OMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMG IN LOOOOOOOOOVE :DDDDDD

 

SERIÖST OMFG JAG BARA ÄLSKAR DET NYA ALBUMET!!!!!! FICK HEM DET MED POSTEN IDAG OCH JAG HOPPA RUNT OCH SKREK OCH BARA ASFHDASDFGSKJSFDHASJF

 

VILKEN ÄR ER FAVVO?

 

GILLAR ALLA LÅTAR SSÅÅÅÅÅÅÅ MYCKET MEN HAPPILY OCH STRONGER, ÅÅÅÅÅÅHH VAD BRA DE E :D OCH JAG BÖRJA NÄSTAN GRÅTA NÄR HALF A HEART KOM </3

 

VAD TYCKTE NI????

 

OM NI INTE KÖPT ALBUMET ÄN KAN NI GÖRA DET PÅ ITUNES ELLER HÄÄÄÄR PÅ CDON.COM

 

Hej babes! 

 

Som ni säkert ser har vi ändrat design vi hoppas ni kommer gilla den, dock är vi inte klara med allt småfix än!

En ny header kommer till helgen :) 

 

Emma håller på och skriver så delen borde komma upp vilken dag som helst! 

 

Pussar Erica

 

 

 

Såfort jag vaknade och hade gått igenom alla prover och sånt hade de gett mig mina värdesaker, de jag hade när jag kom till sjukhuset. En sjuksköterska hade kommit in med det i en platspåse, en sådan påse man hade vätskor i på flygplatser och dumpat det i mitt knä med ett snofsigt ansiktsuttryck. Det var den sjuksköterskan som var översnäll mot mig såfort någon annan var närvarande men när det bara var vi var hon en riktigt bitch. I påsen hade jag hittat en mobil, mitt guldhalsband som jag fått när jag döptes och en ring. Ringen var otroligt vacker och måste kostat en förmögenhet. Den var silvrig med en stor, jag kunde bara anta, diamant i. På sidorna som var över själva ringen  satt där tre små diamanter brevid den stora diamnten i mitten och när man höll ringen i ljuset speglades de i stenarna och massa små regnbågsfärger dök upp i slipningarna. Den var helt fantastisk och passade perfekt på mitt vänstra ringfinger, vilket bara förstärkte Nialls ord om att han var min fästman, någon var ju i alla fall min fästman men Niall var den enda som hade ställt upp på den fronten. Min mobil hade däremot varit betydligt svårare eftersom det var kod på den, jag hade försökt det varnliga, mitt födelseår, 1234, 2580,0852 men inget funkade. Niall, som hade suttit och sovit i en av stolarna i mitt rum hade vaknat upp och låst upp den åt mig. Även om det var lite obehagligt att ha någon man inte känner sovandes i ens sjukhusrum så lät jag honom vara, han hade sagt att han skulle ringa min mamma men tills dess var han min, beskyddare skulle man kunna kalla det. Koden hade varit ganska enkel visade det sig 5683, inga siffror som hade någon betydelse för mig men ordet som de bildade hade det. Love. Kärlek, något av det vackraste på våran jord, men också det hemskaste. Kärleken gjorde både bra och dåliga saker med personer men det var ockå en av de saker ingen kunde klara sig utan. När mobilen väl var upplåst började smsen regna in och massa notiser från twitter, att den och den hade twittrat det och den hade tweetat det och massa olika notiser från spel, facebook, allt sådant så min mobil hade laggat sönder ett tag, blivit varm och hängt upp sig så ingenting ville funka. Jag hade bara låtit den ligga och vibrera och göra massa ljus tills det så småningom slutade men jag hade inte brytt mig något av sakerna som ploppat upp, jag hade gått direkt in på bilder, jag ville se vem denna Erica var och om hon var det minsta som mitt tjugoåriga jag visste jag att det skulle vara översmockat med bilder i kamerarullen, både för att jag älskade att fotta och för att jag hatade att radera bilder. 

 

Bilden som var öppnad när jag gick in på kamerarullen fick mig att känna mig som en hemsk människa. Vi var tio personer som stod på rad och en av tjejerna hade ett barn i famnen. Det var killarna som hade varit i mitt rum när jag vaknade som stog där tillsammans med mig och tre andra tjejer. Alla hade armarna på varandras axlar och log stort mot kameran förutom jag och Niall, vi stog längst ut på kanten, min hand i en lång, brunhårig tjejs och Niall, som stod längst ut, hade sina armar om min midja och sina läppar på min kind. Jag log stort mot kameran och jag zoomade in på mig själv. Jag såg glad, lycklig, kär ut. Mina ögon glittrade och jag fastnade i hur vacker jag faktiskt såg ut där, jag kallade mig aldrig något mer än möjligtvis söt men, där, på den bilden, med all lycka, vännskap, alla glada känslor, jag var mer än söt där, jag tillsammans med alla andra, vi bildade en vacker tavla.

