När filmen är slut är klockan kring åtta och vi ser att Claire redan sover, hon halvligger i Ericas knä och om man är tyst kan man höra hennes små snarkningar.

Ett två tre fyra, jag är en partymyra sjöng jag med till musiken när jag skyndade mig fram över trottoaren, jag har ingena aning vad det betyder men jag gillar takten i musiken, den är skön att gå till. Nästa låt från spellistan startade nu och jag ökade takten på min gångart. Inte direkt bra att vara sen första dan efter att ha varit shiftlös fem dagar. Vilket var jätteskönt då jag kunde åka hem till mamma och pappa i Manchester. Det ska bli jättekul att få komma tillbaka till jobbet också och få träffa Georiga, min handledare och kompis, igen. Henne har jag inte sett på säkert 8 dagar vilket är en väldigt, väldigt lång tid. En annan anledning till att jag ökar takten är för jag känner iaktagen. Eller, jag vet inte om iaktagen men någon känns inte riktigt 100% rätt för tillfället. Kanske är det bara en oro-känsla om att jag skulle glömt hur man använder kassamaskinen men sånt glömemr man ju inte på bara åtta dagar. Jag höjer musiken ytterliggare och skyndar mig fram genom folkvimlet på stan. Efter några svängar och med en ny låt i öronen ser jag byggnaden där jag jobbar ligga. Waitrose, som är en stor mataffärs-kedja som finns på flera ställen i London. Jag saktar ner på farten för att inte komma in i affären helt anfådd och går lungt genom de stora dörrarna och försvinner in genom personalrummet inte långt från ingången. Där inne hittar jag Georiga bakom sitt skrivbord inne på sitt kontor och vi möts i en kram. Hon följer med mig till mitt skåp där jag lägger in väskan och mitt höstjacka innan jag tar på mig mitt förkläde över den vita skjortan. Jag går fram till schemat på dörren och ser att jag har kassatjänst fram till tolv i kassa tre. Dags att se om jag har glömt hur en kassapparat fungerar då. Jag säger snabbt hejdå till Georiga innan jag skyndar mig mot kassan då mitt skift börjar om en minut.

 

Den första timmen är ganska händelselös då det inte kommer så många kunder, det brukar det inte göra mellan 9 och 10-tiden på vardagarna. Jag sitter och snackar med Joel som sitter i kassa 2 om helgen. Joel är vår festprisse och på måndagarna har han ofta de mest bisarra historierna att berätta om sin händelserika helg. Jag ligger böjd över kassapparaten och gråter av skratt när han berättar om hur han och hans tjejkompis tydligen hade gått ut från festen och tio minuter senare kommit tillbaka med en stor trafikkon som de tydligen bytt till sig mot Joels ena sko. Plötsligt hör jag ett lågt harklande och någon som börjar ställa upp sina varor på rullbandet och jag flyger upp till en sittande pose och trycker lätt med foten på pedalen under kassan så rullbandet börjar röra på sig. Jag börjar pipa in sakerna kunden ska köpa men jag kan inte sluta skratta så jag biter mig hårt i innerkinden. Skakandes börjar jag istället fnissa då det är det enda sättet luften han komma ut. TA DIG SAMMAN JOSEFINE! skriker jag på mig och anstränger mig hårt att bara fokusera på att slå in koden till apelsinerna. Men efetrsom de har samma färg som en viss trafikkon kan jag itne hindra skrattet att bubbla upp ännu en gång. Jag tittar upp i det vita taket för att ta mig samman ännu en gång och samla tankarna. Tankesamlandet avbryts snabbt när en mörk röst med brittisk accent säger mitt namn. 

"Josefine?" Säger personen försiktigt, som om han inte är riktigt säker på att det är jag. Skrattet skärs genast av och likaså all syretillförsele till min hjärna och mitt hjärna då jag håller andan för att se så det verkligen är han och jag inte sitter här och inbillar mig massa saker. Men jo, framför mig, i egen hög person står han. Där står Cole. 

"Um, heeeey" säger jag och drar ut på e:et och jag känner rodnaden krypa upp för mina kinder. 

"Hello" svarar han vänligt men helt plötsligt ser också han ut att vara nervös, åh vad gulligt. Jag piper hans varor i tystnad och öppnar gång på gång munnen för att försöka starta ett samtal men jag kommer inte på något smart att säga.

"Soooo" börjar han och jag sväljer. "I've tried calling you a few times but you never answered" fuck. Den frågan jag absolut inte ville skulle komma. Vad ska jag svara?

"Oh, you have? I'm sorry but my phone broke when I dropped it on the floor. But I'm getting a new one!" Lägegr jag snabbt till. Jag hejar på min mun efter vad jag sagt, snacka på att komma på en bra lögn. Visserligen inte hellögn eftersom jag tappade den i golvet i lördags men den sprack inte. 

"Oh" svarar han och ger mig, vad jag tror är,ett lättat leende. "Almost started to believe you were ignoring me" säger han på skoj och jag skrattar lite lätt. Hoppas han inte hör hur ansträngt det är för om sanningen ska fram så har jag ignorerat honom. Varenda gång telefonen ringt har jag stirrat minst tio sekudner på skärmen ifall det skulle vara han och när det väl va han lade jag ner den och sprang till ett annat rum tills det slutade ringa. Egentligen var det för att jag inte kände att jag var tillräckligt bra för honom. Han var uppenbarligen skitsnygg, riktigt snäll, kunde karate och gillade att rädda damer i nöd. För att inte tala om vrålsexig och rik. Till och med nu, när han stod framför mig i vanliga mörkblåa jeans och en vit. v-ringad t-shirt hade han den där utstrålningen som säger, 'jag är skitsnygg och rik och jag vet om det' och jag som kom från en vanlig, medelklass familj, jobbade i en mataffär men den vanliga mataffärslönen, ja det var ju självklart att jag tyckte detta var skrämmande. Och det var anledningen till att jag ignorerat alla hans samtal med hoppet att han skulle glömma bort mig. 

 

När alla hans varor var skannde tryckte jag på enter och slutsumman ploppade upp på den svarta, digitala skärmen på höger sida om mitt huvud. Cole drog sitt kort i kortläsaren och jag godkännde det snabbt innan studerade han. Han såg verkligen ut som en supermodell där han stod och fokuserat slog in sin pin-kod så köpet kudne gå igenom. 

"So Josefine, would you like to" börjar han när en stor krash hörs genom hela butiken. Jag vänder mig snabbt om och ser Georiga komma utspringande från kontoret mot det äldre damen med rullator som låg på golvet tillsammans med vårt före detta berg av konservburkar innehållande krossade tomater. Hon möter min blick och viftar handen i en kom-rörelse samtidigt som hon ropar. "Jo get over here now!". Jag låser snabbt datorn och rusar mot dem och lämnar Cole ensam vid kassan tillsammans med hans varor och halvklara fråga.