---

Chocken går som en stöt genom mig och jag tumlar ett steg tillbaka. Va? Men? Hur? Varför?! Hur kan hon inte komma ihåg mig? Varför ska detta hända just oss? Vi har redan gått igenom så mycket, man tycker ju att dramat borde vara slut! Erica kollar på mig med vänliga och oroliga ögon men sedan tar det stopp, det är de enda känslorna som finns där, ingen kärlek, ingen ilska, INGENTING finns där, ingenting som brukade finnas i hennes ögon finns där nu, nu kollar hon på mig med samma vänliga blick som hon kollar på främlingarna som kommer fram till henne på stan för att be om en bild eller autograf. Jag vill inte tro på det, det kan inte vara sant! Frågan är så onödig för jag ser att hon talar sanning, det är så lätt för mig att se när hon ljuger eller talar sanning.

"Are you kidding me? Please Tell me this is some sick joke you guys made up?!" Ericas blick vandrar över killarna bakom mig, hennes blick har fortfarande samma, vänliga blick innan hon möter min blick igen. Hon skakar bara på huvudet, skamset. På en sekund fyller skuldkänslorna mig och jag tar ett djupt andetag för att samla mig. Här har min prinsessa fått minnesförlust och jag står här och skriker på henne, vad för fästman är jag egentligen? 

"I'm sorry." Säger jag tyst men tillräckligt högt för att hon ska höra. Hon nickar bara, fortfarande osäker. "My name is Niall, Niall Horan and I am your fiance." Säger jag lungt så att hon ska kunna uppfatta och ta in varje ord som lämnar mina läppar. Ericas ansikte fylls med chock och misstro, men på samma gång också med glädje och lättnad. Jag kan bara gissa mig till vad som beror på vad. Chock och misstro över att jag skulle vara hennes fästmanoch att hon då inte skulle ha något minne från det och glädjen och lättnaden, ja jag kan bara hoppas på att det är för att jag är en snäll kille och inte en elak psykopat som har kommit för att utnyttja henne, det är i alla fall vad jag skulle känna i detta läget. Jag hör hur dörren öppnas bakom mig och en mörk stämma fyller rummet. 

"Gentlemens, will you please leave us alone, we have some questions and tests to run on miss Hasselberg." Jag vänder mig mot gubben som sagt det, han är medellång men jag är ändå längre än honom med mina 171 cm. Han har en stor mage och tjocka glasögon och jag skulle gissa att han var runt 55. Han ger oss alla en menande blick och tyst börjar vi gå ut ur rummet. I dörröppningen vänder jag mig om och kollar mot Erica, hon sitter med korsade ben och samma chockade ansiktsuttryck och följer mig med blicken till jag försvinner ut i korridoren. Där sätter vi oss alla ner på de fem av de sex solarna som står i där, 3 vid varje vägg. Jag böjer mig fram och lägger huvudet i händerna. Jag känner hur tårarna byggs upp och när jag blinkar börjar de droppa ner i mina handflator och jag rycker till när en hand läggs på min axel. De behöver inte säga något men jag hör hur frågan ligger och tryckeri luften, hur det är med mig, jag kollar upp, rakt in i väggen över den tomma stolen framför mig och med sprucke, livlös röst säger jag den bistra sanningen som får ännu fler tårar att rinna ner för mina ögon. 

"The love of my life didn't even remember my name."

 

De två doktorerna drar fram var sin stol till vardera sida om min säng.

"Okey miss Hasselberg" "Please say Erica" avbröt jag snabbt, det lät så otroligt formellt att de hela tiden sa miss Hasselberg och jag kan inte säga att jag gillade det. Doktorerna nickade lite och fortsatte sedan. "We are going to ask you some questions and we'll see how severe your amneisia is." Jag nickade bara och de lurade sig tillbaka så jag gjorde samma sak, detta skulle nog ta lång tid.

 

En timme senare hade jag svarat på så många frågor att jag var trött i både hals och huvud och yrseln började komma tillbaka. Vi hade matat oss igenom det mesta av min barndom och de flesta personliga frågor jag visste fanns, vissa hade jag ett rakt svar på medan ibland sa det namn jag inte hade en aning om vem det var. Däremot hade de inte pratat någonting om denna Niall som jag så gärna ville veta mer om, om man skulle tro honom var han ju ändå min fästman. Jag tänkte precis kommentera min trötthet, föreslå att vi kanske skulle kunna fortsätta detta om någon timme när jag fått vila lite när en sjuksköterska kom in genom dörren med en bricka med mat i famnen. Hon ställde det på ett bord som hon rullade fram till mig och jag såg hur doktorernaa utbytte en blick av något slag. "Just a few more questions and then we will let you have your lunch" sa den ena innan den andra tog ton.