 

Jag stängde ögonen men istället för att se mörker såg jag samma ögonblick som i min mobil fast ur mitt perspektiv, min synvinkel. Jag stod med Nialls armar runt mig, och hanns läppar mot min kind sände stötar genom hela min kropp. Hans doft, mitt skratt, servitrisen som räknade 'one, two, three', allt kändes så verkligt, det var verkligt. Det var ett minne. Jag drog hastigt efter andan och öppnade ögonen, ett minne! Jag kom ihåg någonting! Detta måste betyda att jag kan komma ihåg mer än detta, jag måste kunna minnas mitt gamla liv! Jag knep ihop ögonen hårt, hårt, hårt och hoppandes på att ett nytt, eller samma, bild skulle dyka upp innanför mina ögonlock men nu var allt jag såg bara mörker och jag öppnade besviket ögonen igen och drog upp benen till bröstet så jag satt hopkrupen på mina huvudkuddar. Jag skulle precis ta upp min mobil  och fortsätta skrolla igenom bilder i hopp om att fler minnen skulle krypa fram när dörren flög upp och en kvinna sprang in i mitt rum. Dörren slog emot väggen samtidigt som hon kom fram till min säng och när jag kunde se hennes ansikte fick jag koncentrera mig hårt för att hitta något som liknade mamman från mina minnen, mina gamla minnen, de minnen som egentligen kändes som de hände i förrgår. Men såklart hade de inte gjort det, den senaste bilden jag hade av min mamma var fem år gammal och jag letade hårt och noga efter en liknelse mellan det minnet och kvinnan som stod framför mig nu. Rynkorna runt hennes ögon var fler men det var samma ögon, näsa och mun som bilden i mitt huvud, bara att allt såg mycket mer stressat och, gammalt ut. Hennes hår var gråare i benan, jag visste inte om hon inte färgat det på ett tag eller om hon slutat färga det. Hennes frisyr var dock den samma, håret var kanske lite kortare men inte så mycket och det är ju lagligt att klippa sig senaste gången jag kollade. Hennes mungipor som innan varit nerdragna höjdes nu i ett lättat leende när jag mötte hennes blick och någonting måste ha avslöjat mig, avslöjat att jag kände igen henne, visste att det var hon för hon sprack upp i ett ännu bredare leende och fällde ut sina armar och omfamnade mig i en moderlig kram. Jag lade mina armar om henne och andades in hennes doft, lukten av hennes parfym, som jag inte kände igen, gjorde det svårt att känna lukten av mamma, min mamma, men jag kunde ändå vagt känna den, hon luktade lite som en äng, en varm sommardag blandat med bröd, min mamma luktade alltid som nybakat bröd. Hon drog sig från mig och när jag mötte hennes blick såg jag att hon hade tårar i ögonen. ”Jag är så glad att du är okej gumman! Du är okej? Eller hur Erica du är väl okej?” Lade hon snabbt till innan jag hann svarar någonting och hon lade sina händer på mina axlar och skakade mig så mina tändes slogs ihop. ”Visst är du okej?!” Hennes röst var gäll och skar sig på slutet och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne. ”Jag är okej mamma.” Sa jag och hon pustade lättat ut. ”Om man bortser från från minnesförlusten såklart” lade jag till och jag såg mammas leende försvinna på två sekunder och ersättas av ett sorgset ansiktsuttryck. ”Niall berättade det för mig, men jag är här nu och allt kommer bli okej” sa hon lugnande och lade armarna om mig i en till trygg mammakram. Dörren slogs upp igen och jag lyfte upp mitt ansikte från gropen vid mammas nyckelben och tittade mot dörren där min, jag kände igen honom på två sekunder, mina kära pappa stod. Åren jag inte kom ihåg hade varit snäll mot honom, hans hår var lite gråare, det gråa som innan mest legat runt öronen hade letat sig lite högre upp men han hade fortfarande kvar sin bruna hårfärg. Hans hårfäste hade inte dragit sig speciellt mycket längre tillbaka vid pannan men han hade precis som mamma fått några fler rynkor runt ögonen. Båda deras ansikten var bruna, solbrända, och jag kunde inte låta bli att undra var de rest senast, det var ett intresse vi tre delade, att resa runt på vår jord och upptäcka nya länder och städer, dock var jag öppnare mot kulturerna än de var. Jag brukade vara i alla fall, det kanske ändrats nu, vem vet? Han kroppsbyggnad var den samma men jag kunde inte låta bli att tycka att han kanske lagt på sig några kilo sen jag såg honom senast, vilket inte var så konstigt på sådan lång tid… Pappas oroliga ansiktsuttryck gick snabbt över till ett lättat leende som smittade av sig på mig och jag kände hur mina mungipor för första gången sedan jag vaknat upp letade upp sig i ett äkta leende. Pappa hade den effekten på mig. Jag sträckte ut min ena arm mot honom, den andra fortfarande om mamma och han störtade fram och slog armarna om mig. Vi tre halvsatt och stod där länge länge och bara kramade varandra, jag kände hur jag höll på att börja gråta och jag tittade upp i taket och blinkade bort tårarna. Mina ögon hittade Niall i dörröppningen och jag log lyckligt mot honom. 'Thank you' mimade jag mot honom och han nickade mot mig med ett halvt leende på läpparna. Han såg ensam ut när han stod där ensam med armarna korsade över bröstet och mitt dåliga samvete fick en till börda på sig. Jag hade ett minne av honom och kunde komma ihåg hur jag kände för honom då, en gång i tiden, men nu när jag tittade på honom, jag kunde inte för mitt liv få de känslorna att komma fram, att spegla sig i min blick eller ens få upp de i min kropp. Jag hade ingen aning om vem han var eller varför jag kännt som jag gjort för honom, jag visste bara ett en gång, någon gång, kanske för länge sedan och kanske för en månad sedan hade jag varit kär i honom, riktigt riktigt kär. 

