Jag bytte ännu en gång position i den obekväma sjukhusstolen. Louis satt besvärat och skruvade på sig bredvid mig. Emmas mamma satt och blängde på honom genom det stora väntrummet från sin plats längst bort i hörnet. Jag visste inte hur mycket hon visste om varken Louis otrohet eller om mitt och Karolinas barn. Det känns så konstigt att tänka det. Mitt och Karolinas barn. Jag har alltid velat bli pappa men jag har aldrig haft en tanke på att det skulle vara såhär tidigt. Jag har inte lagt några tankar på familj sen x-factor började i princip. Mina tankar har varit helt inställda på min och killarnas karriär. Även om jag verkligen gillar Karro så kan jag inter låta bli att, för både henne och barnets bästa att detta är ett stort sjukt skämt. Jag kan inte bli pappa, jag turnerar runt jorden åtta månader om året och spenderar två inlåst i en studio. De andra två månader arbetar jag ihop, ledig en dag och en månad senare ledig två. Att vara pappa innebär att jag måste ta hand om en annan människa än mig själv. En människa som inte klarar sig utan mig. Visst vi kan alltid adoptera bort barnet när det föds eller göra en abort här och nu, jag menar vi är ju ändå på ett sjukhus. Men jag har fått intrycket av att Karro inte den sortens människa som bara skulle vilja ta ifrån en annan människa chansen att leva ett liv. Jag kanske ska gå fram och presentera mig, tänker jag och sneglar bort mot Emmas mamma som sitter och läser en tidning men ändå då och då kastar arga blickar på Louis. Lou petar mig i sidan och fångar snabbt min uppmärksamhet. 

"This have really been a crazy night, maybe we should take Kar home so she and we can get some sleep" säger han och jag nickar snabbt. Vi spenderade halva natten först på akuten och sedan andra halvan och den tidiga morgonenpå polisstationen. Mina tankar dras motvilligt tillbaka till när polisen lade upp tidningen på bordet och uppenbarlingen frågade något om bilden på mig och Kar när vi sprang hem igen. Även om jag visste att vi inte var ett par så fick jag ändå en ledsen klump i magen när jag såg hennes förskräckta, uppskärrade ögon och hennes snabba skakande på huvudet. "Should we go Harry?" Avbröt Louis mina tankar och jag nickade innan vi skyndade oss bort mot Emmas rum. Emmas mamma blängde misstänksamt på oss från sitt hörn och jag gjorde mitt bästa med att ge henne ett leende som sade att vi inte skulle göra något dålig mot Emma. Blicken följde oss ända tills vi rundade hörnet. När vi stod utanför Emmas rum och precis skulle knacka på hörde vi låga röster och sen Karros höga. 

"Jag kommer ihåg vad du sa om Harry när jag låg i koma." Emmas röst nådde oss precis och vi  båda frös till. Egentligenförstod jag inget annat än mitt namn men Emmas ton sa mig att de diskuterade något viktigt. 

"Va!" Utbrast Karro högt och gällt och jag rycktes ur min position och drog snabbt upp dörren för att se att hon inte var skadad på eller något. Emma och Karro stirrade förskräckt på mig när jag dundrade in och Kars ansikte var fyllt med fasa. Jag stegade snabbt fram till henne och ställde mig nära henne. 

"Are you okey?" Frågade jag henne tyst och gav henne en menande blick.

"She remembers" säger hon i vanlig samtalston. Jag gav Emma en rädd blick innan jag kollade tillbaka på henne. 
"You told her?" frågar jag och min röst åker upp i falsett.

"Of course I did, what did you expect me to do, she's my best friend, we tell eachother everything and she was in a Koma for bloody hell." Svär hon fram och ger mig en sur blick. 

"Sorry babe of course you did" svarar jag snabbt och drar henne närmare mig. Hon lägger händerna runt min midja och kramar lätt tillbaka.

"It's really nice that you to have become friends again and all of that but would someone Please tell me what's going on!" Utbrister Louis från dörrkarmen där han står och nervöst trampar runt. Jag ser hur Emma stelnar till när hon upptäcker att han är där och Karro vänder sig mot Emma och säger något på svenska som jag inte förstår. Emma funderar lite och hennes blick vandrar mellan Louis, mig och Karro innan hon suckar och svarar något. Karro vänder sig om och går och drar in Louis i rummet innan hon stänger dörren och låser dörren. Lou står nervöst stampandes med ena foten i mitten av rummet innan Karro åter igen tar hans hand och drar ner honom på en stolen brevid Emmas säng. Emma stelnar till i hans närhet och jag lutar mig in mot Karro.

"What did you say to her?" Viskar jag tyst i hennes öra. 

"I just asked Emma if she wanted us to stay and tell both her and Louis or if she wanted to know later when he wasn't here. She wanted to know as fast as possible so she wanted us to stay!" Viskade hon tillbaka och jag nickade innan jag drog fram en till stol och satte mig ner. Karro satte sig vid Emmas fötter och Louis och Emma tittade förvätansfullt på henne.

"I don't know why both of you are looking at me but I'm just gonna say this now and let me speak before you interrupt." Säger hon och stänger ögonen innan hon tar ett djupt andetag. "I'm pregnant and its Harrys child." Orden som kom ut från hennes mun kändes så rätta i mina öron men den ständiga oro som kom när hon sa det lade sig tryggt i min mage ännu en gång. Louis drog förskräck efter andan och kollade med stora ögon på mig. "How and when?" Frågade han med panik i rösten.

"Well how I don't think we have to explain really" Började Karolina och gav honom en menande blick. Louis gav henne en blick som sa 'haha skitkul...' innan han åter vände sig mot mig. 

"Well remember that night we all went clubbing?" Börjar jag försiktigt. Han tänker efter ett tag och nickar sedan. 

"Well both me and Kar got pretty drunk so one thing led to another" "And next I knew I woke up at your place, hurried out and well I didn't give it a thought then but here I am now pregnant" avslutar hon meningen åt mig. Emma biter sig i läppen occh kollar på oss och sedan ger hon Kar en menande blick och nickar, om man inte haft full uppmärksamhet på henne hade an missat det, försiktigt åt Louis håll. 

"Guys we should leave, Emma needs to rest and so do we" säger hon och ger Emma en kram innan hon mumlar något på svenska och går mot dörren. Där stannar hon och kollar på oss men en blick som säger 'kommer ni eller' och snabbt är vi både uppe på fötter och jag säger ett snabbt hejdå till henne innan jag går ut i korridoren. 

"Emma I'm so sorry about everything" hör jag Louis röst inifrån Emmas rum innan han går ut. Såfort Karro stängt dörren sjunker hela han ihop och han går som en gammal gubbe. Jag klappar honom på axeln och han ger mig en blick full av uppgivenhet.

Ett litet mellankapitel fick ni här. Nu vet Louis, Anna-Carin och Emma och bebisen.

 

Vad tror ni händer härnäst?

 

/Erica x