"How old are you Erica?" "twenty" svarade jag snabbt, glad över att detta snart skulle vara över. "And can you tell us what year it is?" sa gubben och jag tvekade inte en sekund innan jag svarade "twotusendfourteen". De utbytte snabbt blickar, både hade stora ögon innan de skrev i sina block. De lutade sig fram mot varandra och började diskutera något i viskande ton. Förvånad och förvirrad satt jag bara där och tittade på dem, de var väl 2014, eller? De reste sig snabbt upp och började gå mot dörren och fortsatte att diskutera. I dörren vände de sig om och tittade på mig igen. "We will let you eat and then you're going to the x-ray so we can se if you got any braindamages." Jag skulle precis öppna munnen när de tryckte upp dörren och gick ut i korridoren. Den gled igen med ett klick och jag kände mig som en fånge på ett mentalsjukhus, inlåst i sin cell. Jag tittade äcklat ner på den bruna sörjan och tog upp min gaffel och petade lite i det överkokta riset innan jag sköt bort bordet så det stod vid sidan av min säng och tog coca colan och hällde upp i platsglaset. Jag tog försiktigt några klunkar och min mage gjorde efter några sekudner ett högt, gurglande läte. Jag vet inte hur längre jag varit borta men någon apptit hade jag inte. Jag var ju inte dum så jag kunde sätta ihop en del av historien trots att alla verkade vägra att berätta vad som hänt, inte för att jag krävt det, bajs varför hade jag inte kräft att någon skulle berätta varför jag ligger här? Men av vad jag fått ihop av saker jag hört och min vänstra, gipsade arm så hade jag varit med i en olycka där jag skadat huvudet och nu har jag minnesförlust. Jag hade ingen aning om vem denna Niall var och det enda jag egentligen ville var att känna mig trygg, få känna tryggheten i någons armar, att någon skulle hålla mig i sin famn, stryka min rygg och viska i mitt öra att allt skulle bli okej. Jag lade mig ner och blundade och välkommnade sömnen med öppna armar.

 

Jag vaknade av att någon skakade mig och jag slog irriterat upp ögonen. De stora blå ögonen fylldes av lättnad och jag kände hur Niall andedräckt smekte mitt ansikte. Han log mot mig, snällt men ansträngt. "I thought you went back into that coma, I've been shaking you for like five minutes" sa han och jag försökte le mot honom men insidan av min kropp var i uppror, hade jag legat i KOMA?! Hur länge? Och varför? Jag hörde dörren öppnas och en sjuksköterska kom inputtande på en rullstol. "Niall, what year is it?" frågade jag snabbt och hans svar fyllde mig med misstro. Vaaa? Var det 2019 nu? Det kunde inte stämma? I sådana fall hade jag råket ut för denna olyckan för fem år sedan, om inte... om inte jag hade fått en minnesförlust på fem års tid. Sjuksköterskan  hjälper mig ner i rullstolen och kör iväg med mig, genom några korridorer, upp tre våningar i en hiss och sedan efter ytterligare några korridorer kommer vi fram till en vit dörr med en rektangulär glasruta och sköterskan puttar upp dörren och kör snabbt in mig innan hon lämnar mig med där inne. Jag är inte ensam dock, samma två doktorern som 'intervjuade' mig står inne i ett rum bakom en stor glasruta och knappar på en dator och jag vet vad för slags rum jag är i innan  jag ser den stora apparaten tack vara min uppväxt med krokig rygg, vi är i ett av sjukhusets röntgenrum. Den ena doktorn, gubben, kommer ut till mig och kör fram mig till den stora runda rötgenapparaten. "We are going to lay you on this stretcher and roll you into the maschine. Then we will x-ray your head to see if you've cracked your skull or something like that." Säger han och två sjuksköterskor hjälper mig upp från rullstolen. De två stegen det tar för mig att komma fram till båren gör mig utmattad och får mina ben att kännas ännu mer som spagetti. Det är skönt att få lägga sig ner och jag sluter ögonen medan de knäpper på mig olika skydd och liknande för att skydda mig kropp från extra strålning. När båren börjar röra på sig greppar jag tag i sidorna av den håller på att sätta mig upp men sjuksköterskana trcyker ner mig igen. "Lite förvarning om att ni ska börja röra på båren hade ju suttit fint" mumlar jag tyst och lägger mig ner och kollar upp i taket när jag åker längre och längre in i maskinen. När jag kommer hela vägen in ser jag att det sitter en spegel fastklistrad i taket och jag möter min egen blick. Chocken får mig att släppa ut ett litet pip, jag ser inte ut som mig själv! Eller jo, det är ju jag som tittar tillbaka, samma ögon och samma gröna ögonfärg. Mitt blonda hår och raka men ganska lilla nästa och mina rosa läppar, men ändå är jag så totalt olik mig själv av den bilden jag hade i huvudet, jag är så...så... så gammal. Det är det första ordet som ploppar upp i mitt huvud. Att se mig själv och detta otroligt trånga utrymmet får mig att känna mig intryck och instängd och jag känner hur illamående jag alltid får om jag är instängd i små utrymmen kommer och har panik kommer krypandes. Jag försöker åla mig ut men det funkar inte eftersom de har dragit igen någon slags lucka i fotändan. Mitt hjärta slår i öronen och jag känner att jag absolut inte klarar detta längre, jag måste ut, nu. Jag lyfter upp mina armar på varsin sida om huvudet och börjar banka på väggarna. "Let me out! Now! Let me out!" skriker jag gällt och bankar ännu hårdare på väggarna så mina handflator börjar värka. "Let me out! Skriker jag ännu ljusare och då öppnar äntligen de jävla människorna 'dörren' och drar ut mig. jag sätter mig upp och drar av mig skydden och kastar bort de från mig. Mitt hjärta slår snabbt och tårarna är nära att rinna över när dörren slits upp och Niall springer in, jagad av en sjuksköterska. han springer fram till mig och lägger armarna om min skakande kropp. 

"Calm down babe, sch, sch everything is going to be okey. Everything will be okey" viskar han mjukt i mitt öra medan han stryker mig över ryggen. Eftersom dethär är precis vad jag vill höra ger jag efter och låter mig lugnas ner av hans mjuka ton och stadiga hjärtslag. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur mina ögon speglades där inne, de var så kalla, så livlös och framför allt så rädda. Det enda jag kunde jämföra mig själv med var ett rädd råddjur som blivit fångad i en bild starka strålkastarljus och bara väntade på att slutet skulle komma.

 

Jag brister ut i tårarna och Niall drar mig ännu tätare, mellan mina snyftningar hör jag hur folk rör mig sig och hur dörren öppnas och sedan slår igen. Jag begraver mitt ansikte i gropen i Nialls hals och vi bara sitter där tills mina tårar slutar rinna. 

"Please remember me, please remember me Erica"

Nialls ord bryter tystnaden och det enda jag hoppas nu är att jag ska komma ihåg, komma ihåg Niall och mitt liv och att slippa vara så rädd och få åka hem, hem till trygghet och värme, till familj och vänner, till allt sådant. Jag behöber trygghet. jag behöver varme. Jag berhöver min familj. Jag drar mig långsamt tillbaka och fångar upp Nialls händer när de glider ner över mina armar och över mina händer. "I'm really sorry Niall, your name does ring a bell but I can't remeber you." Jag ljuger inte när jag säger så, ju mer jag kollar på honom desto mer får jag känslan av att jag sett honom förut, jag kan bara inte placera var. Jag önskar att det kunde vara nog men det är det inte, jag känner mig inte trygg med Niall, tryggare än med alla andra jag möt hitintills men inte trygg. Så jag ber honom ringa min fasta punkt, dit jag vet att jag kan vända mig för både trygghet och råd, jag ber honom att ringa min mamma.

---

Hej Guys!

 

Som Emma sa är jag i USA nu och det är asgrymt! 

Varmt som sjutton och superkul! Dock messar ju tidsskillnaden upp min kväll och sveriges natt men här kommer del 5 :D

 

Vet inte hur mycket mer jag kommer kunna skriva så ni får hoppas på Emmas lärare, att de är snälla med läxor och prov! 

 

Pussar

Erica xx