---

"Emma can I come in" hördes Lotties röst genom den stängda dörren och jag rullade över på rygg och satte mig upp i sängen. "Of course" sa jag och dörren öppnades och stängdes snabbt. Lottie gick snabbt fram och satte sig bredvid mig där jag gjort rum för henne. "How are you holding up?" Frågan hade en mycket större underbetydelse vad det lät och Lottie förstod genast att jag syftade på nästan-våldtäckten Max utsatte henne för när hon var och hälsade på oss för några månader sen. "It's good. I'm seing my shrink and the nightmares stoped a few weeks ago, now I only get them once in a while." Man hörde på hennes lyckliga röst att det var något mer hon ville säga så jag rullade handen framför mig för att visa att hon skulle fortsätta. "And I met this really cute guy so, like, I'm not afraid anymore, not that much atleast. Because he's just so different and so safe" avslutar hon med ett leende och jag kan inte låta bli att le stort åt henne. "Awe, my little Lottie has fallen in looove" säger jag i mesig ton samtidigt som jag drar ut på o:et. Lottie himlar med ögonen och slår lätt till mig på armen innan hon sjunker ner bland kuddarna med en lycklig min. "Let me see a picture of him at least" fortsätter jag i lite retsam ton och petar henne i midjan. Hon ger mig en ohmygodslutatjata-blick innan hon fiskar upp mobilen och trycker lite på skärmen innan hon vänder den mot mig. På bilder sitter hon tillsammans med en söt kille och jag kan inte stoppa awe:et som lämnar min läppar. För andra gången på samma minut slår Lottie till mig på armen igen, denna gången hårdare och ett lätt stön lämnar min mun. Precis när jag ska börja kittla henne som hämnd knackar det på dörren och Louis sticker in sitt huvud i hans gamla rum som vi nu delar på. "Dinners ready" Lottie flyger upp ur sängen och rusar ut och snart hör man hennes steg eka i trappan. Louis går in och kysser mig innan han sätter sig på sängen med ett leende och tar tag i min hand. "Everybody loves you" säger han och han ser nästan stolt ut när han sagt det. Jag tar ett djupt andetag när klumpen i magen återvänder. "Fizzy doesn't" säger jag tyst och möter hans ögon men en sorgensen blick. Han ser förvånat på mig innan han lutar sig fram och fångar in mig i hans famn. "She likes you, alot" säger han ner i mitt hår och jag suckar ledsamt ner i gropen i hans hals. "When we arrived, she just stood there on the stairs. She said hello and walked away, how am I supposted to believe anything else?" säger jag lågt och Louis stryker mig över ryggen. "Well, that's just how Fizzy is, she is so extreamly shy. It takes a while for her to let you in but when she does, she will never leave you if you need her. You'll see, it will soon be better, just as long as you don't sit in here all day long." Säger han och jag kan inte låta bli att känna mig lite bättre, kanske kan jag få en chans till av Fizzy... "Come on love, I was serious on the dinnerthing. Mum made meatballs, just for you" säger Louis och drar upp mig ur sängen.

 

 

Min stora solhatt höll uppe mitt gråsilvriga hår och de överstora solglasögonen skymde en stor del av mitt ansikte. Detta och faktorn av mitt väldigt annorlunda klädval gjorde att jag kunde stå uppe på bänken i mitten av ankomsthallen och spana efter Zayn utan att bli mobbad av massa fans. Människor forsade fram, barnfamiljer, killar och tjejer i min ålder, affärsmän och rynkiga pensionärer. Hur mycket jag än spanade genom mina svarta solglasögon såg jag inte en enda människa som liknade Zayn äns det minsta... Ett räddt, ljust skrik lämnade mina läppar när en gammal man klädd i hatt, en lång beige kappa och gråa byxor kom fram och tog tag i mig och drog ner mig från bänken. Jag skulle precis knuffa bort honom när hans blick mötte mina och en stöt av lycka och kärlek flög genom min kropp när jag såg in i den välbekanta, underbara, bruna ögonen som tillhörde mitt livs kärlek. "Hi babe" säger han och lutar sig fram och kysser mig mjukt och jag kan inte låt bli att fnissa när hans låtsasmustach kittlar mig i ansiktet. "Let's go"säger jag och tar hans hand i min innan jag börjar dra honom mot utgången. Zayn greppar sin resväska och så går vi ut till den stora, svarta hummern med tonade rutor som står och väntar på oss. Zayn hälsar snabbt på Carl, min säkerhetsvakt för dagen innan han börjar krångla av sig trenchcoaten och ta av hatt, mustasch och resten av sin förklädning. Själv tar jag av mig hatten, solglasögonen och den stickade och alldelles för varma, rosa koftan jag haft på mig. "Are the girls waiting for us?" Frågar Zayn och jag nickar snabbt. "Yeah, the bus leaves in like two hours or so they are at a cafe just chillin'" säger jag och spänner fast säkerthetsbältet. Det är synd att vi ska lämna New York precis när Zayn kommer så han inte får uppleva den fantastiska staden men jag kunde inte vara gladare att han, nu på sin första lediga vecka ska följa med mig och resten av Little Mix runt i USA på vår turné. 

Pappershög efter pappershög efter pappershög prydde åklagare Johnsons skrivbord och den starka skrivbordslampan försedde det annars mörka rummet med ljus. Klockan var mycket och himlen utanför hans fönster var svart. Det enda som gjorde att han inte trodde att han var den sista, levande människa kvar på jorden var brusandet av Londons trafik som hela tiden letade sig in genom hans halvöppna fönster. Akt efter akt lästes igenom och för varje del i del i det långa brottsloppet blev han bara mer och mer bekymrad, vilken människa skulle kunna göra såhär många hemska saker utan att vara psykiskt sjuk. Men många prover hade gjorts på denna Max, den skyldige och alla hade visat att han var vid sitt sinnes fulla bruk. Advokat Johnson tog upp sin dator och öppnade en nytt dokument och klistrade in mallen innan han började fylla i den. För tillfället jobbade han på att få ihop en bra skriven text om brottet och vad den skyldige borde få för straff och varför han skulle få detta straffet. Texten skulle presenteras för juryn, försvarssidan och vittnerna om cirka två veckor när förhandlingarna skulle börja. Han skrev, raderade och skrev lite mer innan han sparade dokumentet och lade ner laptopen i portföljen, tog sina nycklar och sin kavaj som han tidigare hängt över stolsryggen och hängde över armen. Sedan stängde han fönstret, låste dörren till sitt kontor och lämnade den tomma våningen i den, för London, otroligt höga byggnaden. När han körde, lite snabbre än vad hastighets skyltarna tillät visste han inte hur otroligt lycklig han var att han inte lämnat kontoret tio minuter senare än vad han hade gjort. 

Ingen gräns utan nästa del kommer när den kommer, ska försöka få uppden så fort som möjligt!

 

Puss Erica <3

---

Har ni hört denna låten Harry skrivit tillsammans med Sam McCarthy (tror jag)?

Vet inte historien bakom den men om någon vet den får ni gärna kommentera den, ortoligt fin låt tycker jag :')