Men detta är ingen film, detta är verkligheten, och verkligheten suger.      

---

Jag slår upp ögonen och ett starkt ljus når direkt mina ögon.

Efter att jag vänd och viridit på huvudet några gånger ser jag att persiennerna inte är fördragna.

Men jag inser också att jag inte ligger i min säng, varken den i London eller den Sverige.

En snarkning bredvid mig får mig att rycka till.

Och där bredvid mig ligger Harry med sitt lockiga hår utspritt på kudden.

Då kommer alla minnen tillbaka, allt från Nalle Puh till dom passionerade kyssarna vi delade på soffan.

Försiktigt lyfter jag upp täcket och reser mig upp och tassar bort till mina kläder och min väska som står innanför dörren.

Jag låser upp min mobil och ser att jag har 3 missade samtal från mamma och 2 från Emma, samt ett stort antal sms.

Men det som fångar min blick är hur mycket klockan är, sov vi verkligen så länge.

Jag går ut till köket tyst för att inte väcka Harry eller någon annan av killarna.

Killarna var tvunga att flyttade till det här stora huset för inte så länge sen för att några fans hade försökt bryta sig in i deras gamla lägenheter och jag visste att dom alla bodde här men vilket rum som var deras hade jag ingen aning om.

Så så tyst jag kunde tassade jag omkring i det stora huset innan jag äntligen hittade till köket.

Men när jag vände mig om efter att ha brett en macka kunde jag inte låta bli att låta ett litet skrik slinka mellan mina läppar.

För där stod Niall i bara t-shirt och boxer shorts.

Besvärat drog jag lite i kanten på tröjan jag lånat av Harry, den var oversize för mig men jag vela inte att någon skulle se min mage.

För den har verkligen börjat växt nu och snart kunde man nog tydligen se igenom vilken tröja som helt att jag var gravid.

"Erm, hi" sa han tyst och slet blicken ifrån mina bara ben.

"Hi" sa jag och började äta på min macka.

"Shouldn't you be in Sweden now?" frågade Niall efter ett tag.

Det var väl klart Harry hade berättat för honom och dom andra

"Yeah I should, but I missed the plane" förklarade jag och han nickade till svar.

Det påminde mig om något jag måste göra, så när jag kom in på Harrys rum igen efter att först tagit fel och gått in i ett badrum så skrev jag en lapp och la på sängbordet innan jag började klä på mig och gick ut genom dörren.

 

 

 

"Mamma vad tror du händer med Karolina?" frågade jag oroligt.

 

 

 

Jag sätter ner popcornskålen i Harrys knä innan jag gick fram till hans gigantiska filmhylla. Jag drar fingrarna över titlarna innan jag drar ut en och läser baksidan. Snabbt sätter jag tillbaka den och tar ut en ny. 

"Just pic one" hör jag Harrys röst från soffan och jag vänder mig mot honom och lipar barnsligt mot honom. Han skrockar och jag ställer mig på tårna och drar ut en med orange baksida och slänger till Harry. 

"Really?" Frågar han och håller upp filmen så jag kan se framsidan. Jag rodnar när jag ser vilken fil jag valt. Nalle puh. 

"Fine you choose then." Säger jag och slänger mig ner i soffan och tar popcornskålen och börjar äta. Han ställer sig upp och tar en film från hyllan innan han trycker in den i hemmabiosystemet. 

"Why did you have Winnie the Pooh?" frågar jag honom. 

"It's one of Lux favourite movies, we almost always watches it when I'm watching her." Svarar han och ett litet awe lämnar mina läppar. Han himlar med ögonen och slår sig ner brevid mig. Filmen startar och vi sitter där i en ganska pinsam ställning med popcornskålen i mitt knä. Efter halva filmen kör Harry det vanliga låtsasgäspa-sträckapåsigläggarmenomtjejen-tricket och drar mig en bit närmare honom. Jag spänner mig men efter ett tag kan jag också slappna av och lag lutar mig mot Harry. Filmen är en romantiskt komedi och den är faktiskt riktigt bra. Jag känner hur jag börjar drifta längre och längre bort och ska precis somna när Harry börjar nysa. Gång på gång på gång nyser han och jag kan inte sluta skratta åt honom. När han slutar blänger han surt på mig och jag fortsätter att skratta åt hans trumpna min. Plötsligt slänger han sig över mig och börjar kittla mig. Jag skrattskriker och börjar sen slå vilt med händerna vid min mage.

"Not. Good. For. Baby"  flämtar jag fram och Harry slutar genast. Han ligger redan halft på mig så han sätter vänsterhanden brevid mitt huvud och kollar mig djupt i ögonen. Våra ansikten kommer närare och närmare och när våra läppar är någon centimeter ifrån varandra stannar han upp och ger mig ett försiktigt leende så hans smilgropar syns. Något som påminner om fjärilar börjar röra sig i min mage och jag lägger handen i hans nacke och drar ner honom till mig. Kyssen är försiktig och trevande till en börjar men blir snart passionerad. Harrys stora högerhand smeker försiktigt den lilla bulan på min mage och en suck av välbehag lämnar mina läppar.

 

 

Vi stiger av tåget och jag kollar mig runt efter Karros mamma. Hon ska hämta oss från tågstationen eftersom vi inte har någon bil.

"Emma!" Hör jag en glad röst ropa och jag låter nervositeten spegla sig i min ansikte en sekund inna jag klistrar på ett leende och vänder mig om mot Karros mamma som kommer småspringandes längst perrongen. Mamma hoppar ner från tåget med Karros resväska i handen precis som dörrarna stängs. Det var lite jobbigt att ta sig igenom Arlanda och tåget med tre resväskor och en person som kunde bära dem men vi klarade det. Tåget börjar rulla ut i samma ögonblick som Karros mamma når fram till oss. När hon ser att det bara är vi två går hennes ansikte på en sekund från  glatt till oroligt.

"Var är Karolina?" Frågar hon med panik i rösten och ser sig omkring.

"Eum, Karro stötte på lite komplikationer på flygplatsen så hon missade planet. Men, hon kommer imorgon, hennes plan lyfter vid tre och hon kommer vara i Sverige vid fem och vara här vid sjutiden" säger jag och försöker ge henne en så lugn blick som jag kan. Hon verkar ha hamnat lite i chock så jag ger mamma en blick som ropar hjälp och hon rycker snabbt in.

"Hon bor hos en av Emmas och hennes kompisar och allt kommer gå jättebra. Nu tycker jag vi tar och åker hem." säger hon och jag ger henne en tacksam blick. Mammor är bra att ha. Jag skickar snabbt iväg ett sms till Karro att vi är hemma  i Hudiksvall innan jag springer efter mamma och Åsa till hennes bil. Hoppas att Kar har det bra med Harry nu. Jag låter tankarna vandra på fell håll och på hela vägen hem kan jag inte slita tankarna från honom, hur ont det än gör inom mig. Om detta var en film skulle han vara här nu och jag skulle förlåta honom för allt eftersom jag saknar honom så mycket. Men detta är ingen film, detta är verkligheten, och verkligheten suger.      

Mmm jag vet det har tagit aslång tid och kapitlet är jag inte alls nöjd med men tyckte ni skulle få ett idag i alla fall!

 

Fick en kommentar om att vi skulle sluta med kommentarsgränsen och som ni har märkt så har vi tagit bort den på del 47 och 48 men som ni också ser så resulterade det i att vi fick en kommentar på varje del, och det var av underbara Jossan, så tack så mycket Jossan!

 

Så nu sätter vi upp den igen för att få lite respons.

 

 

//Erica 

Hej!

 

Förlåt för att det inte kommit något kapitel men igår var det mammas födelsedag så hann inte skriva då och idag har jag varit borta hela dagen och jag ska bort igen om 5 minuter så nästa kommer nog inatt eller imorgon.

 

men kom ihåg, ju mer kommentarer desta mer taggad blir vi på att skriva!

 

Pussar Erica :)) 

 
Det blev tyst i luren i en halvminut. Plötsligt började Harry skrika.

"What the hell! You cant go to sweden!"

"Harry calm down, of course we can, we need to. Emmas going to do the final surgery." Svarar jag lungt och ger Emma och Anna-Carin en lugnande blick för att lugna dem. Jag går bort en bit från deras undrande blickar. 

"Harry we have to go, it's not safe here for me and Emma has to get rid of that damn tumor."

Harry suckar tyst i luren. 

"We are gonna talk about this when I arrive, stay exacly were you are, don't you even try to board the plain" säger han innan han lägger på. 

"Fan" svär jag tyst för mig själv.

När jag kommer tillbaka till Emma och Anna-Carin kollar dom undrande på mig men jag bara skakar på huvudet.

Vi var på flygplatsen ganska tidigt bara för att vi vela slippa all köer så medans vi väntar på att planet ska komma går vi runt och kollar bland alla taxfree grejer.

Sprutar parfymer av olika sorter på varandra så det måste nog finnas ett stort moln runt omkring oss, men efter ett antal sura blickar från en exepedit går vi tyst därifrån coh vidare mot godisavdelningen.

När vi kommer dit kastar jag mig direkt fram till M&M hyllan.

"Hittat ditt paradis?" frågade Anna-Carin retsamt bakom mig.

Det finns nog inte en person som inte vet om mitt beroende av dom runda små godisarna.

När vi gått igenom nästan varenda hylla så hade vi plockat på oss lite godis, ingen riktig flygning är complete utan lite flygplatsgodis.

Jag kollade upp mot den stora tavlan där alla tider stod och chockades av att det jag såg.

"Shit, vi måste till planet nu" sa jag och började gå med snabba steg mot gaten.

Hack i häl hade jag Emma och Anna-Carin.

Lite längre fram kunde jag se skylten med gatens nummer och jag drog fram mobilen ur bakfickan för att skicka ett sms till Harry.

 

We're at the gate now and our plane is about to leave,

see you sometime.

Your Karolina xx

 

Vi hann bara ställa oss i kön innan jag fick ett svar.

 

 

 

 

"Jag har faktiskt ingen aning gumman, jag bara hoppas hon han komma med" svarade hon och kramade om min hand.

---

Hej hopp, del 48 här.

 

 

/Emma

---

 

 

Väggarna var tråkigt gråa där jag satt i det lilla förhörsrummet. Polisen lutade sig fram över bordet och upprepade sin fråga. Min advokat puttade mig i sidan och jag gav polismannen en dryg blick.

"Do you know how big the damages you made to this girl is?" Frågade polisen och jag tänkte snabbt efter. Jag hade bara skärt och hotat lite, inga större saker. Det är ju inte precis som om hon ligger död i sin lägenhet just nu.

"Just some cuts and brusies, where the biggy?" svarar jag självsäkert och högfärdigt in i polismannens ögon. Han knyter sin hans för att kontrollera sin ilska och jag ger han ett vinnande leende.

"What did you use to cut her with?" frågar han och jag tänker efter.

