ett minne dom två emellan för hon hade stirrat ut i luften ett tag, jag tog tag i hennes arm och drog med henne in i köket för att ge henne en kopp te. I köket satt Karolina och Harry och åt frukost. Dom kollade med oroliga blickar på Emma när jag kom in med henne i köket, Karolina var snabbt framme vid sin bästa kompis och försökte tröste henne så gott hon kunde.

"Emma tell us what happened?" försökte hon men fick inget svar, jag vände mig om och började göra två koppar te, en till mig och en till Emma.

"Vad är det som har hänt Emma?" frågade Karolina den här gången på svenska, eller ja jag antog att det var svenska.

"Väx-xtis do-og Karro, han dog" svarade Emma gråtandes, jag hade vänt mig om och såg Karolinas först fundersamma blick innan det gick upp för henne vad som hänt.

"Växtis? Den stora fina växten som Louis gav dig när vi flyttade in här?" det var en blandning mellan ett konstaterande och en fråga, Emma nickade på huvudet och Kar kramade om henne. Uppenbarligen betydde den där Växtis mycket för Emma.

"Hur kan han ha dött Kar? Jag vattnade honom regelbundet och blockade bort fula blad, varför? Varför?" sa Emma plågat. Jag gav Harry en frågande blick som sa ty 'vet du vad de pratar om', men han bara skakade på huvudet till svar, han var ju till stor hjälp.

"What happened?" frågade Harry Karolina. Hon såg ut att tänka några sekunder innan hon svarade.

"She's on her period" både jag och Harry fick lite rosigare kinder och lämnade ämnet snabbt.

"Det är okej Em, han är på en bättre plats nu" sa Karro och kollade på Emma. Emma nickade och precis som hon torkade tårarna gav vattenkokaren ifrån sig ett knäpp som visade att vattnet var klart. Jag hällde upp det i två koppar och lade ner två tepåsar och gav den ena till Emma som tacksamt tog emot den. Hon reste sig upp och gick bort mot kylskåpet och tog ut Karolinas laktosfria mjölk occh hällde ner lite i teet.

"Are you lactointolerant aswell?" frågade Harry chockat.

"Yeah I think so I've been starting to get really bad stomachache after drinking ordinary milk" förklarade hon och rörde om i sitt te. Hennes ögon var rödgråtna och hennes ansikte lite svullet men hon såg ändå ut att vara gladare nu. I samma sekund kom Danielle, Liam och Zayn in i köket. Danielle såg Emmas ögon och frågade direkt vad som hänt, Emma sänkte huvudet och kollade bort. Karolina lutade sig mot Dani och viskade något, förmodligen varför Emma gråtit. När hon var klar, stelnade Danielle till och stirrade rakt ut i luften i några sekunder innan hon drog med sig Liam och Zayn ut ur rummet. Hon sa något om att planera, vad dom hade kikaren var det ingen som visste.

Zayns perspektiv - samma dag några timmar senare

Jag öppnade dörren och där stod hon lika vacker som alltid, Perrie. Hon hade sitt lila hår vågit med en fläta som drog det lite bakåt på ena sidan, på sig hade hon en gullig blå klänning. Den som hon har på sig i Change your life videon tror jag det var. Jag drog in henne i en stor kram och gav henne fjäder lätta pussar i nacken och fram mot hennes käke och sen upp till läpparna. Vi drog oss ifrån varandra och bara kollade in i varandras ögon några minuter innan hon bröt våran ögonkontakt genom att böja sig ner och ta av sig skorna.

"I didn't know you could cook Zaynie?" sa Perrie förvånat när hon tuggat ur det hon hade i munnen.

"I can't. Liam and Danielle made this" svarade jag ärligt och skrattade. Dom hade lagat en indisk rätt eftersom både jag och Perrie älskade det, den var ganska stark men det gjorde den bara godare. Tyckte jag då. Hon skrattade och skakade på huvudet samtidigt som hon stoppade in en ny tugga i munnen. Hela dagen hade jag, Liam och Danielle planerat en perfekt dejt för mig och Perrie, men jag vela att den skulle vara speciell så istället för att ta henne till någon lyxig restaurang så valde jag att vi skulle fixa här hemma och vara här istället. Så jag hade kört iväg alla andra utom dom två, för dom skulle hjälpa mig lite mer under kvällen.

"I'' thank them later for the lovely meal" sa hon

"You do that, but don't forget that this" jag viftade runt med armarna för att visa "was my idea. so don't give them all the credit" sa jag. Hon svarade genom att skaka på huvuded och ta min hand i sin där dom låg på bordet. När vi ätit upp den kryddstarka huvudrätten kom Danielle in och tog våra tallrikar samtidigt som Liam kom in med effterrätten, som bestod av en cheesecake som det faktiskt var Liam som bakat. Perrie tackade dom åda för maten innan hon högg in på cheesecaken, jag gjorde snabbt desamma som henne. När äen den var slut reste jag mig upp och sträckte ut handen i en gest till att hon skulle ta den, och det gjorde hon. Tillsammans gick vi in i vardagsrummet där jag hade fixat innan hon kom, det stog tända ljus lite varsom helst, ett täcke låg på soffan och en skål med godis på bordet. En av de bästa sakerna med Perrie var som alla andra tjejer, hon fick inte panik om hon åt en godis och måsta träna varje dag. Vi slog oss ner på soffan och lade filten över oss innan jag tryckte på play och filmen The Notebook visades på tvn. Jag visste att Perrie älskade sånna här romantiskta saker så jag hade verkligen försökt ikväll, egentligen var jag inte så mycket för romantiska filmer utan jag var mer en skräckfilms typ. Samtidigt som filmen fortsatte visas kunde jag inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottat jag var. Jag får göra det jag älskar mest som jobb, jag har fått fem bästa vänner jag inte skulle klara mig utan, Emma, Karolina och Danielle är som de systrar jag aldrig fick (fast jag har flera) och till slut.. så har jag fått den mest perfekt flickvän man kan önska sig. Perrie är allt jag någonsin önskat mig. Hon är snäll mot allt och alla, vågar vara sig själv, vågar säga vad hon tycker. Hon är perfekt för mig! Jag kan se mig själv på en verandra 60 år gammal tillsammans med Perrie, vi är rynkiga i ansiktet och vi kollar roat ut över gräsmattan där våra barn barn springer omkring och leker. Jag känner verkligen på mig att Perrie är the one för mig, jag känner verkligen att jag kan tänka mig att spendera resten av mitt liv med henne.

Jag kollade ner på henne där hon verkligen sugits in i filmen, hon bröt blicken från filmen och kollade upp på mig och log det där leendet jag älskade.

"I love you Perrie, with all of my heart" viskade jag i hennes öra.

"I love you to Zayn" sa hon innan hon sträckte sig uppåt och hennes läppar mötte mina.

Förlåt för att det dröjde men Erica åkte bort och jag har galet med prov nu dom här sista veckorna.

Men här har ni den, dum dum duuuuum!!

Lite *host* mycket *host* cheesy sådär, både jag och Erica tyckte det var dags för lite romantik i den här novellen. Vi skriver ju nästan bara om hur olycklig dom är, sad face :(

Men det där med växtis är bara för att föra in lite humor i det hela, fast det är inte så roligt för Emma.

2 kommentarer till nästa

Kan vi klara av det? KLART VI KAN!! (byggare Bob styles)

Kram Emma xx

They don't know about us - del 79

2013-05-20 // 00:11:00 // They don't know about us - avslutad

"Stanna bilen!" skriker hon och jag tvärbromsar och får massor av arga skrik och tut från andra bilister som tack.

"Vad är det?" frågade Louise oroligt. Men hon får inget svar, istället knäpper Karro hastigt av sig bältet och kastar sig ut genom dörren och skyndar bort längst gatan. Jag, Nora och Louise kollar chockat efter henne. Fast jag har en aning om vem som skickade smset till henne, samma person som plågat henne i flera veckor nu. Ilskan bubblar inom mig, att han törst förstöra för henne ännu mer. Jag trycker lätt på gasen och bilen rullat åter igen mot killarnas hus, fast nu utan Karolina.

Karolinas perspektiv - 27:e mars

Jag tar ett djupt andetag och förbereder migsjälv mentalt för smärtan som jag vet kommer uppstå i mitt bröst när jag får se den bekanta stenen, men även denna gång överraskas jag över den enorma känslan av sorg och ensamhet som sköljer över mig när jag får se Gabriellas svarta marmorgravsten. Tårarna som jag försökt hålla in börjar rinna och jag snyftar till. En varm hand smeker bort dem från mina kalla kinder och jag kollar in Harrys lika sorgsna ögon. Snabbt tar jag ett steg in mot honom och våra kroppar koliderar. Jag lägger armarna om hans midja och jag känner hur hans händer strycker över min rygg och hur han vilar hakan på mitt huvud.

Det är en sådan där sorgsen dag, solen är borta, molnen är gråa, allt får en trist, ledsam grå nyans. Harry kysser lätt min panna och jag drar honom närmare, han har varit väldigt avlägsen på sistonde och detta är det närmasta jag kännt mig honom på länge. Vi står så i några minuter innan jag drar mig ifrån honom och vänder mig mot gravstenen. jag sätter mig på huk och lägger ner liljan vi köpte påvägen hit, än är det för kallt att plantera några blommor så varje gång vi besöker Gabriellas grav brukar vi ha några snittblommor med oss, denna gången blev det en simpel men en så vacker vit lilja.

"Karro, there is something I have too ask you" säger Harry tyst, nästan så tyst att jag inte uppfattar det. Jag ställer mig upp och han kollar sig runtomkring, jag vet inte om han letar efter något men hans blick är osäker, som om han inte vågar möte min.

"Yeah?" Fågar jag när han har velat runt med blicken ett tag, för att uppmuntra honom att fortsätta och ställa frågan. Han tar ett djupt andetag och verkar samla sig innan han kollar in i mina ögon.

"AreYouCheatingOnMe?" Orden kommer såfort att jag till en början inte kan förstå dem men efter några sekunder förstår jag vad det är han frågar.

"No Harry of course not!" Utbrister jag och tar ett steg bort från honom samtidigt som jag slår ut med armarna. "Why would you even that?" säger jag sårat och kollar frågande på honom. Varför i hela friden skulle jag vara otrogen mot Harry? Han är, trots alla motgångar något av det bästa som hänt mig.

"It's- It's just that you are never home anymore and- and John, my privatedetective showed me pictured of you and some guy with purple hair and-and" "YOU HAD ME STALKED?!" tjuter jag fram och tar ännu ett steg bort från honom, hur kunde han göra så? Vad för människa tror han jag är?

"How could you Harry?! I would never cheat, not after everything I've been put through. How can you even think so, don't you trust me at all?" fortsätter jag och tårar av ilska börjar rinna över mina kinder.

"I-I-I'm sorry I just assumed" Börjar han igen men jag bryter snabbt.

"You assumed? ASSUMED! Instead of just ask me you hired a fucking detective to stalk me! I thought we had an honest relationship and trusted eathother but I guess not, we're just like every other couple, lying to eathother and withholds things from eathother." Jag vänder snabbt om och börjar med arga steg gå mot bilden. Jag skulle aldrig i hela mott liv vara otrogen, då äter jag hellre gamla fimpar tills jag dör.

"Kar please, I'm really sorry" säger Harry och tar tag i min arm och snurrar runt mig. All min ilska pyser ut ur kroppen när jag ser hans tårfyllda ögon och ledsna blick. Jag lägger armarna om honom och han kramar mig hårt tillbaka. Jag lägger ansiktet i hans lilla hålan i hans nacke och tar ett djupt andetag.

"I would never cheat, espassially not on you, you are one of the best things that ever happend to me." säger jag tyst och Harry drar mig ännu närmare. "You too, I can't picture a life without you" säger han lågt och mitt hjärta skenar iväg i tvåhundåttio. "But Karro, please, tell me who the guy is" säger han och jag lägger upp huvudet på hans axel och tar ett djupt andetag. Just som jag ska säga hans namn får jag syn på honom och hat sprider sig genom min kropp. Att han ska tortera mig i min vardag är en sak men att han har mage att visa sig på min dotters kyrkogård är fan en helt annan! Nu får det fan vara nog...

Perries perspektiv.

Popcornen poppar upp och gör påse större för varje pop där den snurrar runt i micron. Otåligt biter jag på min svarta tumnagel, en dålig vana jag inte kan bli av med. Ett lågt hummande hörs bakom mig och jag vrider lite på huvudet för att se vem det är. När jag ser att det är Emma låter jag blicken glida över henne en ång, uppifrån och ner innan jag vänder tillbaka huvudet mot dem poppande majskornen. Tystnaden sprider sig i köket när Emma inser att det är fler här.

