They don't know about us - del 60
2013-03-02 //
14:33:49 //
They don't know about us - avslutad
Vill börja med att be om ursäkt för att det tagit mig så lång tid att få ut den här delen.
Men jag hade fyra prov den här veckan och var tvungen att plugga och skolan kommer före bloggen.
Jag antog att det var Karro och svarade direkt utan att kolla vem som ringde.
"Hellooooooo" svarade jag och fnissade lite.
"Hi, it's Louis" hördes det i andra änden och jag frös till av chock.
(bildlöst inlägg)
Emmas perspektiv
"What do you want Louis?" frågade jag.
Min röst var hård men allt jag vela göra var att gråta och jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta. Mamma kollade oroligt upp på mig när hon hörde mig uttala Louis namn.
"I want to explain" bedjade han
"You already have" fräste jag och lade på i örat på honom.
Det här var verkligen inte vad jag orkade med just nu.
Mamma kom fram och drog in mig i kram, hon sa ingeting utan bara höll mig nära.
Efter att tag så hade jag slutat gråta och mamma släppte mig.
"Är du okej?" frågade hon
"Så okej jag kunde vara just nu" svarade jag och kollade ner i golvet.
"Jag går och köper lite fika, under tiden kan ju du ta och ringa Karolina" sa mamma och kramade mig lite hårdare innan hon släppte mig och gick.
Tyst gick jag bort till min säng och satte mig lutad mot kudden och väggen.
Jag drog fingert över skärmen och mobilen lystes upp lite mer, vant slog jag in nummret och lyssnade på tonerna som gick fram.
Precis när jag var påväg att lägga på hörde jag hur det sprakade till.
"Hallå" sa jag prövande.
"Hej snygging" svarade Karro och skrattade.
"Vad vela du?" frågade jag och hoppade direkt till ämnet.
"Va?! Vad menar du?" frågade hon och skrattade ännu mer.
"Sluta!" skrek hon, förmodligen till någon som satt bredvid henne.
"Så nu, nej men allvarligt vad menar du?" hon lät faktiskt förvånad över att jag ringde henne.
"Du har ju ringt mig typ trettio gånger den senaste timmen, vad gjorde du det för?" jag suckade och sjönk ner lite granna mot väggen.
Det var tyst i några sekunder innan jag hörde att hon andades ut och in en gång.
"Just ja, det gjorde jag" sa hon dumt.
"Åh dumbass" jag skrattade åt henne.
Hon må vara den smartaste av oss men ibland var hon verkligen helt lost.
"Vänta ska bara gå ut ur rummet" viskade hon och sen vart det tyst, förutom det att man hörde henne gå någonstans.
"Vi har ett problem, ett stort problem" sa hon allvarligt.
"Vadå?" frågade jag nyfiket och ledsamt på samma gång, hade inte vi två lidit nog.
"Egentligen är det två problem, men jag tänker bara berätta ett nu det andra berättar jag är du kommer hem. När är det förresten?" jag lyssnade på hennes babbel och skakade på huvudet, att hon aldrig kunde sluta prata.
"Jag får åka hem imorgon. Men nu, berätta" sa jag och lyssnade noga.
"När jag tänker efter så tänker jag inte berätta något av dom, du får veta när du kommer hem." sa hon bestämt.
"Är du seriös med mig?" frågade jag argt.
"Jao, ses imorgon hämtar dig på stationen. Puss, älskar dig" det pep till och jag fattade att hon lagt på.
Den lilla skiten!
Jag skulle få komma härifrån elva eller tolv imorgon och nu var klockan sex bara arton timmar kvar.
Direkt reste jag mig från sängen och började kasta omkring mina grejer, eller packa som jag kallade det.
Karolinas perspektiv
Jag kunde inte fokusera på samtalet med Emma för att Harry kittlade mig hela tiden, så jag gick upp för trappen och in på mitt rum.
Jag berättade att vi hade problem men inte vad, jag vela inte stressa henne när i hennes tillstånd.
