Gott nytt år!
2012-12-31 //
14:24:00 //
Hejsan allihopa!
Nu har detta inget med novellen att göra utan jag ville bara ta ett tillfälle att önska er alla ett gott nytt år! Och för att tipsa er om en sak jag vet jag ska göra! Läste någonstans, tror det var Facebook att denna personen skulle ha en burk på sitt rum och varje gång det hände den något bra skulle den skriva det på en papperslapp och lägga i där. Sedan skulle hon spara dem och på nyårsafton 2013 skulle hon öppna alla och läsa allt bra som hänt henne under året. Tycker det verkar som en jättebra idé så jag har bestämmt mig för att också försöka mig på det! Får se hur länge jag orkar men ska faktiskt försöka eftersom jag tycker det är en jättebra idé!
Ni får bestämma själv men bara tipsar er ;)
Massor av pussar och ett gott nytt år!
Erica! :) x
They don't know about us - del 31
2012-12-30 //
15:00:00 //
They don't know about us - avslutad
Jag ställer mig i hissen och trycker på topfloor-knappen. Emma och jag har alltid delat samma konstiga sak att göra när vi är ledsna eller behöver tänka. VI söker oss till höjder så därför är det självklart för mig att hon kommer vara på taket.
Emmas perspektiv
Tårarna strömmade ner för mina kinder men jag hade ingen ork att torka bort dom.
Men jag orkar inte bry mig om vem som ser mig just nu värre kan det ju inte bli iallfall.
Mina tankar for tillbaka till den senaste halvtimmen, den värsta i mitt liv.
Han som jag verkligen trodde kunde bli min 'the one' visade sig istället vara någon annas 'the one, and olny'.
Tänk så fel man kan ha om en person, jag trodde verkligen Louis var bättre än så.
En ny uppsjö av tårar bildades och hotade med att rinna över, ju mer jag tänkte på det ju mer tårar bildades det och tillsist rann även dom ner för mina kinder.
Dörren upp till taket öppnades med en smäll, men jagorkade inte vänta mig om för att se vem som kom.
Och om det var en vakt så skulle dom få släpa mig härifrån, för inte en chans att jag skulle gå ner dit igen frivilligt.
En hand lades på min axel och jag bara väntade på att nån skullebe mig gå.
Men till min förvåning så sa personen inte så utan lade armarna om mig och kramade om mig hårt.
Karolina.
Jag släppte lös allt och tårarna rann mer än förut och jag torkade envist bort dom.
Hade det varit typ min mamma som suttit och hållit om mig så hade hon förmodligen hyschat mig nu och sagt åt mig att sluta gråta, men Karolina bara satt där och höll om mig.
Hon la hakan på min axel men sa fortfarande ingenting.
Det var skönt att hon fanns där och ännu skönare att hon förstod att jag ville tänka.
Förmodligen tänkte hon själv också, hon fick ju liksom idag reda på att Max varit otrogen mot henne igen.
"Hur kunde du ta det?" jag förvånade mig själv över att jag frågade.
"Ta vadå?" Karolinas röst var hes.
Jag vände mig om och såg att även hon grät.
"Hur kunde du ta att Max varit otrogen mot dig?" frågade jag
Hon kollade bort från mig och nya tårar trängdes fram.
"Förlåt för att jag frågade" ursäktade jag och tog tag i hennes hand.
"Nej du förtjänar att få veta. Jag kunde inte ta det och jag kan fortfarande inte, det har gnagt i mig hela tiden. Hela det där 'perfekta' förhållandet har jag målat upp för mig själv för att jag inte har velat inse alla hans brister." hela tiden söker jag ögonkontakt men hon fortsätter att kolla ut i luften.
"Jag har nog alltid vetat att han kommer göra om det, men jag gillade honom för mycket för att göra slut. Och han var ju så snäll och hela allt"
"Jag kan inte fatta att du har burit på det där så här länge utan att säga något, du vet ju att jag finns här. Lollo och Nora också." sa jag och drog henne intill mig i en kram.
"Jag vet, men färdig pratat om mig. Hur är det med dig?" frågade hon.
"Aldrig mått sämre" hon kramade om mig lite extra hårt innan hon släppta mig och kollade mig i ögonen.
"Det kommer bli bra. Kanske inte nu, imorgon, den här veckan eller nästa men tillslut kommer allt bli bra."
"Hur kan du veta det? Jag menar du är ju fortfarande ledsen över Max" sa jag.
"Det är som att ramla och slå svanskotan. Det gör i helvetes ont första dan, lite mindre nästa dag men fortfarande i helvetes ont. Nästa vecka gör det fortfarande ont men om du inte tänker på det gör det inte lika ont, och så tillslut gör det inte ont alls längre" förklarade hon.
"Vart får du allt ifrån?" frågade jag.
"Det där vad var min mormor sa till mig när jag berättade att Max varit otrogen" sa hon.
Självklart, hennes mormor. Dom är så tighta det är alltid där man kan hitta Karro om hon inte vill träffa någon utan vara själv.
"Tack Karro, tack för att du finns här" sa jag
"Tack själv Emma"
Karolinas perspektiv
Jag skulle tippa på att klockan var runt tio på kvällen när jag gick längst korridoren bort till rummet där killarna låg.
Vilket betydde att jag och Emma suttit uppe på taket i mer än fyra timmar.
Och eftersom Emma inte skulle klara av att träffa Louis just nu så hade vi bett om att hon skulle få ett eget rum, men självklart var jag tvungen att gå och hämta alla hennes grejer från det förra rummet.
Jag kom nu fram till dörren till killarnas rum.
"Hoppas dom sover" viskade jag för mig själv.
Men självklart inte, så fort jag öppnade dörren riktades tio nyfikna ögon mot mig.
Inte nog med att Louis och Harry var där, utan dom andra killarna var också där nu.
Under tystnad gick jag fram till Emmas säng och började plocka ner hennes saker i min väska.
Hela tiden kunde jag känna killarnas blicka bränna hål i nacken på mig.
Just nu kändes det som om hon hade jävla massa saker, men tillslut fick jag ner allt i väskan och gick till uttaget för att dra ut hennes laddare.
När även den låg i väskan reste jag mig upp för att gå ut ur rummet igen.
Det gick inte lika bra som jag tänkt mig.
För Liam och Niall hade ställt sig i vägen och blockerade nu dörren.
"Can you please step aside?" frågade jag vänligt.
"No" sa Niall hårt.
"Why not?" frågade jag
"Cause we wanna talk to you and Emma" sa Liam
"As you can see it's only me here" jag började redan nu bli irriterad på killarna.
"Where is Emma then? And why are you picking up her stuff?" frågade Liam
"Emma is in her room and I am here to get her stuff for her." förklarade jag och gav Liam en hård blick.
"This is her room" utbrast Harry.
Jag snurrade runt och gav honom en vass blick så han sjönk ihop och kollade bort.
"Not anymore we asked for a new room for her"
"Why?" Zayns fråga fick mig att tappa all självkontroll.
"Why?!" skrek jag "Cause your friend Louis over there cheated on Eleanor with her, played with her feelings. Louis was her Prince Charming and she really thought she was his Cinderella, but apparently she wasn't, those kind of things hurt you idiots. It only takes a asecound to break a girls heart but it takes her a lifetime to get over it. And I know cause I've been there. I've lost all my trust in all of you especially Harry and Louis. And that really hurt cause you guys were like my brothers, and it really hurt cause I have feelings for one of you. But I love my best friend more, and I'm not leaving her. Even if that means I have to let go of the guy I like."
Jag hade skrikit och spottat fram allt, och just nu satt killarna bara och kollade på mig med stora ögon.