"Perrie, why do you hate me so much? What have I done to you?" Frågan överraskar mig totalt och jag spottar tillbaka vattnet i glaset. Ändå sedan mitt damputbrott har hon hållit sig undan från mig, vilket jag har tyckt varit väldigt skönt. Damputbrott kanske man inte ska kalla det, jag gjorde ju egentligen bara vad jag blev tillsagd att göra... "I-I hrm don't hate you" säger jag så neutralt jag kan och kollar på den snurrande påsen i micron.

"But what have I done to you to make you dislike me so much?" Fortsätter Emmas med hennes nasala röst. Jag vänder mig snabbt mot hene. "Eleanor is one of my best friends, don't you think I'm on her side in this shit? You were the one who stole her fucking boyfriend, infront of the hole world." säger jag snabbt innan jag häller ut vattnet i vasken och går och tar fram en skål."Oh" är allt som kommer ut ur Emmas mun och jag himlar med ögonen. är ett 'oh' det enda hon kan svara på det kommer hon få vrekliga problem när hon går online på twitter, som hon inte gjort sen hon blev tillsammans med Louis.

"Can't you give me a chance? So I can prove to you that I isn't the stupid bitch you think I am?" Frågar hon försiktigt och jag tar ut popcornpåsen ur den pipande microvågsugnen.

"I don't think that there is much you can do to make me change my mind about you" säger jag och slänger den varma papperspåsen. När jag kommer fram till dörröppning vänder jag mig tillbaka mot Emma som står och händer med huvudet. "But you can always try" säger jag och ger henne ett litet leende innan jag går upp mot Zayns rum för att mysa ner mig i hans famn och kolla på One Three Hill.

Karolinas perspektiv - 28:e mars klockan 15.00.

Minuterna tickade plågsamt, långsamt ner. Såklart skulle vi vara sist. Just nog stod Spanien på matten och gjorde någon forma av cheerstripp-dans och efter det skulle det vara vår, Sveriges tur. Spanien slängde upp två av tjejerna i luften innan det sista basslagen kom och de gjorde ett snyggt avslut. Publiken applåderade och spaniens sida tjoade vilt. Nervositeten kruper runt hos oss alla och jag kramar Amandas hand som ligger i min svettiga handflata. "Samling!" skriker Matilda och vi samlas i en ring runt henne. "Okej tjejer. Jag vet att det här är VM och att ni är lika nervösa som jag men ni kan den här rutinen och ni har varit jätteduktiga i alla andra tävlingar, gör bara som ni gjort SÅ LEDER VI SVERIGE TILL GULD!" Avslutar hon och vi alla skriker taggat. Emelie sträcker in en hand till mitten och resten av oss gör som henne. "HEY HEY HEY HEY SVEEERIIIIGEEEEE!" "Nu vinner vi det här!" ropar jag till tjejerna innan vi alla springer och intar sina positioner. Lampa efter lampa börjar tändas och när strålkastaren kommer på mig släpper jag alla tankar och börjar dansa de intränade dansstegen.

"And the brownzemedel goes too... NORWAY!" skriker domaren ut när han öppnat brevet och Norgelaget börjar hoppa runt och skrika glatt. Jag tog ett nervöst andetag och kramade hårt om Sofias hand. Norge får sin puckla och sina medaljer innan de ställer sig vid utkanten av den stora dansmattan och vi andra går närmare varandra. Fjärde, andra och första plats finns det kvar att komma på och det står mellan Sverige, Spanien och Italien.

"The silver goes to... SWEDEN!" ropar domaren ut och jag kan inte hindra skriket av ren och skär glädje som byggs upp i mig. Tillsammans med resten av crewn hoppar vi runt och skriker, kramas och tjoar. "O MY GOD TJEJER VI KOM TVÅA I DANSVÄRLDSMÄSTERSKAPET!!!" tjuter Alexandra och jag kan inte förstå det, Vi kom tvåa!!!!!!! Domarna vinkar fram oss och vi får våra medaljer och när vi bugar hör jag Noras röst genom applåderna "JADÅ KARRO.." Och resten av hennes mening försvann in med jublet. Snabbt fick vi ställa oss bredvid Norgetjejerna och domaren öppnade det sista denna gång guldfärgade kuvertet. "And the winner is.. ITALY!" Skriker han och jag klappar glatt händerna åt Italien, deras cheerdans var grym och de förtjänar verkligen guldmedaljen.

Danielles perspektiv.

Partyt var i full gång och havet av dansande människor blev bara större för varje låt. Harrys spellista var inkopplad till högtalaren och mitt hjärta slog i samma ögonblick som basen i låten som spelades för tillfället. En varm hand lades på min midja och om jag inte känt doften av Liams aftershave hade jag armbågat personen rakt i nyllet. Vi stod där ett tag och jag såg några nya par komma in genom dörren. Plötsligt kom en lång brunett in genom ytterdörren, det låg någonting väldigt bekant över henne men jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Hon kollade hela tiden ner i marken och jag såg att Andy gav tjejen en konstig blick när hon passerade honom. En blick som sade 'vad fan gör du här?' När tjejen kom fram till spritbordet hällde hon upp ett glas punsch och tog sedan upp ett genomskinligt litet plaströr ut jeansfickan. Hon skruvande snabbt av korken innan hon hällde vad som såg ut att vara en genomskinlig vätska i glaset. När hon vände sig om med glaset i handen drog jag ett förvånat andetag, det va Eleanor, vad gjorde hon där? Aldrig att Louis skulle bjuda henne på vår halvsegerfesten för Karros cheerdancingcrew och deras silverplats i VM. Hennes blick for över rummet och när den landade på Harry blev jag riktigt orolig. Hon började bana sin väg förbi de fulla personerna på vardagsrumsgolvet och jag lade min hans över Liams. "I'll be right back" halvropade jag i hans öra innan jag skyndade mig mot den väldigt fulla Harry jag också. Jag såg hur El bytte ut Harrys drink mot den hon hade mixtrat med innan hon försvann ut mot ytterdörren igen, hon skulle försvinna lika spårlöst som hon hade dykt upp och ingen skulle veta att hon varit här. Snabbt halvjoggade jag fram till Harry som tur var fortfarande stod med ryggen mot bordet där han hade placerat sitt glas och pratade med några tjejer ur Karros danscrew. Långsamt tog jag den, log mot några människor som innan hade sett min förmodligen ganska panikslagna blick innan jag så diskret som möjligt med drinken i handen halvdansade bort till den stora krukväxten som stod på den lilla "scenen" som jag och Emma kallade det, men egentligen var det bara en liten upphöjning på kanske 15 kvadratmeter där ett matsalsbord stod tillsammans med den gigantiska stereo som stod uppradad mot väggen. Snabbt hällde jag ut drickan och ställde ifrån mig glaset och återgick till festen, inte för jag tror att El skulle göra något ont som att förgifta Harry med drickan men min magkänsla sa mig ändå att jag gjort rätt som stängt ut den.

Många olika perspektiv blev det nu men det måste man ha ibland.

Tack för att ni kommenterade trotts den sugits uppdateringen, ni anar inte hur glad man blir när man ser att det kommit en ny kommentar!

Vill bara säga tack till alla er underbara läser som stannade genom vår konserttorka då vi inte gav er några delar alls! Emma och jag räknade ut att vi inte hade publicerat en ny del på 11 dagar och ändå hade massor av läsare som kollade in på bloggen varje dag! Så tack tack tack för att ni står ut med oss! :*** guldvärda är ni!

Kommentera!

SVERIGE VANN HOCKEY-VM! WOHO GO US! xD

Pussar Erica!

1 kommentarer

They don't know about us - 78

2013-05-15 // 18:53:00 // They don't know about us - avslutad

Snabbt gick jag fram till disken och bad om en varm choklad och en cibatta och betalade kassörskan. När jag fått chokladen och mackan vände jag mig om och lät blicken glida över den lilla serveringen. Där satt han, i samma hörn, på samma stol, precis som igår.

Liams perspektiv - 1 Mars

Vi alla var otroligt taggade där vi stod backstage på O2 Arena i väntan på att Take Me Home Tour skulle börja om ungefär 30 minuter. Louis och Harry stod och gjorde några små röstövningar som blivit rekomenderade, Niall befann sig vid snack bordet, inte så förvånande. Zayn smsade någon förmodligen Perrie, och jag? Jo jag satt här i soffan och kollade på alla andra, i en intervju hade jag sagt att jag brukade göra armhävningar innan en show och det var delvis sant. Jag brukade göra typ en armhävning innan våra konserter men det blev mer och mer sällan nu, nu blev det mer så att jag bara satt och tänkte innan.

Tiden gick snabbt och nu var det bara några minuter kvar, vi stod samlade i en ring och hade ett litet peptalk.

"Okey c'mon lads we can do this just as good as all the other times" sa Louis

"Yeah, we'll do great" sa Niall och log.

Vi tröck ihop oss i el liten kram innan vi ställde oss bakom scenen och väntade tills introt till Up all night började spelas. Då sprang vi ut på scenen tillsammans."It feels like we've been living in fast forward, another moment passing by" tog jag i och sjöng.

"So how about we answer some of your questions you've been asking us on twitter" sa Louis och den första tweeten dök upp i en blå ruta bakom oss.

"Can you sing 'I want it that way' by Backstreet boys" läste Niall och började genast nynna på den. Själv hade jag ingen koll på hur den gick, visst jag hade väl hört den men jag hade liksom aldrig tänkt på att lära mig texten.

"I want it that way. Tell me why, ain't nothing but a heartache" sjöng Niall och Harry lite tyst, båda lät ganska osäkra på om det var så låten gick. Dom skrattade bort det och började leta i publicen efter hon som frågade frågade frågan innan vi fortsatte med nästa fråga.

"Can you do a human pyramide?" läste jag, den här frågan hade blivit en standerd under touren. Vi tog upp en av killarna som stod i närheten av den lilla scenen vi va på nu och ställde oss i en pyramid. Vi letade fram tjejen som frågat i publiken och sen poppade nästa fråga upp på skärmen och den fick Harry att ledset kolla ner i golvet och jag kollade snabbt upp och läste frågan.

'How are Karolina and Harry holding up after the baby's death?' löd frågan, hur kunde dom ta med den frågan när dom vet att Harry blir så ledsen av det? Han var bokstavligen påväg att börja gråta nu om han inte redan gjorde det. Allt det här med bebisen hade verkligen tagit på honom hårt.

"You wanna answer that Harry?" frågade Niall försiktigt.

"Sure. Of course we are sad, Karolina is really heartbroken but we try to look from the bright side" svarade han tyst fortfarande med blicken i golvet.

På senaste tiden har det inte varit 'vi' så mycket för dom, Karolina har ofta stuckit tidigt på morgonen och kommit hem sent och samma rutin nästa dag. Av vad Harry har berättat för mig så har han blivit orolig att Karolina är otrogen mot honom så han hade till och med hyrt in en privatdetektiv. Resten av showen är inte Ha´rry sitt vanliga, glada jag, man ser att fårgan om babyn tog hårt på honom. När vi går av scenen drar jag Harry lite åt sidan och frågar hur det där med privatdetektiven gick.

"He have taken a lot of photos of Kar and this punk guy with purple hair at all kinds of different places. London eye, a café, resturants and etc. You think she is cheating on me?" frågade han nervöst.

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.

"I think you should talk to her. Remember how mad she got when she found out Louis cheated on Emma? I don't really think sweet, innocent Kar would cheat on you if she got that mad then." Mitt svar fick uppenbarligen honom att fundera för han gick ifrån mig utan att säga något mer.

Emmas perspektiv - samma dag

Både jag och Karolina stampar otåligt med fotan i golvet medans vi kollar bort på alla folk som strömmar ut i entrén på flygplatsen. Karro bet på en av sina naglar också, jag slog till henne löst och hon gav mig en sur blick innan hon fattade vad jag menade och slutade bita på den nu missformade nageln. Jag fattar inte varför hon biter på dom hon blir bara irriterad på sig själv och gnäller om den resten av dagen.

"There they are" utbrister hon glatt och ställer sig upp från bänken. Det har gått så långt nu så att till och med jag och Karolina har börjat prata engelska med varandra, oftast kommer vi på oss själva och går över till svenska men det händer mer sällan. Vi vinkar och hoppar så dom ska märka oss, vilket dom gör. Några tjejer i trettonårs åldern kollade storögt på oss, förmodligen Directioners, men vi struntade i dom och sprang och mötta Nora och Louise. Nora hoppade långsamt fram på sina kryckor och Louise hade ett surt ansiktsutryck och drog två stora väskor efter sig.

