Förlåt hörni!

Andledningen till att det inte har kommit upp en del är att mitt wifi kraschade i slutet av förr förra veckan och vi kunde inte fixa det. Så har varit utan wifi hela veckan, men nu är det tillbaka så ska sätta igång med skrivandet förhoppningsvis redan ikväll (men jag har träning) om inte ikväll så absolut imorgon. 

Hoppas ni förstår mig, och förlåt igen!

Kram Emma xx

 

 

 

 

 

 

 

Hej!

 

Helt rätt att denna berättelsen utspelar sig 2019.

Det sista årtal Erica kommer ihåg att hon upplevt är 2014 men att gå tillbaka och anstränga hjärnan ger henne huvudvärk. Andledningen att Niall gav Erica dagböckerna är för att han hoppas att hon kanske i sådana fall har en chans att minnas. Flashbacken ur del 13 är ur Nialls perspektiv och det är därför han kommer ihåg allt så väl. 

 

De träffades år 2013 i USA innan de åkte hem till var sitt land och tyvärr utan kontakt med varandra. Hon har inget som helst minne av Niall från åren 2014-2019 och eftersom allt är ett stort virvarr i henens huvud förtränger hon allt som hänt innan dess också.

 

Vill inte skriva för mycket så jag avslöjar vad som händer i de närmsta delarna men jag hoppas allt kommer bli lite klarare snart!

 

Pusar Erica 

Min smssignal ekar genom sovrummet in till garderoben där jag står med underkroppen inlindad i en handduk med blött hår och letar efter kläder att sätta på mig. Det blir ett par svarta jeans och en enkel vit t-shirt. Jag går in i badrummet och hänger tillbaka handduken och drar några snabba tag med hårborsten i håret men sätter inte i något vax än, håret är fortfarande för blött. Med ett stort leende går jag ut mot köket och minimerar det när jag vänder runt hörnet så inte Erica ska tro att jag är konstig eller något sådant. Med inombords är jag överlycklig. Igår hade jag fått ett sms från El som bjöd in oss på lunch vid tretiden och efter ganska mycket övertalande hade jag fått Erica att säga ja. Mitt vinnande argument hade varit att nu, efter 2 veckor inlåst i vår lägenhet var det dags att komma ut och varför inte ta mod till sig att träffa personerna hon konstant läst om i två veckor. För hon hade verkligen konstant läst dagböckerna. Hon var redan på 2013, vilket betydde att hon läst sig igenom fyra år av hennes liv på två veckor, vilket också betydde att hon läst om första gången vi träffades år 2010.

 

 

"Don't throw it in my head this time" säger jag med retfull ton och syftar på boken. Erica hoppar till på sin stol och snurrar på huvudet så att håret flyger. Hennes ögon är uppspärrade av rädsla och jag försöker hålla inne skrattet om hur rolig hon ser ut. När hon ser att det är jag ger hon mig en lång blick som säger inte kul innan hon vänder sig om och tar upp sin bok som hon tappade på bordet. Jag ställer mig på andra sidan bordet och tittar nyfiket på henne.

 

Jag kliver runt hörnet och ser Erica stå i köket lutad mot bardisken med näsan i en av de vita böckerna. Hon äter på ett grönt äpple och hennes långa hår är uppsatt i en boll mitt på huvudet. Hon är osminkad men jag bryr mig inte det minsta, hon är lika vacker ändå. Jag slänger en blick på klockan som hänger på väggen. Hon är snart 1 och jag vet att Erica kommer behöva minst 1 och en halv timme att göra sig iordning idag eftersom hon kommer tvätta bort sminket typ 11 000 gånger. Trots att hon nekar det vet jag att hon bara blir nervösare och nervösare och jag kan inte säga emot, det blir också jag. När jag kommer närmare tittar hon upp och ler mot mig och leendet på mina läppar är 100% äkta. Jag sätter mig på barstolen mittemot henne och tar upp min mobil. 

"Are you going to take a shower before we leave? We should get going around half past two, it takes a while to get there with all this traffic" säger jag och hon nickar med ögonen fokuserade på texten i boken. Hon läser ut sidan och gnager bort det sista på äpplet innan hon slår ihop boken och går mot soptunnan. Hon sätter på kranen och tvättar noga sina händer med ryggen åt mig. Jag låter mina ögon glida av hennes lilla och ömtåliga kropp. Gipset försvann när vi lämnade sjukhuset och doktorn gav henne order om att använda en stödbinda när hon skulle anstränga handen, gör hon det? Svar nej. Erica hoppar upp på bardisken och låter benen dingla mot köket så hennes rygg är placerad mot mig. Med blicken fäst på köksskåpen säger hon.

