---

Karolinas perspektiv

Jaha det var den frukosten det tänkte jag.
Men när jag tänkte efter så var jag inte så hungrig egentligen, kanske lite men inte så att jag behövde äta.

Så jag slängde mackan i närmsta soptunna men behöll chailatten.
Under tiden jag gick tillbaka till sjukhuset så tänkte jag på hur Louis helt plötsligt störtat ut från Starbucks.
Undra vart han skulle?
Han stack ju direkt efter att jag berättat att Emma var kvar på sjukhuset... fuck!
Jag ökade på stegen för att komma fram så fort som möjligt, för nu visste jag vart Louis var påväg.

Emmas perspektiv

Mamma och Leif satt i soffan och pratade om någonting, mamma hade nyss pratat i telefon med Albin och Maja.
Själv hade jag precis ätit upp frukosten och nu stod det en sköterska och plockade bort min tallrik och mina rester.
Dagens frukost hade varit god youghurt, macka och apelsinjuice.

Det här var det enda sjukhus jag varit på som haft god mat.

Jag satt och pillade på mina nagelband när jag hörde steg och röster utanför rummet.
"Sir you can't walk in there, she doesn't take any visitors" hördes en tjejröst.
Strax där efter slets dörren upp och infarandes kom Louis.
"Emma I'm so sorry and I know you don't want to talk to me so you don't have to, just listen to what I've to say" han pustade och gick fram och tog min hand i sin.
"Erm Louis don't..." började jag men blev snabbt avbruten av Louis.
"No Emma listen! I know what I did was wrong and I shouldn't have done it. But when I saw you the first time you were so beautiful that I couldn't take my eyes of you. And later when I watched a movie with Eleanor all I could think of was you! Your beautiful face, your blonde hair with that pink dipdye." han pratade på om allt och i bakgrunden kunde jag se hur mamma och Leif kollade på oss med stora ögon och höjda ögonbryn.
"Emma I don't regret that I dated you, cause those dates was the best in my life. And I'd walk through the desert just to make you happy again. I'm sorry I cheated on you and I'm sorry I cheated on Eleanor, but most of all I'm sorry cause I was so selfish that I didn't want anyone else to have you. I wanted both you and Eleanor, but when I was with her all I could think of was you. So before she walked in I was about to tell you...." Louis blev avbruten av att Leif harklade sig.
Louis vände sig förskräckt om och såg Leif stå bara några centimeter bakom honom.
"So you cheated on Emma?!" Leif gav Louis en vass blick.
"Yes and I'm so sorry sir"

Trots att Louis var större än mig så såg han väldigt liten ut jämnfört med Leif.

Louis såg också väldigt rädd ut, rädd för var Leif skulle göra mot honom.

"So you are the reason Emma is feeling so low?" frågade Leif.

"Yeah I think so" svarade Louis skamset

"Then leave!" den här gången var det mamma som så något.

Louis kollade chockad på mamma som nu rest sig upp från soffan och ställt sig bredvid Leif.

 "But I..." Louis kollade på först mamma sen Leif ovh sist mig.

Precis när han skulle gå ut vände han sig om och kollade mig i ögonen och sa:

"I'm sorry"

Jag lyssnade efter hans steg och när jag inte hörde dom längre slängde jag mig bakåt i sängen och lät tårarna som hotat med att tränga fram länge välla över kanten och ner för mina kinder.

Mamma sprang fram till mig och slog armarna om mig i en bamsekram efter ett tag kände jag ett par till armar och kollade upp för att se Leif stå där med armarna om mig och mamma.

Helt plötsligt slogs dörren till mitt rum upp och mamma vände sig snabbt om och skrek.

"Haven't you done enough? Just leave!"

Jag kollade mot dörren och där stod en mycket chockad och andfådd Karolina.

"Jag antar att Louis redan har varit här?" frågade hon, mamma bekräftade det genom att nicka.

"Vänta, vänta. Du visste att Louis skulle komma?!" jag kollade irriterat på henne, hur kunde hon göra så?

"Asså nej, kolla. När jag var på Starbucks så satt dom där och Danielle ropade dit mig och sen när jag satt där frågade dom vad jag gjort och jag råkade säga att jag varit på sjukhuset och att du inte lämnat än och då flög Louis upp från stolen och vi blev attakerade av fans så jag smet och när jag gick hem kom jag på att det förmodligen var hit Louis skulle så jag har sprungit hela vägen från Starbucks" hon pustade ut och drog några djupa andetag.

"Karolina, sätt dig ner du ser ut att vara påväg att svimma" sa mamma.

Hon lydde och gick och satte sig i fotändan på min säng.

"Jag är ledsen Emma, jag vela alrdig att det skulle bli såhär" sa Karolina ursäktande.

Jag kramade om henne för att bekräfta att jag förlät henne.

"Nej men nu ska vi inte hänga läpp" sa mamma och försökte lätta upp stämningen.

"Hon har rätt Emma, jag tog med mig lite nagellack så jag tänkte vi kuna måla naglarna på varandra igen." sa Karolina glatt och tog upp sin väska från golvet.

Efter att tag så satt jag med en hand på det lilla rullbordet medans Karolina noga målade mina naglar, hon hade tungar utstickandes ur munnen som hon ofta har när hon konsentrerar sig.

Samtidigt satt mamma och målade mina tånaglar och det fick mig att tänka på när jag var liten.

Då satt jag och mamma ofta i badet med hårrullar och hon målade naglarna på mig.

För första gången idag log jag ett leende som var äkta, hur två människor kan få mig att må så bra efter den här dagen.

Även om jag inte visade det så fanns tankarna och frågorna kring Louis kvar, och dom väntade på att få svar.

---

Lite kortare än vanligt jag vet, men jag har lite skrivtorka just nu.

Eller iallafall till den här delen, jag har stora planer för andra delar.

Jätte kul att vi äntligar fick lite respons för novellen, synd bara att vi måsta tvinga fram den.

Men nu hoppas jag att ni fortsätter att kommentera för kom ihåg, ju mer ni kommenterar ju snabbare kommer det nya delar.

 

Kram Emma