"Hur länge har ni planerat att stanna egentligen?" frågade jag skämtsamt.

"På vikten känns det som om vi aldrig kommer åka hem" sa Lollo och pustade ut och släppte ner väskorna.

Vi gick ihop i en gruppkram, glada över att äntligen få träffas alla fyra. Vi har glidit ifrån varandra så mycket sen jag och Karolina flyttade till London och dom stannade i Hudiksvall. Tillsammans går vi skrattande ut från Heathrow airport och bort mot Harry's Rnage rover. Det hade blivit den bil både jag och Karro körde nu när vi äntligen tagit oss i kragen och lärt oss köra på fel sida vägen. Dom lastade in sina väskor och satte sig i baksätet medans jag och Karro satt där framme. Vi skrattade och sjöng/ skrek med till låtarna på radion, när Live while we're young kom på skrattade jag och Karolina ännu mer och sjöng med. Vi hörde den här låten jämnt och ständigt nu för tiden, det är som om vi aldrig slutade vara Directioners. Karolinas mobil plingar till och hon kollar hastigt ner på den, hon får ett förfärat uttryck innan hon stänger ner smset.

"Stanna bilen!" skriker hon och jag tvärbromsar och får massor av arga skrik och tut från andra bilister som tack.

"Vad är det?" frågade Louise oroligt. Men hon får inget svar, istället knäpper Karro hastigt av sig bältet och kastar sig ut genom dörren och skyndar bort längst gatan. Jag, Nora och Louise kollar chockat efter henne. Fast jag har en aning om vem som skickade smset till henne, samma person som plågat henne i flera veckor nu. Ilskan bubblar inom mig, att han törs förstöra för henne ännu mer. Jag trycker lätt på gasen och bilen rullat åter igen mot killarnas hus, fast nu utan Karolina.

FÖRLÅT! Förlåt för att det tar sån tid att uppdatera.

Men som Erica skrev så har vi mycket med skolan just nu, och så har vi båda haft dåligt med skrivlust. Men nu känner jag att den är tillbaka och jag känner verkligen för att skriva nu.

Så uppdatering borde bli bättre, iallafall från min sida.

Stora kramar till alla er som fortsätter att kolla in även om vi har ap-dålig uppdatering.

Ingen kommentars gräns, men ni vet hur det funkar.

Kraaaam Emma xx

They don't know about us - del 77

2013-05-04 // 03:08:00 // They don't know about us - avslutad

Klumpen i magen får mitt samvete att tystnade när jag tar upp min mobil och går in på google translate. Snabbt skriver jag in meddelandet.

Samma tid och plats imorgon, Max.

Same time and place tomorrow, Max.

Mitt hjärtar bankar hårt av rädsla och jag fryser till en staty där jag står, Karolina skulle väl inte vara otrogen mot mig? Hon skulle väl inte göra något sådant mot mig?

Karolinas perspektiv - 30:e januari.

Jag drar ett djupt andetag och öppnar långsamt ögonen. Jag sträcker mig efter mobilen och när den tomma hemskärmen lyses upp släpper jag ut ett andetag jag inte visste jag hållit inne, Max kanske lämnar mig ensam idag. Snabbt slidar jag upp skärmen och blir förvånad när jag ser att mina meddelanden är uppe. Mina ögon dras till meddelandet och en rynka bildas i min panna, jag kommer inte ihåg att jag fått nått meddelande, och inte från Max heller. Det lös "samma tid och plats imorgon, Max" och med tiden det var skickat på så var det idag vi skulle träffas, fan jag som behövde köpa födelsedagspresent åt Harry. Jag har verkligen inte tid med all denna skit Max får mig att göra, speciellt inte när VM börjar om några veckor. Försiktigt slingrar jag mig ur Harrys armar och ställer mig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Harry gnyr till och tar tag i min kudde och drar den närmare sig samtidigt som han beskyddande lägger armarna runt den och kramar den. Jag böjer mig ner och ger honom en lätt, lätt kyss på kinden innan jag tar med mina träningskläder och går mot badrummet och byter om och borstar tänderna och håret. Sedan packar jag ner kläder, smink och en handduk innan jag smyger ut ur rummet och ner för den breda trappan mot köket. Snabbt gör jag en chai latte i en to-go mugg och brer en macka. Snabbt snörar jag på mig skorna och låser dörren efter mig, balanserandes med muggen, väskan och mackan i andra handen. Eftersom jag kom hem senast igår står Range Rovern längst ut och snabbt hoppar jag i den och kör mot dansstudion.

Emmas perspektiv.

Blöta kyssar väcker mig från min sköna sömn och jag drar täcket över huvudet för att skydda mina ögon från den starka Januarisolen, Louis måste verkligen skaffa persienner. En stark hand letar sig in under täcket och börjar fjäderlätt vandra över min nakna mage, mellan mina bröst och över mitt ansikte och vidare upp till täckeskanten. "Show me your beautiful face darling" viskar Louis och pussar lätt min näsa. Jag gör en ful grimars och drar sedan upp det varma duntäcket till nästippen. Louis lägger huvudet på sned innan han ger mig en svårtydad blick. "What?" grymtar jag fram och kollar på honom med ena ögat öppnet."If this is how you are after a calm night, I'm gonna have to be a bit rougher on you" säger han och blinkar med ena ögat. Jag känner hur hela min kropp vaknar till direkt och hur späningen i min mage växer. Långsamt ger jag honom vad jag hoppas är en förförisk blick och ler sexigt mot honom. "Wanna show me how rough?" säger jag och med de orden drar Louis bort täcket från min nakna kropp och börjar kyssa mig hungrigt.

Leendet som lekte på mina läppar speglade precis vad jag kände för tillfället, ren och skär lycka. Ingenting skulle kunna få bort det från mina läppar eller förstöra mitt humör. Morgonen hade börjat perfekt och nu var jag påväg, hand i hand med Louis mot Starbucks för att äta frukost. Kylan bet i kinderna på oss och snön slaskade runt våra skor. De kala träden som stog utsatta längst gatan vi gick på fick mig att tänka på gamla, börja gubbar som stod och rökte. Då och då kom en kall vind men annars var det riktigt behaglit i solen. När vi svängde runt hörnet och mina ögon såg starbucksskylten gav min mage ifrån sig en hög gurgling. Louis gav mig en road min och jag räckte ut tungan mot honom. När Louis tryckte upp dörren med handen som inte höll i min plingade det lågt, några personer kollade av reflex hitåt medans andra lugnt fortsatte äta sin frukost. “Love what do you want?” frågade Louis och drog med mig fram mot kassan. “Chai latte and a sandwich” svarade jag och snörpte på munnen. Redan hemma hade Louis vägrat att gå om inte han fick betala, jag sa emot men i slutändan blev det så att jag lämnade min plånbok hemma. Det kändes konstigt att hemma varken var mitt lilla hus i Sverige eller mitt och Karros hus här, jag hade liksom aldrig tänkt på att bo ihop med någon annan än henne dom närmsta åren iallafall. Minst sagt stökigt killar, som råkar vara i bandet jag fangirlat över några månader tidigare. “Here’s your order sir” kassörens röst drog mig tillbaka till nuet. “Here Em, take your stuff” Louis räckte mig mina grejer medans han greppade sina. Jag vände mig om och skulle gå mot ett ledigt bord längre bort när jag gick rätt in i någon. Någon som fick min varma dryck över sig och gav ifrån sig ett öron bedövande skrik. Den någon var ingen mindre än Eleanor. “Fan” svor jag tyst. “Oh you” sa hon med röst fylld av avsky och hat. “Yeah me” sa jag. “And me” Louis slöt upp vid min sida. “Great, first you take my boyfriend and then you’re still not happy enough so you decide to pour this over me” sa hon vasst. Nu kollade alla som satt inne på Starbucks på oss, några tjejer i femton års åldern såg ut att känna igen Louis då de höll på att spricka av uppspelthet. "I truly am sorry Eleanor, I didn't mean to pour it over you" svarade jag henne ärligt. Hon gav mig en giftig blick och skulle precis säga någonting när en lång, biffig, blåögd blond man stiger fram och ger henne en kyss på kinden. Sedan låter han blicken vandra över hennes kropp och när han får syn på kaffefläcken på hennes vita tröja får han ett lurigt uttryck i ansiktet. "I think you have to change that shirt Babe." El ger honom ett äkta leende som får hennes ögon att tindra och hennes ansikte att bli det vackraste av vackraste. Hugget i min mage är inte sexlust denna gången, utan ren och skär svartsjuka. Hur kunde Louis någonsin lämna någon som henne för mig? Hon är ju flera tusen gånger vackrare.

Senare på kvällen

Snabbt hällde jag ner de färdigstekta köttbullarna i ugnsformen och stängde luckan innan jag hällde ner tio nya i stekpannan. "Do you need any help?" Harrys röst fick mig att hoppa högt jag pipa till av rädsla. Jag skakade snabbt köttbullarna i stekpannan innan jag tog nickade mot grönsakerna. "You can help me with the salad" Säger jag med ett litet leende och Harry nickar snabbt innan han ställer sig och börjar skiva tomater. Tystnaden som brukar vara bekväm mellan oss är spänd och jobbig och jag kommer på mig själv ett flertal gånger med att stå och trumma med min fot i klinkergolvet. När köttbullarna har fått den perfekta stekytan öppnar jag sanbbt ugnen och lägger in de i formen för de ska hålla sig varma till servieringen innan jag häller i några nyrullade råa i den varma stekpannan, de fräste till började sedan stekas. “Emma, can i talk to you?” frågar Harry försiktigt och jag vänder mig mot honom. “Of course” säger jag med ett leende som snart suddas ut när jag ser hans ledsna och oroliga min. “What’s wrong Harry?” frågar jag oroligt och skjuter bort stekpannan från plattan och går fram och lägger armen om honom. Snabbt leder jag bort honom till köksbordet där han får sätta sig på en stol och sedan sätter jag mig på huk framför honom och tar hans händer i mina. “I think Karolina is cheating on me” säger han lågt, så lågt att jag nästan inte hör det. När jag förstår vad det är han säger spärrar jag förvånat upp ögonen och jag känner hur min mun faller öppen. “What?” utbrister jag. Harry nickar bara ledsamt och jag skakar förtvivlat på huvudet. “Have you spoken to her about it?” Åter igen skakar han på huvudet. “I’ve know Kar for since forever and she has never cheated on anyone before, that’s not the kind of person she is. Are you sure about it?” Frågar jag honom förtvivlat. Han rycker på axlarna samtidigt som han nickar och jag ser på honom att det är något mer han vill säga. “What is it Harry?” frågar jag så snällt jag kan och jag ser hur en tår smiter ner från hans öga och rinner ner över hans kind. “Yesterday i acientally saw that she got a text from max, I didn’t mean to it just happend. and then i couldn’t stop the feeling that something was wrong so I tramslated it at ggodle translate and, and, and it stood ‘same time and place tommorrow, Max’ and now I don’t now what to believe or to do! What is she is actuallt cheating on me!” jag höll upp handen för att tystna hans babbel och han avbröst sig själv och andades högt och snyftade då och då till. Försiktigt sträckte jag mig fram och torkade bort hans tårar. “Harry, everthing is okey, Karro would never cheat, espassily not on you and if she decided to cheat she would never do it with Max, she hates him to much after everything he put her through.” Harry kollade upp på mig med ledsna ögon. “You really think so?” Hoppet i hans röst var hjärtkrossande och om jag inte varit 100% säker på min sak hade jag inte sagt vad jag gjorde. “I know so”

Karolinas perspektiv - senare på kvällen

Jag drog jackan tätare om min lilla kropp men vinden och snön fortsatte och yra runt omkring mig och jag snabbare på stegen ytterligare för att komma fram till min destination snabbare. Snabbt svängde jag ifrån huvudgatan och in på en sidogata. Efter ett tag kom jag fram till en liten grindmellan två hus som jag puttade upp och försvann in igenom. Långsamt gick jag genom den mörka gränden in till det lilla torget som på sommaren brukade ha uteserving. Plingandet fyllde det tomma cafet när jag puttade upp dörren och smet in. Snabbt gick jag fram till disken och bad om en varm choklad och en cibatta och betalade kassörskan. När jag fått chokladen och mackan vände jag mig om och lät blicken glida över den lilla serveringen. Där satt han, i samma hörn, på samma stol, precis som igår.

Vi ber 10000 gånger om ursäkt för den långa väntan, varken jag eller Emma har haft tiden, orken eller motivationen att skriva.