 

Mamma drog sig tillbaka och började babbla massa men när hennes ord nådde min hjärna blev det bara ett enda gojs och yrseln fick runnet att snurra och illamåendet att tryck i halsen. Jag grep tag hårt om pappas hand och han sa något som jag inte uppfattade innan två par starka manshänder hjälpte mig att lägga mig ner och mammas svala, lena händer strök min varma panna men ingen slutade prata. Jag tryckte händerna mot huvudet men det slutade inte låta och nu kom rösterna inifrån mitt huvud istället. Jag  försökte lugna ner mig själv genom att låtsas att jag låg på en strand och hörde hur vågorna slog emot stranden men det enda jag såg framför mig var den kvällen, kvällen från bilden, kvällen från mitt minne, ett högt pipande letade sig in i mina öron utifrån rummet och jag tryckte händerna hårdare mot öronen men de var livlös, de kunde inte röra sig och det kunde inte jag göra heller. Två sekudner senare befann jag mig i ett mörkt rum, eller det var egentligen inte mörkt. Golvet, väggarna och taket var svart men på varje vägg satt en spotlight, gömd bakom ett vitt platsskydd, alla lampor var uppvinklade mot taket och det kastade ett spöklikt ljus över hela rummet. En blodröd blixt slog ner i golvet och helt plötsligt stod en mann med en svart kåpa och huva bara någon meter från mig. Han hade en lie i sin ena hand och ett pergament i sin andra. "Ve-em är du?" Stammade jag fram och jag kunde se skuggan av ett leende på hans bleka, bleka hud på nederdelen av hans ansikte som inte var skuggad av hans luva. "Du har gått igenom mycket Erica och andledningen till att du är här, är för att din tid har kommit." "Va-ad menar du?" stammade jag fram och min blick hoppade runt i rummet, i försök att hitta någon annan, något annat, att fokusera på. Mina händer skakade som asplöv och jag var riktigt rädd. "Men oj vad ouppfostrad jag är" sa mannen plötsligt och sträckte fram en likgrå hand som innan varit täckt av hans kåpa. "Tilllåt mig att presentera mig miss Hasselberg, jag är döden och din tid är kommen." Jag staplade tillbaka flera steg och satte upp händerna framför munnen i chock och stirrade på honom. "Nej, nej, jag vill inte dö, jag kan inte dö jag är bara 20 år, 24 år" ändrade jag mig snabbt och skakade på huvudet. Döden ryckte på axlarna och ryckte inte ens till när de blå blixt, full av liv slog ner i rummet. Själv skrek jag nästan mig själv till döds men när jag försökte röra mig var det som om någon hade limmat fast mig i golvet. Döden började långsamt att gå mot mig med huvudet sänkt och det såg ut som han svävade fram över golvet. "Det var planerat att du skulle leva längre och just därför befinner vi oss just nu i limbo. Det finns en chans att du kommer kunna återvända till de levandes värld i din männskliga form. De här blå blixtarna" han pausade när en blå blixt slog ner bara en meter ifrån oss och han tittade på det vita, självlysande märket den lämnade i golvet "är blixtarna av liv. Du står nu fastfrusen för att detta är människornas chans att få tillbaka dig. De har tre chanser att bli träffad och om de lyckas, återvänder du till de levandes värld där du kommer kunna fortsätta leva men det kommer finnas konsekvenser, om inte, är du välkommen på middag hos mig klockan sex ikväll. Jag önskar dig all lycka miss Hasselberg" sa han och knäppte med fingrarna. Nästa sekund var han borta jag skrek efter honom att komma tillbaka men ingen kom. Jag stod där och tårarna rann ner för min kinder men jag kunde inte röra mig alls. I taket byggde ett stort moln upp sig och jag tittade upp på det. En blå blixt sköt plötsligt ifrån det och jag skrek högt av smärta när det träffade rakt i mitt hjärta. Hela jag brann och jag kunde helt plötsligt röra mig. Jag stapplade tillbaka två steg innan jag snubblade på min egna fötter och jag låg där på golvet och krälade som en mask av de elektriska stötarna. Golvet uppifrån kom närmare och närmare mig och helt plötsligt uppslukades jag av det och det kändes som om det tog upp mig och bar iväg med mig. Nu förstod jag helt plötsligt innebörden av att sväva på moln. Allt var så ljust och jag undrade om jag inte klarat det, om det här var att gå in i ljuset, om dethär var slutet trots allt. Ljuset blev starkare och starkare och jag stängde mina ögon och höll andan ifall luften skulle försvinna. Antligen blev ljuset svagare och svagare eller så knep jag ihop mina ögon hårdare och håradre men det blev i alla fall mörkare och mörkare samtidigt som mina lungor började värka mer och mer av syrebristen. Om jag nu dött var det lika bra att möta det, antligen med helvetet eller himlen eller var jag skulle få ta vägen. När det kändes som om jag skulle svimma av syrebristen drog jag in ett djupt andetag och öppnade ögonen.

