"Caketime!" utropar Niall när han sätter ner tårtan på bordet med ett stort leende som snabbt försvinner när jag, Harry, Perrie, Zayn, Emma och Louis hyshar åt honom. Han sätter upp händerna i luften som en brottsling  mot polisen innan han himlar med ögonen och går och sätter sig bredvid Sandra och lägger armarna om henne och ger henne en trumpen min. Sandra skrattar bara lätt och klappar honom lite lätt på armen innan hon lutar sig fram och ger honom en snabb kyss. Niall kollar bort mot Perrie som sitter och vaggar sin nyfödda dotter och ger henne en 'jäg-är-bättre-än-dig-blick'. "See she didn't even Wake up" säger han och precis när han avslutat meningen börjar Penelophe skrika och Perrie ger Niall en uppgiven blick. "Thank you Niall, I just got her to fall asleep" säger hon och blänger på honom där han kryper ihop bakom Sandra. "Here babe, I'll take her" säger Zayn glatt och lyfter upp Penelophe ur Perries famn. Penelophe slutar nästan gråta direkt när Zayn börjar vagga henne och humma lågt på någon sång. Snart sover hon igen och alla pustar lättat ut. Zayn lägger ner henne i vaggan och sätter sig sedan bredvid Perrie och lägger armen om henne. "How did you DO that?" Frågar Harry från min vänstra sida och jag hör hur hans röst är fylld med förundran. "Well I got some practise when Lexie was a newborn, she screemed as fuuuuu-nky bananas" Säger han, stolt över sin räddning och nickar bort mot vår treåriga dotter som sitter och ritar i en målarbok tillsammans med Emma. Jag ger honom en bister blick men slappnar av i ansiktet när Harry lägger sin hand i in panna för att räta ut rynkorna i min panna. Perrie tar upp tårtspaden och börjar skära i tårtan som jag och Harry spenderade morgonen med att dekorera när vi väntade på att Zayn och Perrie skulle packa ihop och komma hem från BB. Vi alla satt och mumsade på den som bäst när Zayn harklade sig och ställde upp  och kollade oss alla, var och en i ögonen. "Guys, I just want to say how glad I am to be here with you today. Sure, our big careers are over and that chapter in the book is closing but look how fare we've come, together. And I'm extremly happy too being able to begin this next chapter of my life together with you, the familychapter." Han lyfter sitt glas och höjer det mot oss med ett strålande leende på läpparna. "Cheers for the years that passed and for them who are to come, may they be as amazing as the others have been." Avslutar han och vi alla kör in glaset till mitten och skålar samtidigt som vi glatt ropar "Cheers!" Glasen klingar mot varandra och ett lätt sorl bryter ut i rummet. Niall raser sig snart också men han stannar inte för att hålla tal utan gör bort till Lexie som fortfarande sitter och äter på sin tårtbit. "Hey Lexiepexie" säger han glatt men finurligt och Lexie kollar upp mot sin favorittvåfarbror som hon kallar honom och såklart förstår han inte vad det betyder eftersom det är svenska. Eftersom Harry var ute och turnerade när Lexie var bebis och jag var hemma hos mamma i Sverige så lärde sig Lexie svenska som förstaspråk även om jag inte var långt efter med engelskan eftersom vi bor i London och hennes pappa är engelsk. Fast Harry har också, på sin lediga tid börjat lära sig svenska, från några år tillbaka så han kan prata med hela min släkt säger han, jag tror att det är för att jag och Lexie inte ska kunna ha några hemligheter för honom. Niall sitter nu framför Lexie med ett slugt leende på läpparna och jag riktigt ser hur kugghjulen snurrar i hennes lilla huvud för att lista ut vad Niall tänker göra härnäst. Niall nickar mot hennes tårtbit och gapar lite och jag biter mig hårt i läppen för att inte skratta högt, efter att ha blivigt