Mina ögon är fortfarande tunga men inte lika tunga som förra gången jag kom till medvetande, jag försöker öppna de men det går verkligen inte, det är som om någon limmat igen de med superlim. Ändå känns rummet annorlunda denna gången, varmare och mer, liksom, tryckande. Som om det inte längre är jag som håller min kropp nere i den liggande ställningen utan som om det är luften i rummet som trycker ner i vad jag förmodar är min säng. När jag försöker tänka tillbaka är det som en stor svart vägg byggs upp och blockar mina tankar. Jag har ingen aning om hur jag kom hit eller varför jag ligger här och inte kan öppna mina ögon eller röra på någon del av min kropp. Jag har precis läst början av 'the Host' och jag kan inte låta bli att undra om det var såhär Melanie, tror jag hon hette, om det var såhär hon kände när alienserna hade tagit över hennes kropp och satt in den där varelsen i henne. Neeej, det kan inte ha hänt nu, jag måste bara gått och lagt mig igår i min säng och sovit rikigt, riktigt djupt och när jag vaknade innan var det förmodligen natt, därav den svalare luften mot min hud och mitt fördunklade sinne. Trots mina försök kände jag hur paniken kom krypande, VARFÖR KUNDE JAG INTE ÖPPNA MIN JÄVLA ÖGON?! Nej,nej, nej Erica, tänkt på något annat, fokusera på något annat! Jag ansträngde min hörsel och för första gången på hela denna tiden i mörker kunde jag höra någonting, det var en hög ton. En hög ton som tjöt i mina öron var tredje sekund eller så, det var irriterande och fick mitt huvud att bulta och värka så jag försökte stänga ute det och fokusera på något, jag tänkte att mina öron var mina ögon. Tänk så har jag blivit blind, fått hårsprey i ögat eller något? Tänkte jag rädd men lugnade mig snabbt, jag brukade inte använda hårsprey speciellt ofta så vi strycker det alternativet. Jag försökte ta in något annat ljud och hittade ett att fokusera på, ett svagt, lågt mumlande. Ungefär som när man är under vatten och hör någon prata med en. Mumlandet fortsatte och jag blev mer och mer frusterad på att jag inte kunde urskilja rösterna, jag tror det var röster i alla fall, när en höjde rösten och det var som dess lite högre ton fick min vattenbubbla att spricka och jag kunde höra allt igen.

"Dude seriously, you have to go home, you haven't change clothes in what, a week? Go home and take a shower and pack a bag and we promise we will call you the minute anything happens" hörde jag en mörk mansröst säga. 

"I can't just leave her here, what if she wakes up? Or even worse, that if her heart stops again, it already has, twice!" Svarade en arg, lite ljusare mansröst och jag försökte översätta och ta in vad de sade, varför pratade de engelska? Och vems hjärta hade stannat, två gånger? Var det mitt? Jag hörde hur någon suckade, det lät avlägset, denna personen var mycket längre ifrån mig än de andra två. 

"Guys, I'm on his side here, if this was El I wouldn't leave her either. I know we're all worried about Erica but let's not take it out over eachother" Vem det än var det som sagt detdär var jag tacksam över att han yttrat sig för jag vill inte bli lämnad ensam om mitt hjärta redan stannat två gånger. Detta strök mina tankar om att jag måste ligga hemma i min säng en tidig morgon och slumra lite innan väckarklockan ringer igen för att jag ska gå till skolan eller något sådant. Och vem det än var som var här i rummet med mig var det tydligt att de var oroliga för mig, inte för att jag kunde placera deras röster eller sätta ett ansikte till de, inte det minsta verkligen, men det var skönt att veta att någon är vid min sida och att de bryr sig om mig. 

