---

 

När jag slår upp ögonen är rummet mörkt och rullgardinerna fördragna. Jag ligger i den obekväma sjukhussängen och vänder och vrider på mig ett tag innan jag sätter mig upp och går bort till det lilla runda bordet som står i ena hörnet av vårat stora rum. Att hamna i en bilolycka med kändisar kanske inte är så dåligt om man får sånnahära rum. Jag startar telefonen och klockan visar på att hon är nio på morgonen. 

- Emma? Hör jag en hes röst viska och ett leende byggs upp på mina läppar när jag vänder mig om och ser Louis vackra ansikte. Men det är inte så vackert, eller jag menar såklart är det vackert men han har ett räddt och plågat ansiktsuttryck där han ligger i sin säng. När jag sätter mig på sängkanten och ger honom en lätt kyss blir det bara mer och mer nervöst. 

- Emma there's something I have to talk to you about säger han och mitt hjärta börjar puma hårdare i rädsla. Han hoppar upp lite så han sitter rakare och klappar sedan på täcket ungefär vid hans rumpa är så jag sätter mig där för att hela tiden kunna möta hans blick. 

- Emma, I haven't been totally honest in our relasionship or whatever you should call this, säger han och viftar med händerna mellan oss.

- You can call it a relationship säger jag som om det var den klaraste saken i världen. Right? Lägger jag osäkert sedan till.

 

Jag kollar på den vacka tjejen som sitter framför mig. Hennes långa blonda hår med de nästan urtvättade dipdyefärgingen ligger ruffsigt runt hennes söta ansikte och hennes ögonlock ligger nära hennes meleradfärgade ögon och hon har en liten rynka mellan ögonbrynen. Hennes läppar har inga uttryck, de bara ligger där, lungt placerade på varandra och de gör att jag bara vill ta tag i henne och kyssa henne andlös. Men det är inte något jag kan göra, för jag måste berätta detta för henne. Jag skulle aldrig säga att jag önskar att jag aldrig hade träffat henne men jag önskar att jag inte varit denna stora idiot som jag är. Skärpning Louis, du måste berätta det för henne nu innan hon får rreda på det av någon annan!

- No that's what is the problem, börjar jag nervöst. Fan, skärping Lou! Hon förtjänar att veta!

- Lou what do you mean? Frågar hon förvånat.

- The thing is that.. Umm.. I already kind of are, men länge hinner jag inte innan dörren ryckts upp och Eleanor flyger in. FAN!

 

- Are säger han och ska precis fortsätta när dörren flyger upp och en söt brunett flyger in med en orolig min i sitt vackra ansikte. 

- Boo bear I've been so worried please never do that again, säger hon med rösten förvrägd av oro och slänger sig runt hans hals. Jag rycker till och ställer mig upp och börjar backa. Tjejen kysser honom på kinden ett flertal gånger och varje gång känns det som om någon sticker en kniv genom mitt hjärta. Om och om och om igen. Han har blicken fast i min och jag kan inte slita mig från hans fantastiska blå ögon. De är lika fyllda med ånger som mina är fyllda med tårar. Jag har nog aldrig kännt mig såhär sviken. Jag har sett vad Max har gjort mot Karro och jag har sett hur ledsen hon blivigt men aldrig hade jag trott att det skulle göra såhär ont. 

- Emma please börjar han men jag skakar på huvudet.

- Don't you dear viskar jag fram och rösten är svag och tårarna är nära att falla men jag håller de uppe. Först nu verkar brunetten faktiskt märka att det är fler i rummet och hon ger mig en blick som innehåller både nyfikenhet och avsky men på något konstigt sätt också snällhet. Man kan tydligt se att de är ett par på sättet hon sitter med armarna kärleksfullt virade runt hans muskulösa bröstkorg.

- Who are you? Frågar hon vänligt. 

- Yeah Louis, who am I frågar jag honom bitchigt och kollar på honom. Han velar fram och tillbaka med blicken och den blir mer och mer ångerfylld.

- Emma please just let me explain, viskar han och hans ögon börjar fyllas med tårar de också.

- You wish, viskar jag fram innan jag vänder om och är ute ur rummet på bara fyra steg. Jag går snabbare och snabbare genom korridoren och när jag kommer till hissen springer jag så snabbt jag kan. Jag skiter i hissen och bara fortsätter springa upp för trappa efter trappa efter trappa innan jag kommer till en dörr. Jag trycker upp den och springer upp för ännu en trappa och kommer upp på sjukhusets tak. Jag sätter mig på kanten och tittar ut över det vackra London. Snabbt blir min syn suddig och våta tårar droppar ner från mina kinder. Jag lägger ansiktet i händerna och bara sitter där och gråter. Mitt hjärta känns som om det är i tusentals bitar och jag tror aldrig jag mått såhär dåligt förr. Aldrig någonsin hade jag trott att Louis skulle kunna göra något sådant mot mig, mot någon! Den är inte en sådan person som han är, aldrig, inte när jag var ett fan och deffenetift inte nu när jag faktiskt träffat och lärt käna honom  har jag någonsin trott att han skulle kunna vara personen som är otrogen mot någon men ack så fel man kan ha.

 

jag aldrig tidigare hört. Harry stelnar till där han sitter i sin rullstol och hela han spänner sig när han försöker höra vad som sägs härnäst. Det Louis svarar hör jag bara som mummel genom den stängda sjukhusdörren men vi behöver inte vänta länge på att något ska hända, för bara sekunder senare pressas handtaget ner och Louis röst ekar i korridoren.

- Eleanor please don't go! Ropar han när dörren glider upp. Jag möter en tjej som jag genast känner igen från massvis med bilder från twitter, facebook och tumblr. Eleanor Calder - Louis flickvän. Många tankar flyger genom mitt huvud men den största är nog ändå, hur kunde vi vara så dumma? Vi har inte ens frågat vem av killarna som är och vem som inte är singlar. Jag bara antog direkt är vi träffades att Harry var singel och likaså Louis och Niall. Eftersom vi träffade dem genom Danielle var det ju ganska självklart att hon och Liam var tillsammans och Zayn trodde jag, men vet sen igår att han är tillsammans med Perrie. 

- Louis just stop, säger hon och suckar uppgivet. 

- Babe please börjar han men hon avbryter honom.

- Don't you babe me Louis säger hon bitchigt och kollar mot honom.

- Oh and if you haven't quite got it, we're OVER, säger hon innan hon stormar ut ur rummet och iväg genom korridoren. Jag kollar förvånat på Harry som bara sitter där och kollar på mig med plågad blick och ledsna ögon. Då klickar det, han visste! 

- Harry how could you! Utbrister jag och drämmer till honom på axeln innan jag rusar iväg för att leta upp Emma. Jag känner henne så bra att jag vet att hon absolut inte är kvar därinne, knappast än på denna våningen. Jag ställer mig i hissen och trycker på topfloor-knappen. Emma och jag har alltid delat samma konstiga sak att göra när vi är ledsna eller behöver tänka. VI söker oss till höjder så därför är det självklart för mig att hon kommer vara på taket. 

---

Det är då Erica som skrivit den här delen, men jag (Emma) som publicerar den.

Hoppas ni har haft en bra julhelg (vecka), det har jag.

Jag vet inte riktigt när nästa del kommer upp, så vi får se.

Kom igen och kommentera nu!

Kram xx