uppväxt tillsammans med Niall som barnvakt är hon ett riktigt matvrak och hon skulle aldrig få för sig att lämna ifrån sin mat, speciellt inte desserter. Men, som alltid förvånar min lilla prinsessa mig, hon tar sin sked och skär en riktigt, riktigt stor bit av sin tårta, nästan halva biten och sträcker fram sin lilla, smala arm mot Nialls mun. Han gapar större och när Lexie är två centimeter från Nialls mun drar hon upp skeden och trycker upp tårtan i hans näsa och smetar sedan runt skeden i hans panna och hon hinner ner till hans högerkind innan han reagerar och ger ifrån sig ett läte som är en blandning mellan ett tjejskrik, ett grisgrymt och ett stön samtidigt som han halvramlar bakåt och landar pladaskt på rumpan. Tystnaden ligger i två sekunder över rummet innan jag inte kan hålla inne mitt skratt längre och jag nästan skriker rakt ut i ett skratt. Dem andra var iten långt efter och jag kände hut tårarna byggdes upp i mina ögon. Lexies söta skratt fyllde mina öron och när jag kollade bort mot henne såg jag hur hon satt och klappade händerna med ett halvt onskefullt och skadeglatt uttryck i ansiktet, vilket bara fick mig att skratta ännu mer. Niall blängde på oss alla men det var otroligt svårt att ta honom seriöst, trots att han var 28 år var det svårt att tro att han var en dag äldre än nitton om man bara dömde på hans personlighet. Han ställde sig upp och torkade av sitt ansikte med en servett som Sandra, hans nuvarande flickvän sen två år, snällt höll upp mot honom. Jag gillade verkligen Sandra, hon var snäll och söt och framför allt gjorde hon Niall lycklig, vilket inte de tre sista av hans flickvänner lyckats speciellt bra med och jag tror att denna gången var det verkligen något seriöst. När skratten började tystna hörde vi något som inte hörts över våra höga skratt, bebisgråt. Niall störtade fram till vaggan och plockade upp Penolephe, som för att visa att han också kunde tysta ner henne och höll hennes lilla kropp i hans ena hand och stöttade hennes huvud mot hans nyckelben med den andra. Han böjde lite på knäna och gungade kroppen för att få till en lugnande rörelse men det var inte något hon såg ut att gilla speciellt mycket. Hon gav ifrån sig ett kvävt ljud och jag visste precis vad som skulle komma, kräk. Nall tjöt till när den varma sörjan lämmnade hennes lilla mun och rann ner på hans vita t-shirt. Perrie var snabbt framme och tog henne ifrån honom och han flög iväg mot toaletten för att tvätta tröjan, Zayn reste sig skrattande upp, förmodligen för att gå och hämta en tjöja som Niall kunde låna. När han kom tillbaka, nu med en grå tröja på överkroppen satte han sig ner brevid Sandra med en bister mi. "Thoose two" började han och pekade på Penolephe och Lexie "are the reason we are never getting kids!" Jag höjde misstroget på ögonbrynet och flinade mot honom när han trotsigt mötte min blick innan han kollade mot Sandra vars ansikte gick från dettaärsåroligtattjaghållerpåattkissapåmig-uttryck till nejNiallsnällajagvillskaffabarnochfamiljvadärdetdusäger-uttryck. Nialls flin gick över till en förlåtmenjagklararintedessatvåbarnförtillfället-hundvalpsmin. Sandra gav honom en sur blick innan hon gick och satte sig i soffan och jag var inte långt efter henne. Hon log busigt åt mig och jag blinkade åt henne innan vi båda fnissade till igen. Soffan tyngdes ner på min vänstra sida och ett par armar smög sig runt min midja. Harry drog mig mot sig så jag nu satt i hans knä och lade hakan på min axel och pustade ut. Jag kollade mot Lexie som kom stapplande på sina små ben med ett gigantsikt leende på sina små, rosa läppar, fortfarande stolt över sin insats. Hon förstog nog inte att hon förlorat precis lika