They don't know about us - del 16

"I'm sure it tastes good" sa jag.

Vi ställde fram alla cupcakes vi gjort på ett fat på bordet innan vi satte oss vid bordet och började äta, vi ropade även ner Karolina.

---

Karolinas perspektiv

"Ska du ha mer?" Emma kollade undrande på mig och sen ner på tacopajen hon hade gjort.

"Nej tack, ta det sista du" sa jag och drack lite av mitt vatten.

"Kom igen Karro, du måste äta." sa Emma.

Emma kollade nu lite mer oroligt på mig än undrande.

"Jag vet och är mätt" svarade jag bestämt.

"Det tvivlar jag starkt på Kar" sa hon

"Men nej, jag är helt proppmätt" för att visa gled jag ner på stolen och spände ut magen.

"Jag tror dig fortfarande inte" med det sagt tog hon lite tacopaj och lade på mig tallrik.

"Jag vill inte ha ju" sa jag med lite högre röst och la tillbaka tacopajen i formen.

När hon tänkte lägga tillbaka pajen på min tallrik så allt hamnade på bordet.

"Du måste förfan äta Karolina, din mamma gav mig ansvaret att få dig att äta riktigt igen!" Emma hade nu höjt rösten ganska rejält.

"Jag vet! Men jag kan inte äta mer just nu!" nu höjde även jag min röst.

"Det säger du varje gång men sen efter en halvtimme börjar du små äta för du är du hungrig igen!" skrek Emma

Då fick jag nog, jag ställde mig upp och skrek för full hals.

"Du tror jag har det så jävla enkelt! Att jag är smal, har snygg kroppsform och allt det där ni säger, men det är så jävla svårt Emma! Du fattar inte ett dugg!"

Jag såg hur Emma tog in allt det jag hade sagt.

I bakgrunden kunde jag höra hur en dörr öppnades och stängdes och låga rösten, men det brusade i örat sen jag skrek på Emma så jag orkade inte bry mig.

Emma reste sig upp och gick mot mig så jag backade bakåt mot vardagsrummet.

"Berätta för mig då! Berätta vad som är så jävla svårt med att vara smal, perfekt, snygg och alla killars dröm! Berätta vad som är svårt med det!" Emma skrek på mig.

Vi har nog aldrig bråkat såhär mycket på dom fyra år vi känt varandra.

Det började tåras i ögon men jag orkade inte bry mig, dom fick rinna ner för mina kinder.

"Det som är så jävla svårt är att gå varje dag och inte veta om man duger eller inte! Att inte veta om nån kommer mobba en och kalla en fula saker för att man är smal" jag vände mig och och sprang ifrån henne.

På vägen till trappan såg jag att alla killarna och Danielle stod i hallen och kollade på oss, jag orkade inte med det här så med snabba steg var jag uppe för trappan och inne på badrummet.

Jag satte mig ner och lutade mig mot badkarskanten.

Frustrerat slog jag handen i golvet, vilket inte gjorde saken bättre men smärtan fick mig att tänka på annat ett tag.

Då kom den där tanken jag haft så många gånger men aldrig förverkligat.

Skulle jag göra det den här gången?

 

Emmas perspektiv

"Det som är så jävla svårt är att gå varje dag och inte veta om man duger eller inte! Att inte veta om nån kommer mobba en och kalla en fula saker för att man är smal"

Orden träffade mig som en blixt från klar himmel, självklart visste jag att hon hade haft det tufft med sin vikt.

Men aldrig hade jag trott att hon mått så dåligt över det som hon fakitskt gjorde.

Jag hade alltid trott hon var ganska öppen med hur hon mådde men jag hade fel.

På några sekunder hade hon vänt sig om och sprungit därifrån, och där stod jag kvar som den största idioten någonsin.

Irriterat gick jag in i köket och tog upp den förbannade tacopajen och kastade ner den i golvet.

"Allt är ditt fel, fattar du det?" att skrika på pajen skulle nog inte hjälpa men jag var så irriterad.

