Okey here we go, mu kör vi, bara få det vaklarat ochs en slipper jag sjukhus på länge. Kom igen Emma du klarar detdär.. Tankarna upprepades gång på gång i huvudet på mig när jag rullades igenom korridorerna mot operationssalen. Mamma och Karro gick under tystnad på var sin sida om mig och Karro höll krampakrigt i min hand. Precis som jag höll i hennes.De vita korridorerna verkade vara ändlösa men Maja styrde oss viadre genom korridor efter korridor men lugna steg. Tillslut kom vi fram till en stor dubbeldörr med två glasrutor.

"Okej nu får ni säga hejdå" Sa Maja och gick in genom dörrarna. Mamma vred sina händer innan hon utbrast "Se till att överleva och att allt går bra nu Emma" innan hon snabbt drog in mig i en hård kram. Jag kramade tillbaka och drog in hennes goda parfymlukt. "Åk hem till vår lägenhet och sov lite mamma, läkarna sa att det kommer ta flera timmar och du har knappt sovit sen du kom hit." Sa jag och gav henne en lugn blick. "Gumman jag kan inte åka hem när du operaras för möjligtvis cancer!" Utbrast hon och slog ut med armarna. "Snälla mamma?" Bad jag "allt kommer gå bra" hon kollade på mig i några sekunder och jag försökte göra puppy eyes och efter många långa sekunder så skönk hon ihop och nickade "sure" sa hon tyst. Jag gav henne ett leende innan jag vände mig mit Kar som stog med tårar i ögonen. Tårarna i mina egna ögon började också byggas på men jag höll de tillbaka. Jag måste vara stark. "Ta hand om dig nu Emma, eller vad man ska säga" viskade hon i mitt öra när hon kramade om mig. "Ta med mamma hem till vår lägenhet och se till att hon sover lite" viskade jag tillbaka. Karro bara nickade och jag kramade henne håradre. "Allt kommer gå bra" viskade jag till henne. Jag vet inte vem jag försökte lugna mest. Mig själv eller henne och mamma. Alla skulle jag anta.

 

"Är du redo Emma?" Sa en röst och jag vände mig mot Maja som stod i dörröppningen. Jag nickade och hon körde in mig i den kliniska operationssalen. "Kom nu Anna-Carin" hörde jag Karro säga och ett lugn spred sig inom mig, jag visste att Kar skulle ta hand om mamma så jag behövde inte oroa mig för att hon skulle sitta här på sjukhuset och oroa sig. Leif hade varit tvungen att åka hem till Sverige för att ta hand om mina syskon och sitt jobb. Vilket var ganska skönt för då hade jag färre personer här som oroa sig hela tiden. Jag klarade inte all uppmärksamhet, då måste jag agera lugn och som om jag kontrolerar situtionen och förstår vad som händer med mig. Men helt ärligt, så har jag inte fattat något av det än själv och nu efter två veckor har jag inte tagit in att jag kan ha cancer. Jag vill inte ta in det så därför har jag bara sjutit undan tanken hela tiden och gjort det bästa av sitvationen. 

 

 "Hello Emma, I'm going to make the surgery on you today" sa en äldre man och jag nickade bara till svars. Han hade långa hanskar och ett blått förkläde, sådana som barn har när de målar med färger när de är små. Han hade en ljusblå mössa på sig med allt hår instoppat i. Ytteliggare tre personer kom in från samma dörr som han kommit in genom och de var alla likadant klädda. Två män till och en kvinna. Kvinnan gick fram till mig och visade hur jag skulle lägga mig och började sedan fläta mitt hår. Egentligen hade de velat raka av allt hår på hela  högra sidan av huvudet men jag hade totalvägrat. ALDRIG att jag skulle bli flintskallig! När hon var kvar hade alla andra läkare satt på sig munskydd och snabbt band någon fast det på henne innan hon satte en syrgasmask över min mun. "Just take some deep breaths honey and you'll quickly fall asleep" sa hon och jag gjorde som hon sa. Världen blev suddigare och suddigare för varje andtag jag tog och började snart snurra. Långsamt blev världen mörkare och mörkare innan den tillslut blev kolsvart och jag flöt in i en drömlös sömn.

 

 

Karrolina låste upp dörren och klev in i den väldoftande lägenheten följd av Emmas mamma. I sin vänstra hand höll hon en vas med tio röda rosor. Hon sparkade av sig skorna och gick in och ställde vasen på köksbordet som hade slutats andvänas som matbord när Emma flyttade in på sjukhuset och omvandlats till ett blombord. 

"Jag går och lägger mig en stund" Hördes Anna-Carins röst genom lägenhet. Karrolina nickade och hummade lite till svars innan hon öppnade kortet som satt fast i en av de veckra rosorna.

Läste hon tyst och hon drog efter andan. Känslorna som stömmade genom hennes kropp var så blandade att hon själv knappt kunde uppfatta dem. Hon lade lappen i skålen där hon lagt alla andra lappar som suttit fast i blommorna han skickat. Ända sedan dagen efter killarna lämnat sjukhuset hade hon fått tio röda rosor med bud. Alltid med en lika vacker dikt på ett vitt kort med silvriga ramar. Hon gick för att laga lite lunch men upptäckte att kylskåpet var tomt så hon tog sin plånbok och mobil och gick mot den lilla affären inte allt för långt från deras lägenhet. Med musiken dånandes i öronen märkte hon inte den brunhåriga killen som stod och ropade på henne från ett fönster på andra våningen i Daniells hus. Han såg inte hennes hörlurar och undrade hur någon kan ignorera någon så fullständigt? Han som försökte så hårt att vinna henne tillbaka. 

***

Det ständiga pipandet ekade genom salen där kirurgerna jobbade snabbt och effektivt med att få bort tumören ur Emmas hjärna. När den stora delen av tumören var borta och de började skrapa bort delararna som satt så nära själva hjärnvätskedelen att de inte kunde skära fick kirurgern plötsligt ett kraftig hostanfall och han ryckte till. Han försökte dra ur skapellen ur tjejens huvud innan han skulle råka skära något men det var redan försent. Vätska flöt ut ur hennes huvud och ut över bordet. Pipandet från maskinen ökade och ökade för varje sekund för att sedan sakta ner till endast 20 slag i minuten. Kirurgerna såg på varandra med panik i blicken innan de satte igång med att sy ihop båda snitten, men det pipande ljudet av flickans hjärta slutade plötsligt och ett högt tjutande fyllde rummet. De ryckte fram en hjärtstartare och laddade innan de tryckte plattorna mot henne bröstkorg. Gång på gång fick hon stötar som fick hennes kropp att rycka till men hennes hjärta ville inte starta igen. "MORE ELECTRISERTY!" Skrek doktorn och sjuksköterskan skruvade upp styrkan på maskinen innan de försökte en sista gång.

 

Är inte Harry bara för gullig som skickar henne rosor? Tycker jag i alla fall ;)