They don't know about us - del 40
2013-01-16 //
19:51:00 //
They don't know about us - avslutad
En harkling fick mig att kolla upp.
"Karro, I need to talk to you..." det var Harry som pratat med mig.
Karolinas perspektiv.
Harry stängde dörren bakom oss och jag gick fram och satte mig på Danis breda dubbelsäng. Han gick halvvägs innan han stannade och flätade ihop sina fingrar. Jag satt tyst och kollade runt i rummet och på honom där han stog och vägde fram och tillbaka på fötterna. Han öppnade munnen för att säga något men lika snabbt stängde han den och gav mig en osäker blick. Jag suckade djupt och pressade ihop ögonen och min mun till streck innan jag sa "Just say it Harry." Han tog ett djupt andetag och började sedan prata.
"Kar, I don't really know where to begin but I want to say that I'm really sorry. It was never my intend to hurt anyone and I tried to talk to Lou about Emma and Eleanor but he just wouldn't listen to me" Han tog långsamt två steg frammåt, kollandes att jag inte hoppade upp, och sprang skrikandes därifrån av hans närhet.
"I really like you Kar and I want us to try again. I know that you have been ignoring my texts, calls and roses but it really did break my heart when you just snezed me of yesterday." Sa han med plågat ansiktsuttryck. Jag tog in det han sa och kollade förvånat upp på honom.
"What do you mean with that I snezed you of yeasterday?" Frågade jag förvånat. Vi hade ju inte ens träffats igår. "When you walked by the house, I called your name but you just continued walking like you didn't even hear me" sa han och kollade sorgset på mig. "I didn't meet or saw you yesterday Harry, what are you talking about!" Utbrast jag och slog ut med armarna, då slog det mig. Jag hade gått förbi Dani's hus igår när jag skulle till mataffären men jag hade haft musiken så högt uppskruvad i öronen att jag inte hade hört någonting annat än den tunga basen. Jag gav honom snabbt ett leende innan jag sa "sorry, I didn't mean to be such a bitch. I just rememberd I actually walked here yesterday. But with the music in my ears I couln't hear a thing" sa jag och drog lite på munnen i en 'jag är ledsen min.' Han gav mig ett försiktigt leende och satte sig ner bredvid mig på sängen och la handen ovanpå min. "You're not a bitch" sa han lugnt och jag kollade in i hans underbara gröna ögon. De var fyllda med lugn och mitt hjärta saktade snabbt ner från det höga tempo det hållit. Jag kollade ner på mina händer som jag knutit i knät. "Yes I am" viskade jag. Tårarna började byggas upp i mina ögon. "Kar no.." började Harry men jag avbröt honom utan att tänka efter vad jag sa. "Yes I am, it's these terrible moodswings fault, all because of this bloody pregnancy." Harrys kropp stelnade till och jag likaså gjorde min. Snabbt satte jag mig upp i sängen och flyttade mig ett snäpp bort. Harrys arm som legat över mina axlar föll ner på sängen och han stirrade på mig med tomma ögon. Tårar började byggas upp i mina ögon, fan detta var inte hur jag hade planerat att berätta det. Panikslaget sträckte jag ut handen mot Harry och greppade tag i hans överarm.
