Chapter Four
2013-10-20 //
23:16:00 //
Back for you - pågående
Chapter three
Niall! NIALL!" hörde jag Harry skrika och jag vänder mig mot den långa mannen som springer mot mig, håret lika lockigt som det varit de sista tio åren, studsandes runt hans huvud. Jag springer honom till möte och han böjer sig fram och håller armarna på knäna när han pustar fram orden som får mitt hjärta att först stanna och sedan börja slå i trehundratio. "Something is... happening... with... Erica. I-I thi-ink she's.. waking up"
Niall's perspektiv - 15 Augusti
Jag stod och väntade på hissen som verkade stanna på varje våning, jag tryckte på knappen flera gånger och tittade upp på den lilla skärmen som visade vilken våning hissen var på. En stor, klar röd sjua visades. Mitt tålamod föll till botten och jag lämnade Harry vid hissen och sprang mot dörren som ledde till trapporna. Jag vet att trapporna helst bara ska andvändas i nödfall, men det här var ett nödfall. Min prinsessa höll på att vakna. På vägen upp till nästa våning stötte jag ihop med två läkare som stog och hånglade, när dom såg att jag sett dom hoppade dom snabbt ifrån varandra och kollade skamset ner i marken. Jag var för stressad för att bry mig så jag bara fortsatte springa upp för trapporna, två steg i taget.
Väl uppe på Erica's våning kutade jag genom korridoren fram till hennes dörr och slet upp den. Förut kunde man se hennes säng och henne så fort man kom in innanför dörren, men nu så var allt man såg några läkare och ett flertal sjuksystrar. Jag sprang fram till dom och pressade mig igenom dom för att komma fram till henne. Man såg att något höll på att hända, hon var blekare än förut och hennes fingrar ryckte lite grann. Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt.
"Please Erica, wake up" viskade jag och pussade hennes hand.
"Sir I think you should back away a little" sa en av läkarna och jag kollade på honom som om han vore dum i huvudet, tror han på fullaste allvar att jag inte skulle stå bredvd min prinsessa när hon vaknar?
"No way, I'm staying right here" de nickar förstående och fortsätter kolla alla slangar, maskiner och allt annat som kan tänkas behöva kollas. Jag kollade ner på hennes vackra ansikte och såg något som fick mig att spricka upp i ett jättestort leende. Hennes ögon började flimmra innan hon knep ihop dom hårt och slog upp sina gröna ögon.
Ericas perspektiv
Min ögonlock känns så otroligt tunga, hur mycket jag än försöker så får jag bara inte upp dom.
"Please Erica, wake up" det var den där rösten som jag hört tidigare den var tillbaka nu. Jag kände hur någons torra läppar kom i kontakt med min hand och jag visste att vem den där personen än var så brydde den sig om mig. Jag var tvungen att försöka vakna för den personen. Jag försökte ännu mer, jag pressade mig själv ännu hårdare. Precis när jag tänkte ge upp ände jag hur mina ögon knep ihop sig och i nästa sekund blev allt vitt. Det var så ljust att jag snabbt stängde ögonen igen. Försktigt öppnade jag ögonen, jag lät dom vänja sig vid det starka ljuset innan jag öppnade dom helt. Runt omkring mig såg jag flera olika ansikten. Rummet snurrade i några sekunfer och jag var tvungen att blinka hårt, en, två, tre, åtta gånger innan den slutade att snurra och stod stil. På grund av kläderna kunde jag lista ut vilka som var läkare och sjuksköterskor, sen kom jag till fyra mycket bekanta ansikten.
"Honey, can you tell me you full name?" frågade en sköterska.
"Erica Maria Hasselberg" svarar jag utan att tveka, det är väl klart jag vet mitt namn. En av dom två läkarna skrev något i en pärm han höll i.
"And on what date were you born?" vilka dumma frågor dom har.
"April 12, 1995"
"And the last question, what's the name of your parents?"
"Caroline and Johan Hasselberg" läkaren skrev ner alla mina svar i sin pärm, innan han nickade och lämnade rummet med den andra läkaren. Jag känner hur min hand är alldeles svettig, och jag har vanligtvis inte handsvett så jag kollar på den och får se att jag håller hand med någon. Jag följer armen hela vägen upp tills jag ser en vädigt bekant blond kille. Han kollade ner på mig med det finaste leende jag någonsin sett och en kärleksfull blick. Jag tänkte precis säga något men en av sjuksköterskorna hann före med att öppna sin mun.
"Erica hun, does it hurt anywhere?" frgade hon med en sliskigt söt röst, hennes gillar jag inte.
"My head hurts, and my arm." svarar jag och märker att hela min underarm är gipsad. Nu när jag börjar tänka på smärtan i huvudet börjar hela rummet snurra, och allt blir suddigt. Det känns som om jag ska kräkas vilken sekund som helst.
"I understand, well we'll be back in a while and run some more tests on you" sa samma sköterska innan hon tog med sig resten av sköterskorna och gick ut genom dörren. Vilket lämnade mig ensam i rummet med fem killar.
Jag studera roga deras aniskten, började med den svarthåriga mannen med starka kinddrag och orolig blick, vidare till den korta brunhåriga mannen som hade ett alvarligt ansiktsuttryck som inte alls passade honom, han var en människa som skulle utstråla glädje, det var så jag såg honom i mitt huvud, med ett konstant leende på läpparna och glimten i ögat. Bredvid honom stog en lite längre man, också brunt hår, i alla fall det som stack ut från under hans keps. Han stod rakt och såg mogen men ändå orolig och nallebjörnsaktig ut på samma gång. Min blick vandrade tillbaka till killen som fortfarande höll ett fast tag om min hand. Hans blonda hår var smutsigt och stog åt alla håll, som om han inte duschat på en vecka och dragit händerna genom håret utan att fixa det efetråt. Hans panna var täckt med svett och han andades hastig, som om han hade sprungit, snabbt, till någonting. Var det till mig han sprungit? Hans blåa ögonfärg påminde mig om en blå sommarhimmel, utan moln eller bekymmer. Hans ögon utstrålade lycka och lätthet men han måste kännt min frågande blick som dansade mellan honom, våra sammanlänkade händer och de andra tre killarna i rummet. Hans blick blev orolig och jag skulle precis öppna munnen när dörren flög upp och en man snubblade in i rummet. Han var lång, hade lockigt brunt hår och när han mötte min blick mötte jag de grönaste ögon jag någonsin sett. Han log glatt och såg ut att pusta ut när han såg mig och han fick två små skrattgropar i sina kinder, åh vad gulligt! Alla killarna här inne var snygga, men han och den blonda mannen som fortfarande inte släppt min hand var något alldelles extra. Jag kollade noga på var och en av dem, det kändes som de ringde en klocka när jag mötte deras blickar och studerade deras ansikten men jag fick inte känslan av hemma. Det kanske berodde på att jag låg på sjukhus men jag var tvungen att fråga frågan som hemsökte mitt sinne. Jag öppnade munnen men allt som kom ut var ett hest, pipigt ljud. Jag harklade mig och släppte taget om hans hand för att lägga håret över min högra axel.
"I'm really sorry" började jag och alla kollade på mig med en blanding av nyfikenhet och oro.
"But who are you?" fortsätter jag med blicken fäst på mannen vid min sängkant. Han tumlar ett steg bakåt som om min ord slagit honom i magen och jag ser i hans blick hur mina ord sliter ut hans hjärta ur hans kropp, stampar på det och sedan sätter in det i hans bröst igen, hur hela han sjunker ihop och hur livet försvinner ur hans ögon.
Duuumm duuuumm duuuuuummm!!! Hon kommer inte ihåg dom.. Stackars Niall, hans prinsessa :((
Men vad tror ni, vad kommer hända?
FÖRLÅT! Förlåt för at delen inte kom i fredags, men min lillebror bröt armen och allt var kaos. Sen igår skrev jag större delen av delen, men vid slutet körde det ihop sig och den blev inte så lång som jag vela och jag skulle jobba på kvällen från 22-02 så jag var tvungen att avbryta skrivandet då.
Men som tur var så tog Erica och skrev lite på delen så den blev längre och blev klar tidigare!
Och just nu håller Erica på att flyga över Atlanten för en semester i USA, och hon sa att om jag inte hade hört ifrån henne på måndag eftermiddag så skulle jag få skriva alla delar tills hon kommer tillbaka. Så jag vet inte hur uppdateringen kommer bli, kommer självklart försöka uppdatera på rätt dagar men om det är mycket prov eller så så går skolan före.
Men jag ska verkligen försöka mitt bästa!
Kram Emma xx
Har ingen aning varför texten är så fuckad och hoppar massa men har försökt fixa till den. :/
Chapter Three
2013-10-16 //
23:11:00 //
Back for you - pågående
Chapter Two:
"Tomorrow we'll be running som more test on her head to see if the collision with the wall damaged the brain more than we think it did" lade han till. More than they think it did?
"What do you mean, more than you think it did?" frågade jag, hade hon skadat hjärnan? Kommer hon bli tvungen att lära sig gå igen? Eller prata? Eller kommer hon någonsin kunna klara av att göra det igen?
"Because if we aren't sure of how big the injury on her brain is we can't say how much of her life she will remember when she wakes up... if she ever does"
Ericas perspektiv - 15 Augusti 2019
Mina ögon är fortfarande tunga men inte lika tunga som förra gången jag kom till medvetande, jag försöker öppna de men det går verkligen inte, det är som om någon limmat igen de med superlim. Ändå känns rummet annorlunda denna gången, varmare och mer, liksom, tryckande. Som om det inte längre är jag som håller min kropp nere i den liggande ställningen utan som om det är luften i rummet som trycker ner i vad jag förmodar är min säng. När jag försöker tänka tillbaka är det som en stor svart vägg byggs upp och blockar mina tankar. Jag har ingen aning om hur jag kom hit eller varför jag ligger här och inte kan öppna mina ögon eller röra på någon del av min kropp. Jag har precis läst början av 'the Host' och jag kan inte låta bli att undra om det var såhär Melanie, tror jag hon hette, om det var såhär hon kände när alienserna hade tagit över hennes kropp och satt in den där varelsen i henne. Neeej, det kan inte ha hänt nu, jag måste bara gått och lagt mig igår i min säng och sovit rikigt, riktigt djupt och när jag vaknade innan var det förmodligen natt, därav den svalare luften mot min hud och mitt fördunklade sinne. Trots mina försök kände jag hur paniken kom krypande, VARFÖR KUNDE JAG INTE ÖPPNA MIN JÄVLA ÖGON?! Nej,nej, nej Erica, tänkt på något annat, fokusera på något annat! Jag ansträngde min hörsel och för första gången på hela denna tiden i mörker kunde jag höra någonting, det var en hög ton. En hög ton som tjöt i mina öron var tredje sekund eller så, det var irriterande och fick mitt huvud att bulta och värka så jag försökte stänga ute det och fokusera på något, jag tänkte att mina öron var mina ögon. Tänk så har jag blivit blind, fått hårsprey i ögat eller något? Tänkte jag rädd men lugnade mig snabbt, jag brukade inte använda hårsprey speciellt ofta så vi strycker det alternativet. Jag försökte ta in något annat ljud och hittade ett att fokusera på, ett svagt, lågt mumlande. Ungefär som när man är under vatten och hör någon prata med en. Mumlandet fortsatte och jag blev mer och mer frusterad på att jag inte kunde urskilja rösterna, jag tror det var röster i alla fall, när en höjde rösten och det var som dess lite högre ton fick min vattenbubbla att spricka och jag kunde höra allt igen.
"Dude seriously, you have to go home, you haven't change clothes in what, a week? Go home and take a shower and pack a bag and we promise we will call you the minute anything happens" hörde jag en mörk mansröst säga.
"I can't just leave her here, what if she wakes up? Or even worse, that if her heart stops again, it already has, twice!" Svarade en arg, lite ljusare mansröst och jag försökte översätta och ta in vad de sade, varför pratade de engelska? Och vems hjärta hade stannat, två gånger? Var det mitt? Jag hörde hur någon suckade, det lät avlägset, denna personen var mycket längre ifrån mig än de andra två.
"Guys, I'm on his side here, if this was El I wouldn't leave her either. I know we're all worried about Erica but let's not take it out over eachother" Vem det än var det som sagt detdär var jag tacksam över att han yttrat sig för jag vill inte bli lämnad ensam om mitt hjärta redan stannat två gånger. Detta strök mina tankar om att jag måste ligga hemma i min säng en tidig morgon och slumra lite innan väckarklockan ringer igen för att jag ska gå till skolan eller något sådant. Och vem det än var som var här i rummet med mig var det tydligt att de var oroliga för mig, inte för att jag kunde placera deras röster eller sätta ett ansikte till de, inte det minsta verkligen, men det var skönt att veta att någon är vid min sida och att de bryr sig om mig.
"The doctors might have given up but I will never do that" sa den ljusaste stämman av de tre som pratat och hans ton visade att det var slut på samtalet. "I'm as worried about him as I am about her, she has to make it, I don't know what we're going to do otherwise" sa en helt ny, främmande röst men det var den puffen jag behövde för att bestämma mig, jag skulle faljta, jag skulle fajta så hårt. Jag skulle vakna upp och se vem det var som satt här vid min sida för helt ärligt, min nyfikenhet tog verkligen kål på mig i nuläget. Något varmt rörde vid min hand innan jag kände fingar fläta in sig i mina och jag kände hur denna personens kroppsvärme sköt in i mig. "Erica, baby, please if you can hear me. Squeze my hand" Sa rösten som efter att ha hört den nu några gånger hade börjat etsa sig fast i min hjärna och det kändes som om jag kände igen den trots att jag fortfarande inte kunde placera ansiktet på människan. "Erica please, something, please!" det sista kom ut som en gällt skrik och jag ansträngde mig, så mycket för att göra det han bad mig om men mina fingrar ville inte lyda mig, Jag kände hur jag började försvinna bort igen, bort till tomheten och panikslaget samlade jag all min tankekraft och styrde den mot mitt finger. Ett skrapande läte hördes och dörren smällde igen, ljudet ekade i mina öron och jag hörde hur fötter förflyttade sig över golvet. Ljudet av en dörr som öppnades och en röst som sade "Please, please Erica make it, for his sake, for..." jag hann inte höra slutet på meningen, jag uppfattade bara att mitt finger lyfte sig skakandes någon millimeter från täcket och allt blev svart i samma sekund som den landade på täcket igen.
Nialls perspektiv.
Jag stormade ut ur Ericas rum och lämnade de chockade killarna efter mig, det var inte meningen att ta ut det på dem, jag var bara så orolig för henne, min prinsessa, som kanske aldrig skulle vakna igen. Aldrig skulle jag få se de underbara gröna ögonen lysa mot mig med kärlek, glädje eller ens ilska. Aldrig skulle jag få se det där perfekta leendet, se de rosa läpparna synkroniseras när hon pratade och aldrig skulle jag få kyssa dem igen. Min bästa vän, min själsföränder, mitt livs kärlek, det var inte ens säkert att jag någonsin skulle få se henne igen, inte vaken, inte normal, det enda jag kunde hoppas på var att hon skulle överleva, jag bryr mig inte om hon skulle behöva lära sig att prata eller gå igen, jag vill bara få hålla henne i min armar igen, kunna viska att jag älskar henne, tusen gånger om och om igen och kunna veta att hon känner likdant, även om hon inte kan prata måste hon ju kunna berätta det på ett eller annat sätt. Vilket promblem vi än skulle ställas för om hon vaknade, nej inte om, när. Om var läkarnas ord, när var mitt. Tillsammans kunde vi klara vad som helst bara hon kunde vakna, snälla snälla Erica, bara vakna!
Jag tog hissen ner till andra våningen där cafeterian låg, dit killarna hade försökt få mig från första början, innan Zayn hade sagt att han tyckte jag borde åka hem och ta en dusch. Jag ville verkligen inte lämna Ericas sida men jag antar att de hade rätt. Jag hade inte varit hemma i vår lägenhet på hela tiden Erica legat inne, jag hade bara varit hos henne. Killarna hade kommit med nya kläder och så men jag kände hur illa jag började lukta och hur stumpen på min haka bara växte och växte, ville jag verkligen se ut såhär när Erica vaknade, svag, ynklig och nere. Ensam och ledsen nu när hon inte var min var vid min sida, men det är ju det som är problemet. Utan henne vid min sida var jag just det, svag, ledsen, ynklig, nere och framförallt ensam, så så ensam. Jag beställde en äpplejuice och satte mig ner och drack lite av den medan jag stirrade rakt fram ut i luften.
"Niall! NIALL!" hörde jag Harry skrika och jag vänder mig mot den långa mannen som springer mot mig, håret lika lockigt som det varit de sista tio åren, studsandes runt hans huvud. Jag springer honom till möte och han böjer sig fram och håller armarna på knäna när han pustar fram orden som får mitt hjärta att först stanna och sedan börja slå i trehundratio. "Something is... heppening... with... Erica. I-I thi-ink she's.. waking up"
Oj oj oj, vaknar Erica äntligen eller är det något helt annat som händer med henne?
Oj oj oj, vaknar Erica äntligen eller är det något helt annat som händer med henne?
Bara så alla vet om ni inte redan sett detta, året som denna novellen utspelar sig i är 2019!
Ni är lite dåliga på att kommentera, tycker ni inte om den nya novellen? :(
Låt oss veta, snälla!
Pussar Erica :)
Chapter Two
2013-10-14 //
23:14:00 //
Back for you - pågående
Chapter One:
Hon tvärstannade och jag flög. Eftersom jag redan stod upp i sadeln var allt som krävdes att mina fötter skulle lossna ur stigbyglarna och de gjorde det. Det kändes som om det gick i slow motion och jag uppfattade allt när jag flög över Jasmines huvud och in i muren. På något sätt vred sig min kropp i luften, förmodligen eftersom min västerhand fortfarande höll i tyglarna och smällen kändes i min kropp flera sekunder innan den hördes i mina öron, kändes det som i alla fall. En smärta spred sig i mitt bakhuvud och jag hörde några avlägsna röster skrika mitt namn innan allt blev svart.
Nialls perspektiv - 8 Augusti 2019
"Niall be still" klagade Lou samtidigt som hon drog sin hand genom mitt hår i ett hopplöst försök att få det på plats. Vid det här laget borde hon veta att så fort hon var klar skulle jag fixa om det själv.
"For the love of God Niall, just stay still so I can fix your hair"
"You should focus on Harry instead, you haven't even started fixing his hair yet" gnällde jag. Lou suckade och gav upp, hon tog med sin vaxburk och gick bort mot Harry. Jag drar min hand genom mitt ny fixade hår för att få det att ligga som jag vill. Stackars Lou, jag fattar inte hur hon har orkat stått ut med oss under dessa år.
"Niall, get here" ropade Liam, jag kollade mot dem och såg att dom fyra stog i en liten gruppkram och väntade på mig. Jag joggade dit och ställde mig mellan Louis och Zayn medan Liam började prata.
"We'll make this show even better than the last one, we'll rock that stage. Thank God for giving us this amazing experience, for giving us the fans we have. And thanks to the fans that have supported us since day one, and thanks to the new fans..."
"LET'S DO THIS POO!" skrek Harry och avbröt Liams lilla 'tal'. Precis då kom en kille med headset in i rummet.
"Three minutes til show guys" sa han, sen försvann han ut igen. Jag skulle gå efter killarna som gått och ställt sig vid kanten och kollade ut över arenan, när jag kände min mobil vibrera flera gånger. Jag tog upp den och såg att ett dolt nummer ringde, tveksamt svarade jag.
"Hello"
"Hi, I'm searching for Niall Horan" sa personen på andra sidan.
"That's me"
"Oh, I'm calling from Chelsea and Westminster hospital. My name is Dr.Evans, we have a patient here with you as her first contactperson,her name is Erica Hasselberg, is that correct?" hela min kropp fylldes av rädsla och oro när jag hörde vad Dr.Evans sa.
"Y-yes it is" stammade jag fram
"Great. She is in a critical situation right now and yeah, can you come here as soon as possible?" frågade Dr.Evans.
"I'm on my way" med det lade jag på och sprang in i logen bakom. Där tog jag på mig min jacka och greppade mina bilnycklar och sprang ut igen.
"Niall what do you think you're doing?" frågade Neil, en av dom som jobbade i vårat management.
"Erica is in hospital and I need to see her right now." försklarade jag snabbt och började gå runt honom men han flyttade på sig och ställde sig i vägen för mig.
"You can't just leave, you have a concert to perform" han måste skoja med mig, seriöst jag tänkte inte hålla en konsert när min fästmö ligger inne på sjukhus.
"No way!" skrek jag, det fick killarna att kolla hit och se mig iklädd ytterkläder.
"Niall take that of it's like one minute left" sa Liam och började gå fram till mig med dom andra i släptåg.
"Erica is in hospital and I need to get to her right now, but he wont move" sa jag argt och pekade på Neil.
"What?! What happened?" frågade Zayn oroligt.
"I don't know but her situation is critical"
"Neil, move. He's going ther, now" sa Louis bestämt. Neil bara skakade på huvudet och log lite smått.
"No Louis, he can't. He has got a show to do" sa han så lugnt so möjligt och vände sig mot Louis. Då tog jag chansen, jag smet bakom Neils rygg och spurtade ner för korridoren och ut på baksidan där våra bilar stod parkerade. Jag hoppade in i min bil och gasade ut från parkeringen med Chelsea and Westminster hospital som mål.
--
När jag svängde in på sjukhusparkeringen efter tio minuter svängde jag in på första bästa parkeringsplats och rusade in genom sjukhusets dörrar.
"In what room is Erica Hasselberg?" frågade jag kvinnan i receptionen. Hon skrev in namnet på datan och väntade på att Ericas information skulle komma upp.
"Floor 3, room 367" svarade hon neutralt, 'kvinna hur kan du sitta sådär? När du ser hur kritiskt det är?!' Ville jag skrika på henne men jag skyndade mig mot hissen och tryckte på knappen istället. Otåligt väntade jag på att den sega hissen skulle ta mig till rätt våning. När hissen äntligen plingade till joggade jag genom korridoren, det satt pilar med rumsnumren uppsatta på väggarna här och var så det var inte svårt att hitta rätt. Snart stod jag utanför rum nr 367, Ericas rum. Jag tog ett djupt andetag innn jag pressade ner handtaget och gick in i det trista sjukhusrummet.
Där inne iklädd en sjukhusklänning, med ett bandage runt huvudet och ett gips på vänster arm låg min älskade Erica, min prinsessa. Även om hon såg otroligt svag och blek ut var hon fortfarande den vackraste tjej jag någonsin sett. Hon hade flera olika droppslangar kopplade till sig, nålar satt lite överallt med plåster över för att hålla dom på plats. Hon hade även ett antal maskiner ståendes bredvid sin säng som gav ifrån sig ett irriterande pipande ljud.
Jag var nära att slå till en av maskinerna i ren frustuation, tills jag insåg att linjerna som visades på skärmen var hennes hjärtrytm. Om jag var orolig förr så var det ingenting jämnfört med hur orolig jag var just nu. Jag visste ju att hennes situation var kritiskt, men att höra hennes hjärtljud från den där maskinen gjorde allting 100 gånger värre än det redan var. Det gjorde allt så mycket verkligare. Innan hade jag inte velat tro på det riktigt även om jag visste att det var sant, men nu var allting för verkligt.
Det var inget dåligt skämt, det här händer faktiskt på riktigt.
Jag går fram till henne och ser genast att hon inte har sin förlovnings ring på sig, jag rynkar ögonbrynen innan jag inser att hon inte har på sig sitt halsband heller, det tar hon aldrig av sig så det kan inte ha varit hon själv som tagit av ringen. Nu när jag tänker efter har hon inga smycken alls på sig. Dörren bakom mig öppnas och jag vänder mig snabbt om.
"Hello, you must be Mr.Horan. I'm Dr.Evans, we spoke over the phone." sa läkaren som just klivit in i rummet.
"Yeah that's me" svarade jag.
"So, what's your relation to Ms.Hasselberg? Cause I can only give information to her family" sa han samtidigt som han började gå fram mot mig.
"I'm her fiance, can you please tell me what happened to her?" frågade jag. Han kollade ner i sina papper han höll i handen en stund innan han kollade upp på mig igen.
"It seems as she were thrown of her horse during her ride. She were thrown forward, over the head of the hourse, and into the wall. Her head hit the wall first. Also her left arm is broken cause when she were thrown off her left hand were still holding the reins. Right now she's in a coma, we are unsure of when she'll wake up." jag kände hur mina ögon började tåras när han förklarade Ericas situation. Min prinsessa!
"Tomorrow we'll be running som more test on her head to see if the collision with the wall damaged the brain more than we think it did" lade han till. More than they think it did?
"What do you mean, more than you think it did?" frågade jag, hade hon skadat hjärnan? Kommer hon bli tvungen att lära sig gå igen? Eller prata? Eller kommer hon någonsin kunna klara av att göra det igen?
"Because if we aren't sure of how big the injury on her brain is we can't say how much of her life she will remember when she wakes up... if she ever does"
Så här var del 2!!! Jag vet att den är förfärligt kort, men klockan är mycket jag vet ärligt inte hur jag ska få till den något längre utan att slänga in en jätte grej och då blir den så otroligt mycket längre. Men men, nästa de jag skrive får ja väl göra just otroligt lång då, just for you guys.
Så här var del 2!!! Jag vet att den är förfärligt kort, men klockan är mycket jag vet ärligt inte hur jag ska få till den något längre utan att slänga in en jätte grej och då blir den så otroligt mycket längre. Men men, nästa de jag skrive får ja väl göra just otroligt lång då, just for you guys.
Jag tänkte även säga att vi kommer uppdatera onsdagar, fredagar och söndagar/måndagar. Och om vi verkligen inte hinner få upp den på någon av dom dagarna, vilket vi borde, så kommer nästa del dagen efter eller något sånt där.
Kram Emma xx
Chapter One
2013-10-11 //
18:00:00 //
Back for you - pågående
Alla skriver alltid om den där speciella tjejen, som inte står ut i mängden eller som verkligen gör det, som hittar den perfekta killen, dess själsfrände och att de blir kära, lever dramatiska dagar, löser allt och simsalabim så lever de lyckliga i alla sina dagar efter ett pampigt stort bröllop. Men vad händer egentligen efter det? Blir allt verkligen så perfekt som det har beskrivits i alla böcker och drömmar hon haft, får hon uppleva allt hon drömt om och blir det verkligen ett lyckligt slut när slutet väl kommer?
Erica lever sin dröm, hon visade sig vara den där speciella tjejen från alla böcker och noveller som hittar den där perfekta killen, får uppleva mer dramatik än de flesta men i slutändan löser allt och nu är det bara ett steg kvar, det stora pampiga bröllopet. Men med bara 43 dagar kvar till den stora dagen händer det som absolut inte får hända, det där lyckliga slutet hon drömt om, allt det raseras. Niall finns fortfarande kvar vid hennes sida, men finns hon kvar vid hans? Kan förflutet förlåtas och bryggor bryggas upp igen? Kan man i hjärta och själ verkligen förlåta vänner en andra gång? Finns det verkligen något som heter ÄKTA KÄRLEK? Har det i sådana fall verkligen makten att ådstakomma vad som helst? Om ni vill veta svaren, byt blad och följ med Erica och Niall på deras väg att hitta svaren på den största utmaningen de någonsin ställts inför, är det möjligt att minnas?
Ericas perspektiv. - 7 Augusti 2019
"Erica! Erica! We're ready close your eyes!" Hör jag Lux ropa. Snabbt stänger jag ner twitter och och stoppar ner mobilen i fickan.
"They're closed!" Halvropar jag mot omklägningrummen samtidigt som jag sätter händerna över ögonen och stänger dem. Snart hörds trippande små steg över trägolvet i butiken. "Okey you can look on three" hör jag Claries ljusa stämma. Jag känner hur leendet kryper upp på mina läppar. "One" börjar jag "Two" fortsätter Lux. "Three!" ropar Clarie och jag tar bort händerna från ögonen och öppnar dem. Jag slår händerna för min öppna mun och tar snabbt bort dem samtidigt som jag förundrat skakar på huvudet. "Wow girls, Wow" säger jag andlöst och jag känner hur tårarna byggs upp i min ögon."What's wrong Erica, don't you like them?" frågar Clarie förskräckt med sin ljusa fyraårsröst och drar lite lät i kjolen på sin klänning. "I love them sweetie, you're gonna be the pretties flowergirls ever." säger jag med ett stort leende och slår ut med armarna. Clarie skuttar snabbt fram och när hon gör det ser man verkligen är hon är Louis dotter, upp i dagen. Hon kravlar sig upp i mitt knä och Lux springer fram och sätter sig bredvid mig i soffan. Snabbt lägger jag armen om henne och drar henne nära. "Can't we post a piture on twitter?" frågar Lux mig och jag skrattar lite åt henne, twitter, twitter, twitter. Hon är nästan mer beroende av det än jag. "Of course hunny" säger jag och tar upp mobilen ur jeansfickan igen. "Clarie, crazy face or cute face?" frågar jag henne. Hon har ärvt sin mammas modellskönhet men däremot inte glädjen att stå framför kameran. Det enklaste sättet för att få med henne på bild är att låta henne bestämma vilken min man ska göra. "Crazy" säger hon bestämmt och jag håller upp iPhonen framför oss. "One, two, three" säger jag och sen räcker jag ut tungan mot kameran och knäpper bilden. Snabbt granskar vi den "vackra" bilden, alla tre gör en ful min men jag kan ändå inte låta bli att gilla den enormt då allas ögon glittrar på det där busiga sättet som speglar våra personligheter så bra, alla vi är busiga.
Snabbt trycker jag på dela och på några sekunder fylls mina mentions upp till bredden och min damptelefon börjar lagga sönder. Jag läser några svar och favoriserar några tweets, hatet har minskat i takt med att hatarna växte upp och förstod att det inte kom något gott med att hata men några har väckts till liv igen när Niall och jag kom ut med vår förlovning. Telefonen började vibrera i min hand och Nialls ansikte dök upp över skrämen, när man talar om trollen. Jag tryckte på den gröna fyrkanten och lyfte telefonen till örat. "Hello love!" svarar jag med ett leende. "Hi babe, how does the fitting go?" svarade Niall och jag log mot Clarie och Lux som satt hade sprungit över till Claries målarböcker och satt sig för att färglägga de redan tryckta figurerna. "Well I was just caling to check how my beutiful fiancee was doing" "Well the fitting has been really good so long, Lux and Clarie will make perfect flowergirls and I'm still waiting for Eleanor, Sara and Josefine to come and show me their bridesmadesdersses." "You'll send my a picture of you in your dress right?" frågade han och min mun föll öppen och en slämtsam irriterad rynka formades mellan mina ögonbryn."Of course not you idiot, seing the bride in the dress means bad luck!" Utbrast jag skämtsamt men med en arg ton och Niall skulle precis säga något när Clarie avbröt oss. "Erica! You can't call Niall that word! That is a ugly word!" Utbrast Clarie och blängde på mig och jag knep hårt ihop läpparna och bet mig i tungan för att inte brista ut i gapskratt. Det hindrade ju däremot inte Niall och jag hörde hur hans skratt exploderade i luren, jag kunde se framför mig hur han lade händerna på sin mage och vred sig av skratt så att han antligen ramlade av stolen om han satt på en sådan eller var påväg ner till marken om han stått upp när han hört Clarie genom telefonen. "Say your sorry" sa hon med sin bestämda bebisröst och jag pep fram ett "sorry" till Niall rädd att jag skulle börja gapflabba om jag sa något mer. Clarie nickade nöjt och gick tillbaka till sitt målande och jag fnissade tyst i luren. "I'm really sorry but the boys are waiting, I'll see you tomorrow night. Have fun at the competition tomorrow" sa han snabbt och jag hörde röster i bakgrunden. "I will, totally gonna kick thoes peoples butt! Make it a great consert, it will be one of your last" svarade jag och Niall grymtade till i luren. "We will, I love you babe" "I love you too" och med de orden lade vi på och jag stoppade ner telefonen i fickan igen, precis i tid för två sekunder senare kommer Eleanor, Josefine och Sara utvalsandes ur provrummen i sina underbar klänningar.
Nu är det min dags att prova och jag går nervöst in i provrummet, idag är det den sista prövningen, allt måste vara perfekt in i minsta detalj. Och eftersom de andras klänningar varit det så måste min också vara det. Sömmerskorna står redo inne i det stora provrummet och en av dem säger åt mig att ta av mig mina kläder och de håller upp klänningen så jag kan klivia i den. Sedan får jag ställa mig med armarna rakt ut från kroppen på vardera sida av mig medan de knyter åt korsetten i min rygg, om man tar bort delen med att jag knappt kan andas så känns det riktigt riktigt bra. Det finns inga speglar i provrummet så när de är klara går sömmerskorna fram till skynkerna som avskärmar oss från resten av butiken och jag stegar långtsamt ut. Alla drar efter andan när jag kommer ut och Clarie ger ifrån sig ett litet tjut. "Wow Erica, you look amaxing" börjar Sara och jag ler nervöst mot henne. "I do?" frågar jag och Josefine som sitter med öppen mun låter handen falla från hennes haka till luften och pekfingret pekar mot de tre stora speglarna. Jag vänder mig mot dem och drar efter andan. Jag ser, jag ser, helt, fantastisk ut, bättre än jag någonsinn kunna drömma om. Korsetten sitter hårt knuten ner till ungefär tre centimeter nedanför min navel. Den är vit och fylld med små stenar som ser ut som diamanter så gör att såfort jag rör mig fångas ljuset i dem och jag glittrar. Där korsetten slutar börjar många, många lager av tylltyg i x antal kjolar som gör att det blir ett enda stort fluff fluff som slutar vid golvet och lägger sig där eftersom jag ska ha klackar på bröllopet. Jag ser i spegeln hur Lux kommer fram till mig och kollar på mig med förundrade ögon. "I understand why Niall calls you his princess all the time because you really look like one. You and him are going to live happily ever after." Just i detta perfekta ögonblicket kände jag att Lux inte skulle kunna ha mer rätt, jag kunde inte längta mer efter att få börja leva mitt liv tillsammans med min prins.
Nästan morgon - klockan 9.00
Jag stod i cafeterian och hällde upp kaffe i de fem muggarna jag precis köpt. Precis när jag skulle börja hälla upp socker ur behållaren kände jag hur någon körde in en armbåge i mina sida och det blev väldigt mycket mer socker än vad jag hade tänkt från början. Jag vred på huvudet för att blänga på Tatiana Romanowa, min ärkefiende är nog enklast att kalla henne. Det är bara hon som kör med så låga trick. Hon var klädd i tukosa ridbyxor och en vit kavaj, inte precis så som man ser ut när man tävlar i ridning då man har vita ridbyxor och en färgade kavaj, oftast inte vit. Hon gav mig en blick som försökte trycka ner mig men sättet hon hade sitt huvud gav henne en gigantiskt dubbelhaka och jag log bara överlägset mot henne, visst gillade jag inte henne men det var inte dags att skratta henne upp i ansiktet, än. "Whoops I'm sooo sorry" sa hon drygt och jag kollade bara på henne och nickade med ett drygt ansiktsuttryck. "I bet you are" sa jag innan jag hällde ut det översockrade kaffet i soptunnan och fyllde på med nytt, sedan tog jag upp påsen oboypulver och hällde varmt vatten i den sista pappersmuggen, jag dricker inte kaffe eftersom jag tycker det är otroligt beskt och äckligt även om jag är 25 år gammal, innan jag ställde allt i starbucksbehållare av papp och började gå mot utgången. När jag gått något steg vände jag mig mot Tatiana igen "Too bad it isn't dressage this year aswell so you can sleep your way to first place, oh wait, that was me who got it, without sleeping with every mail at the judgetable" och så knyckte jag bitchigt till med huvudet och gick därifrån. Förra OS-et, för fyra år sedan, hade jag varit med i hela alla tre tävlingsgrenarna, dressyr, hoppning och fälttävlan och det hade Tatiana också. Från första stund hade vi ogillat varandra, starkt. Jag var inte den typen av person som hatade människor men hon stod väldigt högt placerad på min lista av människor jag inte gillade som Hitler, rasister, Al Quida och min mamma. För fyra år sedan hade hon väl kännt sig hotad för hon hade sex med varenda manlig domare i dressyrjuryn, något som när det kom fram ett halvt år senare fick henne att bli diskvalicerad och att Ryssland hade förlorat sitt silver. Det hade kännts otroligt bra när jag fick reda på det eftersom jag hade vunnit med 1%, en marginal jag ville ha större. Jag skakade på huvudet för att få bort alla tankar, nu skulle jag fokusera på tävlingen som låg framför mig eftersom det var min sista. Killarnas kontrakt skulle snart gå ut och just nu gjorde de sin sista tour som One Direction och visst, jag älskade hästarna av hela mitt hjärta, eller den delen som inte älskade Niall så egentligen fanns där inte speciellt mycket utrymme kvar, men jag kände inte att jag ville vara kvar i svenska landslaget längre, jag skulle aldrig sluta rida, bara sluta tävla i de klasserna som jag tävlade i nu, de skräckinjagade klasserna...
Jag kom fram till Jasmines box och gav tre av kafferna till hästskötarna innan jag räckte över de två andra till Göran och Nicole, Svenska landslagets coacher. I samlad trupp gick Göran, jag, Nicole, Roffe, Malin och Sussanne, de andra tre ryttarna från svenska landslaget, till banan för att kolla och gå igenom den en sista gång. Min mobil plingade till i fickan och jag tog upp den och stängde av ljudet innan jag kollade på skärmen.
Niall hade twittrad det med ett bild på honom och killarna som satt i en soffa, redo för en intrevju och alla gjorde tummen upp och log uppmuntrande mot kameran. Jag förmodar att det var nallebjörnen Paul som fottat det och ett stort leende spred sig på mina läppar. Jag tryckte snabbt på svara och skickade iväg mitt tweet.
Jag stängde ner mobilen innan jag räckte den till Nicole som stoppade ner den i sin ficka. Av den enkla principen att den skulle skada mig och min häst lika mycket som den skulle gå sönder red jag aldrig men mobilen på mig, utom möjligen de gånger jag red på skogsrundor och var tvungen att ha den ifall något skulle hända. Påväg tillbaks möttes vi av en av mina hästskötare, Camilla. "Hon är redo att sadlas Erica" sa hon och jag sa ett snabbt "tack" innan jag gick iväg mot Jasmines box i det stora stallet alla hästar stod i inför OS. Jag gick in till Jasmine och gosade lite med henne någon minut innan jag tog hennes sadel från den utfällbara pinnen på dörren och gick in för att göra det omöjliga för vilken annan människa som helst, att sadla henne. Jasmine hade en otroligt känslig mage och hatade när man spände sadelgjorde och kunde båda sparka och bita människor som skulle göra det, utom mig och Malin, min medryttare. Jasmine litade så mycket på mig, att jag inte skulle skada henne eller försöka mig på något annat, att hon bara stod och mumsade på sitt hö när jag lade på sadeln och drog åt gjorden runt hennes mage. "Jag blir lika imponerad varje gång du gör det där hästflicka" hör jag Görans gubbröst säga och jag vänder mig mot honom med ett leende. "Man bygger upp en ganska starkt band till varandra efter fem år tillsammans." säger jag och klappar kärleksfullt Jasmine på halsen innan jag kliar henne lite precis där pannluggen och ansiktet på henne går ihop. Hon frustar nöjt till och jag ger henne ännu en puss innan jag går ut till Göran för att hämta hennes träns. Han skakar bara på huvudet åt mig. "Jag kommer sakna dig hästflicka, vi har haft några bra år tillsammans, synd bara att du inte ville fortsätta längre, jag tror du kunde ha kommit betydligt längre än såhär" säger han och jag ler åt honom och åt hans sätt att kalla mig hästflicka, han är den enda som gör det. "Jag har kommit längre än vad jag någonsin kunnit drömma om, från att jag startade med ridningen till att jag var sjutton år hade det inte varit något annat än en hobby och mina största drömmar som tonåring var att bli en känd popstjärna, jag red bara för det var det underbaraste jag visste, jag hade aldrig kunnat drömma om att bli en känd hoppryttare, eftersom det bara var något jag tänkte på och då." "Du hade ju aldrig trott att du skulle gifta dig med Niall heller och se här står vi idag, du är en känd ryttare och om exakt 43 dagar har du samma efternamn som vilken galen tjej skulle offrat allt för några år sedan, när de var som värst" skrockade Göran och syftade på fansen och mitt bröllop med Niall som skulle äga rum om bara 43 dagar, åh vad jag längtade! Men inte för att mitt efternamn skulle bli Horan utan för att jag skulle få spendera resten av mitt underbara liv med min själsfrände, mitt allt, min Niall. "Life work in mysterious ways" sa jag när jag gick in till Jasmine och tränsade henne. Göran stod kvar under tystnad och räckte mig hjälmen när jag kom ut och tog av mig jackan som skyddat min röda kavaj från att bli smutsig och mina svarta regnbyxor som skyddat mina vita ridbyxor. Jag hoppade ur mina stallskor och klev i mina stövlar och drog igen de med dragkedjan innan jag sattte på mig hjälmen och tog min häst. Tillsammans började vi gå mot uppvärmningsbanan där Nicole stod och studerade Roffe när han red fram. Han skulle starta tio ekipage innan mig och hade redan börjat värma upp då vi alla följde ett schema så att det inte skulle bli kaos på framhoppningsbanan där vi hoppade med hästarna innan tävlingen föt att värma upp dem.
Efter att ha travat och skrittat i en halvtimme ropade Nicole till mig att det var tjugo minuter kvar och jag började galoppera, höger varv gick fint men i vänster kändes Jasmine spänd som en pinne, hon ville inte alls ställa eller börja i halsen och kroppen och saktade av flera gånger. Efter en stund gav jag upp och travade fram till Göran. "Jag vet inte hur jag ska göra, jag vet att jag spänner mig massa när hon håller på såhär men jag kan inte hjälpa det" sa jag till honom och jag kände hur paniken kom krypandes. Vilken annan dag hade jag inte brytt mig om att hon var som hon var, då hade jag bara använt tiden att jobba bort det men nu hade jag ingen tid och jag kollade på Göran med orolig blick. "Bara andas Erica, detta kommer gå jättebra. Släpp stigbyglarna, då måste du slappna av för att sitta kvar och galoppera några varv så ska du se att de går bra. Jag gjorde som han sade och det gick mycket bättre denna gången. Efter några varv vinkade Göran att det var dags att skritta så jag travade något varv innan jag skrittade fram till honom. Camilla kom och lade ett ländtäcke på Jasmine och jag knöt det runt midjan så att det inte skulle ramla av innan jag skrittade runt några varv för att hålla igång henne. Snart kom en kvinna, kanske 35 år gammal och ropade upp mitt namn tillsammans med tre andra ryttare och vi red in till framhoppningsbanan för att börja hoppa fram. Jasmine var duktig och hoppade allt men jag kunde inte skaka av mig känslan att hon fortfarande var spänd och det gjorde mig spänd, vilken hon självklart kände så hon blev stingslig av det. Fan. En ny kvinna kom och ropade upp mitt namn och jag red bort till henne och hon ledde mig till en port där vi stod och väntade i kanske 30 sekunder innan en likadan port som denna tio meter till vänster öppnades och en av de tyska ryttarna red ut med ett leende på läpparna, jag hoppades bara att det där skulle vara jag om tre eller fyra minuter när det var jag som red ut genom de där portarna. Mina dörrar öppnades och när jag red ut i det stora ridhuset hörde jag mitt namn i högtalarna. "Our next compeditive is Erica Hasselberg from Sweden riding her ten-year-old horse Jasmine Butterfly. Jag satte igång Jasmine i galopp och när "You may start" kom från högtalarna styrde jag henne mellan de stora blomlådorna som var starten och styrde mot det första hindret.
De tre första hindren gick som en dans på rosor och Jasmine hoppade de med god marginal på det fjärde kom vi en halvmeter fel i avhoppet och hennes bakhovar nuddade vid bakbommen och jag lyssnade spänt på ljudet av att bommen ramlade ner på marken så jag skänklade till Jasmine och vi flög över hinder fem och sex innan vi byggde upp mot hinder sju som låg 40 meter bort så det var en ganska lång raksträcka och jag fick absolut inte låta Jasmine rusa iväg då det var en snäv sväng till hinder åtta som var en mur innan banan var klar. Trots att jag försökte hålla tillbaka henne kom vi i lite för hög fart och det blev en jättesnäv sväng till muren som var hinder åtta. Vi kom in jättesnett och fel och jag manade på Jasmine att bara hoppa ändå. "Kom igen tjejen, vi är klara sen" viskade jag och skänklade på henne. Sekunden innan Jasmine skulle hoppa av kände jag hur hon tvekade och då var det för sent. Hon tvärstannade och jag flög. Eftersom jag redan stod upp i sadeln var allt som krävdes att mina fötter skulle lossna ur stigbyglarna och de gjorde det. Det kändes som om det gick i slow motion och jag uppfattade allt när jag flög över Jasmines huvud och in i muren. På något sätt vred sig min kropp i luften, förmodligen eftersom min västerhand fortfarande höll i tyglarna och smällen kändes i min kropp flera sekunder innan den hördes i mina öron, kändes det som i alla fall. En smärta spred sig i mitt bakhuvud och jag hörde några avlägsna röster skrika mitt namn innan allt blev svart.
Då var den första delen av Back for you publicerad!!!! :D
Hoppas ni är lika taggade som jag och Emma på att starta historien!
Grattis till Josefine (Jossan) som vann roll-tävlingen, tyvärr passade Jossan inte in så bra på engelska så du kommer bli kallad Joseefine, hoppas det är okej med dig :)
Låt kommentarerna flöda och tell us what you think!
Kramar,
Kramar,
Erica :D