"Well I had a little knife and a bigger one. Some fragments from the vases but I didn't cut her woth them" säger jag och polismannen skriver något i sina anteckningar. Jag slänger en blick på klockan som hänger över spegeln, men som jag vet via filmer är ett spegelglas så dem på andra sidan kan se mig även fast jag inte kan se dem. 

"Why did you did it?" Åter igen samma fråga. Jag började verkligen bli trött på den så jag bestämde mig för att vidareutveckla mitt svar så jag skulle få komma bort från denna jävla stationen. 

"As I told you, I came to London to meet my girlfriend. When I arrived we got in an argument since she say that we wasn't together anymore. She ran upstairs after smashing the roses and hid in the closet.. When I found her she kept on arguing so I cut her. There's nothing wrong with that! And then the freaking chickens came and that's when things got out of hand. They were temidating so I threathend back and then I send three of the down. Then the police came. I didn't do anything wrong really, I cut her sure, but you can't put me in jail for that. If people do it on their selves they never come to jail." sa jag och lade till en klagande ton. Polisen skrev ner varenda ord jag sade och vinkade sedan mot glasrutan. 

"We're just going to take some bloodsampels before we quit." Great, fast här längre än nödvändigt... När proverna var tagna satte de ett plåser i mitt armveck och sedan satte polisen handbojor på mig och drog upp mig från stolen. 

"What are you doin?!" Frågar jag argt och skakar på kroppen, varför sätter de handbojorpå mig?! Jag ska ju släppas fri. Jag fortsätter kämpa emot och snart kommer en andra polis och tar tag i min arn. 

"Ono, when you're treating someone like that, it becomes consiquenses and this time, it's charges and jail" säger polisen och öppnar en grå celldörr och puttar in mig. Jag snubblar in och ska precis ramla framåt när en stor hand fångar min arm. Polisen låser snabbt upp bojorna innan han går ut och drar igen dörren.

"Why are you doing this, I don't deserve to be in here" skriker jag och kollar på polisen genom den lilla glasrutan. Men han bara fortsätteratt gå och ignorerar mig fullständigt. Förmodligen är rummet ljusisolerat. Jag lägger mig på britsen och kollar upp i taket. Sure, det hela med Karolina gick lite över styr. Det var inte meningen att jag skulle skära henne, det hände bara på ren impuls. Jag fick henne nästan ju och sen kom den där jävla Harry och hans gäng. Jag stirrade bistert på en spricka i taket. De visste inte vad de gjorde när de stoppade mig, jag skulle få Karolina tillbaka, även om jag skulle behöva döda för det...

 

 Emmas perspektiv - en vecka senare

 

"Karro jag har gjort lita mat åt dig ropade jag nerifrån köket.

"Okej tack, kommer ner strax" fick jag till svar.

Det var ovant men otroligt skönt att vara hemma igen, jag hade fått komma hem igår mitt på dagen.

Jag tog min macka och mitt te och gick in i vardagsrummet och satte mig framför tvn.

Täcket Karro hade sovit med låg kvar så jag la det över mina ben.

Karolina hade nämligen sovit nere i soffan, hon hade bokstavligt talat kastat ner sina grejer när vi fått reda på att jag skulle få komma hem.

Hon vela nog att jag och mamma skulle få sova i samma rum, fast jag visste hur dåligt hon sov så hon vela nog inte oroa mig.

Jag och mamma hade vaknat flera gånger inatt utav att hon skrek, men varje gång det kom på tal slingrade hon sig ur ämnet.

Mamma var just nu ute och fixade någonting, vad hon fixade hade hon inte berättat.

Förmodligen så fixade hon något till mig, jag fyllde ju faktiskt år imorgon.

Jag hade hittat henne och Karolina viskandes i ett annat rum många gånger sen vi kom hem igår.

Små trippande steg hördes i trappan, sen ett skrik och en duns.

"Helvete!" svor Karolina.

Det var nog inte meningen att jag skulle höra men det lyckades hon inte med.

När hon kom runt hörnet kunde man se att hon var alldeles röd på ena armbågen.

"Hårt fall eller?" frågade jag och skrattade.

Hon gav mig en mordfull blick tillbaka innan hon satte tänderna i sin macka.

"Ahhh varm ost, varmt ost" skrek hon med lite smält ost hängandes på hakan.

"Du vet, osten brukar vara varm i en varm macka" jag var tvungen att ta mig för magen för att jag skrattade så mycket.

Karolina lutade sig tillbaka i soffan och kollade på tv, men ganska snabbt såg jag hur hon stängt ögonen och började andas tungt.

Då och då gnydde hon lite granna och vred sig, men hon skrek ingenting.

Men helt plötsligt satt hon sig käpprätt upp och skrek rätt ut, och man kunde se skräcken i hennes ögon.

 

 

Ända sen händelsen tidigare idag hade jag nästan undvikit Emma.

Jag vela inte att hon skulle se mig såhär svag och rädd.

Jag hade alltid varit den av oss som tröstade och var stark och lugn i dom flesta situationer, så det här var något nytt för oss båda.

Och jag vela verkligen inte att hon skulle veta vad mina mardrömmar handlade om även om jag gissade att hon redan visste.

Max.

Varje natt kom han till mig i drömmarna, från början hade han det där fina leendet som fått mig att falla för honom från början.

Men ju längre in i drömmen jag kom ju hemskare och hemskare blev han.

Hans leende försvann och hans ögon hade inte längre den där fina chockladbruna färgen utan dom var mörkare, nästan svarta.

Men det var inte förens han tog fram kniven jag brukade få riktigt svårt att sova.

Han drog den över hela min kropp, brydde den med en massa skärsår överallt.

Jag drog mina fingrar över vänster arm och kände den ojämna ytan.

Emma stod i t-shirt och jeans och samma med hennes mamma, medans jag satt i jeans och en tjocktröja.

Det var verkligen varmt men jag skämdes för min kropp, alla skärsår och ärr som prydde vänster arm och hals.

Jag tog tag i ärmarna på tröjan och drog dom ännu längre ner, allt för att ingen skulle se vad som fanns under.

Min ringsignal drog mig ur mina tankar.

Snabbt halade jag upp mobilen ur fickan, jag log lite när jag såg vem som ringde.

"Hello Harold" svarade jag

"Hi Kar" sa han och skrattade lite.

"Whats on your mind?" frågade jag

"I'm wondering where you are, didnät you say Emma got home from the hospital yesterday?!" han lät fundersam.

"She did, we all slept home in the house" ja jag.

"Well then were are you?" frågade han

"At the airprot, we are on our way home" förklarade jag.

"Did you drop of Emmas mom or something?" man hörde på honom att han inte fick ihop något.

Det var då jag kom på det, vi hade ju inte berättat för dom.

"Harry, we're going back to Sweden" sa jag

---

Hejhej alla som har hittat hit från theonedirectionnovells! Jättekul att ni kommit och hoppas ni stannar! 

 

Ja det hoppas vi verkligen!

Den här delen har då jag och Erica skrivit tillsammans, så hoppas ni gillar våran mix.

 

Ja då var Emma och Karolina påväg tillbaka till Sverige.

Ni fick även lite ur Max perspektiv.

 

Tack, tack, tack till alla som kollat in idag.

Vi har ett huge besöksrekord hela 100 besökare om inte mer, helt awesome!

Nu hoppas vi att ni stannar också, släng gärna in en kommentar med.

 

/Emma och Erica

 

 

Alla tar och kollar in på deras underbara novell! Tryck på bilden ;)

 

Jag bytte ännu en gång position i den obekväma sjukhusstolen. Louis satt besvärat och skruvade på sig bredvid mig. Emmas mamma satt och blängde på honom genom det stora väntrummet från sin plats längst bort i hörnet. Jag visste inte hur mycket hon visste om varken Louis otrohet eller om mitt och Karolinas barn. Det känns så konstigt att tänka det. Mitt och Karolinas barn. Jag har alltid velat bli pappa men jag har aldrig haft en tanke på att det skulle vara såhär tidigt. Jag har inte lagt några tankar på familj sen x-factor började i princip. Mina tankar har varit helt inställda på min och killarnas karriär. Även om jag verkligen gillar Karro så kan jag inter låta bli att, för både henne och barnets bästa att detta är ett stort sjukt skämt. Jag kan inte bli pappa, jag turnerar runt jorden åtta månader om året och spenderar två inlåst i en studio. De andra två månader arbetar jag ihop, ledig en dag och en månad senare ledig två. Att vara pappa innebär att jag måste ta hand om en annan människa än mig själv. En människa som inte klarar sig utan mig. Visst vi kan alltid adoptera bort barnet när det föds eller göra en abort här och nu, jag menar vi är ju ändå på ett sjukhus. Men jag har fått intrycket av att Karro inte den sortens människa som bara skulle vilja ta ifrån en annan människa chansen att leva ett liv. Jag kanske ska gå fram och presentera mig, tänker jag och sneglar bort mot Emmas mamma som sitter och läser en tidning men ändå då och då kastar arga blickar på Louis. Lou petar mig i sidan och fångar snabbt min uppmärksamhet. 

"This have really been a crazy night, maybe we should take Kar home so she and we can get some sleep" säger han och jag nickar snabbt. Vi spenderade halva natten först på akuten och sedan andra halvan och den tidiga morgonenpå polisstationen. Mina tankar dras motvilligt tillbaka till när polisen lade upp tidningen på bordet och uppenbarlingen frågade något om bilden på mig och Kar när vi sprang hem igen. Även om jag visste att vi inte var ett par så fick jag ändå en ledsen klump i magen när jag såg hennes förskräckta, uppskärrade ögon och hennes snabba skakande på huvudet. "Should we go Harry?" Avbröt Louis mina tankar och jag nickade innan vi skyndade oss bort mot Emmas rum. Emmas mamma blängde misstänksamt på oss från sitt hörn och jag gjorde mitt bästa med att ge henne ett leende som sade att vi inte skulle göra något dålig mot Emma. Blicken följde oss ända tills vi rundade hörnet. När vi stod utanför Emmas rum och precis skulle knacka på hörde vi låga röster och sen Karros höga. 

"Jag kommer ihåg vad du sa om Harry när jag låg i koma." Emmas röst nådde oss precis och vi  båda frös till. Egentligenförstod jag inget annat än mitt namn men Emmas ton sa mig att de diskuterade något viktigt. 

"Va!" Utbrast Karro högt och gällt och jag rycktes ur min position och drog snabbt upp dörren för att se att hon inte var skadad på eller något. Emma och Karro stirrade förskräckt på mig när jag dundrade in och Kars ansikte var fyllt med fasa. Jag stegade snabbt fram till henne och ställde mig nära henne. 

"Are you okey?" Frågade jag henne tyst och gav henne en menande blick.

"She remembers" säger hon i vanlig samtalston. Jag gav Emma en rädd blick innan jag kollade tillbaka på henne. 
"You told her?" frågar jag och min röst åker upp i falsett.

"Of course I did, what did you expect me to do, she's my best friend, we tell eachother everything and she was in a Koma for bloody hell." Svär hon fram och ger mig en sur blick. 

