---

 

 

Väggarna var tråkigt gråa där jag satt i det lilla förhörsrummet. Polisen lutade sig fram över bordet och upprepade sin fråga. Min advokat puttade mig i sidan och jag gav polismannen en dryg blick.

"Do you know how big the damages you made to this girl is?" Frågade polisen och jag tänkte snabbt efter. Jag hade bara skärt och hotat lite, inga större saker. Det är ju inte precis som om hon ligger död i sin lägenhet just nu.

"Just some cuts and brusies, where the biggy?" svarar jag självsäkert och högfärdigt in i polismannens ögon. Han knyter sin hans för att kontrollera sin ilska och jag ger han ett vinnande leende.

"What did you use to cut her with?" frågar han och jag tänker efter.

"Well I had a little knife and a bigger one. Some fragments from the vases but I didn't cut her woth them" säger jag och polismannen skriver något i sina anteckningar. Jag slänger en blick på klockan som hänger över spegeln, men som jag vet via filmer är ett spegelglas så dem på andra sidan kan se mig även fast jag inte kan se dem. 

"Why did you did it?" Åter igen samma fråga. Jag började verkligen bli trött på den så jag bestämde mig för att vidareutveckla mitt svar så jag skulle få komma bort från denna jävla stationen. 

"As I told you, I came to London to meet my girlfriend. When I arrived we got in an argument since she say that we wasn't together anymore. She ran upstairs after smashing the roses and hid in the closet.. When I found her she kept on arguing so I cut her. There's nothing wrong with that! And then the freaking chickens came and that's when things got out of hand. They were temidating so I threathend back and then I send three of the down. Then the police came. I didn't do anything wrong really, I cut her sure, but you can't put me in jail for that. If people do it on their selves they never come to jail." sa jag och lade till en klagande ton. Polisen skrev ner varenda ord jag sade och vinkade sedan mot glasrutan. 

"We're just going to take some bloodsampels before we quit." Great, fast här längre än nödvändigt... När proverna var tagna satte de ett plåser i mitt armveck och sedan satte polisen handbojor på mig och drog upp mig från stolen. 

"What are you doin?!" Frågar jag argt och skakar på kroppen, varför sätter de handbojorpå mig?! Jag ska ju släppas fri. Jag fortsätter kämpa emot och snart kommer en andra polis och tar tag i min arn. 

"Ono, when you're treating someone like that, it becomes consiquenses and this time, it's charges and jail" säger polisen och öppnar en grå celldörr och puttar in mig. Jag snubblar in och ska precis ramla framåt när en stor hand fångar min arm. Polisen låser snabbt upp bojorna innan han går ut och drar igen dörren.

"Why are you doing this, I don't deserve to be in here" skriker jag och kollar på polisen genom den lilla glasrutan. Men han bara fortsätteratt gå och ignorerar mig fullständigt. Förmodligen är rummet ljusisolerat. Jag lägger mig på britsen och kollar upp i taket. Sure, det hela med Karolina gick lite över styr. Det var inte meningen att jag skulle skära henne, det hände bara på ren impuls. Jag fick henne nästan ju och sen kom den där jävla Harry och hans gäng. Jag stirrade bistert på en spricka i taket. De visste inte vad de gjorde när de stoppade mig, jag skulle få Karolina tillbaka, även om jag skulle behöva döda för det...

 

 Emmas perspektiv - en vecka senare

 

"Karro jag har gjort lita mat åt dig ropade jag nerifrån köket.

"Okej tack, kommer ner strax" fick jag till svar.

Det var ovant men otroligt skönt att vara hemma igen, jag hade fått komma hem igår mitt på dagen.

Jag tog min macka och mitt te och gick in i vardagsrummet och satte mig framför tvn.

Täcket Karro hade sovit med låg kvar så jag la det över mina ben.

Karolina hade nämligen sovit nere i soffan, hon hade bokstavligt talat kastat ner sina grejer när vi fått reda på att jag skulle få komma hem.

Hon vela nog att jag och mamma skulle få sova i samma rum, fast jag visste hur dåligt hon sov så hon vela nog inte oroa mig.

Jag och mamma hade vaknat flera gånger inatt utav att hon skrek, men varje gång det kom på tal slingrade hon sig ur ämnet.

Mamma var just nu ute och fixade någonting, vad hon fixade hade hon inte berättat.

Förmodligen så fixade hon något till mig, jag fyllde ju faktiskt år imorgon.

Jag hade hittat henne och Karolina viskandes i ett annat rum många gånger sen vi kom hem igår.

Små trippande steg hördes i trappan, sen ett skrik och en duns.

"Helvete!" svor Karolina.

Det var nog inte meningen att jag skulle höra men det lyckades hon inte med.

När hon kom runt hörnet kunde man se att hon var alldeles röd på ena armbågen.

"Hårt fall eller?" frågade jag och skrattade.

Hon gav mig en mordfull blick tillbaka innan hon satte tänderna i sin macka.

"Ahhh varm ost, varmt ost" skrek hon med lite smält ost hängandes på hakan.

"Du vet, osten brukar vara varm i en varm macka" jag var tvungen att ta mig för magen för att jag skrattade så mycket.

Karolina lutade sig tillbaka i soffan och kollade på tv, men ganska snabbt såg jag hur hon stängt ögonen och började andas tungt.

Då och då gnydde hon lite granna och vred sig, men hon skrek ingenting.

Men helt plötsligt satt hon sig käpprätt upp och skrek rätt ut, och man kunde se skräcken i hennes ögon.

 

 

Ända sen händelsen tidigare idag hade jag nästan undvikit Emma.

Jag vela inte att hon skulle se mig såhär svag och rädd.

Jag hade alltid varit den av oss som tröstade och var stark och lugn i dom flesta situationer, så det här var något nytt för oss båda.

Och jag vela verkligen inte att hon skulle veta vad mina mardrömmar handlade om även om jag gissade att hon redan visste.

Max.

Varje natt kom han till mig i drömmarna, från början hade han det där fina leendet som fått mig att falla för honom från början.

Men ju längre in i drömmen jag kom ju hemskare och hemskare blev han.

Hans leende försvann och hans ögon hade inte längre den där fina chockladbruna färgen utan dom var mörkare, nästan svarta.

Men det var inte förens han tog fram kniven jag brukade få riktigt svårt att sova.

Han drog den över hela min kropp, brydde den med en massa skärsår överallt.

Jag drog mina fingrar över vänster arm och kände den ojämna ytan.

Emma stod i t-shirt och jeans och samma med hennes mamma, medans jag satt i jeans och en tjocktröja.

Det var verkligen varmt men jag skämdes för min kropp, alla skärsår och ärr som prydde vänster arm och hals.

Jag tog tag i ärmarna på tröjan och drog dom ännu längre ner, allt för att ingen skulle se vad som fanns under.

Min ringsignal drog mig ur mina tankar.

Snabbt halade jag upp mobilen ur fickan, jag log lite när jag såg vem som ringde.

"Hello Harold" svarade jag

"Hi Kar" sa han och skrattade lite.

"Whats on your mind?" frågade jag

"I'm wondering where you are, didnät you say Emma got home from the hospital yesterday?!" han lät fundersam.

"She did, we all slept home in the house" ja jag.

"Well then were are you?" frågade han

"At the airprot, we are on our way home" förklarade jag.

"Did you drop of Emmas mom or something?" man hörde på honom att han inte fick ihop något.

Det var då jag kom på det, vi hade ju inte berättat för dom.

"Harry, we're going back to Sweden" sa jag

---

Hejhej alla som har hittat hit från theonedirectionnovells! Jättekul att ni kommit och hoppas ni stannar! 

 

Ja det hoppas vi verkligen!

Den här delen har då jag och Erica skrivit tillsammans, så hoppas ni gillar våran mix.

 

Ja då var Emma och Karolina påväg tillbaka till Sverige.

Ni fick även lite ur Max perspektiv.

 

Tack, tack, tack till alla som kollat in idag.

Vi har ett huge besöksrekord hela 100 besökare om inte mer, helt awesome!

Nu hoppas vi att ni stannar också, släng gärna in en kommentar med.

 

/Emma och Erica