Tiden är det skolan som tar upp, både för mig och Emma och orken, ja det är vårt problem men motivationen, jo den kommer från er läsare. Vi ser att folk tittar in här och läser så något både jag och Emma undrar är Var har alla kommentarer tagit vägen? Innan fick vi ihop alla kommentarer vi bad om på kanske en halv dag, nu får vi bara 1 på fem dagar, har delarna blivit sämre eller varför kommenterar ingen? Vi har varit snälla och tagit bort gränserna på de två sista kapitlerna men jag, Erica, tycker inte det är kul och skriva då ingen ger mig respons, så snälla, kan inte alla bara vara jättegulliga och ta er tiden, någon minut bara att skriva en liten rad om vad ni tycker om novellen och vad vi kan förbättra. Skulle bli jätteglad.

Pussar Erica.

Nästa del kommer när vi har fått in respons, så typ 5 kommentarer, så är det bara denna gången... :/

P.S hoppas alla hade en underbar Valborg! Jag var på fest hos en kompis och det var grymt! xx

They don't know about us - del 76

2013-04-27 // 22:43:00 // They don't know about us - avslutad

Från: Dolt nummer - 20.22

Bara inse fakta stumpan, du är dömd och kommer aldrig kunna få eller kunna vara lycklig med någon annan än mig. Hur mycket bevis ska du egentligen ha? M

Till: Dolt nummer - 20.24

Fine Max gör vad du vill med mig. Allt är över, du vinner, jag ger upp, jag förlorar.

Emmas perspektiv - 29 Januari

"Are you sure this is a good idea?" frågade Danielle nervöst. Alla gav mig en nervös blick som sa att dom var lika osäkra på det här som Danielle var. "Home in Sweden her family always woke her up with singing the birthday song" protesterade jag. Även om jag inte visade det så var jag lika nervös över det här som dom andra, Karolina hade inte varit sig själv sen barnet dog, vilket man kan förstå, och ingen hade riktigt våga prata med henne. Både Harry och jag hade försökt men det hade slutat med att hon fick ett raserianfall.

"But won't she get all mad and stuff?" frågade Niall.

"We don't know that, but she have to know that we are here for her" sa Harry bestämt.

"How about you then, don't you need someone there for you?" Zayn's fråga fick Harrys redan ledsna ögon att bli ledsnare.

"Let's not talk about that now" avbröt jag snabbt, det sista vi behövde var någon mer som skulle få ett raserianfall. Dom nickade och gjorde sig klara för att gå in i Karro's rum. Jag räknade tyst till tre innan jag öppnade dörren och kollade in, allt var svart vilket tydde på att hon fortfarande sov. En blick mot dom andra och vi började sjunga i kör.

"Happy birthday to you, happy birthday to you-" det var nära att jag hade börjat sjungit 'ja må hon leva' men kom på mig i sista sekunden.

Karolina satt sig yrvaket upp i sängen och kollade på oss med först mordisk blick, barnet gjort att hon inte var lika sur när hon vakna men hon kunde fortfarande ha ett riktigt dålig morgon humör. När hon fattade vad som hände sprack hon upp i ett stort leende och vi alla pustade ut lite. Vi avslutade sången och lade alla presenter framför henne på sängen.

"Thank you guys" sa hon glatt och kramade om oss en och en.

"Now open your presents" bad Louis exalterat. Hon bara skrattade åt honom innan hon började öppna presenterna en efter en. Ifrån mig och Louis fick hon ett presentkort på forever 21, från Liam och Danielle fick hon ett par gulliga ballerina skor och en tröja, från Niall och Zayn fick hon ett presentkort på nandos och en ring. Tillslut var det bara Harrys present kvar, av honom fick hon ett halsband med ett hjärta hängande längst ner. Hon blev alldeles tårögd och gapade stort.

"Thank you all" sa hon och kramade om oss igen. Spridda 'you're welcome' hördes från alla innan jag gick fram och kramade om henne.

"Grattis" viskade jag och gav henne sedan en kyss på kinden. Henne blick var fortfarande tårögd men leendet som lekte på henne läppar var äkta. Karro vände sog mot Harry med en sårad min. "No birthday kiss?" sa hon med ynklig röst och hängde läpp. Harry gick snabbt fram till henne och gav henne en busigt leende och böjde sig fram och gav henne en djup kyss. När de efter tio sekunder fortfarande inte hade avslutat kyssen reste jag mig upp och viftade med händerna för att alla skulle förstå att de skulle lämna rummet. Precis innan jag skulle stända dörren vände jag mig omhalvropade "breakfast is served downstaires." Karro lyfte handen från Harrys krulliga kalufs innan och viftade åt mig att försvinna och jag skyndade mig att stända dörren med en ganska ljudlig smäll.

30 minuter senare

Karros höga skratt hördes från trappan innan hon syntes men snart trippade hon in tätt följd av Harry in i det stora köket. Hon var klädd i en stor tröja fylld med massa olika mustacher och ett par svarta skinnyjeans som jag visste hon älskade eftersom hon gillade hur hennes rumpa såg ut i dem.

"Shit I'm hungry" utbrast hon och slog sig ner på sitt vanliga ställe vid borde. Energin strålade ut från henne och henne leende fick mina mungipor att dra sig uppåt. Hon tog en av pannkakorna som jag hade ägnat hela morgonen åt att stå och steka. "Wow Emma, blåbär i också man tackar man tackar" sa hon och blinkade åt ena ögat åt mig. Jag skrattade åt henne innan jag pussade i luften mot henne. "Allt för dig babe" Hon skrattade åt mig och la på lite sylt på pannkakan innan hon rullade ihop den. Samtalsämnerna avlöste varadra och det flöt lättsamt på och för en gångs skull var Karro den som pratade mest, jag hade inte sett henne såhär glad sen... sen dagen innan Gabriella dött. När hon plötsligt ställde sig upp blev jag rädd för att hon skulle dundra iväg och hon såg roat på mig. "Emma chill, today is the best of days. I'm just gonna go take my milk from the fridge. Do you se me, im walking" skrattade hon fram ovh började oändligt långsamt gå mot kylen. När hon vände sig med ryggen mot oss såg jag hur Louis höll ihop fingrarna i sextecknet mot Harry. "Did you?" mimade han och sen drog han fingrarna fram och tillbaka med ett snuskigt leende på läpparna. Harry som höll på och bre sin macka fick ett arg uttryck i ansiktet innan han kastade smörkniven över bordet så den landade precis i Louis hår innan den gled ner över hans ansikte. "uuueeeekkkk!" skrek Louis och jag, Niall och Zayn bröt ut i gapskratt direkt. "omg Louis that sounded so girly" skrattade Karro när hon satte sig ner på sin stol. Danielle och Liam stämmde också in och snart låg alla halft över bordet och skrattade medan Louis satt där med en trumpen min. När vi slutat skratta gav Louis Harry en mördarblick och vände sig mot Karro. "Tell your boyfriend that it's not okey to throw things people" Karro vände sig mot Harry med det enda ögonbrynet höjt och med ett roat leende på läpparna. "He started it" sa Harry och gjorde sin jagärsåsötsådukanintevaraargpåmig-blick. Karro gav Harry en snabb puss och vände sig sedan Louis och hytte med fingret. "Behave." var allt hon sa innan hon skruvade av korken och började hälla upp sin mjölk. Louis räckte ut tungan åt henne men det resulterade i att Harry blixtsnabbt tog upp korken och slängde den på Louis. Louis tog upp sin macka och skulle precis kasta på Harry när jag bröt in och fångade hans hansled i ett fast grepp. "No Louis" sa jag seriöst och lade på ett pokeransikte för att inte börja skratta åt hans trumpna min. Han gav mig en sur blick inna han släppte ner mackan på tallriken och tog en pankaka till. "Kar can you get the sugar from the cabinet please" sa han till karro som snabbt reste sig upp och gick för att hämta sockret. Jag satt och tuggade min macka när en manikyreran hand grep tag i min. "Emma, isn't that the babycloset?" viskade Danielle panikslaget i mitt öra och jag såg upp på Karro. Paniken forsade genom min kropp när jag såg vilket skåp hon tänkte öppna. "Karro no!" skrek jag, Danielle och killarna tillsammans men det var försent, hon hade redan öppnar skåpet. Mitt hjärta föll ner i magen på mig när jag såg hur hon satte handen framför munnen och hur hennes ögon fuktades. Snabbt vände hon om och rusade därifrån, hennes steg ekade i trappan och vi alla satt tysta i köket. "Fuck" svor Harry lågt innan han reste sig upp och sprang efter henne. Helvete detta var inte bra, varför skulle hon öppna skåpet med Ellas gamla babysaker? Vi hade inte hjärta att slänga det så vi hade bara proppar in allt i ett ledigt skåp i köket sålänge. Nappar, välling, nappflaskor, blöjor, skåpet svämmade över av bebissaker, Gabriellas bebissaker. Steg hördes plötsligt i trappan och jag sprang ut till hallen. Där stog Karro och knöt på sig sina converse med tårarna hotandes att svämma över. "Jag kommer hem vid fem eller något" var det enda hon sa innan hon ryckte upp dörren och kastade sig ut i den dunkla januarimorgonen.

Harrys perspektiv

Timmen efter att Kar stack så hade alla deppad, speciellt Louis eftersom han kände att det var hans fel. Det hade vi alla sagt emot flera gånger, vi borde helt enkelt ha gömt sakerna bättre. Klockan var nu tre på eftermiddagen och dom hade bett mig hämta hem Karolina. Med tanke på väskan hon packat ihop innan hon stack så chansade vi på att hon var i dansstudion Danielle visat henne förut. Så jag gick ut och hoppade in i min nya silvriga Porsche, Range Rovern stod inte i garaget så Kar hade förmodligen tagit den. På bara några minuter var jag framme vid studion, jag parkerade bilen och gick sen in genom dörren. Jag kollade in i dom olika danslokalerna innan jag äntligen såg henne inne i en av dom. Tyst smög jag in och ställde mig och kollade på. Hon rörde sig så grasiöst och rytmiskt till musiken, jag har kollat på Danielle när hon och hennes grupp har dansat men aldrig har jag sett någon dansa såhär. Hela hon flög fram över golvet och slängdes åt alla möjliga håll, hon snurrade och hoppade och samtidigt såg hon änglalikt vacker ut. Och hon såg lycklig ut, även om hon var glad imorse så var hon inte såhär lycklig. Jag rycktes ur mina tankar av att musiken försvann, det tog jag som min chans och gick mot henne. När hon tog upp vattenflaskan för att dricka slingrade jag armarna runt midjan på henne, hon blev stel men efter ett tag slappnade hon av.

"What are you doing here?" frågade hon och log mot mig.

"Can't I come and see my beautiful girlfriend dance?" Svarade jag och spelade ledsen. Hon bara skakade på huvudet och pussade mig på kinden.

"No mouth?" frågade jag.

Hon ställde sig på tå igen och kysste mig mjukt på läpparna den här gången, hennes läppar masserades lätt mot mina. När hennes läppar lämnade mina log vi båda stort och jag tog hennes hand i min.

"What kind of dance where you dancing before?" frågade jag nyfiket.

"My old dance groups competition dance" förklarade hon. Jag bara nickade till svar, jag hade kollat på bilder från någon tävling som hennes grupp och hon dansat i. Jag har även kollat på någon video och jag kan utan tvekan säga att dom är bra, riktigt bra.

"C'mon, pack your stuff so we can go home" jag lyfte upp hennes väska och var påväg att börja gå mot utgången när hon tog tag i min arm och drog mig tillbaka.

"I'm not leaving Harry, I have to practise more" sa hon bestämt.

"Love, from what I saw you know that dance as your own hand. You don't need to practise more" sa jag och försökte få med henne mot utgången.

"Harry no, I'm staying." sa hon och tog väskan ifrån mig. Jag kollade snopet efter henne när hon gick ut på dansgolvet igen.

"If you want to stay and watch that's okey, but I'm not going home with you now" var det sista jag hörde innan hon startade musiken igen. Jag stannade och kollade ett tag men efter att ha sett henne dansa samma dans ett antal gånger tröttnade jag och gick ut till bilen för att åka hem igen.