"In my diary it says that I've read this really good book called the last princess, is there a libary or something nearby  we can go to and borrow it on the way home?" Frågar hon och hennes röst är försiktig och lite tillbakahållen. Ända sedan hon vaknade upp på sjukhuset för exakt en månad och en dag sedan har hon hatat att be mig om saker. Som igår när hon bad mig att köpa en svart hårfärg till henne så hon kunde färga sin utväxt, det måste tagit minst en veka för henne att bygga upp 'modet' eller vad man ska kalla det. Det gör mig ledsen eftersom jag vill hjälpa henne, jag vill att allt ska vara som vanligt och att hon ska komma ihåg mig så vi kan leva lyckliga i alla våra dagar precis så som vi hade planerat innan detta hände. Ericas harklande kastar mig tillbaka till köket och jag ser att hennes blick är placerad på mitt ansikte. Inte på mina ögon men någonstans i vid mina ögonbryn så hon inte behöver möta min blick. Jag skakar på huvudet för att få bort tankarna och försöker möta hennes blick. 

"You don't have to go to the libary, the book is in one of the bookshelfs, let me show you" säger jag och reser mig upp. Hon lyfter upp benen och snurrar ett halft varv på rumpan så hon kan slänga ner benen på min sida av bardisken. Hon hoppar smidigt ner och landar med en lätt duns på tårna på vårt trägolv. Den så vardagliga gesten får mitt hjärta att värka. Jag vet att hon tror att hon var en stor bitch innan olyckan och att hon var jätteannorlunda från den personen hon har minnen ifrån för många många år sedan men det stämmer inte, tills dagen då olyckan inneträffade var hon samma, glada, snälla, gulliga person som jag blev kär i så många år tidigare. Jag går fram till bakhyllan och drar fram boken åt Erica. Bokstäverna står printade på baksidan och poketboken är tunn och lätt i min hand. Erica har tvingat mig att läsa den några gånger genom åren och oftast fick jag henne att läsa det högt för mig. Det var en av de sakerna jag älskade att göra som mest med henne. Vi brukade ligga i någon soffa, ibland utomhus och ofta i vår stora säng sedan vi flyttade hit och vi kunde spendera timtals med att lyssna på den andre som läste ur en bok för oss. Jag brukade ligga med huvudet på Ericas mage hon titta upp på henne medan hon levde sig in i boken och låtsades vara en del av den och en del av karaktären. Den tomma luften mellan mina fingrar får mig att ännu en gång ryckas ur mina minnen tillbaka till den riktiga världen. Jag ser baksidan av Ericas kropp när hon försvinner ut ur dörren med ett 'thank you' och kort därefter hör jag dörren till vårt rum stängas. Jag går ut till bardisken i köket och tar upp Ericas dagbok. Den är från 2013 och jag öppnar sidan där det smala, guldiga bandet ligger placerat. Rubriken visar att det är den 29:e Juli, en vecka efter att hon flyttat till London.

 

 

Jag stänger boken och lägger tillbaka den där jag hittat den. Även om jag inte förstår alla orden har jag lärt mig många svenska ord under de senaste åren och jag kan få ihop orden till förstådda meningar. En tung sten lägger sig i min mage, för även om Erica är här är hon inte här på riktigt och det är det som tynger mig allra mest, jag vill bara ha henne tillbaka. Jag vill kunna omfamna henne utan att hon stelnar till en staty i mina armar och viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne utan att få henne att känna skuldkänslor för att hon inte känner samma sak eftersom hon inte vet vem jag är. Jag vill kunna ta ut henne på stan och hålla hennes hand utan att hon ska vara rädd för alla människor runt om, papparatzis, fans eller bara människor som känner henne utan att hon kommer ihåg dem. Jag vill att hon ska komma ihåg mig och framförallt vill jag att hon ska komma ihåg sig själv. Komma ihåg den människan hon var och sluta tro att hon var så hemsk som hon tror att hon var.

 

 

Jag virar en svart handuk runt mitt långa hår och en vit större handduk runt min kropp. Långsamt öppnar jag badrumsdörren för att se att där är tomt i sovrummet innan jag snabbt tippar fram på tårna till dubbeldörrarna på garderoben och öppnar de. Lampan går igång automatiskt och jag går till min sida av garderoben och drar ut lådan med trosor och plockar upp ett par vita spetstrosor och från lådan under det plockar jag upp en matchade bh. Även om jag inte ska visa de för någon så tycker jag det är fint att ha matchande underkläder, det blir bara viktigare att ha matchande underkläder om du har kille eller man. Jag slänger en kik ut genom de stora fösterrutorna och ser att solen speglar sig i vad den kan. Det var varmt imorse när jag var ute och gick på balkongen så jeans skulle bli alldeles för varmt. Men jag vill inte visa så mycket ben som jag kommer behöva göra med shorts. Klänning får de alltså bli. Jag börjar skilja galgarna från varandra och det så vardagliga ljudet får mig genast att slappna av. Jag hittar en jättesöt vit klänning som var insydd vid brösten och sedan gick platt gick ner till halva låren där det blev små håll som bildade blommor. Jag letade fram ett brunt flätat bälte och sätter det där kroppen går in som mest innan höfterna. Jag speglar mig i spegeln, om man bortser handuksturbanen ser det bra ut men eftersom det bara är tunna axelband över axlarna letar jag fram en kofta som jag kan ha över. Den är marinblå och stickad med hål över armarna och så himla mjuk och skön. Detta är min favoritkofta och jag har använt den i princip varendra kväll när jag suttit ute på balkongen och jag tycker det var tillräckligt kallt att ha på den utan att drabbas av värmeslag. 