Så jag bestämde mig för att ine säga något alls.
"Jao, ses imorgon hämtar dig på stationen. Puss, älskar dig" sen lade jag på utan att vänta på svar.
Jag kom ihåg hur jag och Emma alltid skojade om att i alla filmer lade folk alltid på i örat på varandra och vi undrade om vi skulle börja göra det när vi flyttade till London.
Svar ja.
Jag kolalde mig omkring i rummet, på golvet låg två madrasser slarvigt bäddade och min säng stod där den gjort dom senaste åren.
För några månader sen ahde jag alla mina saker här, hela mitt liv.
Nu, nu är dom i London fem timmar härifrån.
Det känns lite som om jag är på semester och inte att jag bott här i arton år.
En lätt knackning på dörren fick mig att ryckas ur mina tankar och kolla upp.
I dörröppningen stod Liam och dorg en hand genom sitt korta hår, det hade börjat växa ut nu men det avr fortfarande kort.
"I was just gonna check how you are doing?" sa han försiktigt.
"I'm okey I think" jag hade inte berättat om smsen Max hade skickat till mig för dom än.
"Not to be rude but you don't look okey" sa han och kom in och satte sig bredvid mig.
"I guess it's just a lot going on right now" svarade jag och ryckte på axlarna.
"A lot to a eighteen year old girl" sa han och lade en hand på min axel och kollade ledlidsamt på mig.
"Yeah I mean I'm bloody pregnant. I used to watch those tv shows about teenegers that got pregnant and I litterary promised myself to not have child until I was ready" sa jag och lutade mig bakåt mot väggen.
"You regret keeping the child?" frågade Liam.
Även han lutade sig bakåt.
"No I'd never kill a life like that, It's just, the father isn't just somebody he's in the worlds most famous band" sa jag.
"Harry will find time for you and the baby you know, he wouldn't miss that for anything" sa Liam
"I know I'm just scared, scared that he will leave and miss the babys first step, word adn all those kind of stuff" jag kände att några tårar började trycka på.
"What are your feelings for Harry, Kar?" Liams frågade chockade mig lite, men svaret stod skrivet i sten så det var lätt att svara,
"I love him, I really do. And I hope this baby won't ruin things for us" svarade jag oroligt.
"He loves you to, with all of his heart. He is gonna fight for you" sa han och kramade om mig.
Då hörde vi en knacking på dörren och in genom den kom ingen mindre än Harry, hoppas han inte hört vad vi pratat om.
"What are you guys talking about? Kar have you been crying?" han skyndade fram till oss och drog in mig i sin famn.
"Nothing important. Yeah, I hit my toe on the bed" ljög jag, bara Liam nu följer med på det här.
Harry kollade upp på Liam för bekräftelse.
"When I walked in I heard her say not so nice words" sa Liam och skrattade.
"You are gonna stop say those kind of things when this little one is born" sa Harry och lade en hand på min mage.
Så en del, äntligen.
Så en del, äntligen.
Jag är ledsen att ni fick vänta.
Tycker ni Karro gjorde rätt som inte berättade för Emma?
Och var inte Liam och Karolinas pratstund bara för gullig?
Jag kommer åka bort på sportlovet, och kommer inte ihåg när Erica kommer hem.
Så jag ska försöka göra ett eller två tidsinställde inlägg till er för att ni är så grymma, fortsätt med att kommentera det gör mig så glad att läsa er peppande kommentarer.
6 kommentarer till nästa
/Emma
Kommentarer
Karin
Grymt bra! Jag hoppas verkligen Karolina och Harry får allt att fungera, längtar till nästa kapitel såå mycket. Ha ett bra sportlov!
Kram
Frida
Den är sååååå BRA!! Älskar den här novellen! :Dxx
Jenny
Skit bra! Längtar verkligen till nästa kapitel! :D
Jossan
Jättebra del! Tummen upp!
Vilma
Brabrabra!
Matilda
Braa! Kika gärna in min novell, kramis :D
Sara
Loooove it!
Trackback