---

Kameror spelade in, assistenter antecknade och polismän ställde miljontals olika frågor till åtta uppskrämda människorna som alla satt inlåsta i var sitt betongrum. 'Det ser ut precis som på film' tänker Karrolina när polismännen diskuterar med varandra. 3 betongklädda väggar och en fjärde, den också i betong men med en glasruta som täckte nästan halva väggen. Utanför där satt andra poliser och till och med två FBI-agenter. Eftersom det var kändisar inblandade, och inte bara en utan fem hade brottet setts så pass alvarligt eftersom det dessutom innehöll flera månaders utpressning och mordförsök, att det behöves några brottsanalyserare. Resten av eftermiddagen och kvällen satt alla inlåsta i var sitt rum och väntade, blev förhörda och väntade ännu mer. Bara för att de när de kom ut inte skulle kuna prata ihop sig eller ljuga ihop någon historia. Inte för att de skulle göra det, Niall, Louis, Harry, Liam, Emma, Zayn, Karolina, och Danielle ville inte något mycket mer än att Max skulle bli arresterad, tagen till domstol och bli dömd i många, långa år. Tillslut, efter att ha berättat historien ett antal gånger släppte de ut Harry och sa att han var fri att gå, de skulle skicka över all information, Maxs pistol och kniv och alla band till Londons högkvarter och därifrån skulle de få utreda saken tillsammans med några svenska poliser, eftersom Karolina, Emma och Max var svenska medborgare. Emma och Karolina var visserligen Engelska emdborgare de med men i dett aläget såg de som svenska eftersom det var där de var födda. En efter en fick alla gå ut i receptionen där de väntade på att alla skulle komma ut så de kunde åka hem. Tålmotigt satt killarna och Emma och väntade på att Danielle och Karro också skulle släppas, tystnade var som alltid bekväm men hade en dåligt tryckande käsla över sig, ingen ville egentligen vara här. Tillslut släpptes Karolina och hon skyndade sig genom korridorerna efter polismannen i tron om att hon var den sista i deras gäng. När Harry såg henne komma genom glasdörren skyndade han sig fram för att möte henne och de kramade om varandra, hårt. "Promise me that from now on, you tell me everything. I don't care if it's just a stupid little thing like that you stepped wrong and hurt your ankle just for a second. I never want to be in this postition again, I never want to find out something this way, I want you to be safe and I can't protect you if i don't." Karolina pressade handen mot hans mun och log mot honom. "Stop rambelling, I get the point and I promise" sa hon och tryckte sina läppar mot hans i en djup kyss. Den kyssen sa mer än ord någonsing kommer kunna göra. 

 

Min blick låg på sekundvisaren till klockan som satt ovanför dörren som jag 45 minuter tidigare hade kommit ut igenom. Alla  var här nu utom Danielle, min älskade Danielle. Förundran flög genom min kropp när jag tänkte på vad hon gjorde, bara ågra timmar tidigare, var fan lärde hon sig att strypa människor? Jag följer det långsamma, nästan aldrig rörande minutvisaren med blicken och känner hur oron växer och mitt tålamad försvinner. "I'll go ask for Dani" säger jag samtidigt som jag ställer mig upp. Jag känner hur de följer mig med blicken, lika oroliga som jag för vadr Dani håller hur. "Excuse me" säger jag till damen i luckan. "Can you please tell me were Danielle Peazer is?" Hon knapper lite på sin dator och säger sedan något på spanska till mig. Jag rynkar på näsan och försöker förstå vad hon säger men spanskan går verkligen inte i mitt huvud, jag borde lyssnat bättre på lektionerna i högstadiet och inte valt bort spanskan på gymnasiet. Hon upprepar det, långsammare när hon ser att jag inte förstår och jag viftar med handen för att få henne att förstå att hon ska vänta en minut. Snabbt joggar jag bort till resten av gänget. "Who of you are the best at spanish? The receptionist can't speak english" säger jag paniksalget och Emma ställer sig snabbt upp och börjar gå mot luckan. "Emma, where do you think you're going? Let's face it dear, i'm so much better than you at languages." säger Karro och reser sig, tar tag i min hand och jag drar med henne bort till luckan. "Hola disculpa mi amigo, que no puede hablar español. ¿Puede usted ser bendecido y repetir lo que pasó con Danielle Peazer?" (hej ursäkta min vän här han kan inte spanska. Kan du vara säll och upprepa vad som hänt med Danielle Peazer?) säger Karro till tanten och jag känner hur mitt ansiktsuttryc bli mer och mer clueless när jag inte förstår ett ord av vad hon säger. "obvia. tu amigo está bloqueado. Por desgracia, no puedo decir más que eso, pero para que ella salga necesitar a alguien para pagar la fianza para su" (självklart. er vän sitter inlåst. Jag kan tyvärr inte berätta mer än så men för att hon ska få komma ut behöver någon betala borgen för henne) svarar tanten lungt till Karro. Jag rycker Karro i armen så hennes uppmärksamet går från tanten till mig. "What did she say?" viskar jag. "Danielle is locked in and somene needs to bail her out" säger Karro lungt till mig och jag spärrar upp ögonen av förvåning och skräck. Danielle, MIN DANIELLE, inlåst i en cell! Jag har sett tllsäckligt många polisfilmer för att ha en ganska hemsk bild av celler och rum där de håller häktade personer fågna och tar snabbt upp plånboken ur fickan. "How much money do you want?" 