Senare på kvällen

Alla satt som fast frusen i soffan men blickarna klistrade på tv:n där den fjärde paranormal activity filmen visades. Just som tjejen i filmen ska öppna en garderobsdörr smäller ytterdörren upp och alla hoppar en meter upp i luften. Karro kommer inrusandes i vardagsrummer och Emma lutar sig fram och pausar filmen. "Var i helvete har du varit? Klockan är fucking halv tio och Harry skulle hämta dig vid tre!" Jag förstår inte vad hon säger bara att något är fucking något. Hoppas det inte är Karro som knullar någon, hon skulle väl inte göra något

sådant? Inte mot mig. "Jag har bara tränat" svarar Karro och jag önskar för säkert miljonte gången att jag kan svenska så jag förstår vad de pratar om. Emma ska precis öppna dörren när Karro böjer sig ner och plockar upp sin stora bag från golvet. "Guys I'm exhausted so I'm gonna hit the shower and go to bed" säger hon och börjar gå mot trappan "don't forget to eat something" ropar Emma till henne och Karro släpper väskan på golvet och vänder tillbaka mot köket. Tystnaden lägger sig över rummet och som så många andra gånger på sista tiden är den otroligt spänd och jobbig. Jag hör hur Karro slår igen skåpsluckor och hur kylskåpsdörren öppnas och stängs innan hon kommer ut till köket igen med en macka i handen. "Goodnight guys" säger hon innan hon plockar upp den från golvet och går mot trappan. Emma startar filmen igen och jag är snart helt uppslukad av filmen igen. Så småningom är filmen slut och jag reser mig stelt upp. "I'm gonna hit the sack, goodnight" säger jag och börjar gå mot trappan. Killarna ropar ett goodnight tillbaka och likaså Emma. Försiktigt öppnar jag dörren till mitt och Karros rum. Förutom den tända lampan på nattduksbordet är rummet mörkt och Karros lugna oc djupa andetag hörs från sängen. Snabbt går jag in vårt badrum och borstar tänderna innan jag går tillbaka ut till Karro och klär av mig så jag bara har kalsongerna på mig. Jag lägger in mobil på nattduksbordet och råkar av misstag putta ner Karros från det. Snabbt skjuter jag ut foten så den studsar på foten innan den når golvet men det låter ändå och jag svär tyst. Snabbt plockar jag upp den och trycker på hemknappen fär att se att den inte gått sönder. Skärmen är hel och hon har fått ett sms, dick förstår jag ingenting av det så jag antar att det är på svenska. Jag ska precis lägga ner den när namnet sist i meddelanadet fångar min uppmärksamhet. Max. Killen som hotade, försökte våldta och nästan dödade Karolina förra året hette Max. Klumpen i magen får mitt samvete att tystnade när jag tar upp min mobil och går in på google translate. Snabbt skriver jag in meddelandet.

Samma tid och plats imorgon, Max.

Same time and place tomorrow, Max.

Mitt hjärtar bankar hårt av rädsla och jag fryser till en staty där jag står, Karolina skulle väl inte vara otrogen mot mig? Hon skulle väl inte göra något sådant mot mig?

Hahahah reser blir reser baklänges HAHAHAHAH (min humor)

Dudum skulle Karolina kunna göra något sådant mot Harry? Är Harry sur på Louis efter sexpikarna och kommer Emma någonsin få se sin gamla vän Karro igen? Kommentera för att få svaren i nästa kapitel av they don't know about us.

They don't know about us - del 75

2013-04-24 // 22:17:00 // They don't know about us - avslutad

"Someone call an ambulance!" skriker Harry åt dom, och Liam tar direkt upp sin mobil och går iväg från oss, förmodligen för att han inte hör något över mina skrik och min högljudda gråt.

Emma springer genast fram till mig och drar in mig i en hård kram. Även om jag vet att hon slits itu på insidan visar hon det inte så mycket eftersom hon vill vara stark inför mig. Men just nu kändes det inte som om något skulle kunna hjälpa mig just nu, jag kände mig hopplös. Jag är hopplös! Jag gjorde Harry såhär olycklig, om jag inte blivit med barn hade han inte mått såhär dåligt nu. Allt är mitt fel.

Emmas perspektiv - senare samma dag

Jag tittade mig omkring i det tomma väntrummet. Väggarna var sorgset gråa och tavlorna på väggarna med blommor och gamla målningar på gamla människor får mina tåras åter igen. De är döda, lika döda som Gabriella. Jag känner hur en stark arm läggs runt mina axlar och snart sitter jag i Louis knä ihopkurad till en liten boll. Dörrarna till undersökningsrummet öppnas och ut kommer en doktor klädd i vit rock med en skrivtavla i handen. Han ställer sig framför våra stora grupp som tar upp halva väntrummet, varför har de ens väntrum på ett bårhus?

"Who of you are Harry Styles and Karolina Samuelsson?" frågar doktorn och Harry kollar upp från Karros hår. Hon sitter som jag, uppkrupen i Harrys famn och gråter. Harrys rödsprängda ögon kollar fram och tillbaka mellan doktorn och oss innan han tar ett djupt andetag och öppnar munnen för första gången sen vi kom hit. "It's us"

"We have the babys testrealut back. Do you wanna take it in my office or here?" "let's just take it here" svarar Harry honom och jag ser hur hans grepp hårdnar om Karro. "Well" säger doktorn och tar fram en stol. "The thing that happend to your babys is that she encountered infant babydeath, it's a thing that happens way to much according to me but there's sadly nothing we can do about it." Karros huvud flyger upp från harrys hals och tårarna som rinner ner för hennes kinder får min hjärta att ramla ner i magen. Hennes ögon är röda och rösten sprucken när hon knappt hörbart viskar fram orden. "So it was like set from the start, like a disease. She was ment to die?" Doktorn skakar snabbt på huvudet. "No no no it's nothing somebody can have control over, exept Gos" lägger han till och går fram och ställer sig framför Karro och tar hennes händer i sina. Först då märker jag hur gammal han faktiskt ser ut att vara, hans hår skiftar i grått och hans ledsna ansikte ser ännu äldre ut. "Sometimes things happend in life that nobody have control over and this is one of those things. This wasn't your fault" säger han och ser rakt in i henne ögon. Någonting faller på plats i hennes blick och för första gången på hela dagen sen vi hittade Gabriella slutar hennes tårar att rinna. "You really think so?" säger hon. Den andra meningen hon yttrat på hela dagen det också. "I'm really sorry about your lost and your baby but go home and get some sleep, it's the best thing you can do for now." Karro reste sig upp och drog med sig Harry och började med snabba steg gå ut ur bårhuset, jag förstod henne jag ville inte heller vara här mer än vad som behövdes. Vi andra reste oss upp och när vi skulle gå vände sig doktorn mot oss. "It will take time for them to get over the lost of their first baby and just at the age of a few days. But remember, they still have to live and do things. It's hard to lose somebody and it's even harder to lose your child so just be there for them" och med de orden vänder han sig om och går in genom svängdörrarna han bara minuter tidigare kommit ut genom medan vi går mot dörrarna där en stort antal fans väntar, vafan Harry och Karro har precis förlorat deras dotter. Vemfan tror dom att dom är som står där ute och ber om några jävla bilder?! Ilskan pumpar genom min kropp när jag stiger ut till den skrikande folkmassan på tjugo tjejer.

Louis perspektiv.

Jag ser på Emma att detta inte kommer sluta bra när hon med snabba steg går fram till de skrikande tjejerna. Alla höjer sina mobiler och kameror mot henne och jag börjar springa fram men det är försent. "ARE YOU FUCKING HEARTLESS?! HOW CAN YOU EVEN CALL YOURSELF "DIRECTIONERS"! HARRY AND KARRO JUST LOST THEIR FUCKING CHILD AND YOU WANT TO TAKE PICTURES WITH THEM. DO YOU HAVE A HEART! SHAME ON YOU!" Jag tar tag i hennes midja och snurrar runt henne. Ilskan bubblar i hennes ögon och jag vet att om jag inte får in henne i bilen kommer detta bli så mycket värre än det redan är. "Emma lets go now" säger jag lågt och tar tag i hennes händer och börjar dra henne mot den stora svarta vanen. När hon gör motstånd lägger jag snabbt den ena handen under hennes rumpa och den andra på henne rygg och lyfter upp henne i sätet innan jag också hoppar in. Jag hör hur någon skjuter igen bilen och sekunden efteråt börjar bilen rulla. Jag skannar snabbt av bilen så inte Karolina och Harry sitter här inne men det är bara jag, Emma, Liam, Niall och Paul som kör bilen. Snabbt vänder jag mig mot henne. "What the hell where you thinking? I know it was the right thing to do but you can't go and fucking scream at our fans like that. That's probably spreading all over the internet as we speak" utbrister jag argt och Emma ger mig en arg blick. "Karro is my best friend since forever, some stupid teenage girls will get over it, they will get over it. Kar is as fragile as an icesculpture, she will never in her life, get over this" halvskriker hon tillbaka till mig. "She just lost her fucking baby and some stupid teenagegirls wanted to take a picture with her and Harry. I can't believe you! Whos side are you really on?!" fortsätter hon. Jag tystnadr då jag inser hur sant det faktiskt är. Om jag inte hela min karriär har fått det inprintat att behandla fansen med respekt av både management, Simon och Paul hade jag förmodligen reagerat på precis samma sätt. Jag suckar tungt. "You are probably right" börjar jag och Emma ger mig ett nöjt leende. "But it still wasn't right to scream at them like that. Can you imagine the papers tomowwor. I don't know what will be the biggest news. That Harry and Kar lost their baby or that Louis Tomlinsons girlfriend went over the edge and screamed at the fans." säger jag och Emmas min förändrats snabbt när hon inser hur mycket sanning det ligger i det jag säger. Jag tar upp min mobil och ögnar igenom min spellista. Just nu vill jag bara stänga ute världen totalt och det finns bara en låt för det.

En halvtimme senare rullade vi upp för uppfarten och alla hoppar ut. Med börjda huvuden går vi alla fram och Niall låser upp dörren. "I'll be on my room" säger han tyst och jag kunde höra gråten i hans röst. Liam går upp för trappan utan ett ord och Emma försvinner in i vardagsrummet. Ensam står jag kvar och lyssnar efter dem. Snart hör jag dörrarna stängas på ovanvåningen och det är då alla känslorna från dagen överröser mig. Tystnaden i huset pushar mig över gränsen och tårarna börjar svämma över. Ilskan byggs upp mot mig och jag vänder mig mot tegelväggen i hallen. Jag höjer näven mot väggen och smärtan går som en stöt genom kroppen när slaget möter väggen. Men det är en skön smärta, jag kan kontrolera den och mina slag blir hårdaree och hårdare för varje gång. Varför. Slag. Skulle. Slag. Detta. Slag. Hända. Slag. Oss. Slag. Gång på gång slår jag tills jag inte orkar mer och långsamt sjunker jag ner längst väggen till en boll. Varför?

Karolinas perspektiv.

Tankarna studsar runt i mitt huvud som en påse poppande popcorn. Varför bestämde jag mig för att behålla barnet? Varöfr? Om jag bara gjort något så enkelt som abort så hade varken jag eller Harry har varit i denna sitsen nu. Fan, Harry. Varför var jag tvungen att göra såhär mot honom? Varför kan han inte bara få vara lycklig? Jag borde bara lämna honom här och nu. Jag tar upp mobilen och går in på twitter. Snabbt trycker jag på den lilla fyrkanten med en fjäder i och skriver de två orden som kommer få bestämma min framtid, nu är det upp till alla som läser det att bestämma. Orden jag tweetade var "Should I?" Bode jag lämna Harry och ge honom chansen att få ett lyckligt liv utan mig eller skulle jag stanna och fajta igenom det med honom? Utan Gabriella kändes det bara onödigt, han var inte tvingad att låtsas vara lycklig och älska mig längre så varför skulle jag tvinga honom? Medan jag väntar på att mina mentions ska fyllas kollar jag trenderna. De får tårarna att börja rinna igen men jag försöker blinka bort dem för att se tydligt vad som står.

#StayStrongHarryAndKarolina "HKDirectionersAreHereForYou #HeavenGainedAnAngelRIPGabriella

Jag känner hur mitt hjärta åker upp i halsgropen och tårarna börjar åter igen rinna. Det enda jag vill nu är att få hålla min lilla flicka i famnen igen, ha henne andandes och levande i min famn. Tårarna blir bara fler och fler och min mobil plingar till och snabbt torkar jag tårarna för att åter igen kunna se vad som står.

Från: Dolt nummer - 20.22

Bara inse fakta stumpan, du är dömd och kommer aldrig kunna få eller kunna vara lycklig med någon annan än mig. Hur mycket bevis ska du egentligen ha? M

Till: Dolt nummer - 20.24

Fine Max gör vad du vill med mig. Allt är över, du vinner, jag ger upp, jag förlorar.

Ja jag suger på sånna hära eftertexten och har inget att säga förutom :'( Detta är hemskt och det är jag som skriver det (bra där Erica...)

Vad tyckte ni?

Kommentera

Pussar Erica

1 kommentarer

They don't know about us - del 74

2013-04-22 // 15:53:50 // They don't know about us - avslutad

När han svarade efter tre korta signaler sa han de fyra korta ord som skulle ändra historien totalt. "I need him killed."