"Sorry babe of course you did" svarar jag snabbt och drar henne närmare mig. Hon lägger händerna runt min midja och kramar lätt tillbaka.

"It's really nice that you to have become friends again and all of that but would someone Please tell me what's going on!" Utbrister Louis från dörrkarmen där han står och nervöst trampar runt. Jag ser hur Emma stelnar till när hon upptäcker att han är där och Karro vänder sig mot Emma och säger något på svenska som jag inte förstår. Emma funderar lite och hennes blick vandrar mellan Louis, mig och Karro innan hon suckar och svarar något. Karro vänder sig om och går och drar in Louis i rummet innan hon stänger dörren och låser dörren. Lou står nervöst stampandes med ena foten i mitten av rummet innan Karro åter igen tar hans hand och drar ner honom på en stolen brevid Emmas säng. Emma stelnar till i hans närhet och jag lutar mig in mot Karro.

"What did you say to her?" Viskar jag tyst i hennes öra. 

"I just asked Emma if she wanted us to stay and tell both her and Louis or if she wanted to know later when he wasn't here. She wanted to know as fast as possible so she wanted us to stay!" Viskade hon tillbaka och jag nickade innan jag drog fram en till stol och satte mig ner. Karro satte sig vid Emmas fötter och Louis och Emma tittade förvätansfullt på henne.

"I don't know why both of you are looking at me but I'm just gonna say this now and let me speak before you interrupt." Säger hon och stänger ögonen innan hon tar ett djupt andetag. "I'm pregnant and its Harrys child." Orden som kom ut från hennes mun kändes så rätta i mina öron men den ständiga oro som kom när hon sa det lade sig tryggt i min mage ännu en gång. Louis drog förskräck efter andan och kollade med stora ögon på mig. "How and when?" Frågade han med panik i rösten.

"Well how I don't think we have to explain really" Började Karolina och gav honom en menande blick. Louis gav henne en blick som sa 'haha skitkul...' innan han åter vände sig mot mig. 

"Well remember that night we all went clubbing?" Börjar jag försiktigt. Han tänker efter ett tag och nickar sedan. 

"Well both me and Kar got pretty drunk so one thing led to another" "And next I knew I woke up at your place, hurried out and well I didn't give it a thought then but here I am now pregnant" avslutar hon meningen åt mig. Emma biter sig i läppen occh kollar på oss och sedan ger hon Kar en menande blick och nickar, om man inte haft full uppmärksamhet på henne hade an missat det, försiktigt åt Louis håll. 

"Guys we should leave, Emma needs to rest and so do we" säger hon och ger Emma en kram innan hon mumlar något på svenska och går mot dörren. Där stannar hon och kollar på oss men en blick som säger 'kommer ni eller' och snabbt är vi både uppe på fötter och jag säger ett snabbt hejdå till henne innan jag går ut i korridoren. 

"Emma I'm so sorry about everything" hör jag Louis röst inifrån Emmas rum innan han går ut. Såfort Karro stängt dörren sjunker hela han ihop och han går som en gammal gubbe. Jag klappar honom på axeln och han ger mig en blick full av uppgivenhet.

Ett litet mellankapitel fick ni här. Nu vet Louis, Anna-Carin och Emma och bebisen.

 

Vad tror ni händer härnäst?

 

/Erica x 

Även fast en tjock, smutsig glasruta skiljde oss åt så kunde man ändå se hur illa Karolina mådde av förhöret.

Vi kunde även höra henne så man hörde att hennes röst klumpade sig ibland.

Man kunde tydligt se att hon alltid var nära till tårar, och det fick mig att må dåligt.

Att se att en så nära person mådde så dåligt.

Och att Harry mådde dåligt gjorde det hela ännu värre.

Under hela tiden som Karolina varit där inne hade han haft ett plågat ansiktsuttryck.

Och när hon en gång hade börjat gråta så hade det varit nära på sprungit in och avbrutit hela förhöret.

Man kunde på långa vägar se att han var helt galen i henne.

Om bara Emma kunde se att jag kände samma sak för henne.

 

"So if I've got this right, you were home alone and you were just about to take a shower when you hear a noise from downstairs. And when you walked into the kitchen this man, Max, your exboyfriend sat there. He started to touch you and later on he tried to rape you, but that's when Harry and the other boys came in and prevented it to happened." polisen läste ifrån anteckningsblocket han höll i handen.
"Yes, that's exactly what happened" sa jag

Min röst var alldeles grötig efter det här långa förhöret, och det hade inte varit lätt.

Jag hade gråtit och vi hade fått avbryta och vänta några minuter ett antal gånger bara för att jag skulle kunna samla mig igen.

"Okey, so how do you know these guys? What's your relation to them?" frågade han

"Erm" jag tänkte efter lite, vad hade jag för relation till dom?

Jag kunde ju inte säga att Louis dejtat min bästavän men sen varit otrogen och att Harry väntade mitt barn men inte hade något förhållande alls.

"We live next door to one of their friends girlfriend so we've get to know eachother that way and we hang out some times" jag nöjde mig med det svaret.

Men det verkade inte polisen göra riktigt för han snörpte misstroget på munnen och kladdade något i sitt anteckningsblock.

 "So no relationship between you with any of them?" han kollade mig djupt in i ögonen som om han visste något.

Och när jag inte svarade från början så lade han fram en tidning på bordet mellan oss.

På framsidan var det en bild på mig och Harry och texten till löd:

 

 

Jag kollade oroligt upp på Harry som stod på andra sidan glaset och sen upp på polisen som granskade mig ganska noga.

"So I repeat my question, do you have a relationship with any of them?" han kollade på mig med en vass blick.

"No I don't, me and Harry are just friends" sa jag

Jag kollade upp på Harry igen och nu såg han väldigt ledsen ut, var det något jag sagt eller gjort?

För jag menar vi var ju inte ett par eller något.

"Okey then, we'll contact you later." polisen samlade ihop sina grejer och lämnade sen rummet.

Trevlig typ, tänkte jag.

Jag reste mig upp och gick långsamt ut ur rummet till Louis och Harry.

När jag kom fram så undvek Harry min blick och kollade på något annat istället.

Jag tänkte säga något men ångrade mig och stängde munnen igen.

"So home?" frågade Louis, förmodligen för att bryta den pinsamma tystnaden.

Jag nickade som svar.

"Go and pick up your stuff and I'll grab a cab" sa han och gick ifrån oss.

Jag tog upp min jacka med mobilen i från fotöljen där vi suttit innan.

Mobilskärmen lystes upp och visade att jag hade ett missat samtal från Anna-Carin, hon hade ringt för typ fem minuter sen.

Jag drog slutsatsen om det var det något viktigt så fick hon ringa igen.

När jag och Harry gick ut så vilade den pinsamma tystnaden fortfarande mellan oss, och jag gillade det inte alls.

Så utan att riktigt veta varför så tog jag Harrys hand i min.

Först verkade han chockad men sen såg jag ett litet leende på hans läppar och han kramade om min hand.

Precis som Louis sagt så väntade han i en taxi utanför polisstationen, vi hoppade in och började åka hemmåt under tystnad.

Ungefär halvvägs hem så ringde min mobil, det var Anna-Carin.

"Hej det är Karro" svarade jag.

"Hej, det är Anna-Carin"

"Jo jag såg det" jag skrattade lite tyst.

"Jag tänkte bara säga att Emma har vaknat nu om du vill komma hit och prata med henne"

Det sista var bara ett mumlande för mig jag slutade lyssna efter: Emma har vaknat.

"Okej jag kommer på en gång" med det sagt lade jag på.

Harry och Louis kollade på mig med en blick som bad om en förklaring.

"EY YOU!" ropade jag på chauffören för att får hans uppmärksamhet.

"Drive to the hospital, NOW" taxin svängde häftigt runt och körde tillbaka på den väg vi nyss åkt.

Nu gav Louic och Harry mig oroliga blickar, dom trodde väl att det förmodligen hade hänt något med Emma.

Det hade det ju i och för sig men inte på det sätt dom trodde.

 

Mamma och jag satt och pratade om allt jag missat medans jag varit borta.

Självklart hade hon tagit upp det där med flytten till Sverige och hon verkade väldigt frammåt med den idén.

Jag däremot var inte så säker på det, liksom varför skulle jag vilja lämna London?!

Fast det kanske skulle vara bra, att bara få komma hem ett tag och pigga på mig igen innan jag kom tillbaka.

Helt plötsligt slogs dörren upp och in for Karolina.

Hon slängde sig om halsen på mig och kramade om mig hårt, jag kramade om henne tillbaka.

Det kändes så skönt at äntligen få krama om mig bästavän igen, så som jag hade saknat henne.

Bakom henne såg jag att det stod två andra, Harry och Louis.

Dom verkade inte vara så säkra på om dom fick komma in eller inte, och när min mamma såg att jag kollade på något bakom henne så vänta hon sig om hon med.

När hon såg Louis mörknade hennes blick och den blev full av hat.

"Didn't I tell you not to come back here" röt hon

Både Harry och Louis ryggade undan för henne.

"Yes but I..." stammade Louis fram

"His with me and I didn't know you'd told him that" sa Karolina ursäktande.

"Du är med Louis?" frågade jag henne

Jag kände mig förrådd, hur kunde hon vara med honom och hon visste hur han fått mig att må.

"Asså det är en lång historia och jag vet helt ärligt inte om jag orkar berätta det nu" hennes ögon blev genast lite blanka.

Tydligen var det något som var svårt för henne att tänka på.

"Karro, jag kan se att det är något du inte mår bra av och jag vill kunna vara här för dig" sa jag och tog hennes hand.

"Jo tack jag vet Emma, men nu handlar det inte om mig utan om dig." först nu märkte jag hur den brittiska engelskan verkligen hade påverkat hur vi pratade.

Man kunde höra hur hon hade en annan accent en den norrländska som vi pratade i Hudiksvall.

"Okej då, vi tar en annan gång då" sa jag och kramade om hennes hand lite.

Jag kollade bakåt och såg att Harry och Louis inte stod kvar där.

Och samma sekund plingade Karolinas mobil till och hon meddelade att dom hade gått för att lämna oss ifred ett tag.

Det var skönt att kunna prata med dem igen, det kändes som att vi hade massor att ta igen.

Men något gnagde fortfarande i mig, hur skulle jag kunna berätta för dom mitt val om jag skulle stanna kvar eller flytta hem till Sverige igen.

---

Del 45.

Oj, vi har verkligen kommit långtt på kort tid.

Allt tack vare dig Erica.

Och självklart tack vare er underbara läsare som kollar in varje dag och kommenterar.

Det blir extra roligt att skriva när man får respons på det man gör.

