Gotta be you - kapitel 2
Jag öppnade kylskåpet och rotade runt efter något att äta.
Efter ett tag hittade jag en pizzaslice sen i går, och la in den i mikron.
Helt plötsligt började The A team. Ed Sheeran spelas lågt och det dröjer ett tag tills jag inser att det är min mobil som ringer.
Eftersom det låter så lågt ligger den nog på rummet tänkte jag, och sprang upp för trappan.
När jag skulle runda hörnet i "korridoren" höll jag på att springa in i Marie.
- Take it easy honey! sa hon och skrattade.
När jag kom in på mitt rum lät mobilen lägre än förut och jag kunde inte se den någonstans, jag hörde att låten slutades spela men började snabbt om igen.
Det lät fortfarande lågt...
- Gaah, hur dum är jag?! Jag tog ju med den ner! skrek jag till mig själv.
Jag rusade ner för trappen, väl nere hörde jag hur mobilen slutade ringa och den här gången började det inte om.
- Hannah, have you been looking for something in the fridge? frågade Marie när jag kom in i köket.
-Yeah something to eat. sa jag och tog ut pizzaslicen ur mikron. - Why do you ask? fortsatte jag.
- Cause I found this next to the cheese. sa Marie och höll upp min mobil.
- Hehe, ops.. sa jag och la till ett fnitter - Did you see who called? frågade jag.
- Yes I did, and you are gonna go crazy about it. svarade hon meett lurigt léende.
-OMG! Why? Who was it? Give me the phone! skrek jag.
Nu höll jag på att dö av nyfikenhet..!
- You'll get your phone if you pick up the twins from kindergarden?! sa hon och log.
- Fine! muttrade jag och sträckte mig efter mobilen.
- You will get it after you picked them up, otherwise you're not gonna do it. sa hon och fortsatte greja i köket.
- Okay. sa jag
Påväg ut i hallen muttrade jag lite för mig själv på svenska.
Jag knöt på mig mina converse och tog väskan från krokern och gick ut genom dörren.
Det var inte så långt till dagiset så det var inget problem att gå.
Påväg mot dagiset tönkte jag på hur snäll Marie var mot mig, hur hon lät mig komma in i hennes familj och bo hos henne.
Hu väl omtagen jag var.
Nu var jag framme vid dagiset och kunde se Isabelle och Linneas ljusa hår nere vis gungorna.
- Linnea, Isabelle I think someone is here to pick you up! ropade tjejernas dagisfröken när hon såg mig.
- Hannah!!! skrek båda två och sprang fram till mig.
- Hi girls, get your stuff so we can go home. sa jag och pekade mot dagiset.
Dom sprang glatt in och kom snabbt ut med sina ryggsäckar på sig.
- Bye, see you tomorrow. sa jag till dagisfröken och tog tjejerna i händerna och började gå hem.
Jag hämtade, lämnade och var så mycket med tjejerna att många trodde dom var mina barn.
Men egentligen jobbade Marie ofta sent på sjukhuset så jag tog ofta hand om tjejerna.
När vi va hemma slängde jag ifrån mig väskan och sparkade av mig skorna och sprang mot köket.
- Where is it?! skrek/ frågade jag.
Here. sa Marie och kastade mobilen till mig.
Den blinkade till och jag såg att jag hade två missade samtal.
När jag såg vem samtalen var ifrån sprack jag upp i ett stort léende.
Jag slog snabbt in nummret och tryckte på "ring", några toner gick sen sprakade det till.
- Hello...
Haha, tänkte vara lite taskig så ni får vänta till nästa kapitel för att få veta vem som har ringt.
Hade lite bråttom när jag skrev flr jag ska på stan med mina kompisar.
Gotta be you - kap 1 "Memories"
Snabbt drog jag av mig kläderna jag hade på mig och klev in i duschen. Vattnet som var skållande hett strilade sakta ner för min kropp.
Mamma brukade säga åt mig att inte duscha så varmt, att min hud skulle lossna någon vacker dag.
Fast det hade inte varit många vackra dagar nu på slutet.
Eller snarare snart ett år.
För det gick inte en dag utan att jag tänkte på mamma och pappa.
Jag började tänkta tillbaka på den där kvällen då jag gick till Klara i Sverige.
Kvällen då mina föäldrar blev mördade.