Harrys perspektiv - 20 Januari

Jag lyfte försiktigt upp en hårslinga av Karolinas nu lite kortare hår, hon hade för någon dag sen varit och klippt sig så nu nådde hennes hår bara henne lite nedanför axlarna. Det var en stor skillnad men hon var lika vacker, om inte ännu vackrare i kortare hår. Själv så hon att hon kände sig mer bekväm med håret så än när det var långt, man kan även se på bilder i ett av alla fotoalbum dom har tagit hit att hon klippt håret så flera gånger förut när hon var yngre. Karolina andades ut tungt och lade sig tillrätta med huvudet lutat mot min bröstkorg. Idag var första kvällen på väldigt länge vi kunnat göra något bara vi två, det har alltid varit något liksom. Men nu låg vi tillsammans i våran säng och kollade på någon romantisk film, om jag inte minns helt fel så var det The Notebook. Gabriella sov och vi kunde höra hennes lugna andetag från spjälsängen på andra sidan rummet.

"You know that I'm really happy I met you, you've changed my life so much" Karolinas hesa och trötta röst bröt den avslappnade tystnade som låg omkring oss.

"You better be happy for that, I'm increadeble" skämtade jag "To be honest, I couldn't have found anyone better than you. Your the peanutbutter to my jam, you're my other half" jag flätade in mina fingrar i hennes samtidigt som jag sa det. När jag kollade in i hennes ögon såg jag hur dom glittrade utav ofällda tårar.

"Aww Harold, I didn't know you could be that deap" sa hon och log. "I love you" dom tre små orden som fick mitt hjärta att skena varje gång hon sa dom.

"I love you to honey" sa jag och gav henne en mjuk puss på läpparna. Klockan började bli ganska mycket och både jag och Karolina var väldigt trötta så vi bestämde oss för att gå och lägga oss.

Jag låg med armarna omkring henne och hon blåste varma andetag i min nacke, allt var helt perfetk. Tills Ella började skrika.. Jag var påväg att resa sig men hon puttade ner mig igen och lyfte bort täcket från benen och gick fram till spjälsängen. Försiktigt lyfte hon upp henne och gugade henne fram och tillbaka i famnen några gånger innan hon lyfte upp tröjan och blottade ett av sina bröst. Känslan av lust spred sig genast genom min kropp. Hon förde den lilla mot bröstet som girigt började amma. Känslan flödade runt i kroppen i 190. Hennes bröst hade växt ganska mycket pågrund av graviditeten, något som inte gjorde mig någonting. Hon vaggar lite fram och tillbaka, nästan som om hon vet om vad jag tänker och gör allt för att reta mig.

"Harry, don't get all horny now" okej, hon höll definitft på att reta mig.

"How do you expect me not to be, your boobs are huge" skämtade jag, hon bara skakade på huvudet åt mig.

"So sweetie, now." sa hon. Vi hade kommit överens om att Gabriella skulle få lära sig engelska som första språk och sen skulle Karro lära henne svenska allt efter som. Gabriella började gråta och viftade med sina små armar, vilket hon ofta gör när hon är mätt. Karolina går med henne och lägger ner henne mellan oss i dubbelsängen. Som så många gånger förut börjar jag nynna på någon sång. Orden till Little things flöt ut ur min mun och verkade få både Karolina och Ella att somna. Jag tog en bild av dom två, dom bästa personerna i mitt liv.

Karolinas perspektiv - nästan morgon, 21 Januari

Jag slog upp ögonen och känslan av att det här skulle bli en bra dag hade fyllt hela kroppen. Med ett leende på läpparna vände jag mig mot virr varret av lockar som log bredvis mig i sängen, Gabriella låg inte kvar mellan oss så Harry måste ha lagt tillbaks henne i spjälsängen när jag sov. Jag tryckte lätt läpparna mot Harrys vilket verkade få honom att sluta andas lite för när jag drog mig ifrån honom drog han in ett djupt andetag. Jag skrattade lätt försökte jag resa mig men ett par starka armar drog tillbaka mig ner i sängen, jag myste in mig mot hans bröstkorg. Doften av hans aftershave letade sig in i min näsa och jag drog ett djupt andetag.

"What are you doing?" frågar han och hans hesa morgonröst får det att gå rysningar ner för min ryggrad.

"Nothing" svarar jag och försöker låtsas som ingenting.

"If I didn't knew better I'd think you were smelling at me" säger han och även om jag inte ser hans ansikte vet jag att han ler.

"You do smell good" erkänner jag

Han bara skrattar åt mig utan att säga något. Jag krånglar mig ut Harrys grepp och går bort mot Gabriellas säng, hon ser så fridfull ut där hon ligger. Munnen lite öppen, benen lätt särade och hennes lilla bröstkorg som långsamt höjs och sän- nej vänta. Paniken börjar krypa sig på och jag kollar närmare.

"No" säger jag tyst.

"What is it love?" frågar Harry bortifrån sängen.

"No this can't be happening" är allt jag säger.

Jag sträcker ut armarna för att lyfta upp den lilla bebisen, hon är alldeles blek i ansiktet och hennes bröstkorg höjs och sänks inte. Jag lutar mig fram och försöker lyssna efter andetag, men inga hörs. Tårarna tränger fram och jag sjunker ihop på golvet med Gabriella i famnen.

"NO!!!!" skriker jag med tårarna strömmandes ned för mina kinder. Harry är snabbt framme vid min sida och kollar oroligt på mig. Men jag får inte fram något, istället lägger jag ner Gabriellas sköra lilla kropp på golvet och drar upp knäna till hakan. Harry verkar fatta något och kollar ännu oroligare ner på vår lilla flicka, ja eller det som va våran lilla flicka. Han måste också ha märkt att hon inte andades för hans ögon blev blanka och han började mumla saker för sig själv. Jag kan inte tro det, det får bara inte hända. På skakiga ven reser jag mig upp bara för att sjunka ner mot väggen igen någon meter bort. Frustrerat slår jag i väggen upprepade gånger och skriker. Mina skrik måste tydligen ha väcka alla andra som kommer inrusandes i rummet samtidigt mer oro sprider över hela ansiktet. Det tar ett tag för dom att koppla hela situationen och dom kollar mellan mig, Harry och Gabriella flera gånger innan dom fattar.

"Someone call an ambulance!" skriker Harry åt dom, och Liam tar direkt upp sin mobil och går iväg från oss, förmodligen för att han inte hör något över mina skrik och min högljudda gråt.

FÖRLÅT! är det enda jag kan säga, det här är fullständigt mitt fel!

Men min data har laggat sönder och blogg.se appen har slutat fungera ibland, och jag är så ledsen för att ni fått vänta!!!

Ingen kommentarsgräns, men ni vet hur det funkar

/Emma

They don't know about us - del 73

2013-04-16 // 21:16:00 // They don't know about us - avslutad

"If you haven't figured it out already, this little talk stays between us" och med de orden försvann hon. Långsamt gled jag ner för väggen och tårarna rann som aldrig förr, det jag precis hade hört skulle vanligtvis ha gjort mig så arg men de orden, de träffade precis på min ömma punkt, det som jag fruktade allra mest. Jag var inte det minsta arg, bara otroligt, otroligt ledsen och förtvivlad.

Karolinas perspektiv - 16 Januari

Bilens motor spann tyst där jag och Emma for fram över Londons gator. Idag var dagen då vi skulle åka och börja packa ihop vår lägenhet och sedan ta våra saker och flytta in hos killarna på riktigt. Tystnaden låg som en tung slöja över bilen och varje gång jag hade försökt starta ett samtal hade Emma vänt

sig bort från mig och kollat ut genom passagerarfönstret. Harry var hemma och passade Gabriella tillsammans med Danielle och resten av killarna, det var skönt att det åtminstonde fanns en kvinna i huset. "Emma är du okej?" frågade jag henne oroligt för säkert tionde gången. "Ja" var svaret jag fick igen men denna gången skulle jag få ur henne det, hon hade varit låg i två dar nu. "Har du och Louis bråkat om någonting?" Hans namn fick henne att rycka till och hon kollade åter igen ut genom fönstret. "Nej allt är lungt" "Emma jag ser att det inte är okej, snälla berätta så kan jag kanske hjälpa dig" säger jag och ser snabbt på henne innan jag vänder uppmärksamheten mot vägen igen. Hon är tyst i fem minuter och jag börjar känna igen mig mer och mer bland vårt gamla kvarter. När vi svänger in på vår gamla gata öppnar hon munnen igen. "Har du varit inne på twitter?" Jag nickar lite grann, det var kanske en vecka sen senast men jag har inte lagt en tanke på twitter. "Hurså?" frågar jag samtidigt som jag svänger in på vår uppfart och stänger av motorn. "Äsch det var inget" säger Emma och hoppar ut bilen. Snabbt föjer jag efter och fiskar upp nycklarna ur väska. Snart står vi i hallen och jag sparkar av mig skorna. När vi kommer in i köket slår den svaga doften av rosor emot mig och minnen flashar framför mina ögon. Alla dagar med stadig rosleverans, första gången vi träffade killarna, alla filmkvällar vi hade, både ensamma och med dem. När jag ser trappan kan jag inte låta bli att ge den en sur blick, jävla snubbeltrappa. "Jag hämtar några kartonger, gå du upp och börja" säger Emma och försvinner ut till bilen. Snabbt går jag upp för trappan. Vårt sovrum luktar rengöringsmedel och en blandning mellan min och Emmas gamla parfym. Jag lyfter på kanten av mattan och ser den rostbruna fläcken av torkad och försökt bortskrubbat blod. Att trycka undan minnerna har inte varit några problem tills nu men nu kommer allt från den eftermiddagen med Max. Rädslan, hatet, förtvivlan... Alla känslorna kom på en gång och jag kände hu mina ben gav vika och snart låg jag i en snyftande hög på marken, det var också så Emma hittade mig.

"Karro, Karolina är du okej?" rädslan hördes i hennes röst men jag orkade inte lyfte huvudet för att se på henne eller öppna munnen för att svara henne. Varför, VARFÖR var detta tvunget att hända dig? Mig av alla människor på denna jord.

Emmas perspektiv.

Efter att ha släpat upp Karro i hennes gamla säng så hon inte skulle frysa på det kalla golvet försökte jag lunga ner henne. Efter en kvart hade hon slutat gråta och hulka så pass att jag kunde prata med henne och förstå vad hon sa. Ytterliggare en kvart senare hade hon helt slutat gråta och låg bara och kollade upp i taket. Jag kände hur jag behövde få henne att släppa de tankar hon hade och gick och hämtade ett fottoalbum. Snabbt slog jag upp en sida och bilden fick mig att tjuta av skratt. Det var jag och Karro som sexåringar när vi gick påskkärringar runt i Hudiksvall, på den tiden då allt var enkelt och ens största problem var att man inte fick vara uppe längre än till efter bolibompa. Snabbt visade jag henne bilden och hon skrattade högt. Det var skönt att höra henne skratta då jag inte hört ett äkta skratt på väldigt lång tid. Snabbt bläddrade vi vidare genom alla minnen i form av fotton.

Harrys perspektiv

"Boobooboo" daltade jag med Ella mitt hjärta bankade hårt när det såg ut som det ryckte i hennes mungipor. "Guys, GUYS I think she just smiled at me!" Ropade jag ut och allas uppmärkelse vändes mot oss.

"Harry babies dosen't smile when they are five days old. All they do is poop, eat, scream and sleep" skrattade Danielle fram och strök Ella kärleksfullt över kinden. "My little Boo" började jag men jag blev snabbt avbruten av Louis. "Why do you keep calling her Boo Bear and stuff like Boo?! That's my nickname" utbrister han med sårad och sur röst. Jag ger honom en förvånad blick. "I'm sorry, I didn't know you felt like that" säger jag långsamt. "Well I do. The only thing everybody in this house talks about is baby,baby,baby. Baby this, baby that, baby eat, baby puke" skriker han och fläktar med armarna i en arg gest. "Louis please she'll start crying" ber jag honom. Han ger mig en blick bara skriker 'nej, du sa inte precis det där'. "See, SEE THIS IS WHAT I'M TALKING ABOUT!" Skriker han innan han skjuter upp från soffan och går med snabba, arga steg mot ytterdörren. Jag ser mig panikslaget omkring och ger Niall ett tacksam blick när han hjälpsamt sträcker fram händerna för att ta Ella ifrån mig så jag kan springa efter Louis. När jag når ytterdörren hörs ett skrik innifrån vardagsrummet tätt följda av svordommar i Nialls tjocka dialekt. "Danielle take her, she fucking puked all over me!" är det sista jag hör innan jag kastar mig ut genom dörren efter Louis.