 

Vi fortsätter så som Erica skrev så

 

/ Emma

 

P.S Typ kommentarsrekord på förra delen! (y) wiho! och så vill jag säga tack för alla fina kommentarer som alltid får mig att le gigantiskt. Speciellt din Sandra hahaha ;D Tack allesammans! //Erica xx 

Hjärtat pumpade hårt genom sex av kropparna i det stora sovrummet. Dens sista slog lugnt och stabilt när han tittade ut över de fem paralyserade killarna som stod med fruktan och skräck i blicken. Tjejen fick hans inre att brinna i lust och han lät en irriterad blick lägga sig på den krullhåriga killen som avbrutit hans stund med henne. Karolinas bröstkorg sänktes och höjdes skakigt och snabbt och rädslan strömmade genom hennes kropp samtidigt som hon tog in ögonblicket att det var nu hon skulle dö. Harry tog ett steg framåt men Max satte kniven närmare halsen på Karro och tryckte lätt så ett obehaglit tryck hamnade på hennes strupe. 

"I wouldn't do that if I were you" säger han hotfullt och ökar trycket av kniven ytterliggare mot hennes hals. Blod började sippra fram när knivens tryck blev för mycket för hennes hud. Harrys ögon fylldes med förtvivlan och likaså de andra killarnas. Karolina stänger långsamt ögonen men öppnar de snabbt för att kolla in i Harrys vackra smaragdgröna. Det blev tydligare och tydligare för henne att hennes tid hade kommit och hon öppnade sin själ för Harry att se in i samtidigt som hon godtjände det faktum att nu var det verkligen dags. Långsamt gled en tår ner för hennes kind när hon insåg att hon aldrig mer skulle få prata med sin bästa vän, aldrig mer få hålla om sin familj och aldrig få veta vems ögon barnet skulle få. Hon skulle aldrig få veta fansen respons på barnet och hon skulle aldrig mer få hålla Harry nära sig. Hon visste redan hur det kändes att få hjärtat krossat men hon skulle aldrig få uppleva den fullkomliga extas när det blev helt igen. Hon skulle aldrig få sitta i en gungstol på en veranda med en gråhårig man bredvid sig och se deras barnbarn springa runt och leka i trädgården. Aldrig skulle hon få chansen att förlåta Louis eller slå Niall i fifa så han slutade skryta. Hon skulle aldrig få veta om Emma ens klarade sig ur sin koma och om tumören innehöll cancer. Aldrig mer skulle hon få se sina vänner från Sverige och aldrig mer få dansa till musikens tunga bas. Fler och fler tårar föll ner från hennes ögon som aldrig släpptes Harrys. Harry var paralyserad av skräck för flickan, tjejen, kvinnan som stod fastkedjan i killens stora famn med blod långsamt rinnande ner för halsen. Allt han ville var att springa fram och slå ner honom men han kunde inte röra sig, det var som om all rädsla och skräck han någonsin känt kom tillbaka och höll fast han i marken. När han såg på den vackra tjejen som höll hans hjärta i ett fast tag slutade hans hjärta för en sekund att slå av rädslan för henne och hans ögon tårades. Aldrig skulle de kunna lösa allt och bli sams. Aldrig skulle han få känna hennes kropp mot hans och aldrig skulle han få ge sig själv till hennes på fler sätt än det var vetenskapligt möjligt. Kniven var vass och spetsig och gjorde otroligt stor skada trots sin storlek.

"Du, du och du, ut härifrån" säger Max med grytig röst och kollar menande på Niall, Zayn och Liam. De stod kvar rädd för vad som skulle hända om de rörde sig.

"GET OUT I SAID!" Skrek han högt och Liam var den första som stapplade ur sin frysta position. Han drog med sig Niall och Zayn ut genom sovrumsdörren och ner för den evighetslånga trätrappan. Max suckade nöjt och vände sig mot Louis och Harry omedveten om att släppa ner killarna var det största misstaget han möjligtvis kunde ha gjort.

"Du" sa han och nickade mot Louis.

"Take you and him and sit there." sa han och pekade lätt mot först Harry och sedan Karros säng. Louis drog ner Harry på sängen och satte sig sedan rakryggad och mötte Max blick. Hans blick utstrålade avsky mot killen som höll hans bästa kompis crush tätt tryck mot hans kropp med kniven vandrande längst hennes kropp, testandes vart han skulle skära härnäst.

"What do you think Harry, should I continue with her left arm or should I go directly to the heart?" Frågar han mot Harry med ett sjukt leende på sina läppar samtidigt som kniven vandrade mellan armen och bröstkorgen. "Just get it over with." Karolinas skakiga röst bryter tystnaden och hon sväljer djupt innan hon ger Harry en blick som tigger om förlåtelse för vad hon precis gett Max tillstånd till att göra.

"The arm it is then!" Utbrister han glatt och sätter spetsen av kniven i hennes armveck innan han långsamt drar ett rakt skärsår ner till hennes handled. Ett plågat kvidande slinter från Karolinas ihoppressade läppar samtidigt som Max skrockar i belåtenhet. Plötsligt blir det kolsvart i rummet, alla lampor släcks och rullgardinen som är nerdragen hindrar kvällsolen att hitta in i rummet. Golvet knarrar och tårarna faller i strömmar längst Karolinas, men också Harrys kinder. Max grepp om Karolinas kropp lättar när han svärande tar upp sin telefon för att starta ficklampan på den. Innan han hunnit låsa upp den har Karolina dykt ner på golvet och kryper i panik bort från honom.

"Karro du kommer tillbaka NU!" Ropar han hotfullt. Precis när orden lämnat hans läppar slås lyset på igen. I rumet står kanske tio poliser, alla har dargna vapen som är riktade mot Max. Hans ögon blir stora av chock och ett gurglande läte lämnar hans läppar. När poliserna kan se vem de skyldige är släppar två av dem snabbt sina vapen och hoppar fram och kriper tag i hans stora kropp. Max börjar klumpigt slåss med poliserna men blir snart övermannad av dem, kropp och ansikte nertryck i trägolvet. När de satt handbojor på honom och leder honom mot trappan ner till polisbilen vänder han på huvudet och ser på Karolina.

"Detta är bara början baby, det är du och jag föralltid." Karolina fryser till där hon sitter i Harrys famn medan hans stora händer långsamt smeker lugnande över hennes rygg. Såfort Max är ute ut rummet brister alla dammar och tårarna faller hejdlöst nedför hennes kinder. Paniken stiger i dem båda, Karolina rädd för vad som ska hända härnäst och Harry otroligt orolig för Karros hälsa. För vad som Max än sade fick det en stark reaktion av henne. Stegs hörs i trappan och alla i poliser i rummet blir vaksamma. Snart kommer två blåklädda sjukvåradare in i rummet och med snabba steg är de framme vid sängen och börjar ta hand om Karolinas alla skärsår. Två poliser står med Louis i ett hörn och frågar ut honom och antecknar ner allt han säger och på nedervåningen får de andra killarna samma behandling. 

 

Mörker. Mörker är allt som omger mig. Då och då hör jag röster men när jag försöker svara kommer det inga hörbara ord från mina läppar. Meningar som personer sagt de senaste sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna, veckorna åker igenom mitt huvud gång på gång. Jag vet inte hur länge jag har befunnit mig i detta mörker men det känns som många veckor. Jag har ingen koll på tiden, alltid vaken i mörkret som omger mig. 

'Jag är gravid, med Harrys barn' Karros röst ekar genom mitt huvud. En bild på Karro med en ballong under tröjan dycker upp på näthinnan. Sedan Harrys leende ansikte och sedan tillbaka till Karro igen. Plötsligt spricker ballongen och Karro får ett plågat uttryck i ansiktet samtidigt som blod forsar ut ur en reva i hennes mage. Det blir svart innan mammas ord ännu en gång dycker upp i mitt huvud. 'Maja säger att vi kan flytta dig när du vaknar om ditt läge är stabilt' Bilder på Hudiksvall och sveriges flagga dyker upp i mitt huvud. Varför skulle jag vilja flytta? Trotts alla motgångar jag haft här i London så kunde jag inte neka till att jag fullständigt älskade staden. Sedan mer mörker innan ett bildspel av killarna, Dani, Nora, Louise, min familj och mina vänner började spelas upp i mitt huvud. Plötsligt avbröts bildspelet och ett brusande hördes i mina öron. Det var något nytt, aldrig under min långa tid i mörkret hade det brusat innan. Mitt sinne lyssnade efter det och följde nyfiket efter ljudet. Ett starkt, stadigt pipande tog över och överröstade brusandet som snabbt slutade. Det höga pipandet trappades ner, precis som om någon hade snurrat på en volymknapp på en stero. Mitt sinne fylldes med ytterliggare ett nytt ljud. Djupa andetag och ett tickande. Tick tack, tick tack. Tick andetag pip, tack andetag pip. Lika mycket som jag var nyfiken på vad det var som lät kunde jag inte låta bli att störa mig på ljudet. Tystnaden i mörkret var behagligare. Jag kollade runt för att se vad det var som lät och blev förvånad när jag kände att jag faktiskt rörde ögonen under mina ögonlock. Jag fortsatte och det funkade fortfarande. Försiktigt svalade jag och när det gick delade jag på läpparna och drog in ett raspigt andetag. Luften smakade lite instängt och hade den dystra klangen av sjukhus i sig. Jag provade att vicka på fingrarna en efter en och när dem gjorde som jag bad de vickade jag försiktigt på tårna. Ett litet leende spred sig på mina läppar när jag kände att allt funkade som det skulle och blev sedan ett förvånat leende när jag upptäckte att min mun kunde röra sig. Jag bestämmde mig för att öppna ögonen också men de ville inte öppnas. Gång på gång försökte jag men ögonlocken satt fast och jag blev bara mer och mer frusterad. Fuck this shit tänkte jag och tog ett djupt andetag, det var nu eller aldrig. Mina ögon fladdrade öppna och jag drog in ett förvånat andetag. Stället jag befann mig på var mörkt men inte lika mörkt som stället där jag var tidigare varit. Ljus sipprade in genom springorna runt dörren och föll på personen som satt sovandes vid min säng. Jag vände på huvudet och såg mamma sitta ihopsjunken på stolen med ett trött och lite plågat ansiktsuttryck. Jag kollade runt i rummet men såg bara olikt färgade skuggor. Mamma såg så trött och sårbar ut att när jag kollat runt i rummet för att försäkra mig om att det inte innehöll fler människor, stängde jag ögonen och somnade.

 

Okej, nu vill jag faktist berömma mig själv lite. Jag har suttit i 2 och en halv timme och bara rakt av skrivit. Det känns som detta kapitlet blev väldigt långt och jag har inte orken att rätta det för tillfället så nu får ni det såhär!

 

Mycket hände och jag vill veta er tankar så,

 

Pussar Erica ;) 

 

 

 

Vi hade nyss kommit hem från Danielle allihopa, som vanligt hade vi dragit oss mot min och Louis lägenhet.

När alla satt sig ner i soffan startade Niall och Zayn fifat och snabbt var turneringen igång.

När Niall spöat Zayn kastade sig Louis fram för att få tag på en kontroll, sen så kollade han på migmmed en retsam min.