"So I'm sorry but I don't think it's a good idéa that we hang out" med dom orden pressade jag mig förbi Liam och Niall och ut i korridoren.
Där pustade jag ut och gled ner längst väggen.
Inne i rummet hörde jag nu hur killarna börja prata med varandra.
"How could we do this to them?" frågade Niall
"I don't believe I ruined my chance with Karro, now she'll probably never go out with me" hördes Harry säga.
Nu orkade jag inte lyssna mer utan reste mig upp och gick till Emmas nya rum.
Svejsan hejsan!
Svejsan hejsan!
Den här delen har jag, Emma, skrivit.
Hoppas ni tycker om den!
Vad händer nu? Kommer tjejerna sluta umgås med killarna? Och kommer Harry kämpa för Karolina?
Inget är skrivet ännu, så kommentera vad ni tycker.
Och det här är den sista delen för det här året, men vi är tillbaka 2013.
Så gott nytt år!!!!!!
Kram xx
They don't know about us - del 30
2012-12-28 //
21:24:00 //
They don't know about us - avslutad
- What do you mean? Säger jag och kollar mig i en av speglarna som hänger mellan Emmas och hans säng. Synen av mig själv med mascara två centimeter under ögonen och lätt rödgråtna ögon får mig att fnissa. Karro vad är det för fel på dig idag? Tänker jag och skakar på huvudet samtidigt som jag går in i badrummet för att tvätta bort sminket.
Emmas perspektiv.
När jag slår upp ögonen är rummet mörkt och rullgardinerna fördragna. Jag ligger i den obekväma sjukhussängen och vänder och vrider på mig ett tag innan jag sätter mig upp och går bort till det lilla runda bordet som står i ena hörnet av vårat stora rum. Att hamna i en bilolycka med kändisar kanske inte är så dåligt om man får sånnahära rum. Jag startar telefonen och klockan visar på att hon är nio på morgonen.
- Emma? Hör jag en hes röst viska och ett leende byggs upp på mina läppar när jag vänder mig om och ser Louis vackra ansikte. Men det är inte så vackert, eller jag menar såklart är det vackert men han har ett räddt och plågat ansiktsuttryck där han ligger i sin säng. När jag sätter mig på sängkanten och ger honom en lätt kyss blir det bara mer och mer nervöst.
- Emma there's something I have to talk to you about säger han och mitt hjärta börjar puma hårdare i rädsla. Han hoppar upp lite så han sitter rakare och klappar sedan på täcket ungefär vid hans rumpa är så jag sätter mig där för att hela tiden kunna möta hans blick.
- Emma, I haven't been totally honest in our relasionship or whatever you should call this, säger han och viftar med händerna mellan oss.
- You can call it a relationship säger jag som om det var den klaraste saken i världen. Right? Lägger jag osäkert sedan till.
Louis perspektiv.
Jag kollar på den vacka tjejen som sitter framför mig. Hennes långa blonda hår med de nästan urtvättade dipdyefärgingen ligger ruffsigt runt hennes söta ansikte och hennes ögonlock ligger nära hennes meleradfärgade ögon och hon har en liten rynka mellan ögonbrynen. Hennes läppar har inga uttryck, de bara ligger där, lungt placerade på varandra och de gör att jag bara vill ta tag i henne och kyssa henne andlös. Men det är inte något jag kan göra, för jag måste berätta detta för henne. Jag skulle aldrig säga att jag önskar att jag aldrig hade träffat henne men jag önskar att jag inte varit denna stora idiot som jag är. Skärpning Louis, du måste berätta det för henne nu innan hon får rreda på det av någon annan!
- No that's what is the problem, börjar jag nervöst. Fan, skärping Lou! Hon förtjänar att veta!
- Lou what do you mean? Frågar hon förvånat.
- The thing is that.. Umm.. I already kind of are, men länge hinner jag inte innan dörren ryckts upp och Eleanor flyger in. FAN!
Emmas perspektiv.
- The thing is that.. Umm. I already kind of, säger han och mina tankar krockar. Kind of vad vill jag skrika ut men jag kan inte röra mig.
- Are säger han och ska precis fortsätta när dörren flyger upp och en söt brunett flyger in med en orolig min i sitt vackra ansikte.
- Boo bear I've been so worried please never do that again, säger hon med rösten förvrägd av oro och slänger sig runt hans hals. Jag rycker till och ställer mig upp och börjar backa. Tjejen kysser honom på kinden ett flertal gånger och varje gång känns det som om någon sticker en kniv genom mitt hjärta. Om och om och om igen. Han har blicken fast i min och jag kan inte slita mig från hans fantastiska blå ögon. De är lika fyllda med ånger som mina är fyllda med tårar. Jag har nog aldrig kännt mig såhär sviken. Jag har sett vad Max har gjort mot Karro och jag har sett hur ledsen hon blivigt men aldrig hade jag trott att det skulle göra såhär ont.
- Emma please börjar han men jag skakar på huvudet.
- Don't you dear viskar jag fram och rösten är svag och tårarna är nära att falla men jag håller de uppe. Först nu verkar brunetten faktiskt märka att det är fler i rummet och hon ger mig en blick som innehåller både nyfikenhet och avsky men på något konstigt sätt också snällhet. Man kan tydligt se att de är ett par på sättet hon sitter med armarna kärleksfullt virade runt hans muskulösa bröstkorg.
- Who are you? Frågar hon vänligt.
- Yeah Louis, who am I frågar jag honom bitchigt och kollar på honom. Han velar fram och tillbaka med blicken och den blir mer och mer ångerfylld.
- Emma please just let me explain, viskar han och hans ögon börjar fyllas med tårar de också.
- You wish, viskar jag fram innan jag vänder om och är ute ur rummet på bara fyra steg. Jag går snabbare och snabbare genom korridoren och när jag kommer till hissen springer jag så snabbt jag kan. Jag skiter i hissen och bara fortsätter springa upp för trappa efter trappa efter trappa innan jag kommer till en dörr. Jag trycker upp den och springer upp för ännu en trappa och kommer upp på sjukhusets tak. Jag sätter mig på kanten och tittar ut över det vackra London. Snabbt blir min syn suddig och våta tårar droppar ner från mina kinder. Jag lägger ansiktet i händerna och bara sitter där och gråter. Mitt hjärta känns som om det är i tusentals bitar och jag tror aldrig jag mått såhär dåligt förr. Aldrig någonsin hade jag trott att Louis skulle kunna göra något sådant mot mig, mot någon! Den är inte en sådan person som han är, aldrig, inte när jag var ett fan och deffenetift inte nu när jag faktiskt träffat och lärt käna honom har jag någonsin trott att han skulle kunna vara personen som är otrogen mot någon men ack så fel man kan ha.
Karolinas perspektiv.
- Babe please no don't leave me you too, hör jag Louis säga inifrån sjukhusrummet. Jag kollar på Harry och han svarar med en axelryckning att han inte heller vet vad som pågår.
- Okey Louis so I'm just supose to stay with you because YOU CHEATED ON ME! Hör jag en arg tjejröst skrika som
jag aldrig tidigare hört. Harry stelnar till där han sitter i sin rullstol och hela han spänner sig när han försöker höra vad som sägs härnäst. Det Louis svarar hör jag bara som mummel genom den stängda sjukhusdörren men vi behöver inte vänta länge på att något ska hända, för bara sekunder senare pressas handtaget ner och Louis röst ekar i korridoren.
- Eleanor please don't go! Ropar han när dörren glider upp. Jag möter en tjej som jag genast känner igen från massvis med bilder från twitter, facebook och tumblr. Eleanor Calder
- Louis flickvän. Många tankar flyger genom mitt huvud men den största är nog ändå, hur kunde vi vara så dumma? Vi har inte ens frågat vem av killarna som är och vem som inte är singlar. Jag bara antog direkt är vi träffades att Harry var singel och likaså Louis och Niall. Eftersom vi träffade dem genom Danielle var det ju ganska självklart att hon och Liam var tillsammans och Zayn trodde jag, men vet sen igår att han är tillsammans med Perrie.
- Louis just stop, säger hon och suckar uppgivet.
- Babe please börjar han men hon avbryter honom.
- Don't you babe me Louis säger hon bitchigt och kollar mot honom.
- Oh and if you haven't quite got it, we're OVER, säger hon innan hon stormar ut ur rummet och iväg genom korridoren. Jag kollar förvånat på Harry som bara sitter där och kollar på mig med plågad blick och ledsna ögon. Då klickar det, han visste!
- Harry how could you! Utbrister jag och drämmer till honom på axeln innan jag rusar iväg för att leta upp Emma. Jag känner henne så bra att jag vet att hon absolut inte är kvar därinne, knappast än på denna våningen. Jag ställer mig i hissen och trycker på topfloor-knappen. Emma och jag har alltid delat samma konstiga sak att göra när vi är ledsna eller behöver tänka. VI söker oss till höjder så därför är det självklart för mig att hon kommer vara på taket.
Det är då Erica som skrivit den här delen, men jag (Emma) som publicerar den.
Det är då Erica som skrivit den här delen, men jag (Emma) som publicerar den.
Hoppas ni har haft en bra julhelg (vecka), det har jag.
Jag vet inte riktigt när nästa del kommer upp, så vi får se.
Kom igen och kommentera nu!
Kram xx
Länkbyte
2012-12-28 //
20:56:00 //
Länkbyten
Kolla in på den här novellbloggen om killarna i 1D.
Stina heter hon som skriver och hon skriver otroligt bra och jag har följt hennes novellblogg länge och jag har älskat alla hennes noveller.
Hon skriver på ett jäte bra sätt så man rycks med i novellen och jag lovar er att ni inte kommer bli besvikna.
Hon har nyss avslutat en novell Don't waste it och hon kommer börja på en ny den 29 December.
Så kolla in hennes novellblogg ------> http://onedirectionnooveller.blogg.se/
They don't know about us - del 29
2012-12-27 //
12:27:00 //
They don't know about us - avslutad
Jag börjar undra om de verkligen har märkt att jag kommit in i rummet eller om de bara ignorerar mig. Med tanke på blickarna de ger varandra skulle jag inte bli speciellt förvånad över om det första alternativet var det rätta.
Karros perspektiv.
Lyssna medan nedanståenda läses.
Okej okej jag erkänner! Jag. Är. Så. Kär. I. Harry. Styles. Han satt och pratade om något men han hade inte ens halva mitt fokus. Hans underbara långsamma raspiga röst sände rysningar genom min kropp för att inte tala om elden som uppstod där våra kroppar möttes. Som var typ överallt just nu. Mina kinder brann och mina kinder gjorde ont av allt leende men jag hade inte mått såhär bra på evigheters evighet. Inte ens när det var som bäst med Max. Max! Fan! Hela min kropp stelnade till, fan jag måste göra slut med honom. Okej, det där lät riktigt taskigt och känslolöst, men det är ju i princip vad vårt förhållande är, känslolöst. I alla fall från min sida.
- Are you okey love? Frågade Harry oroligt. Jag trasslade ur mina ben och fingrar och hoppade ner på golvet.
- Yeah, I'll be right back just have to make a call, sa jag och log mot honom. Try to get some sleep and you won't even notice that I'm gone.
- Don't be so sure, I'll miss you every second you're not here. Hans ord får mig att rodna djupt och jag kollar mig över axeln. Både Louis och Emma sover så jag lutar mig långsamt fram och ger honom en kyss på läpparna. Fyverkerierna slår ut i min kropp och jag drar mig tillbaka och möter hans leende ansikte.
- Bye, säger jag innan jag skyndar mig ner til lobbyn. Parkeringen är fullproppad med tjejer så jag bestämmer mig för att åka upp till taket för att få vara ifred. Jag slår in Max nummer och väntar på att han ska svarar. När han inte gör det ringer jag ännu en gång. Precis när jag ska lägga på knastrar det till och Max mörka röst hörs i telefonen.
- Hej Max det är Karrolina säger jag och sätter mig på en bänk som står placerad i ena hörnet.
- Um hej Karro säger han och jag undrar hur jag kunde tycka hans röst var sexig. Han låter ju som ett gammalt bergstroll, inte för att jag pratat med något bergstroll, eller troll överhuvudtaget för den delen men ändå.
- Max, jag känner inte att detta funkar längre, jag är ledsen men jag vill göra slut börjar jag men avbryts snabbt av honom.
- Nej Karro, nej! Hör jag honom säga med panik i rösten.
- Jag är ledsen Max men mina känslor har börjat svalna för dig "och växt större än någonsin för någon annan" tänker jag men det säger jag såklart inte högt.
- Är det på grund av något Nora sagt? Frågar han med mer panik i rösten. Va? Nora? Jag har inte pratat med henne på veckor.
- Nora har inget att göra med dethä... Men han avbryter mig igen. Ohyfsade människa!
- Du ska veta att de tjejerna inte betyder något för mig, jag gjorde det bara för att jag saknade dig, nästan skriker han nästan med rösten fylld av ännu mer panik och den skär sig i slutet av hans mening.
-URSÄKTA?! Ryter jag fram och hans svammel tystnar. Du gjorde VAD med VEM?! Fortsätter jag och nu är han helt knäpptyst.
Äum... Öh... Jag asså jag typ liksom råkade ööö kyssa eee Johanna och äum några ee andra, stammar han fram.
- Klarspråk människa! Säger jag argt och han tystnar innan allt kommer i en enda utandning.
- Jag är så ledsen jag hånglade med några tjejer på en fest och jag och Johanna liksom låg med varandra och då kom Nora in och ja, han pausade för att hämta luft och jag tog in informationen. Okej detta ver seriöst nog!
- Max, nu lyssnar du på mig och du lyssnar noga, säger jag med giftig ton. Jag hör hur han suckar ledsamt men jag kunde inte bry mig mindre.
- Vi är över och det är ingen ide att ringa mig eller försöka få mig tillbaka för det kommer aldrig hända. Du ska ha klart som fan för dig att du är totalt ute ur mitt liv och du kan dra åt helvete. Hej då Max säger jag och lägger på.
(ni kan pausa låten här för den passar inte till resten)
Jag sitter där och stirrar rakt ut i luften och jag känner hur ett skratt bubblar upp. Plötsligt börjar jag gapskratta och jag bara sitter där i flera minuter och flabbar så tårarna börjar rinna. Något måste vara seriöst fel med mig, min pojkvän har precis sagt att han har varit otrogen och dessutom har jag gjort slut med honom! Varför skrattar jag?
- Excuse me miss are you okey? Hörs en mans röst bakom mig och jag stelnar till. Helvete detta är pinsamt. Långsamt vänder jag mig om för att möta en brunhårig man i doktorskläder som är kanske 30 något.
- Um yeah, säger jag förläget och ställer mig upp.
- I have to go but it was nice talking to you, säger jag till mannen och går med snabba steg ner för trappan, in genom glasdörren och sedan tar jag trapporna ner till Emmas, Harrys och Louis rum. När jag kommer in tittar Harry upp och möter min blick med ett stort leende som genast försvinner när han möter mig blick.
- Love what happend? Säger han oroligt och jag ger honom en förvånad min?
- What do you mean? Säger jag och kollar mig i en av speglarna som hänger mellan Emmas och hans säng. Synen av mig själv med mascara två centimeter under ögonen och lätt rödgråtna ögon får mig att fnissa. Karro vad är det för fel på dig idag? Tänker jag och skakar på huvudet samtidigt som jag går in i badrummet för att tvätta bort sminket.