Samtidigt - Ingens perspektiv

'Ibland har man ett lyckligt ögonblick och det finns inget som kan komma åt en.' Läste Max i sitt huvud. Texten stod skriven under en tjejs bild på instagram. Om han bara visste hur hans plågande av Karolina som hade jagat henne länge nu helt plötsligt försvunnit ur hennes värld bara genom att titta på några gamla bilder tillsammans med sin bästa kompis. Hans tankar avbröts av den igenkända ringsignalen från skype. Snabbt klickade han på den gröna knappen och startade webkameran på hans dator. Filips bekanta ansikte poppade upp och han spärrade upp ögonen vid åsynen av Max. "Snyggt hår" komplimerade han skämtsamt. Max drog fingrarna genom hans nyfärgade hår och skakade sedan på huvudet för att få det så som han ville ha det.

"Tack tyckte jag behövde en förändring, för polisens skull" sa han seriöst innan hans blick mörknade och han kollade in i kameran. "Jag behöver mer pengar" sa han och tog sedan upp telefonen och instagram igen. Filip tog ett djupt andetag och sa sedan orden han länge samlat mod för att yttra. "Max, jag vill inte vara med längre, visst det började som ett kul skämt och jag hoppades verkligen på att få tillbaka Emma för... för jag älskar henne fortfarande men efter att du tvingade mig köra på Nora, det blev alldeles för mycket. Det var inget jag signade upp för att göra när du frågade mig om jag ville vara med och få Emma tillbaka. Vi hade tur att hon bara bröt benet och fick en hjärnskakning, om hon hade dött, jag hade aldrig mer kunnat kolla mig i spegeln eller möta någon annans människas blick. Dethär är det sista du hör från mig Max, I'm out" och med de orden tryckte Filip på den röda luren innan han raderade skypekontot. Hans ögon blev fuktiga och tårar av lättnad började rinna ner från dem, äntligen var han fri, aldrig mer skulle Max kunna ge sådana order till honom tänkte han samtidigt som han klippte sönder alla olika kreditkort och stängde ner deras bankkonto.

Om han bara visste hur fel han hade...

När Max såg skärmen slockna och alla ljud från datorn försvann gav han upp ett ilsket vrål innan han tog upp den från bordet och slängde den allt han kunde i väggen. Sedan tog han upp mobilen och letade upp nummret, nummret till hans trofasta tredje, hemliga kumpan. När hon svarade efter tre korta signaler sa han de fyra korta ord som skulle ändra historien totalt. "I need him killed."

O my o.O

Har inte så mycket mer att säga förutom att: tell me what you think!

Kan man få 5 tills nästa?

(Jag tycker synd om Emma som måste skriva nästa del :/ suck)

Guys, jag vill bara säga det nu, det är viktigt att ni håller koll på datumen då vi kommer börja hoppa i historien snart!

Pussar Erica :)

They don't know about us - del 72

2013-04-13 // 23:59:51 // They don't know about us - avslutad

Orden som löd: Grattis till tillskottet. Ännu en människa du utsätter för livsfara bara genom att andas. M

Harrys perspektiv - 14 Januari

Snabbt tog jag upp mobilen ur fickan och gav den till Liam som satt bredvid mig.

"Can you please take a pic?" frågade jag och han nickade och slidade upp skärmen. Han lutade sig en bit ifrån mig och Jag lyfte upp Gabriella med ena handen runt hennes lilla, sköra kropp som pryddes av en rosa sparkdräck som vi fått av Gem och lade den andra handen i hennes nacke för att stötta hennes lilla huvud. Snabbt log jag mot kameran och när iPhonens kameraklick ekade genom rummet lade jag snabbt ner henne i min famn igen. Liam gav tillbaka den och snabbt gick jag in på instagram och trycktre på den lilla blå kvadraten med en kamera i och lade in bilden och satte på ett filter som gjorde min hud brunare och mina tänder vitare och Ellas sparkdräck mer rosa och hennes gröna ögon ännu gröna. Jag log mot glatt kameran på bilden och Ellas ögon var nyfiket uppspärrade mot den.

Hello guys! Meet Gabriella, my daugther. Couldn't be any happier, I'm finally a dad! :D x

Skrev jag leendes in innan jag delade den med min twitter och min privata facebook och tryckte på dela. Snabbt gick jag in på twitter innan min feed och mina mentions skulle bli helt översvämmade och kollade runt. Ett tweet fick mig att dra efter andan och svära högt. "HARRY!" hörde jag Karro skrika från köket. "We agreed on no words like that around my baby!" Jag ignorerade henne och puttade med min fot på Niall. "Can you hold her for a sec please Niall" frågade jag honom och sträkte fram Ella. Ett leende växte upp på hans läppar och han tog glatt emot henne och lade henne i hans famn. "Come to uncle Niall" sa han innan han började pipa, gulla och småkittla henne. Ella såg nöjd ut och stängde ögonen och bara några sekunder senare sov hon. Niall hade alltid den lugnande inverkan på henne och jag kunde inte för något i världen förstå hur han, den spralligaste och pratsammaste av alla människor jag mött kunde få henne att somna så snabbt.

"Liam can you please follow me to the kitchen" sa jag och ställde mig upp. Förvånat kollade han upp på mig och gav sin xbox-kontrol till Louis som upptog matchen mot Zayn. Snabbt gav jag ifrån mig ett irriterat stön och började gå mot köket utan honom. Där inne stog Karro och Emma och bakade cupcakes. Eller ja, Emma städade och karro slickade bunken för tillfället. jag gick fram och gav Karro en kyss innan jag satte mig brevid henne på en av de höga barstolarna. Med smaken av Karolina och choklad på min läppar vände jag mig mot Liam som nu kommit in i köket och började prata lågt, nästan en viskning. "Guys, we've forgotten something extremly importent" Alla spärrade upp ögonen och börjde sig fram. Snabbt kollade jag mot vardagsrummet så att ingen var påväg innan jag sänkte rösten ytterliggare. "It was Zayn's birthday the day before yesterday" Karro drog efter andan och gjorde en ono min och Liam slog sig for pannan. "Fuck" drog tyst över Emmas läppar och jag kände hur mina ögon smalnade och jag gav henne en sur blick och jag såg ur ögonfrån om hur Karro gjorde detsamma. "Sorry" sa hon och höll upp händerna innan hon snabbt bytte samtalsämne. "We can always fix a supriseparty" sa hon och jag tänkte efter, det skulle ju kunna funka. "Yeah like you fixed a suprise babyshower just because you forgot mine on Zayn's birthday" sa Karro kallt och jag lade en hand på henne axel. "Karro chill, it wasn't just Emma who forgot. We all did" Hon öppnade munnen för att svara något men Liam hann före. "I think a supriseparty is a great idea and then you guys could finally meet Perrie, she and the girls got home from their tour yesterday and Zayn hasn't stopped talked about how pumped he is for you guys to meet her. I'll go and call her straight away so she can stall him the hole day and we will fix everything." utbrast han och vi alla tre hyssade honom samtidigt som vi alla nickade ivrigt, detta skulle bli så bra.

Emmas perspektiv - klockan 20.00

Denna dagen hade varit en av de stressigaste på länge. Visst hade det hänt mycket på sistonde men då hade åtminstonde någon hållit sig lugn men idag hade alla sprungit runt på antligen stan eller här i huset, förutom Karro. Gabriella hade fått någon slags kolik eller något liknande så hon hade tillbringat eftermiddagen uppe på hennes och Harrys rum skypandes med sin mamma för hjälp och tillslut hade det löst sig så nu sov Gabbi lungt i sin babysäng med en babytalkie som Lou kallade det vid sin sida och den andra stog på vardagsrumsbordet vid Karros fötter där hon låg utmattad i soffan. Jag är bara glad att det var hon som blev gravid och inte jag, jag hade aldrig klarat att fixa allt som hon gör. Mina tankar avbröts av att ett par armar virades om min midja och jag vände mig om och lade armarna och Louis hals och drog in honom för en lång och ljuvlig kyss. Fjärilarna i magen gick bananas när mina läppar mötte hans och ett leende letade upp sig till mina läppar. Vi avbröt kyssen och såg djupt in i varandras ögon. I hans ögon kunde jag läsa så många olika känslor och jag skulle precis öppna munnen när vår imtima stund avbröts av att Liam hoppade bort från fönstret och sprang mot soffan.

"they're here, they're here, they're here" småtjöt han och hoppade runt som ett litet barn. Alla skrattade åt honom innan vi slog oss ner i soffan, fåtöljerna och Niall satte sig i en av sackosäcarna vi släpat ner från övervåningen. Vi skulle inte skrämma honom som vi skrämt Karro och Harry när de kom hem eftersom vi då kanske skulle råka väcka Gabriella men vi hade en plan. Just som jag krupit upp i Louis knä stack någon nyckeln i låset och snart öppnades dörren.

"Hello! We're here" Zayns mörka stämma ekade genom huset. "In the livingroom" ropade Louis med sin brittiska dialekt som fick att vilja kasta mig över honom här och nu. Snart uppenbarade sig två figurer i dörröppningen, den ena större än den andra. Zayn och Perrie. Jag ställde mig snabbt upp och detsamma gjorde Karro och Harry. Liam pausade filmen och Zayn vände sig mot mig. "Emma this is Perrie, Perrie this is Emma, Lou's girlfriend" Jag sträckte fram handen och Perrie tog den löst i sin och skakade den lätt. Hon hade vanliga blå jeans och en rosagul tröja som satt perfekt på hennes smala kropp. Hennes hår var utsläppt och vad jag kunde se hade hon nästan inget smink på sig, hon var en naturlig skönhet. Detta faktum fick mig att känna mig otroligt ful och tillgjord där jag stod med allt mitt smink, puder, foundation, ögonskugga, eyeliner och mascara. Blicken hon gav mig fick mig att känna mig ännu mer tillgjord då den tydde på allt annat än gillande. Den var stel och kall och även om det var ett vänligt leende på hennes läppar så kände jag hur ovilligkänslorna gick från hennes hand till min. Snabbt släppte hon den och vände sig mot Karro med ett större och vad jag tyckte såg ut som ett äktare leende. "So this is the girl that living the dream, Harry Styles lover and mother to his child. I guess the only thing I can do is to congratulate" sa hon med skämtsam ton och skakade även Karolinas hand. Karro rodnade och kollade ner i matten men en liten putt från Harry fick henne att se upp igen. "I guess" sa hon tveksamt och Perrie skrattade åt henne och slog undan det med handen i luften. "Should we continue to watch the movie?" frågade Liam och viftade lite med fjärrkontrollen. "Can't we start it over so we get it mate?" frågade Zayn och medan vi satte oss klickade Liam in i menyn och startade om filmen. Efter kanske tio minuter gav Niall ifrån sig ett stön och tog sig för magen, det hade börjat. "O I'm so hungry mates, I'll go pop some popcorns. Emma can you help me carry?" frågade han och såg upp på mig. Jag nickade och ställde mig upp innan vi gick ut i köket. "Okey this is it you ready?" frågade jag när jag tog ur tårtan ur kylen och tände ljusen medan Niall tog fram tallrikar, skedar och en gaffel till Liam. "Lets go" sa jag när alla tjugo ljusen var tända. Försiktigt lyfte jag upp tårtan och sedan viskade jag till Niall. "One the count of three" han nickade och vi gick långsamt mot dörren.

"One"

"Two"

"Three!"

"Happy birthday to you..."

Tre timmar senare

"Thanks again guys" sa Zayn glatt från soffan när jag, Lou, Liam och Niall gick uppför trappan. Karro och Harry hade gått och lagt sig för ett bra tag sedan då de behövde sin 'föräldrasömn' som Karro uttryckte det. "Everything for you mate" svarade Liam leendes och vi andra nickade snabbt instämmande.

Precis när jag skulle krypa ner till Louis under hans sköna duntäckte kände jag hur törsten satte in och jag vände snabbt om och gick ner till köket. När jag kom in hördes ljudet av poppande popcorn och jag såg Perrie sitta böjd över mobilen. "Hello" hälsade jag glatt och ett 'hi' lämnade hennes läppar innan hon kollade upp och mötte min blick. "oh, it's you" sa hon med avsmak i rösten och jag kände hur hela jag krympte ihop, vad hade jag gjort fel?

"I'm sorry if I done something to you Perrie. It was never my intention to hurt you or anybody" började jag försiktigt, jag ville inte bråka så det var lika bra att få det överstökat. Det plingande ljudet från micron fick Perrie att skynda sig dit och ta ut dem. När hon hällt upp dem i en skål vände hon sig tvärt om och stegade fram till mig.