"Wanna try to beat me Styles?" sa han kaxigt

"You know I beat you all the time Boobear" sa jag och alla skrattade utom Louis.

Men jag tog emot en kontroll av Zayn och strax var spelet igång.

Mitt i allt vibrerade min mobil som låg bredvid mig på soffan och snabbt kollade jag ner på den.

Jag läste smset men reagerade inte från början så jag kollade upp på spelet igen men när jag insåg vad det stått kollade jag chockat ner på mobilen igen.

Sen släppte jag kontrollen så den föll i golvet innan jag sprang ut i hallen och drog på mig skorna och en jacka innan jag sprang ner för trapporna och vinkade till mig en taxi.

Jag sa adressen och bad chauffören skynda sig.

 

Harrys spelare dribblade sig fram mot mitt mål, men när han hade öppet läge så sköt han inte.

Istället hörde jag hur något slog i marken så jag vände mig om och såg att Harry släppt sin kontroll och sprungit iväg.

"What the....?" jag kollade frågandees på killarna men dom gav mig like förvånade blickar tillbaka.

Liam som hade bredvid Harry i soffan kollade ner på han mobil som han lämnat.

När han läst klart det som stog så var hans ögon stora som golfbollar.

"Ey guys, it was from Kar" sa han

"Ooooh do you think they are gonna have some fun tonight?" frågade jag och vickade på ögonbrynen.

"I don't think so, according to her text I don't think so." sa han

"What does it say then?" frågade Niall

"Help" svarade Liam honom

"Lads do you think she is in danger?" Niall kollade alla oroligt på oss.

"Harry think so and we should go see how she is" sa jag

Hon kanske inte vela ha mig där, men hon var fortfarande min vän och man ställer upp för vänner.

 

 

 

 

Först kollade jag runt hörnet men såg inget från början men sen så såg jag hur något rörde sig bakom rosorna.
Så då gick jag frammåt för att kolla mer, men när jag såg vem det var blev jag riktigt chockad.
Hur hade han kommit hit?

---

Karolinas perspektiv.

Paniken tar tag i min kropp där jag står fastfrusen i marken och stirrar in i hans bruna ögon. Hur i helvete kom han in här? Och varför var han överhuvudtaget där. När han öppnar munnen och utbrister ett glatt “Karrolina!” blir utkanten av mina synfält röda av ilska, precis som på film.

“HUR FAN VÅGAR DU KOMMA HIT OCH VISA DIG DIN JÄVLA IDIOT. OCH HUR FAN TOG DU DIG IN I MITT HUS!?” Skriker jag på Max som står bakom köksbordet och lungt kollar in i mina ögon. Jag tar ett desperat tag om handduken som är virad runt min nakna kropp.
“Jag har kommit för att hälsa på min flickvän” svarar han med lugn ton.
“Synd för dig hon är inte här för tillfället!” Utbrister jag och slår ut med ena armen i en visande gest men lägger den snart runt min kropp för att hålla uppe handduken.
“Vad menar du älskling? Du står ju precis där” säger han och pekar på mig. Med samma ton som en stolt femåring som visar upp sitt nybyggda sandslott för sina föräldrar.
“Max, vi har gjort slut, du var otrogen om du kommer ihåg?” säger jag och hans blick blir oförstående.
“Det var du med, men jag förlät dig ju!” Säger han och ger mig en förvirrad blick.
“Max snälla gå, jag är lycklig med Harry. Vi är tillsammans nu” säger jag. Vi är varken ett par eller lyckliga tillsammans men hellre Max tror det och lämnar mig ifred. När jag sagt det kollar jag in i hans ögon. Han blick är mörk och hatfylld och han tar upp en av rosorna ur en av de många vaserna. Han drar fingrarna över stjälken och verkar inte märka såren som taggarna gör i hans fingrar.

“Max vänta lite här är du snäll” säger jag och backar med blicken fast i hans. När jag känner trappan mot mina vader vänder jag om och går snabbt upp för trappan. Jag tar min mobil och går in på sms. Harry är den första som kommer till mina tankar och i ren panik skriver jag ett “HELP!” och skickar innan jag drar på mig underkläder och jag ska precis dra på mig ett par mjukisbyxor när sovrumsdörren öppnas och Max stiger in. Så diskret som möjligt stänger jag av ljudet på mobilen och det var tur eftersom bara sekunder senare lyser mobilen upp och Harrys namn och bild fyller skärmen. Max vänder huvudet in mot garderoben och får syn på mig. “Älskling där är du ju!” säger han ju glatt och kommer emot mig. När han ser vad jag har på mig ger han mig ett fräckt leende och en nästan pervers blick.

“Gumman du behöver inte klä på dig för min skull, ta detta istället” säger han och räcker fram en kort axelbandslös klänning. Jag sväljer djupt osäker på vad jag ska göra. Jag blir bara räddare och räddare för varje minut. Mitt hjärta slår snabbt och mina andetag är osäkra när jag lyfter mjukisbyxorna.

“Jag har hellre dessa på mig” säger jag försiktigt.

“Ta. På. Dig. Denna.” säger han stelt med blicken fylld ilska. Han har aldrig varit såhär och jag blir bara räddare och räddare för honom för varje sekund. Hans blick är så fylld med ilska att jag ryggar undan när han kommer fram och ger mig klänningen. Snabbt lägger jag byxorna över min upplysta telefon och kliver i klänningen och stiger bort från honom. Jag får upp dragkedjan några centimeter men sedan tar det stopp, då jag inte når längre på min rygg. Ett par händer läggs plötsligt på min rygg och drar långsamt upp dragkedjan. Jag står blixtstilla och drar ett förskräckt andetag när ett par läppar börjar åka över min hals, han ger mig små kyssar längst mitt nyckelben.

“Max, vad gör du här?” frågar jag ännu en gång.
“Jag sa ju det innan, jag kom för att hälsa på min flickvän” svarar han som om det var den självklaraste saken i världen.

“Hur visste du var jag bor?”

“Internet” svarar han och fortsätter kyssa mitt nyckelben men han går upp för nacken mot mitt kindben.

“Men Max vi är inte ett par längre” säger jag och tar ett försiktigt steg ifrån honom så hans händer lämnar min midja. Jag tar ett djupt andetag och trycker bort den växande rädslan. Jag förstår inte vad det är med honom. Varför är han här? Jag möter hans blick och hans ögon är nästa svarta och ilska strålar ut.
“VI ÄR ETT PAR KARRO, INTE DU OCH DEN DÄR JÄVLA HARRY!” skriker han så saliv flyger ner i mitt ansikte. Jag flämtar till av rädsla och tar snabbt ett par steg bort mot dörren men fortfarande vänd mot honom. “Nej Max, inte längre. Vi är du och jag, det finns inget vi.” säger jag med så lugn röst som möjligt. Nu har jag nått sovrummet och jag backar försiktigt mot trappan.

“JO!” Skriker han och kastar sig fram och trycker upp mig mot väggen och trycker sina läppar mot mina i en passionerad kyss. Jag fryser till en staty och gnäller gång på gång för att få honom att sluta hamra sina läppar mot mina.

“Max. Snälla. Sluta.” Viskar jag med plågad ton mellan kyssarna han ger mig.

“Kom igen Karrolina, ge mig lite” säger han och puttar sina höfter mot mina. När jag skakar på huvudet blir hans blick arg och han lyfter handen och slappar mig över kinden. Tårar börjar byggas upp i mina ögon och jag sätter händerna om kinden och snyftar till. Han ger mig en hård blick och drar sedan mig emot honom och kysser mig igen. Panikslaget sätter jag händerna på hans bröstkorg och puttar bort honom. Han blir överraskad och snubblar bakåt och jag ser min chans och börjar springa och när jag har två trappsteg kvar känner jag hur någon puttar mig och jag faller frammåt och försöker ta emot mig med händerna men jag slår åndå i både pannan och mitt högra knä i golvplankorna. Någon tar tag i min midja och vände på mig och jag ser Max arga blick vandra över min kropp. Han grenslar mig och slår mig sedan på kinden en gång till.

“Sådär gör man inte” säger han och slår till min andra kind. Sedan sätter han en hand på varje sida av mitt huvud och böjer sig långsamt ner för att kyssa mig. Jag kränger och snurrar så mycket som möjligt på kroppen för att komma ifrån honom.

“Mmm ja fortsätt så” stönar han och jag stelnar till.

“JAG SA FORTSÄTT KVINNA!” Skriker han och slår till mig hårt med knytnäven på hakan.

Holy macarony!

 

Så Max är tillbaka... Blandade känslor om det? Mina är livrädda.

 

/Erica

"Seriously Harry stop it"

Vadå stop it?!

Ska jag bara sluta prata om vad som ska hända nu?

Jag har precis fått reda på på att jag ska bli pappa, och barnets mamma hatar mig och hon vill att jag ska vara tyst?!

"Det skulle vara skönt att få prata medmamma, hon är den jag litar på mest med mitt beslut om barnet" jag hade ingen aning om vad hon sa men hon såg lite ledsnare ut.

"What was that about?" frågade jag

"Emmas mom asked me for some stuff" svarade hon undvikande.

 Jag nöjde mig med det svaret, vi bara stod och kollade på varandra ett tag innan hon bröt ögonkontakten genom att kolla upp.

"It looks like it will start to rain soon, mabye w should go in?" sa hon

Vi gick sakta tillbaka till Danis hus, och bara efter några steg så kände jag den första vattendroppen landa på min kind.

Så vi ökade på stgen lite för att komma snabbare hem.

Men regnet var snabbare för nu började det regna ordentligt, vi blev snabbt dyngsura.

Jag greppade hennes hand och sprang med henne tillbaka.

När vi kom in genom dörren sparkade vi av oss skorna och gick in i vardagsrummet.

Där kollade alla upp på oss, Louis kollade på något emellan oss och då kollade automatiskt jag dit också och märkte att vi fortfarande inte släppt varandras händer.

Karolina verkade också ha märkt det för hon släppte genast min hand.

"It rains outside?!" frågade Niall helt plötsligt.

Karolina försökte hålla inne skrattet men det gick inte så bra.

"Yes Niall, it does." sa hon genom skrattet.

"You want to borrow some clothes Kar?" frågade Danielle och reste sig upp.

"No it's fine, I'm going home" sa Karolina och Danielle satte sig igen.

"You sure?" frågade Liam

"Yeah I'm sure, I need to clear my mind a little" sa hon och kollade på mig.

Jag fattade förståss vad hon menade, bebisen.

"Well okey then, you are not gonna get a goodbye hug sorry hun" sa Danielle och skrattade lite.

"I understand." hon vände sig mot mig och förvånande nog gav hon mig en kram innan hon vände sig om och gick ut i hallen.

Killarna och Danielle kollade chockat på mig och jag såg nog minst lika chockad ut.

Det lät lite i golvet och runt hörnet kom Karolina igen, i klackarna var hon nästan lika lång som mig.