 

Jag går ut till sminkbordet och drar ut lådan med sminket och plockar upp massa olika ögonskuggor jag tycker kunde vara fina tillsammans med min brunbrända hud. Den ena var ljusguldig, sedan var de tre nyanser med olika ljusa bruna ögonskuggor så jag kan göra en smokey eye. Jag börjar sminka mig och högra ögat blir faktiskt riktigt riktigt bra. Efter den tredje nyansen på det högra ögonlocket fuckar det upp sig och jag får ta fram sminkbortagningsmedlet och göra om det två gånger innan jag blir nöjd med resultatet. Snabbt lägger jag på lite kajal och mascara men skiter i eyelinern eftersom ögonskuggan blivit så bra och jag i sådana fall förmodligen kommer förstöra allt med den kletiga eyelinern. 

 

Jag drar snabbt med deon i mina nyrakade armhålor och tar upp en hjärtformad parfymflaska från Vera Wang. Den är halvfull så jag antar att den måste lukta gott om jag använt den så pass mycket med alla andra parfymer som ligger på brickan. Jag sprutar lite på min vänstra handled och för sedan ihop handlerderna och gnuggar de mot varandra. Sedan för jag handleden mot nästan och drar in ett andetag. Den ljuva dorten av fräsh frukt och något som påminde om marshmallows fyllde min näsa och jag andades djupt in. Godkänd. Snabbt sprutar jag lite på halsen innan jag lägger ner den på brickan och går in i garderoben igen för att hämta ett par svarta, högklackade skor med ett svart band och ett silverspänne över fotleden. Jag trär snabbt på två ringar på min högerhand och sätter på mig ett halsband och ett par öronhängen i form av två små diamanter, jag tror dock inte det är riktiga diamanter. 

 

Jag slänger en kik på klockan och ser att hon är kvart över två och jag reser mig snabbt och går ut i lägenheten. Jag ska precis börja ropa efter Niall när jag ser honom ligga utslängd i soffan. Huvudet på en av de blåa kuddarna och fötterna slängda över det andra armstödet. Jag går långsamt fram och ser att hans mobil ligger i hans lätt böjda hand och jag drar långsamt ut den och låser upp den. En blå bakgrund med en liten vit fågel jag kände igen som twitterfågeln ploppar upp på skärmen och snart kommer hans timeline upp. Jag trycker in på skriv tweet och tar en bild på hans utmattade ansikte. Snabbt skriver jag 'a little bit tired are we? ;)' och trycker på dela. Jag stänger ner hans mobil och lägger den på bordet innan jag går och lägger skorna i hallen för att sedan gå och ta ett glas vatten i köket. När klockan är 25 går jag bort till Niall och väcker honom försiktigt innan jag går bort och kontrolerar att balkongdörren är låst, inte för att en inbrottstjuv skulle kunna klättra upp hit och ta sig in men det känns bättre, säkrare, med låsta dörrar.

 

Vi åker ner i hissen och såfort motorn startar och bilen börjar rulla lutar jag mig frammåt för att starta radon. Vi åker i tystnad och Niall sitter vant vid ratten och styr genom den hektiska Londontrafiken. 

"You don't have to come you know?" säger han när vi börjar köra in i ett mindre trafikerat område med stora fina hus bakom järngrindar. Jag är tyst en liten stund innan jag suckar högt.

"Better to get it over with, right? To meet them? As you said, it's time" Niall nickar och sekunder senare svänger han höger och in framför en stor järngrind. Han tutar två gånger och portarna öppnas och en stor grusbelagd uppfart leder fram till ett stort, vitt herrgårdsliknande hus, bara en storlek mindre. Jag tittar med stora ögon på alla fönster, blommor, balkonger och franska balkonger som finns utplacerat på husets framsida och helt plötsligt står Niall utanför min dörr och öppnar den åt mig. Utan att jag märkt det har vi stannat och jag knäpper sanbbt loss mig och kliver ur bilen. Vi går uppför den vita trappan och Niall tittar snabbt på mig efter tillåtelse. Jag nickar snabbt och han lyfter handen och trycker in den vita, lilla knappen som är omringad av svarta spiralformade pinnar. När ljudet från ringklockan ekar genom huset innanför dörren växer känslan av illamående i min mage och jag vill bara vända om och springa ut genom grindarna. Varför i helvete ställde jag upp på dethär? Jag är inte redo, inte det minsta. 

haha, ni var mycket snabbre denna gången ;) 

 

---

Jag känner hur min mun faller öppen och mina ögon blir större än tefat. Hallen är gigantiskt med vita väggar och vitt tak där det är massa spotlights riktiade åt olika håll. Niall går in i lägenheten, snarare huset om alla rum är lika stora som hallen, och jag hör hur det klickar till och lamporna tänds. Precis innanför hissdörrarna ligger en brun 'welcome' matta där Niall sparkar av sig sina skor innan han vänder sig mot mig och sträcker ut sin hand för mig att ta. Jag ignorerar hans hand och han skrockande och leende och går in i lägenheten jag också. 