"I want you to have one thing clear here hunny. Eleanor was one of my best friends and now because of you, she's no longer existing in my world. I'm guessing you haven't checked your twitter since you moved back? Well, I'm gonna tell you something then. Everybody loves El and nobody loves you, sorry to break it to you but life isn't the shiny bubble you've imagined. So if you haven't figured this out yet I'm gonna make it clear for you, I don't and I never will like you because you are just as bad as any other mistress, you think you get the love and that it's true and all that shit but guess what, the only thing you do is crush it and Louis will soon discover it and you can go back to Sweden and live your crappy little life there." När hon var klar strömmade tårarna ner för mina kinder och snabbt stegade hon mot dörröppningen där hon stannade och kollade på mig igen. "If you haven't figured it out already, this little talk stays between us" och med de orden försvann hon. Långsamt gled jag ner för väggen och tårarna rann som aldrig förr, det jag precis hade hört skulle vanligtvis ha gjort mig så arg men de orden, de träffade precis på min ömma punkt, det som jag fruktade allra mest. Jag var inte det minsta arg, bara otroligt, otroligt ledsen och förtvivlad.

Tjo guys!

Tack för gratulationerna :D hade en underbar födelsedag!

Kapitlet som jag lovat, hoppas ni gillade det även om det blev lite senare än förväntat!

Ingen gräns men ni vet hur det funkar! ;)

Pussar Erica! xx

They don't know about us - del 71

2013-04-07 // 19:47:34 // They don't know about us - avslutad

"Tomorrow after lunch some time" svarade hon dryg innan hon vände på klacken och lämnade oss. Jag öppnade Karolinas dörr igen och fann henne och Harry kramandes i sängen.

"Bye" ropade jag till dom innan jag stängde dörren och vi började gå längst korridoren mot utgången. I bilen påväg hem berättade jag för killarna om min plan. Dom höll genast med om att det var en bra idé och så fort vi satt fötterna i huset började vi sätta min plan i verket.

Louis perspektiv- 12 Januari

Det igenkända plingandet av dörrklockan vinade genom huset och Emma gav ifrån sig ett tjut innan hon började skrika. "NO! They can't come now, I'm not ready!" Snabbt hoppade jag upp ur soffan och gick mot dörren.

"Chill Emma, Niall promised to us to text me when they left the hospital." Jag öppnade dörren och min famn för Anne och Gemma som stog på trappan. "Welcome welcome" sa jag glatt och fick en snabb kram av Anne innan hon kastade av sig jackan och skorna och sprang in i vardagsrummet samtidigt som hon ropade.

"Are they here yet? Where are my granddaugther?!"

"Mum, take a deep breath, Harrys car isn't in the Garage they're obviosly not here." skrattade Gemma fram samtidigt som hon kramade om mig. Jag skulle precis stänga dörren när jag såg en påbyltad, rödkindad Robin komma plumsande i snön med ett stort packet i famnen. "Hello Louis" hälsade han andfått fram och jag tog snabbt emot det tunga paketet. Ovanpå låg det flera små till och när Robin fått av yterkläderna torkade han svetten ur pannan. "Let's go" sa jag glatt och vi gick in i vardagsrummet där jag satte ner packeten på bordet Emma ställt fram. När jag kollar mig runt om i rummet kan jag inte låta att att le åt synen. Karros mamma och Anne sitter och babblar i den ena soffan och likaså med Karros pappa och Robin i den andra. Henne småbroder ligger på golvet framför tv:en tillsammans med Zayn och spöar honom i fifa. Emma springer runt och fixar de sista detaljerna till Karros sena överraskningsbabyshower och Liam springer efter med en låda med serpentiner och liknande som Emma hänger upp var hon känner för det. Plötsligt ringer Liams mobil och hela rummet faller tyst. "yey, okey" "take your time" "Bye" säger han in i luren och när han han lagt på ropar han högt. "10 minutes people" och klapapr händerna. Skrattet bubblar upp ur mig och jag skrattar högt när jag tänker på hur ycket han påminner om Paul och hans schemahållande. Alla kollar konstigt på mig och Emma vhar ett roat men ändå irriterat leende på läpparna. "You, sounded, exakly, like, Paul" skrattflämtar jag fram och snart skrattar alla utan Liam. Han ger mig en sur blick och räcker ut tungan åt mig och jag lägger handen på hjärtat samtidigt som jag öppnar munnen i en ledsen och förvånad grimars. Sedan går vi tillbaka till att fixa iorning allting. 11 minuter senare rullat Harrys svarta Range Rover in på uppfarten och snabbt släcker Emma taklampan innan vi alla gömmer oss. Gardinerna är fördragna sen länge och jag ser flera utbuvklingar i dem där jag kryper in bakom soffan tillsammans med Emma. Spänningen pirrar genom hela min kropp och likaså glädjen men ändå kan jag inte få bort känslan att vi har glömt något, något viktigt.

Karrolinas perspektiv.

Försiktigt lyfte jag ur Gabriella och hennes bilbarnstol ur framsätet och hängde den i armvecket samtidigt som jag höll den i ett stadigt tag med vänsterhanden. Vi går längs den skottade uppfarten och jag kan inte låta bli att se alla fotavtryck från många olika skor, har huset blivit bombat av fans eller? Niall går lite i förväg med min väska och låser upp dörren. Harry kånkar på bebisväskan vi fick av sjukhuset med lite olika brosyrer och nappar med välling och sånt. Niall ler ett lustigt leende och jag ger honom en konstig blick. När vi kommer in ställer jag ner Gabriella på golvet innan vi tog av oss skorna och borstade bort snön från jackorna och hängde upp dem. Vardagsrummet var mörkt och gardinerna var fördragna och rädslan kröp igenom mig när jag sträckte mig mot lysknappen. Snälla, snälla, snälla låt inte Max vara här. Precis innan jag nådde lysknappen tändes lamporna och rummet fylldes med många olika röster som alla skrek "SUPRISE!" Jag hoppade säkert en meter upp i luften och skrek rakt ut för full hals. När jag tagit in rummet som var pyntat med ballonger och en stor banderoll där det stod 'Congratulations to the girl' hade mitt hjärta och hjärna lugnat ner sig tillräckligt för att höra Gabriellas rädda gråt. Snabbt sprang jag bort till Harry som stod med henne i famnen och försökte få henne att sluta skrika. Med en panikslagen blick gav han henne till migoch jag försökte lugna henne genom att gunga henne lite i min famn men inget funkade, hon bara skrek och skrek. "Harry, why isn't it working, I fed her right before we left the Hospital and we changd the diper too" säger jag panikslaget och jag känner hur tårarna byggs upp i min ögon. Från ingenstans kommer plötsligt ett par välbekanta händer och tar henne ifrån mig. Jag kollar upp och möter mammas lugna blick. "Det är lungt gumman jag tar henne" säger hon och ger mig ett lugnande leende. Lättat släpper jag Gabriella och kollar mig runt i rummet. Mina småbröder står med ett aningens chockat ansiktutryck men när jag håller ut armarna sätter de båda fart mot mig och snart står vi med armarna om varandra i en hård gruppkram. En harkling får oss att släppa varandra och när jag vänder mig om står Harry med Anne och Gemma på vardera sida om sig. Nervositeten slår ner i mig som en blixtnedslag, något som säkert syns i mina ögon då Harry släpper bådas händer och går fram och lägger händerna om min midja och pussar mig på kinden. "Gemma, this is Karolina" säger han och jag sträcker trevande ut handen i en artig gest. Gemma ser på min hand som om den är en farlig hund innan hon tar ett steg fram och lägger armarna om mig istället. "You're my brothers childs mother, I think a hug is more in it's place" säger hon och flinar när hon släpper mig. Jag ler försiktigt tillbaka och vänder mig mot Anne. "Well you already met mum" säger Harry bakifrån min rygg och Anne går snabbt fram och ger mig en kram hon också. Trots att detta bara är tredje gången jag träffar Anne så kan det inte låta bli att kännas som tjugonde. Trots att jag är en otroligt blyg person så lockar hon fram mig själv med en gång och jag känner mig verkligen hemma hos henne. "So where do we hav e my little granddaughter" säger hon när vi släpper varandra. Jag har inte tänkt på det förrän nu men den som tog Gabriella var ju mamma, min mamma! "Mamma!" utbrister jag när jag hittar henne i soffan. Snabbt hyschar pappa mig och när jag ser att han också sitter i soffan piper jag till innan jag springer fram och slänger mig i hans famn. Jag kramar honom hårt och länge innan jag släpper honom och omfamnar mamma hårt och länge. Gabriella ligger och sover i Annes famn nu istället och på ena sidan av henen sitter Gemma och på andra sidan Harry med ett stolt leende på läpparna. "She's so lovley" viskar Anne fram och man hörde hur hennes röst stockade sig i halsen. Jag kan inte bli att le stolt jag också, Gabbi är verkligen underbar.

En timme senare när vi ätit upp tårtan ställer sig Emma upp och slår lite lätt på sitt glas. Människorna som är utspridda i vardagsrummet tystnar och alla vänder blicken mot henne. "As all of you know I gatherd you here for a reason. When Karro got pregnant I promised to give her a babyshower but then all of it slipped out of my mind and I forgot. So here we all are today for her and Harrys' late babyshower." Hon gick fram till ett stort bord packat med presenter och tog upp något som såg ut som en låda med rosa glitterpapper runt. "This is from me and Louis" säger hon och räcker fram den till mig. Jag ger henne ett uppspelt leende och sliter upp paketet med en ork jag inte visste jag hade. Inuti pappersboxen ligger tre olika nappflaskor, ett packet nappar och två olika klädesuppsättningar. "Awe thanks guys" säger jag med ett megaleende. Packat efter packet öppnas av både mig och Harry och även om jag blir tröttare och tröttare för varje sekund har jag inte hjärta att lämna allt och gå och lägga mig i Harrys, nu min också, sköna säng. När alla paket är öppnade sjunker jag ner och skådar det. Louis och Liam är i full gång med att bygga ihop bebissängen tillsammans med pappa som vi fick av Robin och Anne. Av Gemma fick vi lite kläder och ett par Converseskor fast en lite större storlek, som Gabbi kunde ha som sina förstå skor förklarade hon. Av Zayn fick hon en stor nallebjörn och ett par mockasiner. Liam och Niall gav henne lite strumpor, ett packet blöjor och välling och en liten fluffig gosedjurhund som verkar ha blivigt favoriten redan då varje gång den kommer in i hennes syn gurglar hon till och mungiporna rör sig lite uppåt. Av min familj fick vi ett babygym och massa av mina, Fredriks och Niklas gamla bebiskläder plus massa nya också. Mina ögonlock blir bara tyngre och tyngre för varje sekund och jag ska precis somna när Harry sätter sig upp och skakar liv i mig. "Guys thank you for tonight but I think someone is a bit tired" säger han och drar upp mig till ståend läge. "yeah thank you guys." säger jag trött och när Harry böjer sig ner för att ta upp Gabriella klingar den bekanta tonen av ringklockan genom huset. "I'll open" säger jag eftersom jag är den enda som står upp. Snabbt går jag ut i hallen och låser upp dörren innan jag försiktigt öppnar den. Det står ingen på trappan men när jag kollar ner ser jag en kanske 30 cm hög häst ligga på trappavsatsen. Den har en röd ros i sin mun och på lapp fastsatt i örat. Med ett snabbt dunkande hjärta tar jag upp rosen och hästen och vänder på lappen. Mitt hjärta stannar och tårarna kommer på 2 sekunder. Jag läser det igen och igen och igen och tårarna rinner bara mer och mer för varje gång. "Det får inte hända, snälla nej, varför!" viskar jag ut i luften innan jag sätter på mig ett par skor och går mot soptunnan som står vid gatan. Jag öppnar locket och läser den ännu en gång innan jag släpper ner den och springer tillbaka till dörren. Snöflingorna yr och kylan biter i mina kinder men ju längre bort från soptunnan jag kommer desto högre skriks meningen i mitt huvud. När jag kommer in sparkar jag av mig skorna och springer upp till toan och låser snabbt dörren. Jag sjunker ner längs badkarskanten och trycker händerna mot ögonen så hårt att precis allt blir svart och mina ögonhålor börjar värka, men inget kan göra synen av lappen att försvinna från min näthinna eller de hemska ordet att lämna mitt huvud, orden som lös: Grattis till tillskottet. Ännu en människa du utsätter för livsfara bara genom att andas. M

Sådär! Slutet blev typ sugit för min hjärna lägger snart av. Måste plugga religon nu...

Hoppas ni haft en kulig helg, det har jag!

Ni är awesome!

Pussar Erica

5 tills nästa