"Louis I just needed to say that I'm sorry. I didn't mean to scream at you I just have a lot of things going on inside my head." sa hon och kollade ledset på Louis.

Han log och sa att det var okey, sa hon hejdå och gick sen ut från rummet och huset.

 

Jag gick med vingliga steg gick jag den korta vägen fram till mitt och Emmas hus.

Som vanligt stog det rosor på trappan, jag tog dom i ena handen och låste upp med den andra.

Jag ställde rosorna på matbordet innan jag sprang upp för trappan med ett enda mål i sikte, garderoben.

När tightsen och t-shirten var på sköt jag undan alla tidningar och annat skräp som låg på golvet innan jag böjde mig ner och nuddade marken.

Jag strechade lite till innan jag kopplade ihop mobilen med högtalaren.

Jag lät kroppen röra sig i takt med musiken, jag vet inte hur länge men det måste nog ha blivit några timmar.

När nästa låt började spelas fick jag ett storrt leende på läpparna, snabbt gick jag igenom korografin i mitt huvud för att se om jag fortfarande kunde den.

Och när det kom till rätt ställe så gjorde jag stegen och rörelserna som om jag övat dom varje dag sen vi gjorde dansen.

Dansen var sen jag gick i 8:an, jag, Nora och Lydia hade gjort den inför en idrottslektion.

Vi var så unga och dumma och dansen var ganska så dålig men den fick mig alltid att le och skratta, alla minnen när vi gjort den.

Låten byttes ut till en lugn låt och jag bestämde mig för att det fick räcka för idag så jag gick och stängde av musiken och gick sen direkt till duschen.

Men precis när jag skulle kliva in i duschen så hörde jag hur någon öppnade dörren, så så tyst jag kunde virade jag en handduk runt kroppen och öppnade badrums dörren.

Tyst tassade jag fram till sängen och tog upp fotbollen som låg där, egentligen har jag ingen aning om varför men det var de första som dök upp i mitt huvud.

Sen så gick jag så tys jag kunde ner för trappen och började kolla mig omkring.

Men när jag inte hittade något eller någon och precis tänkte gå upp för trappen igen så hörde jag ett krachande ljud ifrån köket.

En fegis som jag var så blev jag livrädd och övervägde att spring upp och låsa in mig i badrummet men jag förvånade mig själv och gick mot köket.

Först kollade jag runt hörnet men såg inget från början men sen så såg jag hur något rörde sig bakom rosorna.

Så då gick jag frammåt för att kolla mer, men när jag såg vem det var blev jag riktigt chockad.

Hur hade han kommit hit?

---

Händelse löst, kort och tråkigt jag vet.

Men har mycket läxor och noll fantasi, lovar att nästa blir bättre!

 

 Nu höjer vi lite och kör 4 kommentarer till nästa.

 

/ Emma

 

Svar: Haha jag vet att det kanske är lite överdrivet att hon blir jätte arg på honom.

Men eftersom den karaktären ska spegla mig, och eftersom jag är ganska lättretlig av mig (speciellt om jag sovit för lite, som då Karolina har gjort) så därför så passade det in.

Jag kanske skulle ha sagt till om att jag var så tidigare så ni skulle ha förstått.

Tror jag skrev det i någon av de första delarna.

Om inte så, nu vet ni iallafall.

 

---

Många tycker säkert inte sånna här kommentarer är roliga, men det tycker faktiskt det.

Det är roligt för då vet vi vad vi ska förbättra i vårat skrivande.

Så har ni några frågor om novellen, saker ni kanske inte fattar, eller nåt som skulle kunna vara annorlunda.

Hoppas ni längtar till nästa del!

/Emma xx

 

Otålig som jag var så hade jag inte orkat vänta på hissen utan sprang direkt mot trapporna, ett val jag nu ångrade.

Jag var bara på plan två och i dom här skorna skulle det ta år att komma till plan fyra.

Så jag stannade några sekunder, drog av mig skorna, tog dom i vänster hans och fortsatte sen upp för trapporna.

När jag smällde upp dörren till Emmas våning så vände sig många om och kollade mot mig.

Något jag i vanliga fall skylle tyckt var väldigt jobbigt då jag är otroligt blyg av mig, men just nu kunde jag inte bry mig mindre.

Mitt ända mål just nu var att hitta Emma eller Anna-Carin.

Jag små joggade genom korridoren tills jag såg Anna-Carin sitta i en soffa utanför Emmas rum.

"Karolina!" utbrast hon när hon såg mig.

"Hur är det med henne?" hasplade jag ur mig samtidigt som jag försökte andas normalt.

"Det kan jag tala om" jag vände mig om och såg att Maja stod bakom mig med en äldre läkare bredvid sig.

"This is Dr.Coleman, the one that did Emmas surgery. He'll fill you in with the details about Emma" sa Maja och sen lämnade hon oss.

"Please sit down" började Dr.Coleman och pekade på soffan.

"Well as you alreade know I'm Dr.Coleman and I'm guessing you are Mrs.Andersson and Mrs.Samuelsson?!" han kollade på oss samtidigt dom vi båda nickade.

"So during Emmas surgery something went wrong so we couldn't finish. We got the biggest part of the tumor out, but we'll have to do another surgery." han läste i anteckningarna han höll i samtidigt som han informerade oss.

"What did you mean with that something went wrong?" frågade Emmas mamma.

"Erm, one of the doctors started coughing, so he tried to pull the knowledge model of the girl's head before he accidentally cut something but it was already too late. Liquid flowed out of her head and out over the table." han såg lite fundersam ut.

---

Nu är jag tillbaka people, hoppas ni saknat mig!

Hehe xD

 

Men vad vill Harry säga till Karolina?

Och hur kommer det gå för Emma? Kommer hon vakna snart, och kommer Karro någonsin förlåta Louis?

 

 Tre till nästa

 

/Emma

"FUCK!" Skriker hon och drar tag i sitt hår och sjunker ner längst väggen. Tårarna rinner och hon bara sitter där i flera timmar tills de tar slut. Då kryper hon ut till soffan och drar en filt över sig. "Helvete, hur ska detta gå?" viskar hon ut i luften innan hon stänger sina uttorkade ögon och somnar.

 

Jag slår upp ögonen och flämtar högt. Lägenheten ligger i mörker och är knäpptyst. "Anna-Carin" försöker jag ropa men det kommer inget ljud från min mun. Den är torr och likaså är mina ögon. Huvudet värker och hela kroppen är slö. Jag tar glaset som står på diskbänken och fyller till brädden innan jag klunkar det. Snabbt fyller jag det igen och dricker upp allt. Jag sätter mig på en av barstolarna och kollar mot köksbordet. På de vackra rosorna och då kommer allt tillbaka. Jag lägger händerna på magen och snyftar till. Jag har slut på tårar så jag sitter bara och stirrar ut i luften. Det är självklart vem pappan är, Harry. Han är den enda killen jag haft sex med sen min sjuttonårsfest då mina dåvarande kille Oskar och jag hade det för första och sista gången. Efter det bara dumpade han mig, så det var ju inte svårt att fatta vad han var efter. Fan, att Harry är pappan betyder att jag kommer behöva prata med honom. Jag som har försökt göra allt för att ignorera honom. Även om det inte varit speciellt svårt eftersom jag mestadels har varit på sjukhuset med Emma och Anna-Carin. På tal om Anna-Carin, var är hon? Tänker jag och springer upp för trappan. Emmas säng är obäddad och telefonen som brukar stå på bordet mellan våra sängar ligger i mitten av sängen. Jag slänger en blick mot klockan på mitt nattduksbord och ser att hon är 05.48. Jag går in i badrummet och tar en varm lång dusch och för några minuter glömmer jag alla mina problem. Vattnet bränner mot min hud och får mina muskler att slappna av. Jag rakar benen och armhålorna och tar shampoo och balsam i håret. När jag stiger ut ur duschen och torkar benen med min vita handduk blir den röd av blod. "What?" säger jag och kollar på mitt ben. "Helvete" utbrister jag, jag har råkat skära mig med rakhyvlen. Snabbt tar jag lite toapapper och sätter på ett plåster innan jag går in i garderben för att ta något att sätta på mig. Ett par shorts och ett snyggt linne med en kofta och några halsband får det bli. Hösten närmar sig mer och mer men vad mer kan man vänta sig av september? Det är otroligt skönt att sommaren har hållit på så länge som den har gjort. 20 grader varmt i mitten av September är inte vanligt i Sverige och deffenetift inte i London. Såhär års brukar det väl regna massa? Tänker jag för mig själv när sminkar mig med lite puder och mascara. Sedan kollar jag på klockan som nu är 06.53. Snabbt går jag ner och tar en macka och ett glas juice. När jag ställt in allt i diskmaskinen ser jag en lapp ligga ihopvikt på köksbänken. 

 

 

Jag läser lappen och springer upp och hämtar min mobil och ett par snygga pumps från min garderob innan jag sätter av mot sjukhuset. Jag måste få prata med Emma om detta, det är så fel men jag kan ändå inte låta bli att ändå tycka att det är så rätt. Jag är så förvirrad just nu, och dessutom bär jag på ett barn. I MIG! Jag är så förvirrad, hoppas bara Emma har vaknat när jag kommer fram tänker jag där jag sitter på bussen.

 

Stackars Karro, hon har ingen aning om vad som väntar henne på sjukhuset!

 

Jättekort del men visste inte var annars jag skulle bryta.

 

Vad tycker ni om att hon är gravid?

 

Lämna era tankar! 