"Jag går nu!" skrek jag till mina föäldrar som satt i vardagsrummet.
"Okay, don't be out to late you've got school tomorrow." svarade mamma.
"And no boys or drinking." la pappa till.
"Jag lovar." svarade jag dom och gick ut genom dörren.
Mina föräldrar kunde svenska eftersom vi bott här i snart två år, men dom var inte så jätte duktig på det så dom svarade mig oftast på engelska.
Vi hade bott i England i 13 år innan vi flyttade hit.
Nu var jag utanför Klaras dörr, jag knackade på. Klara var min bästa vän i Sverige, alla andra i klassen mobbade mig ofta.
Klara öppnade dörren och välkomnade mig med en varm kram.
Jag kramade henne tillbaka och gick in i hallen
*
Kvällen fortsatte och vi hade jätte kul.
Vi bakade, sjöng singstar ochknäppte fula grimasbilder på oss.
"Hejdå Klara." sa jag och kramade om henne.
"Hejdå, syns imorgon." sa hon och kramade tillbaka.
När jag kom hem låste jag upp dörren och gick in i vardagsrummet.
Först fick jag panik när jag såg att altandörren var krossad och det låg glassplitter överallt, jag ringde polisen och berättade vad jag sett.
Jag började gå omkring i vardagsrummet, det var då jag såg dom.... Mina föräldrar.
Dom låg med ögonen öppna och stirrade rakt ut i luften framför dom.
Dom låg i blodpölar. Förmodligen sina egna, tidigast då insåg jag vad som hade hänt och började gråta.
Jag släppte telefonen och skrek!
Jag hörde hur damen jag pratat med i telefonen ropade på mig, men jag kunde inte svara henne.
Sen hörde jag sirenerna som kom närmare, jag kommer ihåg att det bankade på dörren och sen stormade det in poliser.
Efter det blev allt svart.
När jag vaknade igen satt min moster berdvid mig och berättade att dom redan hittat han som gjort det.
Jag fick följa med till polisstationen och se honom, han som mördat mina föräldrar.
Hans korpsvarta ögonoch blonda hår var det första jag såg.
När jag kollade närmare kände jag igen honom.
Det var min granna, Fred.
Hade han mördat min föräldrar?!
Då vände han upp blicken coh kollade mig rätt in i ögonen med sina korpsvarta ögon.
Jag såg på honom att han log och var stolt över vad han lyckats göra"
Jag kunde fortfarande drömma mardrömmar om dom där ögonen, fast jag visste att han inte sulle få tag på mig nu när jag bodde i Wolverhampton med min moster.
Det var extakt 11 månader och 3 dagar sen han mördade dom.
Jag insåg att jag grät och skakade av rädsla där jag stod i duschen, så jag stängde av den och virade en handuk runt kroppen och en runt håret.
När jag var hyfsat torr drog jag på mig ett par slappa tights och en Jack Wills hoodie som jag fått av min kusin. Sen slog jag mig ner vid skrivbordet med mitt ritblock.
PROLOG
Hannah är en vanlig 18årig tjej som bor i Wolverhampton i England, hon flyttade dit för ungfär 1 år sen, innan bodde hon i Sverige i 2 år.
Hon har brunt, halvlockigt går som når henne en bit ner på ryggen, gröna ögon och är ungefär 160 cm lång. Hon har ett stort intresse för konst! Foto, tecka och måla.
Eller det är så alla ser henne, egentligen vet ingen någonting om tjejej som flyttade tilbaka till England för snart 1 år sen.
Tjejen som bor hos sin moster, tjejen som inte litar på någon.... förutom sin kusin.
Hannah och hennes kusin har alltid stått varandra riktigt nära, men när hon flyttade till Sverige har det varit svårt att hålla kontakten..
Tills han en dag ringer en Juni kväll, då förändras sommarlovets plander helt.
Hoppas ni gillar den och stannar kvar! :D
Svejsan Hejsan
Jag heter Emma och är en 14 årig tjej som älskar att skriva, va med kompisar, dansa och spela fotboll och innebandy.
Jag började med att läsa olika novellbloggar och blev snabbt fast vid att göra det och fastnade speciellt för dom som handlar om underbara One Direction. (eftersom jag är en directioner) :)
Hursom helst.. Jag kommer strax lägga upp prologen till min novell.
Hoppas ni gillar den x)