Bilens motor spann tyst där jag och Emma for fram över Londons gator. Idag var dagen då vi skulle åka och börja packa ihop vår lägenhet och sedan ta våra saker och flytta in hos killarna på riktigt. Tystnaden låg som en tung slöja över bilen och varje gång jag hade försökt starta ett samtal hade Emma vänt sig bort från mig och kollat ut genom passagerarfönstret. Harry var hemma och passade Gabriella tillsammans med Danielle och resten av killarna, det var skönt att det åtminstonde fanns en kvinna i huset. "Emma är du okej?" frågade jag henne oroligt för säkert tionde gången. "Ja" var svaret jag fick igen men denna gången skulle jag få ur henne det, hon hade varit låg i två dar nu. "Har du och Louis bråkat om någonting?"  Hans namn fick henne att rycka till och hon kollade åter igen ut genom fönstret. "Nej allt är lungt" "Emma jag ser att det inte är okej, snälla berätta så kan jag kanske hjälpa dig" säger jag och ser snabbt på henne innan jag vänder uppmärksamheten mot vägen igen. Hon är tyst i fem minuter och jag börjar känna igen mig mer och mer bland vårt gamla kvarter. När vi svänger in på vår gamla gata öppnar hon munnen igen. "Har du varit inne på twitter?" Jag nickar lite grann, det var kanske en vecka sen senast men jag har inte lagt en tanke på twitter. "Hurså?" frågar jag samtidigt som jag svänger in på vår uppfart och stänger av motorn. "Äsch det var inget" säger Emma och hoppar ut bilen. Snabbt föjer jag efter och fiskar upp nycklarna ur väska. Snart står vi i hallen och jag sparkar av mig skorna. När vi kommer in i köket slår den svaga doften av rosor emot mig och minnen flashar framför mina ögon. Alla dagar med stadig rosleverans, första gången vi träffade killarna, alla filmkvällar vi hade, både ensamma och med dem. När jag ser trappan kan jag inte låta bli att ge den en sur blick, jävla snubbeltrappa. "Jag hämtar några kartonger, gå du upp och börja" säger Emma och försvinner ut till bilen. Snabbt går jag upp för trappan. Vårt sovrum luktar rengöringsmedel och en blandning mellan min och Emmas gamla parfym. Jag lyfter på kanten av mattan och ser den rostbruna fläcken av torkad och försökt bortskrubbat blod. Att trycka undan minnerna har inte varit några problem tills nu men nu kommer allt från den eftermiddagen med Max. Rädslan, hatet, förtvivlan... Alla känslorna kom på en gång och jag kände hu mina ben gav vika och snart låg jag i en snyftande hög på marken, det var också så Emma hittade mig. 

"Karro, Karolina är du okej?" rädslan hördes i hennes röst men jag orkade inte lyfte huvudet för att se på henne eller öppna munnen för att svara henne. Varför, VARFÖR var detta tvunget att hända dig? Mig av alla människor på denna jord.

"Harry babies dosen't smile when they are five days old. All they do is poop, eat, scream and sleep" skrattade Danielle fram och strök Ella kärleksfullt över kinden. "My little Boo" började jag men jag blev snabbt avbruten av Louis. "Why do you keep calling her Boo Bear and stuff like Boo?! That's my nickname" utbrister han med sårad och sur röst. Jag ger honom en förvånad blick. "I'm sorry, I didn't know you felt like that" säger jag långsamt. "Well I do. The only thing everybody in this house talks about is baby,baby,baby. Baby this, baby that, baby eat, baby puke" skriker han och fläktar med armarna i en arg gest. "Louis please she'll start crying" ber jag honom. Han ger mig en blick bara skriker 'nej, du sa inte precis det där'. "See, SEE THIS IS WHAT I'M TALKING ABOUT!" Skriker han innan han skjuter upp från soffan och går med snabba, arga steg mot ytterdörren. Jag ser mig panikslaget omkring och ger Niall ett tacksam blick när han hjälpsamt sträcker fram händerna för att ta Ella ifrån mig så jag kan springa efter Louis. När jag når ytterdörren hörs ett skrik innifrån vardagsrummet tätt följda av svordommar i Nialls tjocka dialekt. "Danielle take her, she fucking puked all over me!" är det sista jag hör innan jag kastar mig ut genom dörren efter Louis. 

'Ibland har man ett lyckligt ögonblick och det finns inget som kan komma åt en.' Läste Max i sitt huvud. Texten stod skriven under en tjejs bild på instagram. Om han bara visste hur hans plågande av Karolina som hade jagat henne länge nu helt plötsligt försvunnit ur hennes värld bara genom att titta på några gamla bilder tillsammans med sin bästa kompis. Hans tankar avbröts av den igenkända ringsignalen från skype. Snabbt klickade han på den gröna knappen och startade webkameran på hans dator. Filips bekanta ansikte poppade upp och han spärrade upp ögonen vid åsynen av Max. "Snyggt hår" komplimerade han skämtsamt. Max drog fingrarna genom hans nyfärgade hår och skakade sedan på huvudet för att få det så som han ville ha det.

"Tack tyckte jag behövde en förändring, för polisens skull" sa han seriöst innan hans blick mörknade och han kollade in i kameran. "Jag behöver mer pengar" sa han och tog sedan upp telefonen och instagram igen. Filip tog ett djupt andetag och sa sedan orden han länge samlat mod för att yttra. "Max, jag vill inte vara med längre, visst det började som ett kul skämt och jag hoppades verkligen på att få tillbaka Emma för... för jag älskar henne fortfarande men efter att du tvingade mig köra på Nora, det blev alldeles för mycket. Det var inget jag signade upp för att göra när du frågade mig om jag ville vara med och få Emma tillbaka. Vi hade tur att hon bara bröt benet och fick en hjärnskakning, om hon hade dött, jag hade aldrig mer kunnat kolla mig i spegeln eller möta någon annans människas blick. Dethär är det sista du hör från mig Max, I'm out" och med de orden tryckte Filip på den röda luren innan han raderade skypekontot. Hans ögon blev fuktiga och tårar av lättnad började rinna ner från dem, äntligen var han fri, aldrig mer skulle Max kunna ge sådana order till honom tänkte han samtidigt som han klippte sönder alla olika kreditkort och stängde ner deras bankkonto.

När Max såg skärmen slockna och alla ljud från datorn försvann gav han upp ett ilsket vrål innan han tog upp den från bordet och slängde den allt han kunde i väggen. Sedan tog han upp mobilen och letade upp nummret, nummret till hans trofasta tredje, hemliga kumpan. När hon svarade efter tre korta signaler sa han de fyra korta ord som skulle ändra historien totalt. "I need him killed."

Har inte så mycket mer att säga förutom att: tell me what you think!