Karro suckade djupt när hon satte sig ner i soffan med en hand på hennes stora mage. Snabbt lade jag armarna om hennes axlar och gav henne en puss på kinden, något som fick henne att sucka högre och djupare och krypa ihop, men hon verkade inte vara medveten om det själv.

"Hunny are you okey?" Frågade jag, rädd för att hon skulle explodera på mig. Nu i slutet av graviditeten fick man smyga runt 'mama bear' som Lou kallade henne i hemlighet, annars kunde man få sig en ordentlig utskällning. Hon suckade en sorgen suck och kollade för första gången upp på mig. Hennes ögon var tårfyllda och underläppen darrade.

"Do you think I'm a huge, ugly, pregnant idiot?" Frågade hon och nu rann den första tåren nerför hennes kinder. 

"No why would you even think so?" Utbrast jag och drog med tummen under hennes vänsteröga.

"When Emma and I was shopping some fans came up to us and told us they were going to marry you and Lou and wanted us out of the way. 'Your girl' told me you didn't want someone like me, a huge, ugly, pregnant girl." Nu rann tårarna från hennes ögon i strömmar och för varje tår var det som om någon högg in en kniv i mitt hjärta. "So I just wondering, do you really like me or are you just being with me because I'm pregnant with your child?" Hennes röst var svag och fylld med rädsla men hon kollade ändå stadigt in i mina ögon när hon sa det sista. Att hon tvekade på mina känslor för henne gjorde mig nästan besviken men det var då jag kom på det, jag hade ju faktiskt aldrig sagt dem till henne.

"Karro... Don't listen to what those girls are saying, they are just jealous of what we have. I.. I love you" Min blick lämnade aldrig hennes när jag sa orden, för jag ville verkligen förmedla att det var så jag kände. Jag är ingen människa som går runt och kastar ur mig så starka ord som jag älskar dig till varje människa, men jag gjorde verkligen det, jag älskade verkligen henne. 

"Oh Harry, I love you too" utbrast hon och lutade sig framåt och tryckte sina läppar mot min i en passionerad kyss. När vi drog oss ifrån varandra för att andas såg jag djupt in i hennes ögon och uttalade orden som jag samlat mod för i en månad nu.

"Kar, I know that you practically already live here but I want to ask you anyways. Will you please move in with me?" 

"I want bacon!" skrek jag för full hals ner för trappan. "And strawberries" lade jag till. Bacon och jordgubbar hade blivit en av mina graviditets begär. Jag gick ner för trappan och hoppades att någon hade påbörjat min måltid. När jag kom ner för trappan hoppade Niall fram bakom hörnet och skrämde mig. Jag gav ifrån mig ett öronbedövande skrik, nästa sekund kände jag en fruktansvärd smärta i magen och gav ifrån mig ett ännu värre skrik. Det var nästan så man kunde höra smärtan i skriket, alla kom rusandes och Niall kollade förskräckt på oss två. Alla stod som fån och kollade på utan att göra något. Det var då jag kände det, vattnet som långsamt sipprade ner för mina ben och blötte ner mina byxor och allt.

"Either way I just peed myself, or my water just broke" pustade jag ut mellan smärtattackerna. Dom gav mig olika blickar, vissa såg ut som om dom trodde på det första alternativet medans andra inte visste vad som skulle tro.

"Hur ont gör det på en skala mellan ett och tio?" frågade Emma, som verkade va den enda som tog mitt andra alternativ på allvar.

"Sex" svarade jag och försökte resa mig upp men en stråla av smärta flög igenom min mage och livmoder. Hon nickade innan hon vände sig mot gänget.

"Her water just broke, she's having the baby" hennes ord fick alla att börja skrika och springa omkring som stuckna grisar. Alla utom Niall, han bara stod där med tom blick utan att veta vad han skulle göra. Deras kaos fick mig att bli irriterad, riktigt irriterad.

"Everybody shut the fuck up. Your not the one having a baby, just get me to the damn hospital" skrek jag. Alla stannade upp och kollade på mig där jag stod framåtböjd över magen och pustade.

"NOW!" det fick dom att röra på sig igen. Zayn sprang ut och startade bilen, Danielle sprang upp och hämtade min väska vi hade packat inför födelsen. Harry kom och hämtade mig och började leda mig mot bilen, Emma insisterade på att få följa med.

