They don't know about us - del 59

När en harkling från min vänstra sida fångar hennes uppmärksamhet dras Karros mun ihop till ett smalt streck innan hon öppnar munnen. 

"What are you doing here? 

---

 

Emmas perspektiv

Jag gick igenom korridoren med ett glatt leende på läpparna.

Min läkare hade rekomenderat att jag tog små promenader inne på sjukhuset för att så snabbt som möjligt kunna komma igång som vanligt igen.

Och just nu var jag påväg tillbaka från en promenad

När jag var påväg att svänga runt hörnet för att komma till min korridor hörde jag någon som ropade mitt namn.

Jag vände mig om och såg hur en av alla sjuksköterskor som kollade till mig vinkade med hela handen att jag skulle komma.

Så med små trippande steg tog jag mig fram till henne.

"Var det något speciellt?" frågade jag glatt.

Inget skulle få förstöra mitt glade humör idag, jag var liksom jätte löjligt glad på något sätt.

"Jag måste prata med dig om din operation, det är ganska viktigt" sa hon med ett stone face som fått vem som helst att vika sig.

Och så, på en halv sekund försvann mit glada humör och leende.

 

Karolinas perspektiv

"I still don't get it Harry, you said you'd come alone" klagade jag tyst till Harry.

"Technically I did not promise that" sa han till ett försök att skämta.

Jag gav honom en blick som sa allt och kollade sen bort igen.

"But come on it can't be that bad, can it?" frågade han och kollade mig i ögonen.

"Two of the worlds most famous boys are sleeping on my bedroom floor, I'm pregnant with one of thems baby and we have no clue how we are gonna work this out. Everything is perfect!" det där sista sa jag med så mycket sarkasm att minsta lilla bäbis skulle fatta det.

Han leende slocknade direkt och han såg ut att leta efter ord för att kunna svara mig.

Efter att han kollat bort ett tag så kollade han tillbaka på mig och tog mina händer i sina.

"Kar, we'll get through this together. We might not be that couple you see in movies that will live happy everyday, but we'll fix this." sa han ärligt och kollade mig i ögonen.

"Okey I really trust you, don't ruin this" sa jag och kramade om hans hand.

Jag kollade upp och mötte Liams blick, han gav mig ett litet leende och en nick mot våra sammanflätade händer.

"Karro!" min lillebrors rop måste ha hörst över hela kvarteret.

"Ja Fredrik!" ropade jag tillbaka

"Mat, det finns till dom också" fick jag till svar.

"Okey" ropade jag.

Liam och Harry kollade chockat på mig, dom såg livrädda ut.

"What?" frågade jag

"Why did you scream?" frågade Liam förfärat.

"Cause otherwise his not gonna hear what I say" svarade jag coh ryckte på axlarna.

"Swedish people are weird" mumlade Harry

"Oh and by the way it's food, for you too" sa jag och reste mig upp.

Jag hörde hur dom också reste sig upp och följde efter mig ner för trappen och vidare in i köket.

"Hola!" skrek jag när jag rundat hörnet.

"Que tal?" svarade min pappa på knackig spanska.

"Does she always screams like this?" frågade Liam när vi satt oss ner vid bordet.

Vi hade fått hämtat en till stol och ställt på hörnet där Liam fick sitta.

"Yes she does, I feel sorry for you Harry" sa Fredrik

"Me? Why?" Harry kollade chockat upp från sin tallrik med stora ögon på min lillebror.

"You and the baby is gonna be deaf quick" sa han och duckade för morotsbiten jag kastade mot honom.

"Shut up" jag kastade iväg en annan morot mot honom och den här gången var han inte berädd och den prickade honom rätt i brösten.

"Aj" sa han chockat innan han kollade upp på mig med en blick jag direkt kunde tyta.

Långsamt reste jag mig upp från stolen och började backa medans han följde varenda steg jag gjorde.

"Nej nu jävlar" sa han retsamt och började springa mot mig.

Jag skrek högt innan jag började springa jag med, så snabbt som det gick med en så stor mage som jag hade.

Efter att vi sprungit några varv runt köket bytte jag och öppnade altandörren och störtade ut på baksidan.

Det var ganska så kallt ute, alldeles för att springa omkring i jeans och t-shirt så som jag gjorde men just nu kunde jag inte bry mig mindre.

Men när han tog upp ett vattengevär höjde jag händerna i luften.

"Peace!" skrek jag

"Vad sa du?" frågade han och satte handen bakom örat.

"Peace, Fredrik snälla" bad jag fortfarande med händerna höjda framför mig.

Precis som han var påväg att trycka på knappen och spruta en ståle iskallt vatten på mig hörde vi mamma ropa på oss.

Jag lipade åt honom innan jag sprang in igen och satte mig vid matbordet.

Fredrik slog sig ner direkt efter mig och började häva upp mat igen.

Sen så påbörjade vi en annan livlig diskussion om något som förmodligen är väldigt oviktigt.

Harry och Liam bara kollade på varande och skakade på huvudena.

 

Emmas perspektiv

När jag öppnade dörren till mitt rum fann jag min mamma som oroligt vankade av och an i rummet.

"Vart har du varit?" frågade/ ropade hon på mig såfort jag stängt dörren bakom mig.

"Ute på promenad" svarade jag och hoppade upp i sängen.

"Du gick för en och en halv timme sen, och så stort är inte sjukhuset" sa hon och kollade menande på mig.

"Och förresten Karro har ringt som en tok, men jag svarade inte" lade hon till.

Jag reste mig upp för att hämta min mobil som satt på laddning medans jag svarade.

"En sköterska vela prata med mig om operationen"

Skärmen lyste upp när jag klickade på den runda knappen och visade att jag hade ett stort antal missade samtal från Karolina.

"Vad vela hon prata om?" frågade mamma och stirrade intensift på mig.

"Vi tar det sen" sa jag och började knappa in Karros nummer.

"Jag hoppas verkligen du berättar det också" samtidigt som jag kollade upp på mamma för att ge henne en blick som svar började min mobil vibrera igen.

Jag antog att det var Karro och svarade direkt utan att kolla vem som ringde.

"Hellooooooo" svarade jag och fnissade lite.

"Hï, it's Louis" hördes det i andra änden och jag frös till av chock.

---

Cliffhanger, igen.

Haha, älskar att skriva sånna, för då är man så exited till nästa del.

Så det var Liam som följde med Harry, det trodde ni inte va?

Och vad ska Emma göra nu när Louise ringde?

Kommentera vad ni tror.

 

Erica är bortrest och har inge internet från och med nu, så nu är det bara jag som kommer skriva.

Like old times, haha.

 

6 kommentarer till nästa del

 

/Emma

Åh! Nu längtar jag bara ännu mer till nästa del!! Den här novellen är skit bra!!!!! :Dxx

AS BRA!

bra del

bra del

Jättebra del som vanligt!

Såååå bra! Snälla mer nuu! :D

Du klarar det bra utan mig babe! ;* skriv skriv skriv!