 

När glasdörrarna stängs bakom oss klipps ljudet av skrikande fans bort och jag släpper ut ett lättat pust, tinituset i min öron finns fortfarande där och ger mig en otrolig huvudvärk men nu är det direkta ljudet i alla fall bortkopplat för natten. Vi tar hissen upp till den 15:e våningen där vi alla bor. "You we're amazing tonight guys, as always." Säger Karro medan Harry stoppar i nyckelkortet och dörren piper till för att visa att det är upplåst. "Sleep well guys" säger Liam och han och Danielle kliver in i hans rum. Spridda godnatt hörs och jag sätter i nyckelkortet i min dörr också. Efter allt som hände igår var det otroligt jobbigt att vakna i morse, gå upp, åka till arenan och ställa sig på scenen och framträda men vi gjorde det och vi klarade det för fansens skull. Visst, konserten var inte en våra bästa, den var faktsikt ganska dålig och vi hade fått lägga in en exrapaus efter over you bara för Harry blev så känslosam och var tvungen att springa ut och kolla så att Karro var okej. Snabbt skickar jag iväg ett godnatt-sms till Perrie inna jag drar av mig mina kläder och hoppar in i duschen. Där står jag ett bra tag och höjer och höjer vattentemperaturen tills det inte går längre och vattnet bränner mot min hud. Då stänger jag av kranen och torkar av mig med den mjuka, vita handuken. Sedan virar jag den runt höfterna och går och sätter på mig ett par kalsonger och ett par mjukis. Precis när jag ska lägga mig i sängen hörs några försiktigt knackningar och min puls börjar dunka i mina öron och rädslan sprider sig i min kropp. Max ska sitta inne men vem vet, han kanske har rymt? Jag tar upp en av mina converse som ett vapen innan jag går fram till dörren och hasplar av kedjan, snabbt rycker jag upp dörren och höjer skon redo att slå vem det nu är utanför. Nialls skratt ekar i korrioren och jag tar tag i hans t-shirt och drar in honom i mitt rum och stänger dörren. Niall stapplar skrattandes fram till min stora dubbelsäng och lyfter täcket på den sidan det inte redan är uppvikt på. "I'm sleeping here tonight" säger han och såfort han lagt huvudet på kudden somnar han. Snabbt ställer jag ner skon och går fram och lägger mig i sängen jag också. Det är väldigt skönt att ha Niall här, jag tror ingen av oss egentligen vill vara ensam efter vad som hänt. 

---

Där ramlar del 85 in, trevligt trevligt. 

 

Känns sjukt konstigt att vi kommer så långt! :O

 

Men japp, som ni kanske läst så har Emma lämnat oss :'( Så nu är jag ensam med er, så nu får ni vara snälla mot mig huh? ;) 

 

Men 3 kommentarer tills nästa!

Pussar Erica! x