"Harry" började jag men avbröt snabbt mig själv när han hastigt reste sig upp och började gå med snabba steg mot dörren. "Harry please" började jag och han vände sig abrubt om och tog tre långa steg tillbaka så han stog lutad över mig. Ilska och ledsamhet dominerade i hans ögon. "Who. Is. The. Father." Han uttalade varje ord hårt, arg och fick kontrolera sig för att inte skrika. Hans adamsäpple guppade upp och ner där han stod lutad över mig och stirrade in i mina ögon. Hans annars så gröna ögon blev bara mörkare och mörkare för varje sekund hans blick mötte min. "It's" började jag men han höjde handen. Av ren reflex kröp jag ihop i fosterställning men när inget slag kom kollade jag försiktigt upp. Harrys blick var fortfarande arg men jag såg att han blinkade bort tårarna som började byggas upp i hans ögon. "I can't believe that you think I'd actually would have hit you." Sa han med plågad röst innan han vände om och svepte genom rummet, ryckte upp dörren och stormade ut. Jag satt kvar i några sekunder innan jag ryckte till och flög upp från sängen. Jag sprang ut genom sovrumsdörren och hörde hur ytterdörren smälldes igen, ljudet ekade genom huset. Killarna och Dani stirrade i chock på mig där jag stod innan jag fick ännu ett ryck och började springa efter honom. Jag kastade mig ut nedför trappan och kollade höger, vänster, höger, vänster innan jag fick syn på honom. "Harry!" Skrek jag och han ökade hans redan höga gångtempo til powerwalk. Snabbt skyndade jag efter honom. "Harry wait!" Skrek jag och han började jogga. Fan, snabbt samlade jag det lilla mod jag hade innan jag skrek för full hals "HARRY IT'S YOURS!"
Harrys perspektiv.
Snabbre, snabbare!!!! Gå snabbare!!!! Skrek jag på mig själv i huvudet samtidigt som jag skyndade på stegen. Tårarna rann en och en ner för vardera kind Och jag vet inte vad som gjorde mest ont i mig. Faktumet att Karro var gravid men någon killes barn, att hon hade haft sex men en kille som inte var jag eller att hon på allvar trodde att jag skulle slå henne när jag höjde handen för att slita tag i mitt hår inne i sovrummet. Gathörnet närmade sig och jag pustade lättat ut och skyndade på stegen lite mer. När jag rundat det skulle jag kunna försvinna någonstans där ingen någonsin skulle hitta mig. "Harry!" Karros röst ven genom luften och jag svor tyst för mig själv innan jag skyndade på. "Harry wait!" ropade hon och jag började jogga, jag ville inte prata med henne. Bara för vi inte var tillsammans betydde inte det att hon kunde gå runt och knulla massa olika killar vaje natt. Det gjorde inte jag! Jag hade inte knullat någon sedan första gången jag träffade henne. För jag trodde och hoppades starkt att vi skulle kunna bli något men nu, nu ville jag inte ens kolla på henne. Precis när jag skulle svänga runt hörnet skrek hon ut orden som fick mig att tvärnita och mitt hjärta att hoppa över några slag och rädsla att skjuta igenom min kropp som blixtar. 'It's yours' ekade genom mitt huvud och jag stirrade rakt fram. Mitt? MITT?! Skojar hon med mig? En hand las på mina axlar och puttade till mig lite så jag snurrade runt. När jag såg att det var Karro som stog framför mig med den ena handen på min axel, tungt flämtandes och skorna i den andra handen tog jag ett steg bakåt. Hon måste skoja! Jag kan inte vara pappa. Mina tankar gick direkt över till One Direction, vad skulle hända med oss? Jag kollade på Karro "What?" Sa jag med oförstående röst. "The. Baby. Is. Yours." Flämtade hon fram. Detta var seriöst för mycket för mig att ta emot. Jag började skratta och hon gav mig en oförstående och irreterad blick som fick mig att sluta på direkten. "You're not kidding?" Frågade jag henne förskräckt. "This is supposed to be a sick joke, isn't it? I can't be a dad, I have a carrier to think about" Skrek jag med kvidande ton och slog ut med armarna. Karro svarade inte och det behövde hon inte heller. Hennes blick sa att det hon sa var 100% sant, hon var gravid och det var mitt barn. Vad fan ska jag ta mig till?
Anna-Carins perspektiv.
