They don't know about us - del 39

Jag är så förvirrad just nu, och dessutom bär jag på ett barn. I MIG! Jag är så förvirrad, hoppas bara Emma har vaknat när jag kommer fram tänker jag där jag sitter på bussen.

---

 

Karolinas perspektiv

 

Otålig som jag var så hade jag inte orkat vänta på hissen utan sprang direkt mot trapporna, ett val jag nu ångrade.

Jag var bara på plan två och i dom här skorna skulle det ta år att komma till plan fyra.

Så jag stannade några sekunder, drog av mig skorna, tog dom i vänster hans och fortsatte sen upp för trapporna.

När jag smällde upp dörren till Emmas våning så vände sig många om och kollade mot mig.

Något jag i vanliga fall skylle tyckt var väldigt jobbigt då jag är otroligt blyg av mig, men just nu kunde jag inte bry mig mindre.

Mitt ända mål just nu var att hitta Emma eller Anna-Carin.

Jag små joggade genom korridoren tills jag såg Anna-Carin sitta i en soffa utanför Emmas rum.

"Karolina!" utbrast hon när hon såg mig.

"Hur är det med henne?" hasplade jag ur mig samtidigt som jag försökte andas normalt.

"Det kan jag tala om" jag vände mig om och såg att Maja stod bakom mig med en äldre läkare bredvid sig.

"This is Dr.Coleman, the one that did Emmas surgery. He'll fill you in with the details about Emma" sa Maja och sen lämnade hon oss.

"Please sit down" började Dr.Coleman och pekade på soffan.

"Well as you alreade know I'm Dr.Coleman and I'm guessing you are Mrs.Andersson and Mrs.Samuelsson?!" han kollade på oss samtidigt dom vi båda nickade.

"So during Emmas surgery something went wrong so we couldn't finish. We got the biggest part of the tumor out, but we'll have to do another surgery." han läste i anteckningarna han höll i samtidigt som han informerade oss.

"What did you mean with that something went wrong?" frågade Emmas mamma.

"Erm, one of the doctors started coughing, so he tried to pull the knowledge model of the girl's head before he accidentally cut something but it was already too late. Liquid flowed out of her head and out over the table." han såg lite fundersam ut.

"Okey, well you did what you could" sa Anna-Carin.

Jag tänkte efter litegranna innan jag kollade på honom och sa:

"Wasn't it you that did the surgery?" frågade jag honom vasst.

"Erm, well yes, ehm... but yeah, why?" han stammade fram sitt svar och kollade chockat på mig.

"Then it must have been you that started coughing?!" det var mer ett konstaterande än en fråga.

"Yes that was me, and I'm so sorry." sa han och nu riktade han sig mot Anna-Carin.

"We want to talk to Maja" hon gav honom en hård blick innan hon kollade bort igen.

 

***

Jag gick långsamt in i rummet, där i sängen låg Emma.

Det såg ut som om hon sov, hon såg så fridfull ut, om man räknade bort alla slangar som var kopplade till henne och respiratorn bredvid sängen.

"Hej Emma, det ska tydligen kunna hjälpa att prata med dig." jag hasplade ur mig Majas ord, för tydligen skulle det kunna hjälpa henne att vakna ur koman om man pratade med henne.

"Så jag antar att det är värt ett försök. Jag saknar dig, det var inte ens 24 timmar sen jag senast såg dig men jag saknar dig ändå. Snälla kom tillbaka!" jag var tyst ett tag för jag kom inte på vad jag skulle säga.

"Jag är gravid" sa jag efter ett tag "Med Harrys barn, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har panik och är förvirrad. Liksom jag kan inte bli mamma, jag är bara arton år" sa jag och kollade på henne.

En hand lades på min axel och jag vände mig om och såg att Emmas mamma stod där.

"Gråt inte gumman" det var först när hon strök undan en tår som jag märkte att jag grät.

"Jag är så förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig!"

"Jag, Emma och din familj kommer finnas här för dig vad du än väljer" sa hon

"Vad jag än väljer?!" jag kollade oförstående på henne.

"Ja om du ska behålla barnet eller inte" sa hon.

Jag bara nickade.

"Om du ursäktar så skulle jag vilja vara själv med Emma nu" sa hon

"Självklart, jag ska nog ändå hem nu" sa jag och reste mig upp.

Innan jag gick ut ur rummet gav jag Anna-Carin en snabb kram, sen gick jag mot hissen för att sen börja gå hemmåt.

 

***

 

"Kar?!" hörde jag någon ropa.

Jag snurrade runt lite och såg Danielle på andra sidan vägen, i famnen hade hon tre pizzakartonger.

"Hey Danielle" jag sprang över vägen och kramade om henne.

"How are you?" frågade hon.

"Been better" svarade jag och hon nickade.

"And Emma, how is everything with her?" hon frågade försiktigt som om det vore farlig mark.

"She's in coma, something went wrong during the surgery" sa jag och undverk hennes blick.

"Oh my... I'm so sorry, I shouldn't have brought it up" sa hon och tog min hand i sin lediga.

"No it's okey, I think." sa jag och försökte le.

"Why don't you come with me? The boys are at my place, I just picked up the pizza" sa hon

Jag övervägde mina möjligeheter, och förr eller senare skulle jag ju behöva träffa killarna så varför inte nu?!

"Okey, I'll join you" sa jag

Tillsammans gick vi till Danielles hus.

När vi kom in sparkade vi av oss skorna och jag följde tätt efter henne.

"Look who I got with me" sa hon när vi kom in i vardagsrummet där killarna satt.

Alla kollade upp på mig med chockade miner, jag mötte Harrys gröna ögon men kollade snabbt bort.

Undrar om barnet kommer få hans fantastiska gröna ögon?

"How's Emma?" Nialls fråga drog mig tillbaka till verkligheten.

"She's in coma" svarade jag

Ett litet 'oh' slank ur killarna, Louis kollade ledsamt på mig.

"How?" frågade han

Hur fan tror han?

"A unicorn ran into the room and hit her. Her fucking surgery went wrong!"  skrek jag och kollade argt på honom.

Louis teg och vek undan blicken.

Jag satte mig ner i en fåtölj och stirrade framför mig.

Danielle och killarna började äta av pizzan och flera gånger erbjöd dom mig en slice, men jag hade ingen matlust.

En harkling fick mig att kolla upp.

"Karro, I need to talk to you..." det var Harry som pratat med mig.

---

Nu är jag tillbaka people, hoppas ni saknat mig!

Hehe xD

 

Men vad vill Harry säga till Karolina?

Och hur kommer det gå för Emma? Kommer hon vakna snart, och kommer Karro någonsin förlåta Louis?

 

Kommentera vad ni tror!

 Tre till nästa

 

/Emma

gud vilken bra novell, vill bara läsa mer ! :)

gâ gärna in och läs min novell :) http://englishonednovels.blo.gg/

inte för att vara taskig, men ni har faktiskt bett om kritik.
det var inte självklart att operationen gick fel, så det var ju bara konstigt att hon blev sur på niall, varenda människa skulle ju fråga varför liksom.
och en sak till jag stör mig en aning på är att ni frågar saker i slutet. tex vad kommer hända med ---- och kommer det här bli såhär osv. då känner man sig tvingad att svara på dom frågorna om man skulle kommentera, istället för att kommentera lite vad man vill. ta inte det här på fel sätt nu, menar ingenting taskigt. tänkte bara säga vad ni kunde förbättra :) xx

Jag tycker novellen är jätte bra än så länge

nästa kapitel tack ;)