 

Ljuset här var betydligt snällare mot mina ögon och jag behövde bara blinka några få gånger för att vänja mina ögon vid ljuset. Jag låg i min sjukhussäng. Persinerna var nerdragna och det hade varit helt mörkt i rummet om det inte varit för den lilla lampan i fönstret som spred ett gult ljus över rummet. Jag hade aldrig reflerkterat över hur stort rummet var, större än de sjukhusrum jag besökt eller varit i innan, när jag var liten. Dörren öppnas och jag rycker till och försöker rulla ner ur sängen och gömma mig under den i fall det skulle vara döden som gånger inngåendes i mitt rum för att jag inte klarade det, men det är inte döden, det är Niall. Jag möter hans blick och två sekunder senare sitter jag hulkandes i min säng. Niall lägger sina armar runt mig och håller mig hårt och stryker mig samtidigt lugnande över håret. "Sch sch princess, you're okey, you're alive, everything will be okey" säger han lugnande om och om igen och tillslut slutar jag gråta. Jag lutar mig tillbaka och torar bort tårarna som fortfarande rinner ner för min kinder. "When the doctors said you were going to survive I convinced your mother to go to their hotel and check in, they will be back in the morning to check on you but if you would want to call the I'm sure you can" sa han och tog upp en iphone ur sin fick. Min iPhone. "We had to change rooms so I saved your stuff" förklarade han och tog upp mitt halsband ur fickan också. Ringen däremot såg jag inte och jag kollade ner på min vänsterhand, den satt inte där heller. Jag tänkte fråga efter den men bestämmde mig för att det förmodligen inte var rätt tidpunkt heller, speciellt eftersom jag inte kom ihåg honom heller. Jag hade aldrig sett ringen innan heller så det var ju deffenetift han som köpt den eller ärvt den av någon gammal släkting. Förmodligen var det bäst att inte heller nämna för någon vad jag precis upplevt, alla skulle stämpla mig som psykisk skadad och låsa in mig på ett dårhus för resten av mitt liv. Och det var det sista jag ville, om jag fick bestämma skulle jag stämplas ut IDAG. "Niall when can I leave this place?" Frågade jag honom och när han hörde han min ord skrockade han och smekte min kind. "Erica you just came back from the dead, I think you'll have to stay here a couple more days" och jag log åt hans ord, han hade förmodligen väldigt rätt. Men glöm att jag tänkte sova på de dagarna däremot. "Can you stay up with me a little?" Frågade jag och klappade på sängens fotkant och Niall sprakade av sig sina skor och lutade sig mot den höga sängkanten. Jag skickade honom en av mina kuddar så han kunde använda den som ryggstöd och han gjorde det bekvämt för sig."Niall I just have to ask you, it's clear that I don't have any memory of you, so why are you here? Why do you put yourself through this?" Frågade jag honom för frågan hade kliat på min tunga ett väldigt långt tag nu. "When you put it that way, I seem kinda lame" börjar han och jag skakar på huvudet med stora ögon. "But if you start to remember me or really something at all I want to be hear, not on the other side of the earth because I gave up on you. I hope, no I think you can remember and I'm not