 

Hallen är ett rektangulärt rum som leder till en stor öppning. På vardera sida av rummet finns det spegeldörrar som leder in till två garderober upptäcker jag när Niall skjuter upp dörrarna och lägger in våra skor på skoställ. Det där kan inte vara min ide i alla fall, jag brukar kliva ur skorna innanför dörren och sen står de där tills jag ska använda de igen eller måste plocka undan de för att inte snubbla och bryta benet över de. Ja, jag är lat och jag gillar inte att städa, om någon inte betalar mig för det vilket är lite svårt när man bor i sin egna lägenhet. I slutet av hallen är det två trappsteg ner innan men kommer ner i ett gigantiskt vardagsrum. Helt sjukt vad stort det är! Det måste seriöst vara en tredjedel av lägenheten. Hela väggen mitt emot trappan består av fönster och man kan se i princip hela London härifrån, det känns som det i alla fall. Taket och väggarna som inte har fönster är också vita men inredningen går alla möjliga färger. Soffan och fåtöljerna i det vänstra hörnet brevid fönsterna och kakelugnen är svarta medan mattan de står på är ljusblåa och likaså soffkuddarna. Bordet är silvrigt och det stora matbordet och stolarna som står runt om är mörkt brunt träfärgade. Det står silvriga ljusstakar på bordet och om jag vänder på huvudet till höger ser jag enotroligt stor och cool steroanläggning sitta uppskrivad på väggen mittemot fönsterna. Jag kliver ner för trappstegen och ner på de träfärgade laminatgolvet och går vänster. Vardagsrummet delas av till ett kök med hjälp av en gigantisk bardisk med barstolar. Köket är enormt och som en himmel. Köksluckorna går i samma färg som det stora matbordet, en mörk brun färg. Diskbänkarna har däremot samma färg som bardiskskivan, som är en svart marmorskiva. Kaklet på väggarna är vitt och små lampor under skåpen lyser profsligt ner på arbetsbänkarna. Kylskåpet och fryser är båda aluminimfärgade och blir en stark kontrast mot allt det mörka. Med köket tar det stopp och jag kan inte komma längre in i lägenheten så jag får vända och gå tillbaka förbi soffgruppen, hallen, matgruppen och steron som jag ser det hänger massa inramade fotografier runt om, innan jag kommer in i en korridor med sex olika dörrar. Den första dörren till höger leder in till ett litet badrum med en toalett och ett handfat samt en liten byrå med två lådor. På toppen ligger tre tidningar och några sterinljus i olika hållare. Jag släcker lampan som också var en spotlight och stänger dörren efter mig. Dörren mittemot verkar vara ett gästrum, det är ganska litet jämnfört med de andra rummen men ändå tillräckligt stort för att rymma en garderob men två skjutdörrar med speglar, en vit IKEA byrå, två enkelsängar med ett litet nattduksbord emellan och tre tavlor på den ena väggen. Tre av väggarna är vita och den sista väggen vid sängarna är babyblå precis som överkasten på sängarna och jag kan inte låta bli att tro att det är jag som har inrett med möbler och färg eftersom detta, ju längre in i lägenheten jag kommer, börjar likna hemmet jag alltid drömde om att ha när jag var tonåring. Jag går ut igen men lämnar denna dörren öppen så dagsljuset kan skina in i korridoren. Nästa dörr på höger sida är lite tyngre och jag lägger axeln mot den och ramlar in i ett kolsvart rum när den smidigt svänger upp. Jag känner med handen över väggen till vänster om dörren och tillslut hittar jag en rund knapp som jag skruvar på. Ljuset går på och eftersom jag snurrat så mycket blir det väldigt stark. Jag kiksar mot det plötsliga ljuset som blindar mig men det tar inte lång tid för ögonen att justera sig och jag börjar nästa skratta av förundran. "This is some serious shit, fan vad coolt!" Utbrister jag och kollar runt i hemmabion som ligger framför mig. Det finns tre olika nivåer i "salongen". Golvet är lika högt som i resten av lägenheten på första raden och till den andra är det en ca 20 centimeter hög upphöjning som gör att soffan och fåtöljerna kommer upp litegrann. Till den tredje har någon byggt en plattform cirka en meter hög och en trappa som gör att man kan gå upp och sätta sig i någon av de två svarta sofforna som står där. På den andra raden är det en soffa och två stora fåtöljer som man lätt skulle kunna få plats med två personer i i alla fall och på den första raden är det ingen soffa utan där finns en liten silvrig sackosäck och två stora svarta fatboys-sackosäckar. Hela väggen frmaför möblerna är täckt av en stor filmduk och i taket sitter en projektor. På väggen längst bort från dörren sitter massa olika, inramade filmaffisher och när jag fram till twilightaffischen ser jag att den är signerad. Jag drar med pekfingret över glaset som skiljer det från Taylor fucking Lauthners autograf! AHH!!!! Jag kan räkna till fjorton andra autografer också och jag känner hur jag blir alldelles yr. Detta är så löjligt coolt att jag faktiskt håller på att svimma. Jag vänder mig och och ser att på väggen där dörren sitter tre stora bokhylleplattor och alla är smockade med DVD-filmer. Hyllorna sitter med kanske 25 centimeters mellanrum mellan varje så det tar inte upp en så stor del av väggen på höjden men varje hylla är kanske fem meter lång. Min lilltå slår emot något och jag drar upp högerbenet så jag kan hålla handen om min fot samtidigt som ett 'auch' lämnar mina läppar. Jag tittar ner och ser att det jag slog i tån i var fler bokhyllor som ligger under, inplastade men redo att sättas upp. Jag drar ut en DVD och ser att det är Forrest Gump, det är en bra film, riktigt riktigt bra faktiskt. Tom Hanks gjorde den rollen riktigt bra och jag kan säga att det är en av mina favoriter bland gamla filmer. När jag ser de svarta penndragen uppe över Tom Hank as Forrest Gump tappar jag DVD:en men jag fångar den snabbt igen och kör upp den i nyllet på mig. Är det verkligen sant? Jag drar ut tre DVD:er till och ser att det är samma på de andra olika filmerna. Alla är signerade, alla har autografer. "Okej, jag håller seriöst och kissa på mig så coolt detta är, asså what the smuck, bor jag här?!" Piper jag och lägger till ett litet glädjetjut men slänger snabbt handen över munnen. Tyst Erica! Jag börjar fnissa åt mig själv och åt hur otroligt fjantig jag är men jag kan inte stoppa fangirlkänslorna. Snabbt smiter jag ut och jag slänger en tanke om var Niall håller hus men skakar snabbt av mig den. Att ta in allt det skulle vara ännu mer omöjligt om någon stod och kollade på mig hela tiden och läste av min enda reaktion. Det är ju inte precis som att jag inte märkt hur lätt hans ögon läser mitt kroppsspråk, jag har försökt att inte vara så tydlig men det allra minsta märker han ändå. Dumma kille som kommer ihåg mig och jag inte gör det, pft. 