"The doctors might have given up but I will never do that" sa den ljusaste stämman av de tre som pratat och hans ton visade att det var slut på samtalet. "I'm as worried about him as I am about her, she has to make it, I don't know what we're going to do otherwise" sa en helt ny, främmande röst men det var den puffen jag behövde för att bestämma mig, jag skulle faljta, jag skulle fajta så hårt. Jag skulle vakna upp och se vem det var som satt här vid min sida för helt ärligt, min nyfikenhet tog verkligen kål på mig i nuläget. Något varmt rörde vid min hand innan jag kände fingar fläta in sig i mina och jag kände hur denna personens kroppsvärme sköt in i mig. "Erica, baby, please if you can hear me. Squeze my hand" Sa rösten som efter att ha hört den nu några gånger hade börjat etsa sig fast i min hjärna och det kändes som om jag kände igen den trots att jag fortfarande inte kunde placera ansiktet på människan. "Erica please, something, please!" det sista kom ut som en gällt skrik och jag ansträngde mig, så mycket för att göra det han bad mig om men mina fingrar ville inte lyda mig, Jag kände hur jag började försvinna bort igen, bort till tomheten och panikslaget samlade jag all min tankekraft och styrde den mot mitt finger. Ett skrapande läte hördes och dörren smällde igen, ljudet ekade i mina öron och jag hörde hur fötter förflyttade sig över golvet. Ljudet av en dörr som öppnades och en röst som sade "Please, please Erica make it, for his sake, for..." jag hann inte höra slutet på meningen, jag uppfattade bara att mitt finger lyfte sig skakandes någon millimeter från täcket och allt blev svart i samma sekund som den landade på täcket igen.

 

 

Jag stormade ut ur Ericas rum och lämnade de chockade killarna efter mig, det var inte meningen att ta ut det på dem, jag var bara så orolig för henne, min prinsessa, som kanske aldrig skulle vakna igen. Aldrig skulle jag få se de underbara gröna ögonen lysa mot mig med kärlek, glädje eller ens ilska. Aldrig skulle jag få se det där perfekta leendet, se de rosa läpparna synkroniseras när hon pratade och aldrig skulle jag få kyssa dem igen. Min bästa vän, min själsföränder, mitt livs kärlek, det var inte ens säkert att jag någonsin skulle få se henne igen, inte vaken, inte normal, det enda jag kunde hoppas på var att hon skulle överleva, jag bryr mig inte om hon skulle behöva lära sig att prata eller gå igen, jag vill bara få hålla henne i min armar igen, kunna viska att jag älskar henne, tusen gånger om och om igen och kunna veta att hon känner likdant, även om hon inte kan prata måste hon ju kunna berätta det på ett eller annat sätt. Vilket promblem vi än skulle ställas för om hon vaknade, nej inte om, när. Om var läkarnas ord, när var mitt. Tillsammans kunde vi klara vad som helst bara hon kunde vakna, snälla snälla Erica, bara vakna!

 

Jag tog hissen ner till andra våningen där cafeterian låg, dit killarna hade försökt få mig från första början, innan Zayn hade sagt att han tyckte jag borde åka hem och ta en dusch. Jag ville verkligen inte lämna Ericas sida men jag antar att de hade rätt. Jag hade inte varit hemma i vår lägenhet på hela tiden Erica legat inne, jag hade bara varit hos henne. Killarna hade kommit med nya kläder och så men jag kände hur illa jag började lukta och hur stumpen på min haka bara växte och växte, ville jag verkligen se ut såhär när Erica vaknade, svag, ynklig och nere. Ensam och ledsen nu när hon inte var min var vid min sida, men det är ju det som är problemet. Utan henne vid min sida var jag just det, svag, ledsen, ynklig, nere och framförallt ensam, så så ensam. Jag beställde en äpplejuice och satte mig ner och drack lite av den medan jag stirrade rakt fram ut i luften. 

"Niall! NIALL!" hörde jag Harry skrika och jag vänder mig mot den långa mannen som springer mot mig, håret lika lockigt som det varit de sista tio åren, studsandes runt hans huvud. Jag springer honom till möte och han böjer sig fram och håller armarna på knäna när han pustar fram orden som får mitt hjärta att först stanna och sedan börja slå i trehundratio. "Something is... heppening... with... Erica. I-I thi-ink she's.. waking up"

---

Oj oj oj, vaknar Erica äntligen eller är det något helt annat som händer med henne?

 

Bara så alla vet om ni inte redan sett detta, året som denna novellen utspelar sig i är 2019!

 

Ni är lite dåliga på att kommentera, tycker ni inte om den nya novellen? :(

 

Låt oss veta, snälla!

Pussar Erica :)