 

Tre tills nästa

 

 

 

 

 

"Ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba" börjar spelas i mina öron och ett leende sprider sig på mina läppar. Denna låten får mig alltid på bra humör. Jag smånynnar med i alla ba ba ba när jag går runt i affären och plockar ner allt möjligt i min kundvagn. Mjölk babababa ägg bababa socker bababa och mycket mer. Jag börjar styra mina steg mot kassan när jag passerar gången för toalettartiklar. Juste, vi måste ha mer toapapper tänker jag och ändrar håll på den tungt lastade vagnen och går längst gången. Längst bort finns det och jag lägger ner ett storpack i vagnen innan jag går ut ur gången och byter gång för att komma tillbaka till kassan. När jag ser vad som finns på hyllorna fryser jag fast i marken. Hela vänstra hyllorna är fyllda med bindor och tamponger. Plötsligt låter inte bababa:na så roliga längre och jag drar ur lurarna ur öronen. Musik hörs fortfarande ur dem där de hänger i min hand men jag bryr mig inte om att pausa låten. Med allt som hänt med Harry och Emma nu på sista tiden har jag inte lagt en tanke på min mens. Men nu när jag tänker efter så har den den inte kommit på tre månader. Minst. Mina ögon blir bara mer och mer uppspärrade för varje sekund och rädslan växer i magen. FAN, jag kan inte bli mamma! Jag är alldeless för ung för att bli mamma! Jag är bara arton fucking år! Men ändå när jag tänker efter så skulle det så himla mycket kunna stämma! HJÄLP! Mina tankar flyger runt i huvudet och jag förstår bara en av dem, köp ett graviditetstest! Jag skannar hyllan med blicken men ser inga, så jag vänder mig om för att kolla andra och ett pip av rädsla flyger ut från mina läppar. Hela hyllan är full med olika paket, fäger och märken på graviditetstest. Snälla nu börjar det nästan bli komiskt, tänker jag med sarkastisk röst. Snabbt plockar jag åt mig fem olika paket och lägger ner i vagnen innan jag snabbt går mot kassan. Tanten som står före kan inte vara långsammare! Hon står och babblar på med den medelålders kvinnan som sitter bakom kassapparten. Jag vill bara börja skrika på henne att hon ska skynda sig men biter tag i insidan av min läpp och började gnaga på den istället. Det är en riktigt dålig vana jag har när jag är nervös, stressad eller otålig, och just nu är jag alla tre. Jag har redan lassat upp halva kundvagnens innehåll på bandet när det äntligen är min tur. Jag stampar otåligt med foten när kassörskan inte hittade koden för appelsinerna och är precis påväg att säga åt henne att skita i dem när hon började pipa de andra varorna. Jag packar ner, nej slänger ner varorna i papperspåsarna och betalar henne sedan snabbt innan jag tar mina varor och rusar ut för att ta en taxi och komma hem. Snälla Gud, säg att jag har fel ber jag upp mot himmeln. Jag tror inte på gud men det skadar ju aldrig att försöka tänker jag och lutar huvudet mot den varma fönsterrutan.

 

 

 Ring ring. Ring ring. Låter det genom lägenheten och Anna-Carin lyfter sömndrucket på luren och svarar med sömnig röst. "Hello?" "Hey this is London Hospital, are you close to Emma Andersson?" Frågar en kvinna. "Yes I'm her mother" svarar Anna-Carin klarvaket. "I'm really sorry to say this.." Börjar kvinnan med Anna-Carin avbryter henne förskräckt. "Is she alive"?!" Nästan skriker hon i telefonen och andas häftigt. Rädlan för henne dotter får hennes kropp att skaka och tårarna att rinna. "Yes, she is alive but the surgery went wrong so she is in a fragal state." Säger kvinnan snabbt och Emmas mamma drar efter andan och börjar gråta högljut. "Mam? Please, can you come to the hospital? We have to discuss what we're going to do in this situation." säger kvinnan och Anna-Carin bara nickar innan hon lägger på och springer ner för tarppan och drar på sig jacka och skor. Snabbt skriver hon en lapp till Karolina och sedan flyger hon ner för trapporna och fångar i sista sekunden en taxi som precis ska köra ut från deras byggnad. Hon hoppar in och säger snabbt "London hospital, and make it there quikly" innan hon lutar sig tillbaka och kollar ut över gatorna som susar förbi. Emma, snälla klara dig är tanken som upprepas gång på gång på gång i hennes huvud.

 

***

 

Karolina stiger ur taxin, betalar snabbt och öppnar den olåsta dörren. Låste inte jag den när jag gick? tänker hon snabbt innan hon sparkar av sig skorna och snabbt som satan plockar upp alla matvaror och ställer de på sin rätta plats innan hon tar testerna och och går in på toaletten. Hon tar upp den första och läser beskrivingen och sedan den andra, den tredje, den fjärde och den femte. Snabbt kissar hon på alla och lägger de på handfatet. Det stog att man skule vänta två minuter så hon springer ut i köket och dricker ett stort glas vatten och räknar till tvåhundra innan hon går in för att kolla resultaten. Med beskrivningarna i händerna kollar hon på det första. Två streck. Snabbt läser hon att det är positivt. "Fan" visksar hon med panik i rösten och kollar det andra, tredje och fjärde. "Fan fan faaan" utbister hon och kollar på den sista. "FUCK! Skriker hon och drar tag i sitt hår och sjunker ner längst väggen. Tårarna rinner och hon bara sitter där i flera timmar tills de tar slut. Då kryper hon ut till soffan och drar en filt över sig. "Helvete, hur ska detta gå?" viskar hon ut i luften innan hon stänger sina uttorkade ögon och somnar.

---

FÖRLÅT! För den långa väntan!

Detta kapitlet är skrivet av mig (Erica) men egentligen skulle Emma ha gjort det.

 

Men det har hänt lite saker i hennes liv så hon ska ta hand om sig själv i första hand nu, så därför kommer jag skriva åtminstonde nästa kapitel också!

 

Tack för kommentarerna, jättekul med respons även om de va lite panikartade! ;)

Ni är underbara!

 

 

Puss!

 

Okey here we go, mu kör vi, bara få det vaklarat ochs en slipper jag sjukhus på länge. Kom igen Emma du klarar detdär.. Tankarna upprepades gång på gång i huvudet på mig när jag rullades igenom korridorerna mot operationssalen. Mamma och Karro gick under tystnad på var sin sida om mig och Karro höll krampakrigt i min hand. Precis som jag höll i hennes.De vita korridorerna verkade vara ändlösa men Maja styrde oss viadre genom korridor efter korridor men lugna steg. Tillslut kom vi fram till en stor dubbeldörr med två glasrutor.

"Okej nu får ni säga hejdå" Sa Maja och gick in genom dörrarna. Mamma vred sina händer innan hon utbrast "Se till att överleva och att allt går bra nu Emma" innan hon snabbt drog in mig i en hård kram. Jag kramade tillbaka och drog in hennes goda parfymlukt. "Åk hem till vår lägenhet och sov lite mamma, läkarna sa att det kommer ta flera timmar och du har knappt sovit sen du kom hit." Sa jag och gav henne en lugn blick. "Gumman jag kan inte åka hem när du operaras för möjligtvis cancer!" Utbrast hon och slog ut med armarna. "Snälla mamma?" Bad jag "allt kommer gå bra" hon kollade på mig i några sekunder och jag försökte göra puppy eyes och efter många långa sekunder så skönk hon ihop och nickade "sure" sa hon tyst. Jag gav henne ett leende innan jag vände mig mit Kar som stog med tårar i ögonen. Tårarna i mina egna ögon började också byggas på men jag höll de tillbaka. Jag måste vara stark. "Ta hand om dig nu Emma, eller vad man ska säga" viskade hon i mitt öra när hon kramade om mig. "Ta med mamma hem till vår lägenhet och se till att hon sover lite" viskade jag tillbaka. Karro bara nickade och jag kramade henne håradre. "Allt kommer gå bra" viskade jag till henne. Jag vet inte vem jag försökte lugna mest. Mig själv eller henne och mamma. Alla skulle jag anta.

 

"Är du redo Emma?" Sa en röst och jag vände mig mot Maja som stod i dörröppningen. Jag nickade och hon körde in mig i den kliniska operationssalen. "Kom nu Anna-Carin" hörde jag Karro säga och ett lugn spred sig inom mig, jag visste att Kar skulle ta hand om mamma så jag behövde inte oroa mig för att hon skulle sitta här på sjukhuset och oroa sig. Leif hade varit tvungen att åka hem till Sverige för att ta hand om mina syskon och sitt jobb. Vilket var ganska skönt för då hade jag färre personer här som oroa sig hela tiden. Jag klarade inte all uppmärksamhet, då måste jag agera lugn och som om jag kontrolerar situtionen och förstår vad som händer med mig. Men helt ärligt, så har jag inte fattat något av det än själv och nu efter två veckor har jag inte tagit in att jag kan ha cancer. Jag vill inte ta in det så därför har jag bara sjutit undan tanken hela tiden och gjort det bästa av sitvationen. 

 

 "Hello Emma, I'm going to make the surgery on you today" sa en äldre man och jag nickade bara till svars. Han hade långa hanskar och ett blått förkläde, sådana som barn har när de målar med färger när de är små. Han hade en ljusblå mössa på sig med allt hår instoppat i. Ytteliggare tre personer kom in från samma dörr som han kommit in genom och de var alla likadant klädda. Två män till och en kvinna. Kvinnan gick fram till mig och visade hur jag skulle lägga mig och började sedan fläta mitt hår. Egentligen hade de velat raka av allt hår på hela  högra sidan av huvudet men jag hade totalvägrat. ALDRIG att jag skulle bli flintskallig! När hon var kvar hade alla andra läkare satt på sig munskydd och snabbt band någon fast det på henne innan hon satte en syrgasmask över min mun. "Just take some deep breaths honey and you'll quickly fall asleep" sa hon och jag gjorde som hon sa. Världen blev suddigare och suddigare för varje andtag jag tog och började snart snurra. Långsamt blev världen mörkare och mörkare innan den tillslut blev kolsvart och jag flöt in i en drömlös sömn.

 

 

Karrolina låste upp dörren och klev in i den väldoftande lägenheten följd av Emmas mamma. I sin vänstra hand höll hon en vas med tio röda rosor. Hon sparkade av sig skorna och gick in och ställde vasen på köksbordet som hade slutats andvänas som matbord när Emma flyttade in på sjukhuset och omvandlats till ett blombord. 

"Jag går och lägger mig en stund" Hördes Anna-Carins röst genom lägenhet. Karrolina nickade och hummade lite till svars innan hon öppnade kortet som satt fast i en av de veckra rosorna.

Läste hon tyst och hon drog efter andan. Känslorna som stömmade genom hennes kropp var så blandade att hon själv knappt kunde uppfatta dem. Hon lade lappen i skålen där hon lagt alla andra lappar som suttit fast i blommorna han skickat. Ända sedan dagen efter killarna lämnat sjukhuset hade hon fått tio röda rosor med bud. Alltid med en lika vacker dikt på ett vitt kort med silvriga ramar. Hon gick för att laga lite lunch men upptäckte att kylskåpet var tomt så hon tog sin plånbok och mobil och gick mot den lilla affären inte allt för långt från deras lägenhet. Med musiken dånandes i öronen märkte hon inte den brunhåriga killen som stod och ropade på henne från ett fönster på andra våningen i Daniells hus. Han såg inte hennes hörlurar och undrade hur någon kan ignorera någon så fullständigt? Han som försökte så hårt att vinna henne tillbaka. 

***

Det ständiga pipandet ekade genom salen där kirurgerna jobbade snabbt och effektivt med att få bort tumören ur Emmas hjärna. När den stora delen av tumören var borta och de började skrapa bort delararna som satt så nära själva hjärnvätskedelen att de inte kunde skära fick kirurgern plötsligt ett kraftig hostanfall och han ryckte till. Han försökte dra ur skapellen ur tjejens huvud innan han skulle råka skära något men det var redan försent. Vätska flöt ut ur hennes huvud och ut över bordet. Pipandet från maskinen ökade och ökade för varje sekund för att sedan sakta ner till endast 20 slag i minuten. Kirurgerna såg på varandra med panik i blicken innan de satte igång med att sy ihop båda snitten, men det pipande ljudet av flickans hjärta slutade plötsligt och ett högt tjutande fyllde rummet. De ryckte fram en hjärtstartare och laddade innan de tryckte plattorna mot henne bröstkorg. Gång på gång fick hon stötar som fick hennes kropp att rycka till men hennes hjärta ville inte starta igen. "MORE ELECTRISERTY!" Skrek doktorn och sjuksköterskan skruvade upp styrkan på maskinen innan de försökte en sista gång.

