bild 1, bild 2, bild 3 

Att kolla på Erica med hennes familj gjorde mig både glad och ledsen på samma gång. Jag var glad att hon och hennes mamma fick en nystart, för även om Erica inte velat inse det förut så behöver hon sin mamma. Och man ser på henne att hon är mycket gladare nu när dom är här, hon ler nästan hela tiden och hon skrattar en massa. Det som gör mig ledsen är att inte jag kunde få henne att göra dom sakerna, jag vill att hon ska le det där underbara leendet när hon ser mig som hon alltid gjorde förut, jag vill att hon ska skratta åt mina otroligt lama skämt som egentligen inte är roliga alls. Det är sånna där småsaker jag saknar allra mest.

Just nu var hennes mamma och pappa tillbaka på hotellet de bodde på, vilket lämnade mig ensam med den nu sovande Erica. Jag ville verkligen inte att hon skulle vakna just nu och se mig sitta här och kolla på henne, då skulle hon förmodligen tro att jag var något creep och så skulle hon aldrig komma tillbaka till mig. Men jag kunde inte förmå mig själv med att titta bort, hon var så otroligt vacker. Hennes långa mörka ögonfransar som ibland fladdrade till lite i takt med hennes ögonlock, nästan som om hon ville öppna ögnen men inte gjorde det. När jag satt och granska alla små detaljer jag gillade hos henne såg jag att hon hade sin mobil i ena handen och så nyfiken som jag var så kunde jag inte låta bli att försiktigt sträcka mig efter den och försiktigt ta den ur hennes händer. Jag skrev in samma kod som hon hade haft så länge jag kunde minnas och kom in på mobilen och såg att hon senast varit inne och kollat på bilder. Just nu var hon på bild 209 av 5467. Det där är en av de små grejer jag lade märke till hos Erica ganska snabbt, hon hatar att radera bilder av människor hon står nära. Så hela henes mobil är fylld av massa olika bilder och album och gör att minnet är fyllt i princip hela tiden. Även fast hon laddat över de på henne dator vill hon inte radera dem. Just den här bilder är av henne vid Kastrup dagen hon flyttade till London. Hon har ett enormt leende på läpparna och står omringad av massa resväskor. Nästa bild är på henne och hennes familj, samma dag, de står och kramar om varandra och hennes pappa ser ut att vara påväg att gråta vilken sekund som helst medan hennes mamam redan gör det. Nästa bild är på henne och hennes bästis Rebecca. De står och kramar om varandra i en bamse kram och båda ser ut att vara påväg att börja gråta.

 

Jag fortsätter att bläddra bland hennes bilder och mitt hjärta brister lite när jag kommer till en speciell bild av oss två. Vi står och håller om varandra och Erica håller upp sin vänstra hand och visar stolt upp förlovningsringen jag för några sekunder sedan trätt på hennes finger. Jag stoppar ner handen i fickan och tar upp ringen och snurrar den mellan mina fingrar. Nästa är en video och jag sänker volymen för att inte väcka Erica innan jag startar den. Det är jag som filmar för jag är inte med i videon och på skärmen spelas det upp en video när Erica rusar in Louis och Eleanors vardagsrum och 'diskret' visar sin förlovningsring. När Eleanor och Jo ser den flyger de båda upp och kastar sig på Erica. Jag kollar upp på Erica och tar hennes hand i min.

"Love I miss you so much! Why can't you just remember me? It kills me knowing you don't know who I am, and I want nothing more than for you to come back for me. Erica I love you with all of my heart and you mean everthing to me, I can't lose you. I just can't. That would be like losing a part of myself, a bigger part of me, the biggest part of me. It would be like someoe riped my heart out of my chest, threw it to the floor, stepped on it a thousand times over and over again and then put it back inside my chest. I can't function without you Erica, you are my life now and I can honestly say that if you don't remember me and I lose you now I don't have anything worth living for." Jag tystnar några sekunderoch bara kollar på henne innan jag fortsätter.

"I'll do everything that's in my power to help you remember me and all of the other boys and girls. I love you so much Erica"

Mina axlar sjönk ihop och samtidigt som en liten lättnad släppte från mina axlar så var den största tyngden kvar. Jag satt där och höll henne i handen och bara kollade på henne när jag helt plötsligt kände mig väldigt iaktagen. Snabbt vände jag mig om och i dörröppningen stod Sara, Ericas bästa kompis och kollade på mig.

"How's your princess?" frågar hon och ordet som så många gånger förut har fått mig att le får mig nu inte ens att känna mig glad inombords. Prinsessa..

Eftersom jag fortfarande håller Erica handen märker jag att hon rycker till och några sekunder senare slår hon upp ögonen och kollar rakt på mig.

 

Jag hade vaknat för en liten stund sen och hade under hela tiden känt trycket av någons hand i min. Handen kändes så bekant men ändå så främmande. Jag hör hur dörren öppnas och någon kliver in.

"How's your princess?" ordet för tillbaka ett minne.

Där slutar minnet och jag kommer tillbaka till nuet, jag slår upp ögonen och möter Nialls blåa ögon. Personen som kommit in i rummet tidigare är en tjej med mörkt, hår som räcker nedanför henne bröst och fallet från mittbean ramar in hennes ansikte på ett sätt som får hennes kindben och ljusa hy att stå ut. Hennes blågröna ögon ramas in av en smal eyeliner och ljusbrun ögonskugga. Hin är kladd i ett par jeansshorts, ett svart, tajt linne som framhäver hennes medelstora bröst och platta mage. När hon ser att jag slagit upp ögonen springer hon fram till mig och armbanden på hennes handled ger ifrån mig ljud när de studsar mot varandra. Hon kastar sig mot mig och omfamnar mig i en jätte kram. Hon måste ha märkt att jag inte kramade tillbaka och var alldeles stel för hon backade genast undan och ber om ursäkt. Sen sträcker hon fram sin hand mot mig och jag greppar den och skakar den vaksamt och försöker klistra på ett pokerface.