Superkort del men ni får nästa imorgon för annars kommer detta kapitel ta typ en kvart att läsa (minst) om man läser assnabbt för det blir 87 sidor långt, haha nej jag bara skoja men jag pallar inte skriva mer för stunden because IT'S CHRISTMAS! xD och jag måste lunga ner min hjärna har sånna planer för nästa del!!
Stay tuned! Erica :) xx
They don't know about us - del 28
2012-12-24 //
21:03:00 //
They don't know about us - avslutad
And last but not least Emma Andersson you have a broken wrist and we are gonna have to do an x-ray to see if you've got a concussion or not. So you'll have to stay atleast one night." Allt gick så fort, jag kollade på Karro och Harry och båda två såg ganska förvirrade ut. "Tell me if you need anything" och med dom orden lämnade Callie oss.
Zayns perspektiv.
- Oh just let me in for bloody hell, hörde jag en ljus röst som jag skulle känna igen var som helst utifrån korridoren.
- I'm sorry miss I can't do that, svarade den äldre damen som var min, Emmas, Harrys och Lous sköterska.
- Just move! Perries röst blev högre och sedan hörde jag en svag duns och dörren for upp. Där stod hon, min vackra flickvän, men ett oroligt uttryck i ansiktet som snabbt byttes ut mot ett lättat leende när hennes vackra ögon mötte mina. Fjärilarna i magen började fladdra runt och när hon kastade sig på mig och kysste mig passionerat blev de som galna. Jag känner mig som en liten, nykär tonåring som förklarar det såhär men jag kan inte hjälpa det. Perrie slog armarna om mig och kramade mig hårt.
- I'm okey babe, take it cool, skrattade jag fram och kramade henne hårt. När hon släppte mig såg jag Callie stå och bevaka oss med en riktig höblick.
- It's okey Callie she's my girlfriend, sa jag samtidigt som jag drog upp Perrie i mitt knä.
- Okey, then I'll leave you, sa hon och gick ut ur vårt rum. Perrie lutade huvudet mot min axel och suckade nöjt.
- I never get tired of hearing that, sa hon leendes och jag log stort mot henne.
- And I love saying it, girlfriend. Lade jag till och hon fnissade och gnuggade sin näsa mot min och gav mig en lätt kyss på läpparna. En harkling hördes plötsligt från Harrys säng.
- Guys there are more people in here, säger Karro med ett leende. Emma fnissar och Harry ler mot Karro. Det är det enda han har gjort idag, lett och pratat med Karro, eller när hon lämnat rummet och Emma sovit, då har han pratat om henne. Jag himlade med ögonen åt henne och pussade Perrie på kinden.
- Let's get out of here Hun, since we're not wanted, säger hon och hoppade ner på golvet. Hennes varma kropp försvinner från min och jag saknar henne redan, trots att hon bara är en meter ifrån mig. Jag tar mina kryckor och Perrie tar min strandväska och sedan hoppar jag iväg. Efter att ha fått vänta på säkerhetsvakterna som får eskortera oss igenom de cirka sextio fans som samlats på bara ett fåtal timmar kör vi hem.
- I'm going to bed, säger jag till Perrie som hade gått in i köket för att ta något att äta.
- Okey sleep tight, I'll join you later, säger hon med ett leende. Jag nickar bara och hoppar in i sovrummet. Jag somnar såfort mitt huvud träffar kudden, det hade varit en overklig och kaotisk dag idag som jag vet kommer ge mig hemska mardrömmar.
Emmas perspektiv.
- Okey hunny time for your X-ray, säger en sjuksköterska och jag fiår sätta mig i en rullstol innan hon börjar köra iväg mig först till hissen, upp tre våningar och in i ett stort kalt rum med vita väggar. En stort maskin står i mitten av rummet som är kopplat till minst tio olika sladdar, alla i olika färger. Hon trycker på en knapp och en lång, vit bår åker ur den korsidan som inte står mot väggen. Hon hjälper mig upp innan hon sätter två klisterploppar kopplade till två sladdar som hänger i taket av röret. Sedan gav hon mig en iPod och ett par hörlurar.
- Listen to some music during your time in there. You'll have to be in there for atleast 30 minutes because the doctors have to scan your hole head, so that we can see that nothing happend to your brain in the accident. Jag nickar och loggar sedan in på spotify genom appen som låg på iPoden. Sedan sätter jag på min sova spellista. När jag lagt mig så bekvämt jag kan ställer sig sjuksköterskan åter igen över mig.
- Try to lay as still as you can, I know it's hard but otherwise you have to be in there for so much more time. Jag nickar åt hennes babbel och sedan sätts båren i rörelse och glider in i röret. Det kändes som om jag slukas levande av ett strumpmonster. När jag legat där ett bra tag och mestadels fantiserat om Louis öppnades luckan och jag bländas av det starka ljuset när jag glider ut i rummet. De har samma slags lampor som i skolan där det är i princip nakna lysrör så jag kisar ett bra tag innan innan ett sammarbitet ansiktsuttryck fångade min blick. Jag pluggar ur hörlurarna och loggar ut innan jag ger tillbaka iPoden till sjuksköterskan som har tagit bort plopparna från mitt huvud och får sedan sätta mig i rullstolen igen. Turen tillbaka är pinsamt tyst och man märker på sjuksköterskan att hon helst inte varit här. Jag blir genast tankfull, jag känner mig bra så jag kan ju knappast ha en hjärnskakning. När Karro frågade Harry så hade han svarat att han var lite illamående men det var inte jag, jag känner mer för att gå ut och springa av mig all min överskottsenergi. När vi kom in igen börjar jag le av den urgulliga positionen som Harry och Karro sitter i. De sitter ihopträngda i hans sjuksäng med hennes ben över hans och hans arm runt hennes axlar. De har händerna ihopflätade i hans knä och Karro sitter och babblar på om något medan Harry sitter och ler mot henne samtidigt som han studerar varenda millimeter av hennes vackra ansikte. Jag kan inte låta bli att sakna Louis lite när jag ser dem såhär men samtidigt blir jag så himla glad över att de äntligen hittat varandra och de är verkligen ett av de gulligaste paren jag någonsin sett. Jag sätter mig i sängen och kollar mot Louis säng och blir förvånad när jag ser att det ligger någon där. Hans ben är upphöjt en bra bit i luften av en ställning och han har några skrapsår i ansiktet men han har aldrig varit vackrare. Att ha en näradödenupplevselse fick en verkligen att uppskatta vad man har tänker jag när jag kollar på Karro och Harry igen. Jag börjar undra om de verkligen har märkt att jag kommit in i rummet eller om de bara ignorerar mig. Med tanke på blickarna de ger varandra skulle jag inte bli speciellt förvånad över om det första alternativet var det rätta.
GOD JUL PÅ ER! :D
GOD JUL PÅ ER! :D
Har ni haft en bra julafton?
Det har jag!!! :D
Någon favoritjulklapp? Jag fick en gitarr!! <3
Två kapitel bara som julklapp!
Vet inte hur uppdaterigen blir nu över jul men ni får väl kika in på bloggen då och då. ;)
Erica :) xx
The don't know about us - del 27
2012-12-24 //
15:00:00 //
They don't know about us - avslutad
- Harry what have happend to you viskar jag fram och stryker fingrarna försiktigt och varsamt över hans sårade ansikte.
Harrys perspektiv
"Harry what have happened to you?" Orden är bara svaga viskningar men jag kan ändå höra vem det är. Fjäderlätta fingrar smekte mig långsamt över kinden och jag var nära på att rycka till av röreslen. Jag låg tyst ett tag för att se om hon skulle säga något mer, men hon var lika tyst som jag. Så jag öppnade långsamt ögonen och såg en gråtande Karolina framför mig. "Don't cry love" min röst lät hemsk, alldeles hes och spräcklig. Hon kollade upp på mig och log lite granna när hon såg att jag öppnat ögonen, där efter slängde hon sig fram och kramade om mig hårt. "Oh my god! I was so worried for you, for all of you" sa hon "You're not the only one" mitt försök till att skämta lyckades inte speciellt bra. Istället uppstod en ganska awkward tystnad. "So what happened exactly?" frågade hon. "Well we were on our way to the beach and there was some kind off traffic accident. And suddenly this white van pressed through between the mini van and the fence. The minivan slided more and more against the ditch and then the minvan fell over." förklarade jag så gott jag kunde. "And what then?" frågade hon "I don't remember much more, just that I put my arms around Emma to protect her and then it's blank." hon nickade förstående. Hon hm:ar och kollar sig sen runt omkring i rummet. Jag funderar om jag ska fråga, efter ett tags velande fram och tillbaka beslutar jag mig för att inte vara en sån fegis. Jag satte mig upp lite mer i sjukhussängen sen lade jag fingrarna under hennes haka och lyfte upp hennes ansikte. "Kar, you know we have to talk about what happened before" sa jag "I know we have to, and this time we can't just pretend that nothing happened" hon suckade och sjönk ihop. "I wanna know why, why did you kiss me back if you knew you would regret it?" orden sved men jag var tvungen att få ett svar på mig fråga. "That's the thing, I don't regret it. It was, with no doubt, the best kiss in my intire life!" sa hon och kollade mig intensivt in i ögonen. Jag kunde inte låta bli att le när hon sa sådär. "Then what's the this about you being super mad and wont speak to me?" frågade jag. "I just, Max has broke my heart a lot of times and one of the things he did was cheating on me. And that feeling I got when he told me was the worst feeling ever, and I wouldn't want anyone to feel the same. So I promised myself that I'd never cheat on anybody." förklarade hon och vek undan blicken. "So you're really disapointed in yourself?" frågade jag tveksamt. "Yeah I guess you can say that." hela tiden undvek hon ögonkontakt med mig. Ännu en gång uppstod en pinsam tystnad och precis som jag skulle öppna munnen för att fråga henne gjorde hon detsamma. "Oh, you first" insisterade jag "Okey I'm gonna go and talk to a nurse, be right back" och med dom orden lämnade hon rummet bakom sig. "You really do like her, don't you?" hördes det från sängen bredvid min.
Karolinas perspektiv
Det jag nyss sagt till Harry chockade mig, och jag var rädd för vad dom skulle betyda. Så jag då hade jag dragit till med en dålig ursäkt som att jag skulle gå och leta reda på en sjuksyster, aja lika bra att göra det nu när jag ändå sagt att jag skulle göra det. Jag virrade omkring på den här våningen ett tag utan något som helst tecken på en sjuksyster. "Can I help you sweetie?" jag ryckte till och kollade på hon som talat till mig. Det var en kvinna i typ 40 års åldern. "Erm yeah, my friends were in a car accident erlier today, and I kinda wanna know that their injuries are" sa jag "Well ofcourse, just follow me" sa hon och tog armkrok med mig. Mysko personal dom har här tänkte jag. Efter ett tag kom vi fram till en liten disk med massa pärmar och böcker snyggt staplade ovanpå. "What's their names?" frågade hon "Emma Andersson" bäst att säga hennes namn för annars kanske hon skulle tro jag var något galet fan. "Okej here is her file, yes I can see. She was in a car accident with... oh One Direction, and they don't have any dangerous injuries." hon kollade upp från mappen och kollade på mig. "That's her" sa jag och log "I just have to ask, do you know these persons in real life or are you just a crazy fan that want's to meet them?" frågade hon. Frågan jag väntat mig. "I've known Emma since I was 14, and I've known the guys for a little more than a month mabye" sa jag. "It's looks like you are telling me the thruth but just to be sure I'm gonna have to ask them." hon tog några fler mappar under armen och greppade sedan min hand och gick med bestämda steg mot deras rum.
Emmas perspektiv
Sen Karro gått ut genom rummet hade jag pratat med Harry, jag hade förlåtit honom för vad han gjort. Vad annars skulle jag göra när man kunde se på en mils avstånd att han var head over heals för henne. Tre lätta knackningar på dörren väckte mig ur mina tankar. Både jag och Harry kollade upp, in i rummet kommer sjuksköterskan som gav mig morfin för några timmar sen och i handen har hon... Karro?! "Sorry to disturb, but this young ladie says that she knows you and I just want to be sure that she's telling me the thruth." sa sjuksköterskan som jag tror hette Callie, eller något sånt. Bakom henne kunde man se hur Karolina skruvade på sig besvärat. "Yes it's okey, we all know her" sa jag och kunde inte låta bli att skratta. "Great then I can tell her about your injuries." Vi nickade och hm:ade. "Niall Horan, Liam Payne and Danielle Peazer didn't have any injuries mostly chock so they were picked up erlier today. And Zayn Malik has a sprained ankle, he can go home now but I recommend him to use crutches. Louis Tomlinson, broken leg. He is in surgery right now so we can put his bone in the right place, then we'll plaster his leg. He'll have to stay for 2 nights." Det var först då som jag märkte att Louis faktiskt inte låg i rummet med oss, det var jag, Harry, sjukskötersken, Karolina och Zayn som sov i sin säng. "Harry Styles, you've got a concussion and a broken arm. Your arm was in the right place so we could plaster it right away and we've done an x-ray and there sems to be nothing more. But you'll have to stay over the night. And last but not least Emma Andersson you have a broken wrist and we are gonna have to do an x-ray to see if you've got a concussion or not. So you'll have to stay atleast one night." Allt gick så fort, jag kollade på Karro och Harry och båda två såg ganska förvirrade ut. "Tell me if you need anything" och med dom orden lämnade Callie oss.
Den här delen har jag, Emma, skrivit.
Jag vet att jag och Erica skriver ganska olika men det gör det hela roligare tycker jag.
Hoppas ni gillade delen och kom ihåg att kommentera! :)
Teaser?
2012-12-21 //
15:53:00 //
Skulle ni vilja ha en liten teaser såhär på fredagseftermiddagen nu när vi överlevt 21/12-2012 och som celebration att det är JULLOV! :D
Del 26 är här nedanför!
They don't know bout us - del 26
2012-12-21 //
15:00:00 //
They don't know about us - avslutad
Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart
Karolinas perspektiv
Japp och där har vi en ny del!
Jag strutta runt på stan och kollade in i affärs efter affär och fönstershoppade sönder. Åh så mycket fint det fanns, perfekt för midsommar. Mamma, pappa, mina bröder, Emmas mamma, hennes mammas kille och syskon skulle komma hit och fira med oss för att se hur vi hade det. Som tur var skulle de ta in på hotell, vi skulle aldrig få plats i vår lägenhet. När jag gick den mysiga gatan fram såg jag en stor rosa skylt och ett leende spred sig på min läppar. Jag skyndade mig fram till glasfönsterna och gick in genom den stora dörren med guldfärgade gångjärn och handtag som en dörrvakt höll upp åt mig. Jag nickade leendes mot honom och han log vänligt tillbaka. Jag började kolla runt i affären. Det stod skor gruppvis placerat och jag lyfte upp ett par vrålsnygga blå med guldig platå och drog tyst efter andan när jag såg priset. 625 pund! Det är ungefär 6900 svenska kronor räknade jag snabbt ut, men de var så grymt snygga. Någon harklade sig bakom mig och jag ställde förskrämt ner skon och snurrade runt,. Där stod en kvinna, jag skulle tippa i 40-årsåldern och granskade mig med sin hökblick.
- Can I help you? Frågade hon med irländsk accent och log vänligt.
- Um I, började jag och snurrade runt med blicken i butiken innan jag fick syn på en vit skyld vid kassan, jag kisade med ögonen för att verkligen se att jag läste rätt.
- Are you looking for an employee svarade jag på hennes fråga.
- Yes, sa hon och granskade mig ännu en gång med ihoptryckta läppar. Jag började känns mig riktigt nervös inför hennes blick. Efter kanske en minut mjuknade hennes ansikte upp i ett glatt leende och hon gick fram emot mig med handen utsträckt.
- I'm Maura, sa hon och skakade min hand.
- Karolina sa jag och log mot henne samtidigt som jag försökte få mitt namn att låta mer engelskt för att hon lättare skulle kunna uttala det. Maura sa åt mig att följa efter henne och ledde mig till vad jag antog var hennes kontor inne på lagret.
- Just wait a minute and I'll be right back, sade hon med ett leende och försvann ut. Jag satte mig ner på stolen på ena sidan skrivbordet som var belamrat med pärmar och papper och en stor Apple dator. Jag satt försjunken i tankar om hur mycket en sådan kostar när Maura kom tillbaka och slog sig ner mitt emot mig.
- So Karrolina tell me a bit about yourself and why you want this job, sa hon och satte händerna under hakan och lutade sig farm. Jag kollade mig osäkert om i rummet och försökte tänkte ut ett bra svar innan jag bara beslöt mig för att tala sanning.
- Well really, to be honest började jag långsamt och hon nickade uppmuntrande. I really didn't have this in mind today when I decided to go shopping. I had made up my mind about that I needed a job and a change in my life. I've never been the open and funny person that people stick on to right away but I really am a humanperson once you get to now me, berättade jag och höjde förvånat på ögonbrynen åt mig själv. Hade jag precis öppnat mig sådär? Jag är riktigt blyg och osäker inför nya människor men här sitter jag och pratar utan att darra det minsta på rösten eller något sådant. Maura nickade och ställde en fråga som fick mig att fundera djupt.
- But if you're not a human person "at first sight" why do you think you are good for this job? I mean it's a lot of sociality in this job and you have to be able to talk with the costumers all the time.
- As I said I want to make a change in my life and even tho I'm shy and carefull I think its a good thing to start right away with something big that really helps me.
- So you think that this job will help you get more open, is that why you want it? Frågade Maura och jag kunde hörra en liten ton av ilska i hennes röst.
- No, no not at all, sa jag snabbt och höll upp händerna framför kroppen som om jag puttade på något. I just looked in the shop for maybe one minute but I loved all the shoes that I could see and I've always wanted to work in a shoeshop. I really don't know why I'm telling you all this but I just am, sa jag ärligt och kollade in i hennes blå ögon, de hade nästan samma speciella färg som Nialls bara lite mörkare. Hon lutade sig bakåt med ett riktigt pokerface och bara kollade på mig. Plötsligt började hennes mobil ringa och hon plockade upp den och kollade på skärmen och ett leende fyllde hennes ansikte.
- I'm really sorry I have to take this, just sit there it goes on a minute, sa hon och svarade. Japp, där satt jag, inte aaaaaalllllss akward... Jag satt och studerade en av pärmarna när hennes förskräckta röst fångade min uppmärksamhet.
- O my gosh sweetie are you okey? Frågade hon panikslaget, personen på andra sidan luren sa någonting och hon lungade ner sig.
- Yeah yeah... sure honey I will be there in ten minutes, just take it easy sa hon och reste sig upp och tog sin handväska och började gå ut på lagret. Snabbt reser jag mig upp och då verkar hon komma ihåg mig.
- I'm really sorry but my son has been in a accident and I have to go to the hospital to get him but I'll think about it and call you sometime during the week. Jag bara nickar förstående.
- Give Charlotte your phonenumber and take care säger hon och rusar ut. Jag trippar ut till kassan där en äldre dam står och pratar med någon samtidigt som denna någon betalar för ett par skor.
När kvinnan med sina nyinköpta skor har gått vänder sig den äldre damen mot mig. Hennes hår är grått och hennes ansikte rynkit och ett vänligt leende pryder hennes läppar.
- So hunny just write your number here and maybe I'll se you around säger hon och sträcker fram en lapp och en penna. Snabbt kladdar jag ner mitt nummer innan jag tackar tanten och gå mot bussen för att åka hem.
- en timme senare -
Jag ställde tillbaka skorna och hängde tillbaka klänningen på dess galge innan jag drog på mig mörkblå jeans men ett vitt linne och en grå stickad tröja över det.
Emma brukar inte ha något emot att jag lånar hennes kläder men jag kände mig lite som en tjuv eftersom det var en av hennes favoritklänningar och jag inte frågat henne om jag kunde låna den. Den nya klänningen och den nya tröjan jag köpt hänger jag snabbt upp på min garderobsstång innan jag går ner till köket för att ta en macka. Klockan börjar närma sig sex och jag plockar upp min mobil för att ringa Emma och fråga var hon håller hus. När jag trycker på skärmen ser jag att jag har femton missade samtal från Niall och fem från ett dolt nummer. Precis när jag letat fram Nialls kontakt började min mobil vibrera och ett dolt nummer dyker upp på skärmen och jag trycker på den gröna luren och tar ett djupt andetag utan att riktigt veta varför.
- Hello it's Karolina, svarar jag.
- Hello I'm calling from London hospital to say that there have been an accident involving Emma Andersson and you're standing as first contact person. Det känns som om mitt hjärta hoppar över ett slag. Emma! I en olycka?! Jag känner hur tårarna börjar rinna och jag snyftar till.
- She's alive but has some injuries. You can come and visit her if you'ld like, säger tjejen i luren och jag nickar bara innan jag lägger på, sedan springer jag upp och hämtar min plånbok på vårt rum innan jag slänger på mig min skinnjacka och hoppar i ett par skor innan jag flyger ner för trapporna och skriker in en taxi. Taxifärden är nog den långsammaste resan som jag någonsin åkt och för varje rödljus blir jag bara mer och mer otålig och orolig. Jag försöker trösta mig med att hon lever men när jag slås av tanken att killarna och Dani var med henne fylls mina ögon ännu en gång med tårar som bara rinner snabbare och snabbare nerför mina kinder. Tänk så är någon skadad, som i allvarligt skadad! Jag slänger fram en tjugopundssedel när taxichauffören stannar bilen och flyger sedan ut och in till receptionen. När jag fått veta vångingsnummret och rumsnummret springer jag upp för de tio trapporna så snabbt jag kan och ruschar runt för att hitta hennes rum. Längst bort i korridoren hittar jag det tillslut efter att panikslaget ha ryckt tag i en sjuksköterska och frågat om vägen. Jag rycker upp dörren och när jag ser Emma ligga där stilla, lugnt andandes, sovandes sköljer lättnaden över mig och jag lutar mig framåt tungt andandes, jag har inte tränat sen vi lämnade Sverige så min kropp är trött efter den långa panikslagna springturen. Jag sjunker ner på en stol och tar för första gången in rummet och när jag kollar mot en av de andra sängarna stelnar hela min kropp till. Snälla det kan inte vara sant är tanken som virvlar runt i mitt huvud när jag får syn på honom. Han ser så ynklig ut där han ligger med ett stort vitt bandage runt runt huvudet och ena armen i gips. Benen ligger under täcket så jag kan inte om de är skadade men det hoppas jag innerligt inte. Ansiktet är fullt med blåmärken och skrapsår och det gör ont i mig att se honom såhär.
- Harry what have happend to you viskar jag fram och stryker fingrarna försiktigt och varsamt över hans sårade ansikte.
Japp och där har vi en ny del!
Denna skrev jag (Erica) och jag hoppas ni gillar den. Ni kan väl vara gulliga och lämna en liten kommentar och berätta vad ni tyckte eftersom jag är ny här!
Nu när jag ska hjälpa Emma att skriva kommer uppdateringen förhoppningvis bli lite bättre! Wiho för det! (A)
Puss xx
They don't know about us - del 25
2012-12-19 //
18:57:00 //
They don't know about us - avslutad
"Yeah" hon log mot mig.
"Well bye then, see you" med dom orden lämnade jag henne.
I bilen påvägen hem var mina tankar i krig med varandra, varför hade jag gett mig in i det här.
Det skulle bara såra någon av mina nära, varför kunde jag aldrig låta saker vara?
Karolinas perspektiv.
Jag öppnar långsamt ögonen för andra gången denna morgonen. Jag slänger en blick på klockan och ser att hon visar 9.30. Jag sträcker på mig som en katt och sätter mig sedan upp och gnuggar tröttheten ur ögonen. När jag drar handen genom mitt hår känner jag hur fettit det är, jag hasar mig bort till badrummet och vrider på duschen. När jag är klar går jag vidare till min och Emmas wic och drar på mig underkläder innan jag slänger handduken på golvet och börjar rota igenom min halva av garderoben för något att ha på sig men jag hittar inget som faller mig i smaken. Bara tråkiga vanliga Karrolinakläder. Suck. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på knäna. Fan skärpning nu Karro! Du kan inte fortsätta göra såhär mot dig själv, vare sig Max förlåter dig eller inte fortsätter livet och du måste leva det! Skriker jag på mig i huvudet och ställer mig upp. Min blick fastnar på en av Emmas många klänningar. Jag kollar snabbt ut genom dörren för att se att hon inte är där och får facepalma mig själv av min dumhet. Sedan skypesamtalet för två veckor sen har Emma varit varit mer och mer med Louis och de andra killarna och idag hade de dragit till stranden. Såklart frågade hon om jag ville följa med men jag ville inte på grund av att han skulle med. Därför har jag hållit mig undan, precis som alla andra gånger hon frågat om jag skulle joina dem. Eller det är i alla fall halva delen, den andra halvan är för jag nästan drunknar i alla skuldkänslor. För det första att jag ens var otrogen mot Max! Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle vara det, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag gillade det så jävla mycket, natten med honom var en av de bästa i mitt liv, även med några minnesluckor här och där för att ute tala om kyssen och då var jag nykter. Det kändes aldrig så när jag kysste Max och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det kändes som om mina kanske existerande känslor för Harry tog över de jag hade eller hade haft för Max.
Jag avbröt mitt tänkande innan det gick för långt och hoppade i Emmas klänning. Jag började rota runt bland mina skor men där fanns inget lockande. Jag slängde en kik på Emmas skoställ och där stod de perfekta skorna för vad jag precis bestämmt mig för att göra.
Emmas perspektiv.
Det blev bara varmare och varmare i denna jävla bilen. ACn brummade på på högsta kraft men det tycktes inte hjälpa det minsta. Jag kollade runt i bilen, Louis satt i djupa tankar med ett bekymrat veck i panna samtidigt som han körde bilen. Zayn satt bredvid på passargerarsätet och höll på med sin mobil. Niall, Liam och Dani satt och snackade tyst om något på raden framför och Harry och jag satt inklämda på sista tvåsitssätet i minibussen. Det var en pinsam stämning mellan oss för jag fortfarande sur på han för vad han och Karro gjort. Jag hade inte kunnat vara arg på henne någon längre tid eftersom jag såg hur mycket hon verkligen ångrade sig. Plötsligt hördes en vilt tutande bakom oss och på avstånd hörde man också sirener. Liam vände sig om och kollade bak precis som jag och Harry. "What the fu" men längre Hann inte Harry innan en vit skåpbil pressande sig förbi på utsidan mellan minibussen och staket som delade filerna åt. Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart.
Den här delen har min kompis Erica skrivit.
Jag öppnar långsamt ögonen för andra gången denna morgonen. Jag slänger en blick på klockan och ser att hon visar 9.30. Jag sträcker på mig som en katt och sätter mig sedan upp och gnuggar tröttheten ur ögonen. När jag drar handen genom mitt hår känner jag hur fettit det är, jag hasar mig bort till badrummet och vrider på duschen. När jag är klar går jag vidare till min och Emmas wic och drar på mig underkläder innan jag slänger handduken på golvet och börjar rota igenom min halva av garderoben för något att ha på sig men jag hittar inget som faller mig i smaken. Bara tråkiga vanliga Karrolinakläder. Suck. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på knäna. Fan skärpning nu Karro! Du kan inte fortsätta göra såhär mot dig själv, vare sig Max förlåter dig eller inte fortsätter livet och du måste leva det! Skriker jag på mig i huvudet och ställer mig upp. Min blick fastnar på en av Emmas många klänningar. Jag kollar snabbt ut genom dörren för att se att hon inte är där och får facepalma mig själv av min dumhet. Sedan skypesamtalet för två veckor sen har Emma varit varit mer och mer med Louis och de andra killarna och idag hade de dragit till stranden. Såklart frågade hon om jag ville följa med men jag ville inte på grund av att han skulle med. Därför har jag hållit mig undan, precis som alla andra gånger hon frågat om jag skulle joina dem. Eller det är i alla fall halva delen, den andra halvan är för jag nästan drunknar i alla skuldkänslor. För det första att jag ens var otrogen mot Max! Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle vara det, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag gillade det så jävla mycket, natten med honom var en av de bästa i mitt liv, även med några minnesluckor här och där för att ute tala om kyssen och då var jag nykter. Det kändes aldrig så när jag kysste Max och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det kändes som om mina kanske existerande känslor för Harry tog över de jag hade eller hade haft för Max.
Jag avbröt mitt tänkande innan det gick för långt och hoppade i Emmas klänning. Jag började rota runt bland mina skor men där fanns inget lockande. Jag slängde en kik på Emmas skoställ och där stod de perfekta skorna för vad jag precis bestämmt mig för att göra.
Emmas perspektiv.
Det blev bara varmare och varmare i denna jävla bilen. ACn brummade på på högsta kraft men det tycktes inte hjälpa det minsta. Jag kollade runt i bilen, Louis satt i djupa tankar med ett bekymrat veck i panna samtidigt som han körde bilen. Zayn satt bredvid på passargerarsätet och höll på med sin mobil. Niall, Liam och Dani satt och snackade tyst om något på raden framför och Harry och jag satt inklämda på sista tvåsitssätet i minibussen. Det var en pinsam stämning mellan oss för jag fortfarande sur på han för vad han och Karro gjort. Jag hade inte kunnat vara arg på henne någon längre tid eftersom jag såg hur mycket hon verkligen ångrade sig. Plötsligt hördes en vilt tutande bakom oss och på avstånd hörde man också sirener. Liam vände sig om och kollade bak precis som jag och Harry. "What the fu" men längre Hann inte Harry innan en vit skåpbil pressande sig förbi på utsidan mellan minibussen och staket som delade filerna åt. Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart.
Den här delen har min kompis Erica skrivit.
Så jätte tack till dig!
Hon ska även börja skriva här med mig så uppdateringen kommer förhoppningsvis bli bättre nu.
Hoppas ni gillar det!