 

Är inte Harry bara för gullig som skickar henne rosor? Tycker jag i alla fall ;)

 

 

Precis så som rubriken lyder så hade vi besöksrekord igår, 104 sidvisningar och 37 unika.

Alltid lika kul att se att det är så många som kollar in här varje dag.

Ännu roligare vore det om ni kommenterade delarna också, för ni vet att nästa del inte kommer ut förns vi fått lite respons och kommentarer.

 

 

 

/Emma

 

Hoppas ni gillar videon lika mycket som jag gillar den!

 

Kram Emma xx

Hejsan!! 

 

Har ni sett kiss you? SÅÅÅÅÅ UNDERBAR!

 

Alla killarna är så sjukt snygga, fina, söta, underbara, random, urgulliga, fantastiska! Kan fortsätta HEEELLA natten! 

 

Har ni sett den?? Älskar början och sufscenen och när de åker skidor och AAAALLLLLLTTTT!!!!!

HAHAHAHHA 1.35 Harrey yeah shake that azz!!!!! xD OMG SÅ UNDERBAR! 

 

Om ni inte har sett den, KOLLA IN!!!

 

Så himla gulligt i slutet när Harry bara "and let me kiss you" och zayn ba hoppar fram och pussar han! *dör*

 

Nu ska jag gå och lägga mig under en sten och bara dö för att killarna och kiss you videon är så underbar! 

 

Hejdå, Erica! *vinkar frenetiskt* *dör* 

 

HÄÄÄÄÄÄÄR, eftersom jag inte vet hur man lägger in video på blogg.se! 

---

Karolinas perspektiv

Jaha det var den frukosten det tänkte jag.
Men när jag tänkte efter så var jag inte så hungrig egentligen, kanske lite men inte så att jag behövde äta.

Så jag slängde mackan i närmsta soptunna men behöll chailatten.
Under tiden jag gick tillbaka till sjukhuset så tänkte jag på hur Louis helt plötsligt störtat ut från Starbucks.
Undra vart han skulle?
Han stack ju direkt efter att jag berättat att Emma var kvar på sjukhuset... fuck!
Jag ökade på stegen för att komma fram så fort som möjligt, för nu visste jag vart Louis var påväg.

Emmas perspektiv

Mamma och Leif satt i soffan och pratade om någonting, mamma hade nyss pratat i telefon med Albin och Maja.
Själv hade jag precis ätit upp frukosten och nu stod det en sköterska och plockade bort min tallrik och mina rester.
Dagens frukost hade varit god youghurt, macka och apelsinjuice.

Det här var det enda sjukhus jag varit på som haft god mat.

Jag satt och pillade på mina nagelband när jag hörde steg och röster utanför rummet.
"Sir you can't walk in there, she doesn't take any visitors" hördes en tjejröst.
Strax där efter slets dörren upp och infarandes kom Louis.
"Emma I'm so sorry and I know you don't want to talk to me so you don't have to, just listen to what I've to say" han pustade och gick fram och tog min hand i sin.
"Erm Louis don't..." började jag men blev snabbt avbruten av Louis.
"No Emma listen! I know what I did was wrong and I shouldn't have done it. But when I saw you the first time you were so beautiful that I couldn't take my eyes of you. And later when I watched a movie with Eleanor all I could think of was you! Your beautiful face, your blonde hair with that pink dipdye." han pratade på om allt och i bakgrunden kunde jag se hur mamma och Leif kollade på oss med stora ögon och höjda ögonbryn.
"Emma I don't regret that I dated you, cause those dates was the best in my life. And I'd walk through the desert just to make you happy again. I'm sorry I cheated on you and I'm sorry I cheated on Eleanor, but most of all I'm sorry cause I was so selfish that I didn't want anyone else to have you. I wanted both you and Eleanor, but when I was with her all I could think of was you. So before she walked in I was about to tell you...." Louis blev avbruten av att Leif harklade sig.
Louis vände sig förskräckt om och såg Leif stå bara några centimeter bakom honom.
"So you cheated on Emma?!" Leif gav Louis en vass blick.
"Yes and I'm so sorry sir"

Trots att Louis var större än mig så såg han väldigt liten ut jämnfört med Leif.

Louis såg också väldigt rädd ut, rädd för var Leif skulle göra mot honom.

"So you are the reason Emma is feeling so low?" frågade Leif.

"Yeah I think so" svarade Louis skamset

"Then leave!" den här gången var det mamma som så något.

Louis kollade chockad på mamma som nu rest sig upp från soffan och ställt sig bredvid Leif.

 "But I..." Louis kollade på först mamma sen Leif ovh sist mig.

Precis när han skulle gå ut vände han sig om och kollade mig i ögonen och sa:

"I'm sorry"

Jag lyssnade efter hans steg och när jag inte hörde dom längre slängde jag mig bakåt i sängen och lät tårarna som hotat med att tränga fram länge välla över kanten och ner för mina kinder.

Mamma sprang fram till mig och slog armarna om mig i en bamsekram efter ett tag kände jag ett par till armar och kollade upp för att se Leif stå där med armarna om mig och mamma.

Helt plötsligt slogs dörren till mitt rum upp och mamma vände sig snabbt om och skrek.

"Haven't you done enough? Just leave!"

Jag kollade mot dörren och där stod en mycket chockad och andfådd Karolina.

"Jag antar att Louis redan har varit här?" frågade hon, mamma bekräftade det genom att nicka.

"Vänta, vänta. Du visste att Louis skulle komma?!" jag kollade irriterat på henne, hur kunde hon göra så?

"Asså nej, kolla. När jag var på Starbucks så satt dom där och Danielle ropade dit mig och sen när jag satt där frågade dom vad jag gjort och jag råkade säga att jag varit på sjukhuset och att du inte lämnat än och då flög Louis upp från stolen och vi blev attakerade av fans så jag smet och när jag gick hem kom jag på att det förmodligen var hit Louis skulle så jag har sprungit hela vägen från Starbucks" hon pustade ut och drog några djupa andetag.

"Karolina, sätt dig ner du ser ut att vara påväg att svimma" sa mamma.

Hon lydde och gick och satte sig i fotändan på min säng.

"Jag är ledsen Emma, jag vela alrdig att det skulle bli såhär" sa Karolina ursäktande.

Jag kramade om henne för att bekräfta att jag förlät henne.

"Nej men nu ska vi inte hänga läpp" sa mamma och försökte lätta upp stämningen.

"Hon har rätt Emma, jag tog med mig lite nagellack så jag tänkte vi kuna måla naglarna på varandra igen." sa Karolina glatt och tog upp sin väska från golvet.

Efter att tag så satt jag med en hand på det lilla rullbordet medans Karolina noga målade mina naglar, hon hade tungar utstickandes ur munnen som hon ofta har när hon konsentrerar sig.

Samtidigt satt mamma och målade mina tånaglar och det fick mig att tänka på när jag var liten.

Då satt jag och mamma ofta i badet med hårrullar och hon målade naglarna på mig.

För första gången idag log jag ett leende som var äkta, hur två människor kan få mig att må så bra efter den här dagen.

Även om jag inte visade det så fanns tankarna och frågorna kring Louis kvar, och dom väntade på att få svar.

---

Lite kortare än vanligt jag vet, men jag har lite skrivtorka just nu.

Eller iallafall till den här delen, jag har stora planer för andra delar.

Jätte kul att vi äntligar fick lite respons för novellen, synd bara att vi måsta tvinga fram den.

Men nu hoppas jag att ni fortsätter att kommentera för kom ihåg, ju mer ni kommenterar ju snabbare kommer det nya delar.

 

Kram Emma

Läser jag på skärmen Emma höll fram framför mitt ansikte. 

"Jag springer ner och möter de i entren" sa jag och ställde mig upp. Min kropp var trött efter att ha suttit stilla hela kvällen. Jag tog hissen ner och när jag kom ner hittade jag snabbt Emmas mammas igenkända gestalt. 

"Karolina hej! Hur är det med dig hjärtat?" Utbrast Anna-Carin och kramade mig hårt. "Så bra det kan vara just nu" sa jag. Detta var inte precis rätt tillfälle att berätta om killarna och dessutom med Emmas tumör så blir det ganska mycket att ta in. "Var har du Emma?" Frågade hon och spanade runt. "Hon är uppe i sitt rum, kom så går vi dit." Sa jag och vände mig om och steg in i en hiss. Anna-Carin och Leif stegade efter och en pinsam tystnad spred sig i hissen. När vi hade gått genom den långa korridoren för cancerdrabbade som Emma flyttats till och äntligen kom fram till hennes rum steg jag åt sidan och sträckte ut handen för att visa att det var rätt dörr. Anna-Carin gav mig ett tacksamt leende innan hon drog upp dörren och störtade in i rummet. "MAMMA!" Hördes Emma glada rop och jag och Leif satte oss ner på ett par stolar för att låtas dem återförenas i lugn och ro. 

 

 

"Upp och hoppa! Frukostdags." Hördes en glad röst genom rummet. Jag drop kuden över huvudet och vände på mig. "Efter det är det dags för röntgen." Fortsatte rösten och plötsligt var jag klarvaken. Jag satte mig upp och kollade på Maja som stog med en bricka i händerna. "Sorry Karolina men du får köpa frukost i kafeterian, sjukhusets policy" sa hon och log försiktigt mot oss. "Det är lungt" svarade hon Karro och hoppade ur sängen. Antar att man kan vara riktigt pigg när det behövs va...? Hon brukade alltid vara sur som en åsna när man väkte henne på morgonen. Det tog minst en timme för henne att sluta vara sur på en om man råkade väcka henne för tidigt eller på minsta lilla oschyssta sätt. Maja sköt in bordet med frukostbrickan och jag högg in på yougurten. Sjukhusmaten var faktiskt riktigt okej här och det var något som uppskattades. Lagom när jag ätit klart kom Karro ut från badrummet, påklädd och sminkad.

"Jag sticker och köper frukost, sen kommer jag tillbaka lagom till din röntgen." Sa hon och tog sin plånbok och mobil från bordet innan hon försvann ut genom dörren. 

 

Jag bytte om från min pyjamas till den fula sjukhusdräkten innan jag plockade upp mobilen.

Meddelanderna från Louis blev bara desperatare och desperate för varje sms och det sista fick tårar att bildas i mina ögon.

"Fuck you Louis, fuck you" Viskade jag fram och rösten skar sig när jag sa hans namn.

"Vad sa du älskling?" Hördes min mammas klara, glada röst genom sjukhusrummet. "Ingenting mamma" Svarade jag och kollade in i hennes snälla ögon. 

"Emma älskling jag kan se att något är fel" