They don't know about us - del 45

Jag kollade runt i rummet men såg bara olikt färgade skuggor. Mamma såg så trött och sårbar ut att när jag kollat runt i rummet för att försäkra mig om att det inte innehöll fler människor, stängde jag ögonen och somnade.

---

Louis perspektiv

Även fast en tjock, smutsig glasruta skiljde oss åt så kunde man ändå se hur illa Karolina mådde av förhöret.

Vi kunde även höra henne så man hörde att hennes röst klumpade sig ibland.

Man kunde tydligt se att hon alltid var nära till tårar, och det fick mig att må dåligt.

Att se att en så nära person mådde så dåligt.

Och att Harry mådde dåligt gjorde det hela ännu värre.

Under hela tiden som Karolina varit där inne hade han haft ett plågat ansiktsuttryck.

Och när hon en gång hade börjat gråta så hade det varit nära på sprungit in och avbrutit hela förhöret.

Man kunde på långa vägar se att han var helt galen i henne.

Om bara Emma kunde se att jag kände samma sak för henne.

 

Karolinas perspektiv

 

"So if I've got this right, you were home alone and you were just about to take a shower when you hear a noise from downstairs. And when you walked into the kitchen this man, Max, your exboyfriend sat there. He started to touch you and later on he tried to rape you, but that's when Harry and the other boys came in and prevented it to happened." polisen läste ifrån anteckningsblocket han höll i handen.
"Yes, that's exactly what happened" sa jag

Min röst var alldeles grötig efter det här långa förhöret, och det hade inte varit lätt.

Jag hade gråtit och vi hade fått avbryta och vänta några minuter ett antal gånger bara för att jag skulle kunna samla mig igen.

"Okey, so how do you know these guys? What's your relation to them?" frågade han

"Erm" jag tänkte efter lite, vad hade jag för relation till dom?

Jag kunde ju inte säga att Louis dejtat min bästavän men sen varit otrogen och att Harry väntade mitt barn men inte hade något förhållande alls.

"We live next door to one of their friends girlfriend so we've get to know eachother that way and we hang out some times" jag nöjde mig med det svaret.

Men det verkade inte polisen göra riktigt för han snörpte misstroget på munnen och kladdade något i sitt anteckningsblock.

 "So no relationship between you with any of them?" han kollade mig djupt in i ögonen som om han visste något.

Och när jag inte svarade från början så lade han fram en tidning på bordet mellan oss.

På framsidan var det en bild på mig och Harry och texten till löd:

 

One Directions Harry Styles was spotted with a mysterious girl yesterday. They held eachothers hand while they escaped the heavy rain.

And this is not the first time this couple has been spotted together.

 

Jag kollade oroligt upp på Harry som stod på andra sidan glaset och sen upp på polisen som granskade mig ganska noga.

"So I repeat my question, do you have a relationship with any of them?" han kollade på mig med en vass blick.

"No I don't, me and Harry are just friends" sa jag

Jag kollade upp på Harry igen och nu såg han väldigt ledsen ut, var det något jag sagt eller gjort?

För jag menar vi var ju inte ett par eller något.

"Okey then, we'll contact you later." polisen samlade ihop sina grejer och lämnade sen rummet.

Trevlig typ, tänkte jag.

Jag reste mig upp och gick långsamt ut ur rummet till Louis och Harry.

När jag kom fram så undvek Harry min blick och kollade på något annat istället.

Jag tänkte säga något men ångrade mig och stängde munnen igen.

"So home?" frågade Louis, förmodligen för att bryta den pinsamma tystnaden.

Jag nickade som svar.

"Go and pick up your stuff and I'll grab a cab" sa han och gick ifrån oss.

Jag tog upp min jacka med mobilen i från fotöljen där vi suttit innan.

Mobilskärmen lystes upp och visade att jag hade ett missat samtal från Anna-Carin, hon hade ringt för typ fem minuter sen.

Jag drog slutsatsen om det var det något viktigt så fick hon ringa igen.

När jag och Harry gick ut så vilade den pinsamma tystnaden fortfarande mellan oss, och jag gillade det inte alls.

Så utan att riktigt veta varför så tog jag Harrys hand i min.

Först verkade han chockad men sen såg jag ett litet leende på hans läppar och han kramade om min hand.

Precis som Louis sagt så väntade han i en taxi utanför polisstationen, vi hoppade in och började åka hemmåt under tystnad.