 

Jag fortsätter in i nästa rum på den vänstra sidan av korridoren och ser att det är ett badrum till men jag orkat inte stanna och kolla in detaljerna. Mitt huvud har börjat bulta av alla nya intryck och dofter. I varje rum man kommer in luktar det annorlunda och jag skulle gissa att det berodde på alla blommor och doftljus. Sedan jag kom in på sjukhuset hade mina lukt och hörsel sinnen blivit mycket bättre. Kanske var det för att jag hade förlorat någonting i hjärnan, som med en blind människa. När synen försvinner brukar andra sinnen som lukt, känsel eller hörsel ofta bli starkare, klarare. Nu, nu när jag inte hade några minnen kanske att förstärka lukt och hörsel var kroppens sätt att göra vågen rakare, att räta ut vikten så det blev jämnvikt. 

 

Rummet brevid hembion är ett sovrum till men jag öppnar bara dörren för att stänga den tre sekunder senare då jag bara vill slänga mig i sängen och sova i tre dagar, jag får åtminstonde avsluta min rundvandring innan jag tar en tupplur. Rummet brevid toaletten som hörde till de båda gästrummen var stort men tomt. Det var fem stora fönster längst lågsidan som vette ut mot London. Jag blev förvånad när jag såg att det redan börjat bli mörkt. Jag är förmodligen på fel sida av byggnaden efterom himlen var en blandning mellan svart, lila och blå men jag orkar inte gå ut till köket för att titta på solnedgången, den var säkert jättefin men om det nu var här jag bodde så skulle jag kunna se den imorgon också. En stor grön matta i olika nyanser täcker golvet och en brun skinsoffa står på kortsidan av rummet vägg i vägg med toaletten. Längst väggen med dörren står det tre mörkt bruna bokhyllor och de innehåller böcker, foton och lite småskålar med snäckor, godis och andra saker. Jag orkar inte titta runt mera men eftersom jag arbetat av alla sex rummen i korrioren + köket och vardagsrummet betyder det, eller borde det betyda, att det bara fanns ett rum kvar. Mitt och Nialls sovrum. Jag vände mig om 180 grader och där, efter en liten korridor med fönster på vänstra sidan var den, dörren. Dörren som ledde in till vårt sovrum. Långsamt, långsamt går jag fram och trycker ner det silvriga dörrhandtaget på den vita dörren. Den går upp långsamt, helt ljudlöst och mina ögon växer sig stora och jag sväljer djupt. Rummet är gigantiskt men det är inte det som fångar min blick. Det som fångar min blick är den gigantiska, GIGANTISKA sängen som står placerad i hörnet där fönsterväggen möter väggen som var målad i blänkande guld. Sängen var spimpelt träfärggad men det var också det sista av det som var simpelt. I varje hörn resersig en pelare och runt om hela sängen hängder vitt, tunt tyg uppbundet med guldsnören till varje pelare men som kan lossas så det täcker sidorna på sängen. Det finns typ tio olika kuddar alla i olika nyanser av vitt eller guld utlagt fint på den enorma sängen. Täcket är vitt och sträcker sig nästan ända från golvet på de högra sidan till golvet på den vänstra sidan. Vid fotändan låg en sådan där slags mattfilt som ofta finns på hotellrum som prydnad. Jag kan inte hindra mig själv utan jag tar sats och springer allt jag kan och hoppar rakt upp i sängen så jag landar med ett magplask. Jag trycker ner huvudet i kuddarna och ger ifrån mig ett litet glädjetjut innan jag slappnar av i kroppen och stänger ögonen. Straxt därefter överväldigas jag av sömnen och försvinnerin i de sovandes värld.