Nästa del kommer på fredag klockan 15.00! ;)
They don't know about us - del 24
2012-12-09 //
19:26:00 //
They don't know about us - avslutad
"JAG VAR OTROGEN MOT MAX OKEJ, JAG BÅDE KYSSTE OCH HADE SEX MED HARRY! med dom orden reste sig Karro upp och stormade ut ur rummet.
Jag kollade chockat efter henne och glömde helt bort Nora.
Emmas perspektiv - en vecka senare
Det hade nu gått en vecka sen jag hittade Karro och Harry tillsammans och visst vi hade träffats några gånger allihopa men varken Harry eller Karro sa något.
Under måltiderna hemma försökte jag prata med henne men hon svarade bara kort tillbaka.
Hon åt även mindre än vanligt nu och det oroade mig.
Och eftersom jag skulle på min andra dejt med Louis ikväll så hade jag bett Danielle gå över och kolla till henne.
Jag tror hon anade något för hon hade flera gånger sagt att hon inte behövde någon barnvakt.
"Okej jag går nu" ropade jag till Karolina som satt på övervåningen.
Jag lyssnade efter ett svar men när jag inte fick något vände jag mig och och började gå mot dörren.
Då hördes steg i trappen och runt hörnet kommer Karolina farandes, hon störtar in i min famn och kramar om mig.
"Förlåt! Och du är jätte vacker" säger hon när hon släppt mig igen.
På mig har jag en
Och lika fort som hon kom har hon försvunnit och återigenn ekar stegen i trappen.
Jag ler för mig själv innan jag går ut genom dörren och bort mot Louis som står lite längre bort lutat mot sin bil.
"Hello beautiful" säger han och pussar mig på kinden innan han öppnar dörren åt mig.
När han stängt den springer han runt och sätter sig bakom ratten.
"So where are you taking me?" frågade jag nyfiket.
"That's a surprise" säger han lömskt.
"Okey" jag var egentligen jätte nyfiken på vart vi skulle men eftersom jag älskade överraskningar så vela jag inte förstöra den.
Efter typ tjugo minuter i stannade vi nu vid en rastaurang jag inte kände igen alls.
Tilsammans gick vi in i restaurangen och direkt kom det fram in servitör och frågade om vi bokat bord.
"Yeah Tomlinson" sa Louis till honom.
Servitören tog två menyer och bad oss att följa med honom, han gick igenom hela restaurangen och sen ut på en altan.
Där lade han ner menyerna på ett bord vid och sa att det skulle komma någon och ta våran beställning snart.
Det var först när jag satte mig ner som jag upptäckte att restaurangen låg direkt på stranden och vi hade utsikt över havet.
"Wow Louis, this is beautiful" sa jag
"Only the best for you" han log det där charmiga leendet man kan dö för.
*
"Thanks Louis, but I could've paid my own food" sa jag när vi gick ut från restaurangen.
"I asked you for a date, I pay that's the rules" sa han
Luften var kallare nu är förut och jag frös lite.
Jag tror Louis märkte det för han tog av sig sin kavaj och räckte den mot mig.
"Here take it."
"But then you'll freeze" sa jag och vägrade ta emot den.
"No, and we are not done yet and it won't be funny if you're freezing" sa han och låste upp bilen.
"We're not done" jag tog emot kavajen och kollade förvånat på honom.
"Nope, we are eating our own desert" sa han och tog ut en korg ur baggageluckan. "On the beach" fortsatte han.
Han tog min hand i sin och hand i hand gick vi ner på stranden.
Vi slog oss ner lite längre bort så att dom på restaurangen inte skulle se oss.
"So what's in the basket?" frågade jag nyfiket.
"Chocolate dipped strawberries" samtidigt som han sa det så tog han upp en skål full med chokladdoppade jordgubbar.
"Did you know I loved that?" frågade jag och tog en jordgubbe.
"I actually did, I asked Kar what if you liked it" sa han och blinkade
"Wait, you talked to her? And she answered you?" jag var chockad och samtidigt besviken för hon pratade ju inte med mig.
"Yeah but she only said that you loved it then she hang up in my ear" sa han.
"Oh I apologize for that" sa jag och tog en till jordgubbe, jag var säkert inne på min tredje.
"Hey, are you gonna save some for me?!" frågade Louis och tog jordgubben ifrån mig.
"I would have shared with you but just becase you took mine i wont share" med dom orden tog jag hela skålen.
"No, please forgive me" bad han på skämt.
"Mabye if you give me my strawberry back" sa jag långsamt.
Han höll fram den mot mig men när jag skulle sätta tänderna i den drog han bort den och stoppade in den i sin egen mun.
"Now I absolutley won't share with you" sa jag och stoppade in en jordgubbe i munnen.
Han kollade på mig med puppyeyes och plutade med underläppen, jag smälte direkt och ställde ner skålen igen.
"You want the last strawberry?" frågade Louis efter ett tag.
"No you can take it" sa jag, mest för att vara artig egentligen vela jag ha den.
"Bullshit, I can see that you want it" sa han och skrattade.
"You got me" erkännde jag.
"Then let's share it" sa han och tog en tugga av jordgubben innan han gav den till mig.
När jag stoppat in den i munnen satt vi och kollade på varandra ett litet tag innan han långsamt lutade sig frammåt.
Jag som trodde han skulle kyssa mig blundade och lutade mig väntade på hans läppar.
Men jag kände inga läppar utan så jag öppnade ögonen och såg hur han höll fram sin tumme.
"You've got some chocolate there" sa han och torkade mig i mungipan.
"Oh" var allt jag fick fram.
Fan Emma, gud vad pinsam du är. Nu tror han ju att du när något freak tänkte jag.
"You are so beautiful tonight Em, just like every other day" sa han och tog min hand.
"Thanks, you don't look so bad either" jag började rodna av hans ord.
Återigen blev det tyst och vi bara kollade på varandra.
"So... what now?" frågade jag för att bryta tystaden.
"Come here" sa han och höll ut armarna.
Jag kröp fram till honom och lutade mig mot hans bröst, han lade armarna och mig och allt kändes perfekt.
"You fit quite good in here, don't you think?" viskade han i mitt öra.
"I totally agree." sa jag och gosade ner mig lite till.
*
"Thanks for tonight Louis, I had a really good time" sa jag när vi en halvtimme senare stog framför mitt och Karros hus.
"Me too, we should totally do this again" sa han och log.
Vi kramade om varandra, länge.
Jag hoppades lite på att han skulle kyssa mig, men et kanske var för mycket att begära.
Louis perspektiv
Det var nu eller aldrig Louis, bara gör det din fegis.
Precis som hon öppnat dörren tog jag tag i hennes hand och drog henne mot mig.
Jag placerade mina läppar på hennes och kysste henne.
Från början gjorde hon inget men slappnade snappt av och kysste tillbaka.
"Wow that was..." började hon när vi slitit oss från varandra.
"Incredeble" avslutade jag
"Yeah" hon log mot mig.
"Well bye then, see you" med dom orden lämnade jag henne.
I bilen påvägen hem var mina tankar i krig med varandra, varför hade jag gett mig in i det här.
Det skulle bara såra någon av mina nära, varför kunde jag aldrig låta saker vara?
Del 24
Del 24
Jag vill börja med att säga förlåt för att jag inte skrivit på år och dar.
Men jag har antingen inte haft tid eller inte haft lust, och jag orkade inte skriva ursäkter hela tiden.
Lusten tappade jag för jag har fått några taskiga kommentarer, men jag försöker se förbi det.
Ska försöka skriva så ofta som möjligt, men det blir nog kanske bara två/tre gånger per vecka.
Och ett jätte tack till er som kollat in varje dag, för även om jag inte skrivit så har inte min statestik förändrats så mycket, så tack tack tack!!
Så vad tror ni Louis menade i slutet? Och hur ska det gå för Karolina?