They don't know about us - del 55

"Oh hunny, I'm so proud of you that you'll never will understand. You made your dream come true and became a worldfamous popstar, sure it's a bit early to be a dad together with the popstar part but that's why I'm here, to help you. I will always be by your side and support you." säger hon och för första gången på länge känner jag mig trygg, trygg och älskad och framförallt hemma.

"Don't ever leave me mum" mumlar jag ner i henne nacke.

"I won't hunny, I won't.

---

Karolinas perspektiv

 

Vi vaknade inte riktigt lika som vi hade somnat.

Med tanke på att Louise inte hade så mycket plats så hade jag, hon, Emma och Nora fått delat på hennes dubbelsäng medans Anna, Hanna och Lydia sov i bäddsoffan.

Det hade blivit riktigt trångt men vi har sovit trängre.

Igår hade vi sagt att vi skulle dygna och vara vaken hela natten, vi hade druckit mycket dricka och ätit massor med godis, men när klockan började närma sig två så låg alla och halvsov ovanpå varandra.

Så då gick vi och lade oss.

Jag öpnnade ögonen och vred på huvudet några centimer men stängde dom snabbt igen och skrek, innan jag insåg vad jag hade sett och började skratta istället.

Louise satte handen över min mun och gav mig en varnande blick, sen tog hon långsamt bort handen.

"Vad är det för fel på dig?" Louise kanske viskade men hon viskade högt och giftigt.

"Jag, ja- jag" jag försökte få fram en mening mellan mina skrattattacker.

"Men håll käften drygpotta jag sover" fräste Emma och slog till mig.

Ett litet 'aoch' slank ur min mun.

Vi va tysta i ungefär fem minuter innan Anna bröt tystnaden.

"Nu kan jag inte somna om" hördes hennes röst nerifrån golbet.

Alla var tysta i yttligare några minuter och ingen svarade Anna innan Nora helt plötsligt lyfte på huvudet och sen lät det falla ner på min mage.

Jag rädd som jag är att något ska hända med bebisen puttade borta henne så fort som möjligt.

Hon och Emma som sett det hela kollade chockat på mig innan det gick upp för Emma vad som hänt och hon gav mig en helt annan blick.

En jag inte riktigt kunde se vad den betydde.

Under tystnad reste jag mig upp och drog på mig byxorna jag hade igår, alla hade sovit i sina tröjor dom haft på sig igår eftersom det var meningen att vi skulle hem igår.

"Jag måste gå, har knappt träffat min familj" mumlade jag innan jag tog min väska och gick ut ur rummet och vidare ut ur huset.

 

Emmas perspektiv

 

Alla såg lik förvånade ut när vi hörde smällen av Karolina som stängde dörren.

"Vad var det där om?" frågade Hanna.

En efter en vände dom sig mot mig som om dom väntade på att jag skulle förklara Karros plötsliga utbrott.

Självklart så visste jag ju vad det va, men jag hade lovat henne att inte berätta något.

"Hon kanske har mens" slängde jag ur mig och ryckte på axlarna.

Dom verkade köpa det och började göra något annat.

Själv tog jag fram mobilen och kollade om det hade hänt något, det hade det.

Min hemskräm lystes upp och visade att jag fått ett sms.

 

Från: Mamma

Fick precis ett mail av Maja.

Dom har tid för din nya operation om två dagar, i Stholm.

Så packa dina väskor för vi sticker imorgon.

 

Karolinas perspektiv

 

Självklart hade jag träffat mina föräldrar sen jag kom hem men mina bröder hade inte varit hemma då.

Därför blev jag jätte glad när jag såg dom sitta i soffan och spela tv-spel när jag kom upp för trappen.

"Karro!" skrek Niklas när han såg mig och släppte direkt sin dosa.

Fredrik var inte riktigt lika snabb men han pausade spelet och deltog i våran kram.

"Jag har saknat er så mycket" sa jag och kramade om dom två pojkarna.

Dom mumlade något inne i kramen som lät som 'vi har saknat dig också'.

När vi släppt varandra gick jag in med min väska på mitt rum och kollade runt lite granna.

Visst sängen, skrivbordet och en hylla hängde kvar på väggen men annars var rummet tomt.

Det kändes inte som det rum jag bott i för bara några månadader sedan, mitt gamla liv här hemma i Sverige kändes så långt borta.

Innan jag och Emma flyttade hade jag oroat mig över att jag skulle sakna allt här hemma så mycket så jag skulle vilja tillbaka, men ju mer jag tänkte på det nu så insåg jag att mitt hem är i London.

Och det kommer det vara ett tag framöver också.

När jag gick ut till killarna igen hade dom redan återgått till spelet och satt som klistrade framför skärmen.

"Kom ner jag måste prata med er, mamma och pappa" sa jag och vände mig om och gick ner för trappan.

"Mamma! Pappa!" ropade jag och svängde runt hörnet in i köket.

Mamma och pappa satt redan vid bordet med en varsin dator framför sig och gjorde något som ser ut som fakturor.

Dom sköt undan sina datorer och kollade på mig, strax därefter kom mina bröder ner och satte sig på sina platser vid bordet.

Själv slog jag mig ner på min plats.

"Erm, jo det är såhär att-" började jag och kollade ner på mina händer.

Jag kunde känna hur allas blickar brände hål på mig men jag vågade inte kolla upp och se dom i ögonen.

Ett djupt andetag sen öppnade jag munnen för att berätta min nyhet.

"Jag är gravid" hasplade jag ur mig och kollade upp för att möta deras blickar.

---

Cliffhanger!

Så nu har Karro berättat för sin familj, men när ska hon berätta för tjejerna?

Och Emma ska snart opereras igen hur kommer det gå?

 

5 kommentarer till nästa del

/Emma

p.s glöm inte att lämna en kommentar om ni är intresserade av ett länkbyte.

liten nyfiken fråga när kommer Harry, Louis och C.o in i bilden ingen det har varit ganska tråkigt utan dem;P förstår samtidigt men ville bara påminna er om ert namn ;) näh där kanske jag var dum för ni är väldigt duktiga :D

Jättebra kapitel!
Längtar tills nästa! ;)
// Josse :) xx

Jättebra kapitel som alltid! :)

bra del

Spännande! Hatar när ni slutar precis när något ska hända ;)
Jättebra kapitel!
Kram

as bra del