prepared to give up on something so special and beutiful like you" säger han och jag känner hur mina kinder blossar upp. Han skrattar åt mig när han ser rodnaden på mina kinder. "You know, I used to be the only one who could do that, make you blush and you hated it from the bottom of your heart" säger han och jag räcker ut tungan åt honom. Jag brukar aldrig rodna, aldrig. Jag har tusen frågor men jag kan se hur trött Niall är, ringarna under hans ögon är blålila och utan att tänka mig för lutar jag mig fram och smeker fingrarna lätt under hans ena öga och ner längst hans stubbiga käklinje. Niall stänger ögonen och suckar, nästan nöjt, och jag lutar mig tillbaka. "You should really get some sleep, I'll wake you up if somethings happens" precis när jag sagt inser jag hur otrligt korkat det låter, hur ska jag kunna väcka honom om jag håller på att dö igen? Niall som däremot verkar vara för trött för att förstå innebörden av minna ord, annat än delen att han ska sova, reser sig upp och ger mig min kudde. "Keep it, I have two more" säger jag lungt, försöker låta lugn gör jag i alla fall och Niall nickar och går bort till en fåtölj och slår sig ner och lutar sig tillbaka. Han lägger upp fötterna på en annan stol och ler trött mot mig innan han lutar sig tillbaka och sluter ögonen. Det ser inte det minsta skönt ut men två sekunder senare sover han tungt.

 

Jag tar upp min mobil och funderar på att ringa mamma innan jag ser vad klockan är, tre i två. Inte undra på om Niall var trött, han kan inte ha sovit på länge. Jag tänker absolut inte sova, rädd för vad som väntar på mig i sömnens värld så jag sitter och bläddrar fram och tillbaka mellan alla appar i min telelfon. Längst bak i ett 'album' på mobilen hittar jag candy crush, jag kommer ihåg när jag var beroende av det spelet, eller kanske inte beroende men jag spelade det ofta, ofta, ofta. Jag klickar in på det och lyckas faktiskt levla fyra banor innan jag fastnar på en och när mina liv är slut sätter jag mig och kollar rakt ut i luften. Tröttheten ligger som en filt runt mig och jag kämpar emot. Klockan har hunnit bli halv fyra och jag bestämmer mig för att fortsätta på mitt tidigare uppgift, att kolla igenom mina bilder. Jag kollar länge och noga på varje bild, försöker minnas men det enda som händer är att mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Tillslut orkar inte mina ögon stå emot längre och livrädd kastas jag in i drömmarnas värld.

 

I samma stund som drömmen slutar vaknar jag upp och jag slipper sova i mörker. Jag ska precis öppna ögonen när jag känner hur fingertoppar försiktigt smeker min kind. Jag ligger helt still och fortsätter att blunda, försäker få det att se ut som om jag sover när jag tar lugna djupa andetag. 

FÖRLÅT FÖRLÅR FÖRLÅT FÖRLÅÅÅÅÅÅÅT!

jag är så så så så såååå ledsen att delen inte kommit upp tidigare men jag har bara inte haft tid att skriva. 

De sista dagarna i Miami hade jag inte en ledig stund och när jag kom hem... PANG bombnedslag av läxor och prov! 

 

Försökte göra delen extra lång och med mycket drama som ett förlåt och jag hoppas att jag lyckades.

 

Snälla ge mig lite feedback! 

Massa pussar,

Erica