Jag strutta runt på stan och kollade in i affärs efter affär och fönstershoppade sönder. Åh så mycket fint det fanns, perfekt för midsommar. Mamma, pappa, mina bröder, Emmas mamma, hennes mammas kille och syskon skulle komma hit och fira med oss för att se hur vi hade det. Som tur var skulle de ta in på hotell, vi skulle aldrig få plats i vår lägenhet. När jag gick den mysiga gatan fram såg jag en stor rosa skylt och ett leende spred sig på min läppar. Jag skyndade mig fram till glasfönsterna och gick in genom den stora dörren med guldfärgade gångjärn och handtag som en dörrvakt höll upp åt mig. Jag nickade leendes mot honom och han log vänligt tillbaka. Jag började kolla runt i affären. Det stod skor gruppvis placerat och jag lyfte upp ett par vrålsnygga blå med guldig platå och drog tyst efter andan när jag såg priset. 625 pund! Det är ungefär 6900 svenska kronor räknade jag snabbt ut, men de var så grymt snygga. Någon harklade sig bakom mig och jag ställde förskrämt ner skon och snurrade runt,. Där stod en kvinna, jag skulle tippa i 40-årsåldern och granskade mig med sin hökblick.

- Can I help you? Frågade hon med irländsk accent och log vänligt.

- Um I, började jag och snurrade runt med blicken i butiken innan jag fick syn på en vit skyld vid kassan, jag kisade med ögonen för att verkligen se att jag läste rätt.

- Are you looking for an employee svarade jag på hennes fråga.

- Yes, sa hon och granskade mig ännu en gång med ihoptryckta läppar. Jag började känns mig riktigt nervös inför hennes blick. Efter kanske en minut mjuknade hennes ansikte upp i ett glatt leende och hon gick fram emot mig med handen utsträckt. 

- I'm Maura, sa hon och skakade min hand.

- Karolina sa jag och log mot henne samtidigt som jag försökte få mitt namn att låta mer engelskt för att hon lättare skulle kunna uttala det. Maura sa åt mig att följa efter henne och ledde mig till vad jag antog var hennes kontor inne på lagret.

- Just wait a minute and I'll be right back, sade hon med ett leende och försvann ut. Jag satte mig ner på stolen på ena sidan skrivbordet som var belamrat med pärmar och papper och en stor Apple dator. Jag satt försjunken i tankar om hur mycket en sådan kostar när Maura kom tillbaka och slog sig ner mitt emot mig. 

- So Karrolina tell me a bit about yourself and why you want this job, sa hon och satte händerna under hakan och lutade sig farm. Jag kollade mig osäkert om i rummet och försökte tänkte ut ett bra svar innan jag bara beslöt mig för att tala sanning. 

- Well really, to be honest började jag långsamt och hon nickade uppmuntrande. I really didn't have this in mind today when I decided to go shopping. I had made up my mind about that I needed a job and a change in my life. I've never been the open and funny person that people stick on to right away but I really am a humanperson once you get to now me, berättade jag och höjde förvånat på ögonbrynen åt mig själv. Hade jag precis öppnat mig sådär? Jag är riktigt blyg och osäker inför nya människor men här sitter jag och pratar utan att darra det minsta på rösten eller något sådant. Maura nickade och ställde en fråga som fick mig att fundera djupt.

- But if you're not a human person "at first sight" why do you think you are good for this job? I mean it's a lot of sociality in this job and you have to be able to talk with the costumers all the time.

- As I said I want to make a change in my life and even tho I'm shy and carefull I think its a good thing to start right away with something big that really helps me.

- So you think that this job will help you get more open, is that why you want it? Frågade Maura och jag kunde hörra en liten ton av ilska i hennes röst.

- No, no not at all, sa jag snabbt och höll upp händerna framför kroppen som om jag puttade på något. I just looked in the shop for maybe one minute but I loved all the shoes that I could see and I've always wanted to work in a shoeshop. I really don't know why I'm telling you all this but I just am, sa jag ärligt och kollade in i hennes blå ögon, de hade nästan samma speciella färg som Nialls bara lite mörkare. Hon lutade sig bakåt med ett riktigt pokerface och bara kollade på mig. Plötsligt började hennes mobil ringa och hon plockade upp den och kollade på skärmen och ett leende fyllde hennes ansikte.

