"Nej Karro snälla, du får ringa" sa Emma och kastade tillbaka mobilen till mig.

"Emma du borde göra det, jag vill inte vara den som berättar för din mamma att du har can... ligger på sjukhus" jag ändrade min mening precis som jag tänkte säga den.

"Det är lugnt du kan säga det, jag måste ändå vänja mig vid det" sa hon och pillade på täcket.

"Det är inget du ska behöva vänja dig vid att höra" sa jag bestämt.

"Jo det är det, för" hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte "jag har cancer"

"Nej Emma, det är inte säkert! Kom ihåg tumören kan vara ofarlig" jag gick och satte mig i fotändan på hennes säng.

"Jag vet, men det var 60% chans att den var farlig" hon kollade sorgset på mig.

"Då tycker jag vi tar reda på det" hördes någon säga från dörröppningen, och båda vi kollade dit.

"Hej, jag är Maja din nya sjuksköterska" sa sköterska som tydligen hette Maja.

"Jag måste bara säga att det är skönt att få prata svenska med några patienter. Så när såg din mapp och att du vela ha en ny sköterska erbjöd jag mig direkt" fortsatte hon med ett leende.

Emma hm:ade bara som svar.

"Sååå vi har fått tid för tumör-röntgen imorgon, men vi vill göra några tester nu så om du följer med mig." sa Maja och sträckte fram handen mot Emma.

"Vänta lite, så vi blir kvar här över natten?" frågade jag.

"Ja, eller Emma blir det men jag antar att du sover kvar då också?!" sa hon

"Ja det gör jag, men du Emma då sticker jag hem efter lite nya kläder och kommer tillbaka sen" jag rikitade mig nu mot Emma.

"Gör så du, ses sen" sa hon

Jag följde med Emma och Maja ut ur rummet innan jag kramade om Emma och fortsatte sen mot hissen, i motsatt riktning från Emma.

"Och Karro" ropade Emma och vände sig om "snälla ring min mamma medans du är borta" sa hon.

Jag bara nickade till svar, det var det minste jag kunde göra.

*

"Vart är min mobil nudå?" frågade jag mig själv.

Jag var hemma i huset och höll nu på att plocka ihop lite kläder åt mig och Emma, för om jag kände henne rätt så skulle hon inte ha på sig något sjukhus-nattlinne.

"Just ja, jag la den på sängen" jag sprang upp för trappan igen och kollade bort mot sängen.

Jag greppade mobilen och min väska innan sprang ner för trappan först ut till hallen där jag lade ner min väska bredvid Emmas sen gick jag in i köket, där satte jag mig på en av barstolarna.

Vant tröck jag in nummret och efter ett tag hördes tonerna.

"Ja hallå det är Anna-Carin" svarade hon

"Hej Anna-Carin, det är Karolina" sa jag

"Men hej, hur har ni det i London då?" frågade hon glatt, fan!

"Jo det är bara bra, lite svårt att hitta överallt." sa jag

"Kan förstå det, men är Emma där? Hon har inte hört av sig på flera dagar" fan, fan fan!!

"Det är såhär att Emma och några kompisar vi träffat här var med i en bilolycka när dom skulle åka till stranden" började jag och hörde hur hon drog efter andan "alla klarade sig med några skador och jag tror dom har fått åka hem igen" hon pustade lättat ut.

"Och hur mår Emma nu då?" frågade hon

"Det är det som är grejen, när dom röntgade Emma hittade dom en tumör. Dom vet fortfarande inte om den är farlig eller inte, dom ska röntga henne igen imorgon." jag slängde ur mig allt så fort som möjligt.

"Du..u menar a.. tt min Emma. har e..en tumör i si.. i.. ig?!" frågade hon och jag kunde hör hur hon började gråta.

"Ja tyvärr" sa jag

Det sprakade till lite granna innan jag hörde någon som harklade sig i andra änden.

"Hej Karolina, det är Leif. Jag hörde vad ni pratade om, är det sant?" frågade Leif

"Ja tyvärr" upprepade jag.

"Jag och Anna-Carin tar ett plan inatt till London" sa han bestämt.

"Gör det och ring mig när ni landat så säger jag vart vi är" svarade jag

"Bra. Och tack Karolina för att du ringde, jag förstår att det inte kan ha varit lätt." sa han medlidande.

"Det är det inte och jag kan inte ens föreställa mig hur det är för dig och Anna-Carin." sa jag.

"Tack, hejdå" sen hördes ett klick.

Jag gnuggade mig i ögonen och märkte först då att jag grät.

Och det här var bara ett av alla samtal jag skulle behöva ringa nu.

 

Klockan var 7 på kvällen, alltså hade Karro varit borta i 4 timmar.

Så lång tid kunde det väl inte ta att hämta lite kläder till oss båda.

Precis då plingade det till i mobilen och Karros namn dök upp på skärmen.

 

 

Justja, hon skulle ju ringa och berätta också.

Undra hur mamma tog nyheten?

---

Jag vet att delen inte är jätte lång, men hade jag börjat med nästa grej hade den blivit för lång!

 

Hoppas ni hade det bra på nyår iförrgår, det hade jag.

Vi höll på till 4 och då var jag ganska så trött ska jag säga.

 

Men vad kommer hända nu? Hur kommer det gå för Emma på tumör-röntgen? Och hur kommer det bli när Emmas mamma kommer till London?

 

Kram Emma