 

När jag slår upp ögonen en stund senare och sätter mig upp har jag ingen aning om tid, år, datum eller framförallt, var jag är någonstans. Är jag kidnappad? Rummet är mörkt men jag är inte fastbunden så jag kryper som i slow motion ut på den vänstra sidan och slänger benen över sidan. Jag sitter där tills mina ögon har vant sig vid mörkret och jag kan urskilja ett litet bord uppställt bredvid sängen. Jag tänder lampan och tittar mig omkring i rummet och genast kommer allt tillbaka till mig. Sjukhuset, jagade av papparazzis, garaget och lyckonumrerna, hissen och Nialls och ja, min, lägenhet. Fast jag tror inte på att det var min längre. Hur fan skulle jag någonsin ha råd med något sånthär om inte jag var en megakändis precis som Niall? 

 

Lampans sken lyser upp rummet i ett mysigt sken och jag ser att jag sitter och stirrar rakt in i två stora dubbeldörrar. Nyfikenheten tar överhanden och jag tassar fram och öppnar de långsamt genom att dra de mot mig. Chockat flämtar jag till vid synnen som möter mina ögon. Så. Mycket. Kläder. Jag går in och snurrar runt i en piruett i ren glädje. Det är en walk in closet och den är helt fantastisk. Garderoben är kvadratisk och närmast dörrarna på den högra sidan hänger massa kavajer och kostymer och på den vänstra sidan, om man står inne i garderoben och kollar ut mot sovrummet hänger massvis med klänningar, vissa i påsar och andra bara på galgar. De är i alla möjliga färger, modeller och tyg. Längst hela långsidan hänger olika kläder på en stång som dinglar från taket ganska högt upp, för under det står massa olika handväskor på tre träfärgade byråer. Jag drar ut den översta lådan och det enda jag ser är olika bh:ar liggandes där i rader. Jag skakar förundrat på huvudet. I lådan under finns trosor och strumpor och i lådan under det strumpbyxor, thights och nattlinnen. Byrån bredvid består endast av olika slags jeans, shorts och några enstaka kjolar. De tre lådorna på den vänstra byrån innehåller de t-shirts och linnen som inte hänger på stången. Hur jävla bortskämd var bruden som alla säger jag varit? Och med såhär mycket kläder och pengar, hur bitchig måste jag inte varit som person? Kanske är det bra att jag fått denna minnesförlusten så att jag kunde vakna upp och bli snäll igen. Den sista väggen var helt fullproppad med skor i alla dess former. Höga klacka, låga klackar, tjocka klackar, stillettklackar, stövlar, gympaskor, converse, ballerina, sandaletter, sandaler, flip flops och så vidare. 

"Helt fucking otroligt" andas jag ut. Nialls sida av garderoben är utformad precis likadant och han har nästan lika mycket kläder som jag har men långt ifrån så många skor och man ser hur min del av skohyllorna inkräktar på hans. Hyllorna är från golv till tak, pinnarna som man lutar skorna mot sitter lite diagonalt så man ser hela skon och som klacken  kunde fastna i bakom så ingen sko åker ner på marken. I mitten av rummet står en  rektangulär sittpuff och en spegel på vardera kortsida. Jag tittar på mig själv och ser påsarna under mina ögon som blivit mörkare och mörkare för varje dag och jag hoppades tyst att några goda nätters sömn i någon av dessa drömsängarna ska kunna fixa det. Jag går ut och stänger dörrarna efter mig och först då ser jag den gigantsika tv:en som hänger på väggen mittemot sängen på andra sidan väggen. Under den är ett rektangulärt, vitt enkelt bord som är fullproppade med bilder i olika ramar och i mitten av bordet står ett så stort det gått utan att det ska sticka ut över kanten silverfat som det var små, lilafärgade stenar uthällda på. Det står fyra blockljus i guld utplacerat på brickan och det ligger en tändare brevid. Jag går fram och tittar på bilderna. Det finns fyra olika bilder i fyra olika ramar på mig och Niall i vid olika tillfällen. En bild på mig när jag hoppade över ett högt hinder på en brun häst i tävlingskläder och en bild på mig och samma häst fast nu stod hästen i vattenbrynet och jag satt på iklädd bikini och ridhjälm. En bild på Niall med två äldre människor som måste vara hans föräldrar och annan lite äldre kille som förmodligen var hans storebror. Det var en härlig bild, alla var glada och tittade in i massa olika kameror.