Jag skönk djupare ner i stolen när jag kollade på Majas ryggtavla som försvann ut ur rummet. Jag vände blicken mot Emma och tänkte över mina alternativ. Maja hade sagt man kunde flytta Emma såfort hon vaknade om hennes läge var stabilt. Men hon sa också att detta var Englands bästa sjukhus med de bästa kirugerna. Pffft, så bra är de kirurgerna, hostar och skär sönder vätskepåsar i huvudet på barn. När jag tidigare pratade med Leif och förklarade allt hade han sagt vi kanske kunde få henne flyttad till Sverige och så kunde de fullfölja operationen där och ju mer jag tänkte på det, desto mer ville jag flytta henne. Jag ville inte ha massa sjuka män med skapeller i hennes huvud som gjorde så hon hamnade i koma när allt det handlade om var en enkel operation. "Vad tror du Emma? Ska vi åka hem till Sverige och fullfölja operationen där och slippa alla dessa engelska dårar?" Frågade jag henne och drog lite på munnen. Jag strök undan lite hår som fallit fram över hennes panna och pussade henne på kinden. "Snälla gumman vakna snart, vi väntar alla på dig och vi blir galnare för varje dag vi får vänta. Kämpa älskling käpma" viskade jag i henne öra innan jag reste mig för att gå ner till cafeterian och köpa mig en kopp kaffe. Charlotte, kassörskan hälsade glatt på mig. Efter någon vecka här lärde man känna de flesta. "How is she?" Frågade hon. "Still in the coma" sa jag och fördökte mig på ett tappert leende. "I'll pray for her tonight" svarade hon och tog tag i korset som hängde runt hennes hals. "You're to kind" sa jag och gav henne ett tacksamt leende. När jag satt mig vid ett av borden tog jag upp mobilen och knappade in Karros nummer. De två första gångerna kom jag direkt till telfonsvararen men den trejde svarade hon precis som jag skulle lägga på. "Hur är det med henne. Har hon vaknat?" Sa hon oroligt men en gnutta hopp i rösten. "Tyvärr men vi har börjat göra planer på att flytta henne när hon vaknar om hennes hälsa tilllåter det." svarade jag henne. "Var ska vi flytta henne" svarade hon mig förvirrat. "Sverige" svarade jag och hon blev tyst. Sedan hördes massa viskande och det blev tyst ett tag till innan man hörde Karros röst. "Seriosly Harry stop it" innan hon återgick till vårt samtal. "Jag tycker det låter som en bra idé, så länge Emma själv är med på det" sa hon och tog ett djupt andetag. "Det skulle vara skönt att få prata med mamma, hon är den jag litar på mest med mitt beslut om barnet."
Fick en kommentar om att delarna blivit kortare och kortare och jag håller helt med! Så därför skrev jag en lite längre del nu (tror den blev längre än vanligt). Och jag blev jätteglad över kommentaren, så tack lalala för det är precis sånna kommentarer som du skrev som får oss att bli bättre och kunna utveckla vårt skrivande.
huigiuviyviyiguiug kommenterade också om att hon/han tyckte att vi skulle ta bort frågorna så ni fick kommentera vad ni ville så nu gör jag det! Asså jag blir inte det minsta sur på er som skriver kritik, jag tar åt mig allt för att förbättra mitt skrivande så var inte rädda för att säga som ni tycker, alla har rätt till sin egen åsikt.
Framtiden är inte skriven i sten så kommentera era tankar!
Tre tills nästa!
Puss!
Erica :)
Kommentarer
sophie
Awesome, like always ! :) kul att det blev lite lägre, händer mycket mer dâ !
Karin
Asså gud va det är braaaa!!! Längtar verkligen till nästa!
Kram
Anonym
As bra more!!!!!
lalalal
tack för att ni svarade på min kommentar och lyssnade. Jag hoppas att ni fortsätter så här nu.
Ett tips om ni inte vill eller orkar skriva långa delar, är att skriva fler.
Men som jag skrev i förra kommentaren så är det väldigt bra uppdatering, men den kan bli bättre.
Till en helt annan sak så undrar jag om när ni åker till Sverige om dom kommer till er att ni ska träffa Karros familj och deras kompisar. :D
Anonym
Längtar tills nästa:)
Trackback