mycket tårta genom att slänga den på Niall som hon hade gjort om hon faktiskt matat honom med den. Hon sträckte ut sina små armar mot mig och jag lyfte upp henne i min famn och kramade henne hårt. Resten av killarna slog sig också ner i någon av sofforna och deras flickvänner, fästmöar och fruar var inte långt efter. Jag kollade ner på min utsökta bröllopsring och förlovningsring och snurrade den ett varv runt rinfget. Båda var i silver, förlovningsringen med en stor diamant, diamantformad, som att gjuten i en liten skål på själva ringen så det skulle få ett fäste. Harry hade berättat att det var hans farmors gamla förlovningsring som hon hade gett till honom när hon låg på sin dödsbädd, hon hade sagt att han skulle ge den till sin sanna prinsessa den dag han var säker på att han skulle kunna vara prins nog att alltid beskydda henne och hålla henne kär. Det var en otrligt fin historia tyckte jag och jag var hedrad över att jag fick vara hans prinsessa. Vi hade haft så många, så otroligt svåra stunder och bråk där det enklaste bara hade varit att lämna varandra för gott och det var pckså nära att vi faktiskt gjorde det, men då fick jag veta att jag var fyra månader in i min graviditet och vi försonades. Fem månader senare kom vår ängel, vår Lexie och det var toppen av vårt förhållande, visst vi var rädda att det skulle hända samma sak som med Gabriella men vi hade heller aldrig varit lyckligare. Missförstå mig inte, vi har haft många underbara och fantastiska stunder tillsammans och de är de som lyser som stjärnor på himlen en mörk, kall natt men inget bra förhållande är perfekt. För två år sedan gifte vi oss, äntligen och jag kommer igåg precis hur nervös och rädd jag var den dagen. Om inte Emma varit där och berättat om alla bra stunder Harry och jag delat hade jag sprungit andra hållet när brudens marsch började spela, men det gjorde jag inte och nu sitter jag här omringade av mina bästa vänner, min familj, de människor jag älskar mest i världen. De flesta fans hade slutat skicka hat på twitter, även om man blev bombad nästan hela tiden såfort man gick online. Dörrklockan plingade till och jag lyfte över den sovande Lexie till Sandras knä och ställde mig upp, vem kunde det vara som ringde såhär dags på kvällen? Klockan var ändå nio konstaterade jag efter en blick på mitt armbandsur. Jag öppnade den stora dörren men utanför stod ingen människa, jag kollade ner för den grusbelagda gången, ner till den stora järngrinden men den var stängd, preis som den skulle vara. Jag skakade på huvudet och började stänga dörren när någonting på vår välkommen-matta fångade min blick. En röd ros låg på ett vitt kuvert och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag tog upp det från mattan. Det stod Karolina med snirklig stil på, dock var det tryckt inte handskrivet. Jag sprättade långsamt upp det och med hjärtat i halsgropen tog jag upp lappen där i. Texten löd:

 

Jag drämde igen dörren och låste den innan jag sjönk ner med ryggen mot den. I fosterställning satt jag där, gungandes fram och tillbaka, fram och tillbaka när Emma, Harry och Zayn kom inrusandes i hallen. "Snälla låt dethär bara var en dröm, snälla låt dethär bara vara en dröm." Upprepade jag gång på gång för mig själv med tårarna rinnandes nere för mina kinder medan Emma läste upp och översatte brevet för Harry och Zayn. Jag kollade upp på dem och när min blick mötte Harry kände jag i bröstet hur mitt hjärta sprack och föll isär, hur kunde jag göra såhär mot dem? Nu skulle de aldrig gå trygga. Hade inte jag orsakad nog skada för killarna? Fan för Max, skulle aldrig jag kunna få leva mitt liv ifred? Fri från sjuka gamla ex pojkvänner? Where's my happy ending?