Jag hittar en bild till där jag också är med så vi var fem på bilden. Jag hittar ingen bild på mig med mamma eller pappa men en där jag och en lite mindre tjej står och kramar och varandra och fottot är taget så våra ansikten var i fokus och utgjorde 80% av bilden. Vi var väldigt, väldigt lika i ansiktet och jag antar att det var Natta, min lillasyster, som jag står där med. Hennes hår var så mörkt brunt att det nästan ser svart ut och inte alls som jag kommer ihåg det från de minnen jag har från fem år sedan. Hon har helt enkelt färgat det och gått ner i vikt, precis som jag har gjort från det fotografiet. 

 

Jag ställer ner fottot och snurrar runt och går mot dörren längst in i rummet på samma vägg som dörren ut till hallen var. Det är mörkt här inne och jag känner mig fram efter lysknappen och efter en minut och några svordommar hittar jag den och trycker på den. Detta var en vanlig lysknapp som man bara behövde slå på och av men när lampan tänds ser jag att den var delad i hälften plus att det fanns en rund spotlightknapp också. Badrummet är gigantiskt och nästan lika stort som det första gästrummet jag var inne och titta i. På kortsidan precis till vänster om dörröppningen finns det ett långt handfat med två kranar och badrumsskåp med speglar. Rakt fram från dörren finns en toalett och på marken står ett litet ställ med vad som antligen är serie eller skvallertidningar. Till höger om det är två kaklade väggar med en genomskinlig duschdörr och jag går fram och öppnade dörren, jaop. Ett glatt och nöjt leende sprider sig på mina läppar. Det var en regndusch. Till höger om det längst den andra kortsidan av det rektangulära badrummett är ett stort jacuzzibadkar och jag hoppar nästan upp och ner och klappar händer av hur otroligt och hur fint här är, i hela lägenheten. Bredvid badkaret står ett likadant minträd som jag sett två av i vardagsrummet och ett i mitt och Nialls sovrum.

 

När jag kommer ut från badrummet efter att ha varit på toaletten ser jag ett vitt sminkbord med en stor spegel stå intil väggen som blev av WIC:en. Det finns två slags muggar med massa olika borstar och en med kajalpennor och en med massa olika mascaror. Man ser spår av smink som foundation och puder på ytan av bordet och jag sätter mig på puffen och drar ut lådan till höger. Där ligger fler ögonskuggar än jag orkar räkna till i olika färger och olika nyanser men några som ser exakt likadana ut som de andra. I den vänstra lådan ligger i olika små fack olika foundastions, puder, rouger, concealers och andra hudprodukter. Det ända jag kan tänka är: helt otroligt. Inte ens inne i sminkbutiker kändes det som jag sett såhär mycket smink, någonsin. En bricka i guld står på den vänstra sidan av bordet och är helt smockad med parfymer. Jag tar upp och doftar på många av dem men sedan blir jag lite yr av alla de starka dofterna och sätter ner de på brickan igen.

Jag reser mig upp och går ut ur sovrummet och fortsätter mot vardagsrummet. Tyst musik är på och den omissbara lukten av stekt vitlök sprider sig till min näsa. Jag andas in ljupt och gör ett lågt mm:ande som får mina läppar att vibrera. Långsamt rundar jag hörnorna och stannar när jag ser Niall i köket vid spisen. Det ryker från stekpannan och han är snabbt där och väner på någonting innan han går tillbaka till att göra en sallad i en liten skål. Jag går långsamt fram och sätter mig tyst på en av barspolarna. Niall vänder sig om med två gafflar och en kniv i vardera hand och tappar båda gafflar i förvåning när han ser mig. Jag fnissar åt hans förvånade och lite rädda min.

"I'm sorry that I scared you, it was not my intention" säger jag och betonar ordet not lite extra för att få mig själv att inte skratta när jag glider ner från bartoplen för att plocka upp besticken han tappat från golvet. Han skakar bara på huvudet och vänder sig om tillbaka spisen igen och jag skakar på huvudet men en leendes va?-blick.

 

Jag torkar av besticken med en handduk innan jag går tillbaka och sätter mig på barstolen och lägger en gaffel och en kniv på platsen bredvid min också. Efter fem minuter sätter Niall fram en tallrik framför mig och jag tittar ner på den ljuvliga salladen och köttbiten som ligger framför mig. Min mage kurrar högt och jag hugger in på den fösta riktiga maten jag fått på en lång, lång tid då sjukhuset oftast matar en med risgrynsgröt eller liknande, usch. Jag som inte ens gillar gröt. 

Vi äter i tystnad, endast bestickens skrapande och gnisslande mot tallrikarna hörs tillsammans med den låga musiken som fortfarande spelas. Niall blir klar före mig och jag får kämpa att få ner de sista bitarna på min tallrik. Det är förmodligen eftersom min mage inte är van vid så stora portioner, eller ens riktig mat. 

"I was thinking about taking some ice cream for dessert, do you want some?" Nialls röst bryter igenom lagrerna av tystnad och jag skakar på huvudet och klappar mig på min hyfsat platta mage. Lite hull har jag sett att det finns där men inte så mycket som det brukade när jag var liten.

"Thank you but I'm full" säger jag och ler blygt mot honom. Han nickar och reser sig upp och tar min och hans tallrik innan han går runt bardisken och drar i en handtagslucka. Till min förvåning faller den utåt och avslöjar en diskmaskin, den var snyggt inplacerad. Niall börjar lassa in våra tallrikar och jag reser mig upp från stolen.