- O my gosh sweetie are you okey? Frågade hon panikslaget, personen på andra sidan luren sa någonting och hon lungade ner sig.

- I'm really sorry but my son has been in a accident and I have to go to the hospital to get him but I'll think about it and call you sometime during the week. Jag bara nickar förstående.

- Give Charlotte your phonenumber and take care säger hon och rusar ut. Jag trippar ut till kassan där en äldre dam står och pratar med någon samtidigt som denna någon betalar för ett par skor. 

När kvinnan med sina nyinköpta skor har gått vänder sig den äldre damen mot mig. Hennes hår är grått och hennes ansikte rynkit och ett vänligt leende pryder hennes läppar. 

- So hunny just write your number here and maybe I'll se you around säger hon och sträcker fram en lapp och en penna. Snabbt kladdar jag ner mitt nummer innan jag tackar tanten och gå mot bussen för att åka hem. 

 

Jag ställde tillbaka skorna och hängde tillbaka klänningen på dess galge innan jag drog på mig mörkblå jeans men ett vitt linne och en grå stickad tröja över det.

Emma brukar inte ha något emot att jag lånar hennes kläder men jag kände mig lite som en tjuv eftersom det var en av hennes favoritklänningar och jag inte frågat henne om jag kunde låna den. Den nya klänningen och den nya tröjan jag köpt hänger jag snabbt upp på min garderobsstång innan jag går ner till köket för att ta en macka. Klockan börjar närma sig sex och jag plockar upp min mobil för att ringa Emma och fråga var hon håller hus. När jag trycker på skärmen ser jag att jag har femton missade samtal från Niall och fem från ett dolt nummer. Precis när jag letat fram Nialls kontakt började min mobil vibrera och ett dolt nummer dyker upp på skärmen och jag trycker på den gröna luren och tar ett djupt andetag utan att riktigt veta varför.

- Hello it's Karolina, svarar jag.

- Hello I'm calling from London hospital to say that there have been an accident involving Emma Andersson and you're standing as first contact person. Det känns som om mitt hjärta hoppar över ett slag. Emma! I en olycka?! Jag känner hur tårarna börjar rinna och jag snyftar till.

- She's alive but has some injuries. You can come and visit her if you'ld like, säger tjejen i luren och jag nickar bara innan jag lägger på, sedan springer jag upp och hämtar min plånbok på vårt rum innan jag slänger på mig min skinnjacka och hoppar i ett par skor innan jag flyger ner för trapporna och skriker in en taxi. Taxifärden är nog den långsammaste resan som jag någonsin åkt och för varje rödljus blir jag bara mer och mer otålig och orolig. Jag försöker trösta mig med att hon lever men när jag slås av tanken att killarna och Dani var med henne fylls mina ögon ännu en gång med tårar som bara rinner snabbare och snabbare nerför mina kinder. Tänk så är någon skadad, som i allvarligt skadad! Jag slänger fram en tjugopundssedel när taxichauffören stannar bilen och flyger sedan ut och in till receptionen. När jag fått veta vångingsnummret och rumsnummret springer jag upp för de tio trapporna så snabbt jag kan och ruschar runt för att hitta hennes rum. Längst bort i korridoren hittar jag det tillslut efter att panikslaget ha ryckt tag i en sjuksköterska och frågat om vägen. Jag rycker upp dörren och när jag ser Emma ligga där stilla, lugnt andandes, sovandes sköljer lättnaden över mig och jag lutar mig framåt tungt andandes, jag har inte tränat sen vi lämnade Sverige så min kropp är trött efter den långa panikslagna springturen. Jag sjunker ner på en stol och tar för första gången in rummet och när jag kollar mot en av de andra sängarna stelnar hela min kropp till. Snälla det kan inte vara sant är tanken som virvlar runt i mitt huvud när jag får syn på honom. Han ser så ynklig ut där han ligger med ett stort vitt bandage runt runt huvudet och ena armen i gips. Benen ligger under täcket så jag kan inte om de är skadade men det hoppas jag innerligt inte. Ansiktet är fullt med blåmärken och skrapsår och det gör ont i mig att se honom såhär. 

- Harry what have happend to you viskar jag fram och stryker fingrarna försiktigt  och varsamt över hans sårade ansikte.