"But what about my strawberries?" frågade jag förskräckt. Vilket gör att jag förtjänar halvt dödande blickar från Emma, Harry och Zayn. Jag var påväg att säga något men just då kom en värk och den var inte liten heller.

--

"Can't you just get me to the fucking hospital so I can give this fucking birth" spottade jag giftigt ur mig i bilen påväg till sjukhuset.

"Kar, Zayn is driving as fast as he can" sa Emma och försökte låta lugnande. Det funkade inte.

"Wait!" skrek jag och både Emma och Harry kollade på mig. "Zayn doesn't have a driver lisence, he can't drive" sa jag förtvivlat.

"Kar, do you really wanna argue about that now?" frågade Harry. Jag tänkte efter i typ två sekunder innan jag snabbt skakade på huvudet. Harry och Emma börja också bli stressade nu, dom vela inte berätta för mig men jag hörde några små ord. Som "series of crash", "traffic jam" och "hospital". Tillräckligt mycket för att jag skulle kunna koppla ihop två och två och fatta vad som hände.

"We're in a fucking traffic jam because of some series of crash?" frågade jag högt. Dom röck till och kollade på mig med plågade blickar. Det besvarade allt, det jag nyss sagt var sant.

"Oh c'mon you gotta be kidding with me" suckade jag och sjönk ner mer i bilsätet. Då slog en ny värk till och den gjorde verkligen ont. Värkarna kom tätare och tätare och gjorde ondare och ondare, vilket betydde en sak. Bebisen var påväg snart. Emma verkade hade märkt samma sak som jag för hon blev mer och mer stressad för varje värk som kom.

"Karolina think about the good things in life" försökte Zayn lugna mig. Jag slöt ögonen och hörde hur Emma ringde efter en ambulans. "Things happens for a reason. I don't know why this is for some reason but you'll have to live life as it comes, cause life's a rollercoaster you know. It has it's ups and downs but in the end it will be worth it" sa Zayn. Även om det han sa var sant så lungnade det inte mig ett smack.

"Just shut up already" stönade jag argt. När jag hade värkarna kunda jag vara arg som ett surrande bi, men när den var över kunde jag vara världens trevligaste. Damn you moodsvings.

"Karro there's an ambulance on it's way" sa Emma, det första någon av dom sagt under bilturen som fick mig att bli lite lugnare.

När ambulansen väl kom var jag fly förbannad och jag hatade allt och alla just nu, allt jag vela var att smärtan skulle vara över. Jag vela hålla mitt lilla barn och känna mig stolt över att jag klarat förlossningen. Två sjukvårdare lyfte över mig på en bår och bar in mig i ambulansen, Emma och Harry följde med mig medans Zayn åkte tillbaka till huset för att hämta dom andra.

"I'm sorry to say this but you are not open big enough to give birth, you're gonna have to wait" sjukvårdarens röst fick mig att bli ännu mer förbannad än jag redan var om det var möjligt.

"Are you fuckning kidding me?" vrålade jag argt. Som ni märkt svär jag ganska mycket när jag är arg, men det kunde jag inte tänka mindre på just nu.

"We can give you some epidural to ease the pain" sa den kvinnliga sjukvåraren, hon såg förstående på mig. Hon hade nog egna barn och har därför gått igenom just det här.

--

"Push hun, push" bad Harry. Just nu hade jag väldigt stor lust att slå till honom och be han göra det bättre själv. Skulle jag beskriva smärtan jag kände just nu så skulle det nog vara som mensvärk multiplicerat med 10 000. Jag krystade igen och hörde hur läkaren räknade ner från tio, vid noll fick jag andas i några sekunder innan det var dags att krysta igen. Tillslut hörde jag ett skrikande och allas blickar drogs direkt från mig till den lilla som läkaren höll i.

"Congrats, it's a girl"

---

Så då var äntligen bebisen född och det blev en tjej.

Och så frågade Harry om Karolina vela flytta in i huset med honom och killarna, vad tror ni hon svarade?

Hoppas ni gillade delen!

 

Jag kan ingenting om förlossningar så har typ suttit inne på 100 olika hemsidor och läst på om det nu.

Kram Emma xx