Detta har inget med vår novell att göra men detta är en novell jag skrivit på svenskan. Ni behöver inte läsa den om ni inte vill men ger er denna sålänge, del 65 borde komma ikväll :) 

 

En bruten vinge

Långsamt ställde hon sig upp på taket. Benen skakade av rädsla för att hon skulle tappa fotfästet och ramla ner de femton metrarna till en säker död. Även om det var vad hon snart skulle vara. Död. Tårarna rann över hennes röda kinder och droppade ner på det marinblå linnet. Kommer någon att sakna mig tänker hon och tar ett litet steg närmare kanten.Förmodligen inte, svarar den egna privata djävulen hon har sittandes på sin högra axel med en röst som sa att den inte brydde sig ett skit. Självklart kommer de, dina föräldrar älskar dig innerst inne viskar ängeln från hennes vänstra axel. "Om de nu älskar mig så har de allvarliga problem att visa det" mumlar hon fram och drar bort det bruna, långa håret från ansiktet och placerar testarna bakom högerörat. Hon lyfter blicken från takknocken och tar in den vackra, blomstrande trädgården och de andra husen på gatan. Alla i olika nyanser av gult, vitt, rött, grått och sen självklart Barbaras rosa hus. Hur kan någon vilja måla sitt hus rosa, det är ju en hemsk färg tänker hon och skakar på huvudet.

En lätt, varm bris smeker hennes kropp och hennes hår dansar i vinden. Det är en varm och solig dag med några få små, vita, fluffiga moln som flyger runt på den blåa himlen. Egentligen borde hon vara ute och fira att sommarlovet äntligen har fått sin start, men vem skulle hon fira med? En mobbad, ensam, utstött tjej. Det är vad hon varit i allas ögon, i nio hela år ända sedan första klass. En hastig vindil får henne för en sekund ur balans och hon viftar febrilt med armarna för att återfå sin balans. Benen som slutat skaka börjar nu skaka igen och hon måste sätta sig ner för att inte trilla ner. Det vita kuvertet i hennes vänstra hand är aningens ihopskrynklat så hon lägger det mot sitt solkyssta lår och drar handen fram och tillbaka för att få det rakt igen. Hon tar fram pappret och kollar på sina betyg. Egentligen är de inga dåliga betyg, B i allt och till och med A i matte, engelska och svenska men ett knappt E i fysik, det viktigaste ämnet av alla enligt hennes föräldrar. De vill att hon ska bli fysiker precis som de medan hon vill bli veterinär. "Varför kan ni inte bara låta mig vara den jag är?" viskar hon ut i den tomma luften, hennes röst är raspig och sträv efter allt gråtande. De kunde verkligen inte vara mer besvikna på henne, även om allt hon gjorde var att plugga. Det var ju inte precis som hon faktiskt försökte misslyckas. Det var bara det att inget av det man måste kunna kunde gå in i hennes huvud och stanna där.  

Hon lät blicken följa det vita strecket av ett flygplan på den blåa himlen. Försvunnen i tankar märkte hon inte pojken som kom gående längst den varma trottoaren. "Hej!" Ordet bröt genom den varma sommarluften och fick henne att rycka till. Förvånat kollade hon ner på den främmande killen, han var snygg och redan riktigt solbränd med blont hår och en vit tandrad. Hon vinkade ner till honom och log ett försiktigt leende. "Jag är ny här och jag heter Hampus" ropade han upp och hon drog nervöst handen genom håret. "Jag heter Clara" halvropade hon ner till honom. Vinden tog tag i hennes meddelande till honom och allt han såg var hennes fylliga läppar som rörde sig i hennes söta ansikte. "Va? Kan du inte komma ner så jag får träffa dig på riktigt?" ropade han upp och firade av ett charmigt leende. Hon reste sig långsamt och började på skakiga ben balansera bort till takfönstret hon bara några minuter tidigare klättrat ut igenom beslutsam att ta sitt eget liv. Men pojkens leende hade fått henne att tro, tro att det inte behövde vara så eländigt som hon föreställt sig, att det fanns en framtid och i den framtiden var hon lycklig.