"Do you need any help?" Frågar jag försiktigt och Niall ger mig ett leende. 

"It's cool, why don't you go and check out the balcony, you haven't seen that yet huh?" Säger han vänligt och jag skakar på huvudet. Han ställer sig upp och pekar bort mot malsalsbordet och fönsterrutorna. 

"All the windows are movable but the lock is on the one in the middle, next to the dinnertable"

"Oki dokey" säger jag snabbt och ger honom ett leende innan jag lägger all min tyngd på mina hälar och snurrar runt. Jag går med snabba steg bort mot fönstret Niall pekade på och ser att det sitter ett vitt handtag med en nyckel i. Snabbt snurrar jag nyckeln ett kvarts varv till vänster och lämnar den svala, tysta lägenheten för att komma ut i ett hyfsat varmt London som aldrig sover. Jag hör bilar tuta och ser flera neonskyltar och grupper med människor gå runt på gatorna. Vårt hus är högre än alla andra husen runt om vilket ger det en fantastiskt utsikt över staden. Det står en soffgrupp som innehåller två tremannasoffor, ett bord och två fåtöljer till vänster men jag kan inte urskilja färgen på soffkuddarna. Bordet är iallafall svart och det är skeletten till möblerna också. Jag går förbi möblerna för att se hur långt man kan se och blir förvånad när jag ser att balkongen fortsätter runt hörnet och nyfiket går jag vidare. Balkongen är smalare här och egentligen ingen balkong utan mer som en gång, kanske en och en halv meter bred. Utefter väggen står flera olika krukor med vad jag antar är blommor men eftersom det är så mörkt ute kan jag inte se tydligt. Jag fortsätter runt nästa hörn och när jag tittar in genom fönsterrutorna kan jag se den gigantiska sängen och den svaga skuggan av den stora platt-tv:en som var uppskruvad på väggen. Ljuset är svagt och kommer från lampan som jag tidigare tände. Balkongen är fortfarande lika smal men när går närmare fönsterna ser jag att det också är skenor i marken som borde betyda att man kan gå ut och in genom dessa dörrarna också. Här står tre hinkkrukor tillsammans i ena hörnet i vad jag tror är färgen silver och de har små blommor planterade i sig. Jag känner på jorden som är snustorr och gör en punkt i huvudet att vattna alla blommor innan jag går och lägger mig. 

 

Jag går vidare och passerar det tredje hörnet och jag ser att här också är en balkong med möbler och när jag kikar in genom fönstret ser jag skuggorna av en soffa och vad jag antar är bokhyllorna. Jag går vidare och svänger runt hörn nummer fyra och ser en figur sitta i soffan. Nialls ljusa hår står ut i mörkret och får en nästan spöklikt sken av ljusen som är tända inne i vardagsrummet. Jag går fram och ställer mig och tittar ut över London. Jag hör hur Niall reser sig upp men snarare känner än hör hur han kommer närmare mig. Jag lägger upp båda händerna på det vita, runda balkongräcket som räcker mig till naveln och lutar mig lite frammåt och trycker mina ben mot glasrutan mellan golvet och räcket. 

"This is sick you know" säger jag till Niall men fortsätter att titta ut över London. "I can't believe we live here, it's like a mansion!" Jag snurrar runt och mina ögon blir stora av förvåning och chock när jag märker hur nära Niall står. 

  

Hej guys!

 

Ber jättemycket om ursäkt för att chapter 11 inte är uppe än men jag har börjat skriva på det och det borde komma ut imorgon.

 

På nyårsafton fixade jag massa saker hela dagen och dagen efter låg jag mest i sängen och tittade film utan speciellt mycket ork... igår var jag och åkte skridskor och tänkte sätta mig efter att jag kommit hem och tränat men då ringde Emma och frågade om vi skulle göra något vilket slutade i att jag sov över hos henne och idag har jag varit iväg hela dagen med familjen. Så har verkligen haft fullt upp.

 

Vet hur otroligt drygt det är att läsa sånna här inlägg med bortförklaringar men nu när Emma är bortrest så ligger allt ansvar på mig och jag är inte van vid det kan jag säga men jag försöker.

 

Ska verkligen försöka få upp nästa del till imorgon och gör den extra lång för er skull! 

 

Förlåt och massor med pussar.

Erica 

 

Jag heter Jennifer Amberlyn, mina vänner kallar mig Jen och jag är en 17 årig tjej som hela mitt liv har bott i New York, Staden där alla drömmer om att bo, mitt liv var perfekt. Jag hade skolans snygging som pojkvän, en bästa vän som var som min tvilling. Men en dag fick min mamma ett nytt jobb, i Ontario, Stratford, jag var tvungen att lämna alla mina vänner bakom och min familj var de enda jag kände till, tills dagen då jag började skolan och nya ansikten var överallt men det var bara en person som jag blev intresserad av att veta historien om, Justin Bieber, skolans badboy.

---

Klicka på bilden eller HÄR för att komam till bloggen.