"I know you don't remember me but I'm Sara, your best friend." säger hon.

Jag kollar noga på henne, namnet ringer en klocka och det sätter ett ansikte på näthinnan men den passar inte i på den Sara som står framför mig. Den Sara jag ser i mitt huvud är 15 år och har blont, midjelångt hår som ramar in hennes ansikte. Hon har bruna ögon och ett annat leende. Hon ser inte alls ut som hon som står framför mig.

"I'm sorry but I don't remember you, it might help if you told me how we met?" säger jag så trevligt jag kan och försöker hjälpa henne att få mig att minnas henne. Jag gillar Sara direkt, hon verkar vara en snäll och rolig tjej. Man kan se på Niall hur han lutar sig tillbaka i stolen och ler ett vänskapligt leende mot henne att han känner henne så hon måste tala sanning. Niall som sägs vara min fästman skulle väl inte ljuga för mig? Om inte detta är någon slags konspiration som finns här för att lura mig, totalt. 

"Okey, so it all started when you moved to London and into my building. We met when I came out to greet you and welcome you to our building and ask if you needed some help with your boxes. You acceptet and we spent the day carying boxes to the right rooms and building your bed. That night we orderd pizza and sat on your small balcony and the day after that when I woke up I came over and helped you unpack some more boxes and since it was summerbreak we spent two weeks like that together. Unpacking boxes, building furnitures, painting walls and hanging up photos and paintings. When we finally were done I threw a party in my apartment and invited you as the guest of honnor so you could get to know some people. The party was nice and you made a lot of friends you told me some days later when I wonderd why your phone wouldn't stop buzzing. But that night, the night of the party my ex turned up out of nowhere and stared a fight with like five different people and you we're the one that stood up for me when he started going at me. You made him disapeer out of my life forever and I can't thank you enought even today many years later.  Since that eavning we were like piff and puff, never leaving eachothers side and the best of the bestes friends." Hon avslutade sin berätelse och  försökte möta min blick men jag kollade ner på mina händer. Det kändes inte som om det var mig hon berättade historian om, det kändes som om hon referereade till en annan människa, en annan tjej, en annan person som gjort dethär. Början passade in med min dröm jag haft för ett tag sedan med att jag flyttade till London men Sara hade inte varit med i den alls. Jag tog ett djupt andetag och lät min tunga fukta mina läppar innan jag tittade upp och mötte Saras ögon med en sorgsen blick.

"I'm really sorry but that doesn't ring a bell at all, I wish I could remember you, I wish I could remember all of you but I guess my brain isn't strong enough." sade jag sorgset och tittade åter igen ner på mina ihopknäppta händer. jag kände värmen av en stor hand på min bara arm och en liten, välmanikurerad hand smög sig upp och greppade mina ännu mindre händer. "It will be alright, you will see. With time everything will be okey" sa Sara och jag tittade upp på henne och försökte spegla hennes tappra men snälla leende. "Let's hope so, shall we?" Sa jag och gled ut sängen. Både Niall och Sara kollade på mig men undrande blickar och jag pekade bort mot toalettdörren och de nickade långsamt och lite generat. Människan i speglen såg inte alls ut som jag. Hennes hår var långt, nästan till naveln och hon hade en ombre som var svart vid utväxten, gick över till brunt, blont och sedan blev platinablont. Hon eller jag, hade dock börjat få en blond utväxt, det är lite svårt att sköta om sitt hår när man ligger inne på sjukhus. Påsarna under mina ögon blev större och blåare för varje dag då jag fick svårare och svårare att somna i rädsla att döden skulle komma tillbaka berstämmd att ta mig med sig. Jag ville inte dö, jag ville inte vara minneslös, jag ville leva ett helt normalt liv med en helt normal hjärna som innehöll både sorgsna och glada minnen precis som en vanlig människas gjorde! Med en suck satte jag mig på toaletten och lade hakan i händerna och vilade armbågarna på mina knän. Tyst viskade jag ut min önskan men med förhoppningnen att någon skulle höra dem och låta dem slå in. För det var det jag ville, det var det som lockade allra mest om man bortsåg från att få tillbaka mitt minne. Jag ville inte vara här längre. Jag ville bara åka hem, var nu hemma än var.

---

Hej guys!

Jag kan inte göra annat än att be om ursäkt för den äckligt dåliga uppdateringen. 

Emma har under flera veckor skrivit olika små delar på kapitlet men aldrig haft tiden att skriva klart det och tro mig, jag har tjata som fan på henne....

Så när hon igår smsade mig och sa att hon sticker idag och att jag fick skriva färdigt delen kan ni ju räkna med att jag blev lagom irriterad eftersom jag tyckte hon kunde sagt det tidigare och att jag då kunnat gjort det.

 

Men men, nu är den uppe i alla fall. Satte mig och skrev såfort jag fick chansen idag så nu har ni er del i alla fall.

 

Nästa del kommer upp imorgon klockan 16.00 och tills dess ska jag försöka hitta bilder och läsa igenom denna delen efter stavfel men jag är alldelles för trött nu, ska sätta mig och titta på film innan det är dags att sova.

 

FUCKING JULAFTON IMORGON A MAJ GAWD KAN INTE FATTA DET WIHHHHOOOOOOO. 

Kommer ihåg att jag förra julafton också publicerade en del ;D 

 

Massor av pussar och tusen miljoner tack för att ni stannat!

Erica