Hjärtat pumpade hårt genom sex av kropparna i det stora sovrummet. Dens sista slog lugnt och stabilt när han tittade ut över de fem paralyserade killarna som stod med fruktan och skräck i blicken. Tjejen fick hans inre att brinna i lust och han lät en irriterad blick lägga sig på den krullhåriga killen som avbrutit hans stund med henne. Karolinas bröstkorg sänktes och höjdes skakigt och snabbt och rädslan strömmade genom hennes kropp samtidigt som hon tog in ögonblicket att det var nu hon skulle dö. Harry tog ett steg framåt men Max satte kniven närmare halsen på Karro och tryckte lätt så ett obehaglit tryck hamnade på hennes strupe. 

"I wouldn't do that if I were you" säger han hotfullt och ökar trycket av kniven ytterliggare mot hennes hals. Blod började sippra fram när knivens tryck blev för mycket för hennes hud. Harrys ögon fylldes med förtvivlan och likaså de andra killarnas. Karolina stänger långsamt ögonen men öppnar de snabbt för att kolla in i Harrys vackra smaragdgröna. Det blev tydligare och tydligare för henne att hennes tid hade kommit och hon öppnade sin själ för Harry att se in i samtidigt som hon godtjände det faktum att nu var det verkligen dags. Långsamt gled en tår ner för hennes kind när hon insåg att hon aldrig mer skulle få prata med sin bästa vän, aldrig mer få hålla om sin familj och aldrig få veta vems ögon barnet skulle få. Hon skulle aldrig få veta fansen respons på barnet och hon skulle aldrig mer få hålla Harry nära sig. Hon visste redan hur det kändes att få hjärtat krossat men hon skulle aldrig få uppleva den fullkomliga extas när det blev helt igen. Hon skulle aldrig få sitta i en gungstol på en veranda med en gråhårig man bredvid sig och se deras barnbarn springa runt och leka i trädgården. Aldrig skulle hon få chansen att förlåta Louis eller slå Niall i fifa så han slutade skryta. Hon skulle aldrig få veta om Emma ens klarade sig ur sin koma och om tumören innehöll cancer. Aldrig mer skulle hon få se sina vänner från Sverige och aldrig mer få dansa till musikens tunga bas. Fler och fler tårar föll ner från hennes ögon som aldrig släpptes Harrys. Harry var paralyserad av skräck för flickan, tjejen, kvinnan som stod fastkedjan i killens stora famn med blod långsamt rinnande ner för halsen. Allt han ville var att springa fram och slå ner honom men han kunde inte röra sig, det var som om all rädsla och skräck han någonsin känt kom tillbaka och höll fast han i marken. När han såg på den vackra tjejen som höll hans hjärta i ett fast tag slutade hans hjärta för en sekund att slå av rädslan för henne och hans ögon tårades. Aldrig skulle de kunna lösa allt och bli sams. Aldrig skulle han få känna hennes kropp mot hans och aldrig skulle han få ge sig själv till hennes på fler sätt än det var vetenskapligt möjligt. Kniven var vass och spetsig och gjorde otroligt stor skada trots sin storlek.

"Du, du och du, ut härifrån" säger Max med grytig röst och kollar menande på Niall, Zayn och Liam. De stod kvar rädd för vad som skulle hända om de rörde sig.

"GET OUT I SAID!" Skrek han högt och Liam var den första som stapplade ur sin frysta position. Han drog med sig Niall och Zayn ut genom sovrumsdörren och ner för den evighetslånga trätrappan. Max suckade nöjt och vände sig mot Louis och Harry omedveten om att släppa ner killarna var det största misstaget han möjligtvis kunde ha gjort.

"Du" sa han och nickade mot Louis.

"Take you and him and sit there." sa han och pekade lätt mot först Harry och sedan Karros säng. Louis drog ner Harry på sängen och satte sig sedan rakryggad och mötte Max blick. Hans blick utstrålade avsky mot killen som höll hans bästa kompis crush tätt tryck mot hans kropp med kniven vandrande längst hennes kropp, testandes vart han skulle skära härnäst.

"What do you think Harry, should I continue with her left arm or should I go directly to the heart?" Frågar han mot Harry med ett sjukt leende på sina läppar samtidigt som kniven vandrade mellan armen och bröstkorgen. "Just get it over with." Karolinas skakiga röst bryter tystnaden och hon sväljer djupt innan hon ger Harry en blick som tigger om förlåtelse för vad hon precis gett Max tillstånd till att göra.

"The arm it is then!" Utbrister han glatt och sätter spetsen av kniven i hennes armveck innan han långsamt drar ett rakt skärsår ner till hennes handled. Ett plågat kvidande slinter från Karolinas ihoppressade läppar samtidigt som Max skrockar i belåtenhet. Plötsligt blir det kolsvart i rummet, alla lampor släcks och rullgardinen som är nerdragen hindrar kvällsolen att hitta in i rummet. Golvet knarrar och tårarna faller i strömmar längst Karolinas, men också Harrys kinder. Max grepp om Karolinas kropp lättar när han svärande tar upp sin telefon för att starta ficklampan på den. Innan han hunnit låsa upp den har Karolina dykt ner på golvet och kryper i panik bort från honom.

"Karro du kommer tillbaka NU!" Ropar han hotfullt. Precis när orden lämnat hans läppar slås lyset på igen. I rumet står kanske tio poliser, alla har dargna vapen som är riktade mot Max. Hans ögon blir stora av chock och ett gurglande läte lämnar hans läppar. När poliserna kan se vem de skyldige är släppar två av dem snabbt sina vapen och hoppar fram och kriper tag i hans stora kropp. Max börjar klumpigt slåss med poliserna men blir snart övermannad av dem, kropp och ansikte nertryck i trägolvet. När de satt handbojor på honom och leder honom mot trappan ner till polisbilen vänder han på huvudet och ser på Karolina.

"Detta är bara början baby, det är du och jag föralltid." Karolina fryser till där hon sitter i Harrys famn medan hans stora händer långsamt smeker lugnande över hennes rygg. Såfort Max är ute ut rummet brister alla dammar och tårarna faller hejdlöst nedför hennes kinder. Paniken stiger i dem båda, Karolina rädd för vad som ska hända härnäst och Harry otroligt orolig för Karros hälsa. För vad som Max än sade fick det en stark reaktion av henne. Stegs hörs i trappan och alla i poliser i rummet blir vaksamma. Snart kommer två blåklädda sjukvåradare in i rummet och med snabba steg är de framme vid sängen och börjar ta hand om Karolinas alla skärsår. Två poliser står med Louis i ett hörn och frågar ut honom och antecknar ner allt han säger och på nedervåningen får de andra killarna samma behandling. 

 

Mörker. Mörker är allt som omger mig. Då och då hör jag röster men när jag försöker svara kommer det inga hörbara ord från mina läppar. Meningar som personer sagt de senaste sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna, veckorna åker igenom mitt huvud gång på gång. Jag vet inte hur länge jag har befunnit mig i detta mörker men det känns som många veckor. Jag har ingen koll på tiden, alltid vaken i mörkret som omger mig. 

'Jag är gravid, med Harrys barn' Karros röst ekar genom mitt huvud. En bild på Karro med en ballong under tröjan dycker upp på näthinnan. Sedan Harrys leende ansikte och sedan tillbaka till Karro igen. Plötsligt spricker ballongen och Karro får ett plågat uttryck i ansiktet samtidigt som blod forsar ut ur en reva i hennes mage. Det blir svart innan mammas ord ännu en gång dycker upp i mitt huvud. 'Maja säger att vi kan flytta dig när du vaknar om ditt läge är stabilt' Bilder på Hudiksvall och sveriges flagga dyker upp i mitt huvud. Varför skulle jag vilja flytta? Trotts alla motgångar jag haft här i London så kunde jag inte neka till att jag fullständigt älskade staden. Sedan mer mörker innan ett bildspel av killarna, Dani, Nora, Louise, min familj och mina vänner började spelas upp i mitt huvud. Plötsligt avbröts bildspelet och ett brusande hördes i mina öron. Det var något nytt, aldrig under min långa tid i mörkret hade det brusat innan. Mitt sinne lyssnade efter det och följde nyfiket efter ljudet. Ett starkt, stadigt pipande tog över och överröstade brusandet som snabbt slutade. Det höga pipandet trappades ner, precis som om någon hade snurrat på en volymknapp på en stero. Mitt sinne fylldes med ytterliggare ett nytt ljud. Djupa andetag och ett tickande. Tick tack, tick tack. Tick andetag pip, tack andetag pip. Lika mycket som jag var nyfiken på vad det var som lät kunde jag inte låta bli att störa mig på ljudet. Tystnaden i mörkret var behagligare. Jag kollade runt för att se vad det var som lät och blev förvånad när jag kände att jag faktiskt rörde ögonen under mina ögonlock. Jag fortsatte och det funkade fortfarande. Försiktigt svalade jag och när det gick delade jag på läpparna och drog in ett raspigt andetag. Luften smakade lite instängt och hade den dystra klangen av sjukhus i sig. Jag provade att vicka på fingrarna en efter en och när dem gjorde som jag bad de vickade jag försiktigt på tårna. Ett litet leende spred sig på mina läppar när jag kände att allt funkade som det skulle och blev sedan ett förvånat leende när jag upptäckte att min mun kunde röra sig. Jag bestämmde mig för att öppna ögonen också men de ville inte öppnas. Gång på gång försökte jag men ögonlocken satt fast och jag blev bara mer och mer frusterad. Fuck this shit tänkte jag och tog ett djupt andetag, det var nu eller aldrig. Mina ögon fladdrade öppna och jag drog in ett förvånat andetag. Stället jag befann mig på var mörkt men inte lika mörkt som stället där jag var tidigare varit. Ljus sipprade in genom springorna runt dörren och föll på personen som satt sovandes vid min säng. Jag vände på huvudet och såg mamma sitta ihopsjunken på stolen med ett trött och lite plågat ansiktsuttryck. Jag kollade runt i rummet men såg bara olikt färgade skuggor. Mamma såg så trött och sårbar ut att när jag kollat runt i rummet för att försäkra mig om att det inte innehöll fler människor, stängde jag ögonen och somnade.

 

Okej, nu vill jag faktist berömma mig själv lite. Jag har suttit i 2 och en halv timme och bara rakt av skrivit. Det känns som detta kapitlet blev väldigt långt och jag har inte orken att rätta det för tillfället så nu får ni det såhär!

 

Mycket hände och jag vill veta er tankar så,

 

Pussar Erica ;)