Ungefär halvvägs hem så ringde min mobil, det var Anna-Carin.

"Hej det är Karro" svarade jag.

"Hej, det är Anna-Carin"

"Jo jag såg det" jag skrattade lite tyst.

"Jag tänkte bara säga att Emma har vaknat nu om du vill komma hit och prata med henne"

Det sista var bara ett mumlande för mig jag slutade lyssna efter: Emma har vaknat.

"Okej jag kommer på en gång" med det sagt lade jag på.

Harry och Louis kollade på mig med en blick som bad om en förklaring.

"EY YOU!" ropade jag på chauffören för att får hans uppmärksamhet.

"Drive to the hospital, NOW" taxin svängde häftigt runt och körde tillbaka på den väg vi nyss åkt.

Nu gav Louic och Harry mig oroliga blickar, dom trodde väl att det förmodligen hade hänt något med Emma.

Det hade det ju i och för sig men inte på det sätt dom trodde.

 

Emmas perspektiv

 

Mamma och jag satt och pratade om allt jag missat medans jag varit borta.

Självklart hade hon tagit upp det där med flytten till Sverige och hon verkade väldigt frammåt med den idén.

Jag däremot var inte så säker på det, liksom varför skulle jag vilja lämna London?!

Fast det kanske skulle vara bra, att bara få komma hem ett tag och pigga på mig igen innan jag kom tillbaka.

Helt plötsligt slogs dörren upp och in for Karolina.

Hon slängde sig om halsen på mig och kramade om mig hårt, jag kramade om henne tillbaka.

Det kändes så skönt at äntligen få krama om mig bästavän igen, så som jag hade saknat henne.

Bakom henne såg jag att det stod två andra, Harry och Louis.

Dom verkade inte vara så säkra på om dom fick komma in eller inte, och när min mamma såg att jag kollade på något bakom henne så vänta hon sig om hon med.

När hon såg Louis mörknade hennes blick och den blev full av hat.

"Didn't I tell you not to come back here" röt hon

Både Harry och Louis ryggade undan för henne.

"Yes but I..." stammade Louis fram

"His with me and I didn't know you'd told him that" sa Karolina ursäktande.

"Du är med Louis?" frågade jag henne

Jag kände mig förrådd, hur kunde hon vara med honom och hon visste hur han fått mig att må.

"Asså det är en lång historia och jag vet helt ärligt inte om jag orkar berätta det nu" hennes ögon blev genast lite blanka.

Tydligen var det något som var svårt för henne att tänka på.

"Karro, jag kan se att det är något du inte mår bra av och jag vill kunna vara här för dig" sa jag och tog hennes hand.

"Jo tack jag vet Emma, men nu handlar det inte om mig utan om dig." först nu märkte jag hur den brittiska engelskan verkligen hade påverkat hur vi pratade.

Man kunde höra hur hon hade en annan accent en den norrländska som vi pratade i Hudiksvall.

"Okej då, vi tar en annan gång då" sa jag och kramade om hennes hand lite.

Jag kollade bakåt och såg att Harry och Louis inte stod kvar där.

Och samma sekund plingade Karolinas mobil till och hon meddelade att dom hade gått för att lämna oss ifred ett tag.

Det var skönt att kunna prata med dem igen, det kändes som att vi hade massor att ta igen.

Men något gnagde fortfarande i mig, hur skulle jag kunna berätta för dom mitt val om jag skulle stanna kvar eller flytta hem till Sverige igen.

---

Del 45.

Oj, vi har verkligen kommit långtt på kort tid.

Allt tack vare dig Erica.

Och självklart tack vare er underbara läsare som kollar in varje dag och kommenterar.

Det blir extra roligt att skriva när man får respons på det man gör.

 

Vi fortsätter så som Erica skrev så

5 kommentarer tills nästa

 

/ Emma

 

P.S Typ kommentarsrekord på förra delen! (y) wiho! och så vill jag säga tack för alla fina kommentarer som alltid får mig att le gigantiskt. Speciellt din Sandra hahaha ;D Tack allesammans! //Erica xx 

So good!!!!

Åh... Det är jätte bra !!! Skriv mer! :D

Super bra längtar till nästa

ni måste verkligen sluta med att ni måste ha kommentarer till nästa del , sorry for the complaining men måste säga det

bra del. men det hände typ ingenting.