Näst på tur att åka i golvet var tallrikarna, dom gick sönder så det flög skärvor överallt.

Sen slog jag mig ner lutat mot 'bar'diskarna, då började tårarna komma men jag hade ingen ork att hålla emot dom så dom fick strömma fritt.

"I guess this is not so good opportunity" jag kollade upp och såg att killarna stod i dörröppningen.

"Ehm no, but come in. Or wait we can go to the livingroom" jag hoppade över tallriksskärvorna och gick sen men snabba steg in i vardagsrummet.

Killarna kom efter mig och satte sig ner.

"What was that all about?" frågade Harry lite försiktigt.

Liam slog till honom på armen och gav honom en blick som sa allt.

"A little arguement about her health, that's all" svarade jag enkelt.

"On you it seems like you have had this argue before" gissade Zayn

"We have, but not as bad as this" erkände jag

Efter det vilade en pinsam tystnad i luften och ingen sa någonting på en lång stund.

"I'm gonna go up and see how it goes for Dani to talk to Kar" sa Harry och reste sig upp.

"Is Dani with you? frågade jag för att få igång ett samtal.

"Yeah, but she decided to go after Kar" sa Zayn

Jag mm:ade till svar och återigen vilade den pinsamma tystnaden över oss.

Efter vad som kändes som en evighet hördes steg i trappan och runt hörnet kom två personer.

Danielle och Harry.

"How was she?" fråagde jag oroligt.

"Kind of broken, she didn't tell me what happened but still you could see that she was broken" Danielles ord gjorde så jag blev ännu mer orolig.

En hemsk tanke slog mig och jag reste mig snabbt upp från fotöljen och sprang upp för trappan.

Karolina var itne i sovrummet så jag började banka på badrumsdörren.

"I told you to go away Danielle" sa hon, man hörde på rösten att hon grät.

"Det är inte Danielle" svarade jag tyst

Det blev tyst innefrån badrummet det ända man hörde var hennes snyftingar och andetag.

"Vad vill du?" hon utalade orden hårt.

"Karro jag är så ledsen. Jag vet att jag inte borde pressa dig till att äta, men jag vill inte se dig försvinna som du gjorde förut" jag pratdae rätt ur hjärtat.

Innefrån badrummet hördes en suck och sen en duns, jag förmodar att hon satte sig ner.

Jag stod kvar utanför och bad om alla ursäkter jag kunde komma på, när ingenting verkade funkgera gav jag úpp och gick ner igen.

Killarna och Danielle satt fortfarande kvar i vardagsrummet när jag kom ner.

Dom kollade på mig med hoppfulla blickar.

"She wont talk to me" sa jag ohc satte mig enr och begravde huvudet i händerna.

Tårarna började rinna igen och jag gjorde ingenting för att hindra do.

Minuter passerade och jag började förlora hoppet på att hon skulle prata med mig.

"Jag ska också be om ursäkt" jag vände mig om och såg Karolina stå och kolla på mig med rödgråtna ögon.

Jag reste mig upp och gick mot henne och ofamna na i en kram.

"Förlåt mig, förlåt, förlåt, förlåt jag skulle aldrig tvingat dig sås om jag gjorde" bad jag

"Det är lugnt, jag ska också be om förlåtesle. Jag vet att du bara vill hjälpa mig" sa hon och visade ett litet leende.

"Kan vi glömma det här?" frågade jag

"Mer än gärna" hon kramade om mig igen.

Nu var allt som det ska vara igen.

---

Del 16

Believe it or not, men vi är redan på del 16.

Har suttit och skrivit på den här delen ganska länge, men jga har alltid fått något hinder så jag aldrig kunnat skriva klart den.

Men nu äntligen är den klar.

Jag vet att det kom oväntat men det är för att jag tycker det varit halv mesiga delar nu, och jag vet att dom blev vänner snabbt.

Men jag har en plan för allt... nästan!

Hahaha jättebra kapitel detta kapitel var sjukt verklighetstroget asså mitt hjärta bankar fortfarande som om det var jag som var med i bråket!!! :O super!!