Läser jag på skärmen Emma höll fram framför mitt ansikte. 

"Jag springer ner och möter de i entren" sa jag och ställde mig upp. Min kropp var trött efter att ha suttit stilla hela kvällen. Jag tog hissen ner och när jag kom ner hittade jag snabbt Emmas mammas igenkända gestalt. 

"Karolina hej! Hur är det med dig hjärtat?" Utbrast Anna-Carin och kramade mig hårt. "Så bra det kan vara just nu" sa jag. Detta var inte precis rätt tillfälle att berätta om killarna och dessutom med Emmas tumör så blir det ganska mycket att ta in. "Var har du Emma?" Frågade hon och spanade runt. "Hon är uppe i sitt rum, kom så går vi dit." Sa jag och vände mig om och steg in i en hiss. Anna-Carin och Leif stegade efter och en pinsam tystnad spred sig i hissen. När vi hade gått genom den långa korridoren för cancerdrabbade som Emma flyttats till och äntligen kom fram till hennes rum steg jag åt sidan och sträckte ut handen för att visa att det var rätt dörr. Anna-Carin gav mig ett tacksamt leende innan hon drog upp dörren och störtade in i rummet. "MAMMA!" Hördes Emma glada rop och jag och Leif satte oss ner på ett par stolar för att låtas dem återförenas i lugn och ro. 

 

 

"Upp och hoppa! Frukostdags." Hördes en glad röst genom rummet. Jag drop kuden över huvudet och vände på mig. "Efter det är det dags för röntgen." Fortsatte rösten och plötsligt var jag klarvaken. Jag satte mig upp och kollade på Maja som stog med en bricka i händerna. "Sorry Karolina men du får köpa frukost i kafeterian, sjukhusets policy" sa hon och log försiktigt mot oss. "Det är lungt" svarade hon Karro och hoppade ur sängen. Antar att man kan vara riktigt pigg när det behövs va...? Hon brukade alltid vara sur som en åsna när man väkte henne på morgonen. Det tog minst en timme för henne att sluta vara sur på en om man råkade väcka henne för tidigt eller på minsta lilla oschyssta sätt. Maja sköt in bordet med frukostbrickan och jag högg in på yougurten. Sjukhusmaten var faktiskt riktigt okej här och det var något som uppskattades. Lagom när jag ätit klart kom Karro ut från badrummet, påklädd och sminkad.

"Jag sticker och köper frukost, sen kommer jag tillbaka lagom till din röntgen." Sa hon och tog sin plånbok och mobil från bordet innan hon försvann ut genom dörren. 

 

Jag bytte om från min pyjamas till den fula sjukhusdräkten innan jag plockade upp mobilen.

Meddelanderna från Louis blev bara desperatare och desperate för varje sms och det sista fick tårar att bildas i mina ögon.

"Fuck you Louis, fuck you" Viskade jag fram och rösten skar sig när jag sa hans namn.

"Vad sa du älskling?" Hördes min mammas klara, glada röst genom sjukhusrummet. "Ingenting mamma" Svarade jag och kollade in i hennes snälla ögon. 

"Emma älskling jag kan se att något är fel" Sa hon med den speciella förstående mammarösten som fick ännu fler tårar att bildas i mina ögon. "Jag orkar inte prata om det nu" viskade jag fram och kollade ner på min mobil igen. "Det är okej gumman, vi tar det någon annan gång" Sa mamma och kramar om mig. Jag snyftar till och kramar henne hårt tillbaka, hur kunde allt bara gå så fel? För en vecka sedan dejtade jag en assnygg världskändis, mådde så bra som jag aldrig tidigare mått och alla mina kompisar var lyckliga. Nu är jag ett vrak, alla mina vänner är olyckliga och dessutom är jag påväg att rötgas för att se om jag har cancer, great! 

Jag fick min chailatte och macka och vände mig om och kollade runt i 'resturangen' efter ett ledigt bord.
Tyvärr verkar alla ha gått till Starbucks idag för alla bord var upptagna, så precis som jag börjat gått mot utgången för att ta med min mat till sjukhuset hörde jag någon ropa på mig.
"Karolina" jag hörde direkt på rösten att det inte var en kille och eftersom vi bara känner en tjej här så var det inte svårt att veta vem det var... Danielle.
Jag vände mig om med ett leende mot henne men det försvann när jag såg vilka hon satt med.
Liam, Louis och... Harry.
"Come and sit with us" sa hon med ett stort leende.
"Oh I don't know if I have time, I just..." jag försökte prata mig ur allt men blev snabbr avbruten av henne.
"Oh come on, it wont hurt if you sat down a little while" verkar som om jag inte har något val.
Jag nickade och gick med skakiga ben fram till dom.
"Sit down" sa hon och pekade på platsen bredvid Harry, självklart.
Jag satte ner min chailatte och macka och satte mig sen nervöst ner på stolen.
"So what have you been doing sence last time?" frågade Danielle.
"Not much at all, it's not much you can do at an hospital" förklarade jag
"No I mean after Emma got home from the hospital silly" skrattade hon fram.

"She never left the hospital after the accident" svarar jag seriöst. Danielle slutar genast skratta och kollar förvånat på mig. "What do you mean" frågar Louis spänt. "As if you care" säger jag bitchigt mot honom och tar ett stort bett på min macka för att inte börja skrika på honom. Låt maten tystna mun Karolina intalar jag mig själv när jag sitter där och kokar. "Karro, what do you mean, haven't Emma left the hospital yet?" frågar Liam snällt och min ilska smälter ner när han kollar på mig med någon som liknar puppie eyes. Jag skakar bara nedstämt på huvudet. "When she had that x-ray they found a tumor in her head and now they think she might have" jag tar ett djupt andetag och skriker på mig själv att fortsätta, de har rätt att veta. "Cancer" avslutar jag meningen och kollar för första gången upp sen jag började prata. Alla stirrar på mig med rädsla i blicken. "Please say you're kidding" viskar Danielle fram med rösten tjock av tårar. Jag skakar bara på huvudet när jag känner att tårarna inte är långt borta mina heller. Plötsligt reser sig Louis så plötsligt att stolen flyger bak och välter med en hög smäll. Han plockar upp sin skinnjacka från golvet och rusar sedan ut med hög fart och rädd blick. Alla kollar efter honom innan de vänder blicken mot oss. Jag hukar mig så ingen ska se att jag tillhör dem men det är försent. Tre tonårstjejer har redan sett att det är Liam, Harry och Danielle och rusar från sin plats i kön för att ta en bild.

"See you later guys" säger jag och tar mina saker och kaffe innan jag smiter ut och börjar gå mot sjukhuset.

Tjo allesammans!

Kommentarstorka har vi spanat så nu får ni ta och slänga in en! Det behöver inte vara någon lång utläggning utan bara vad vi kan göra bättre, vad ni gillar/ogillar med novellen. :) 

 

Kommer Emma prata med Louis? Och varför fick Louis så brottom ut från Starbucks?

 

 

Pussar Erica!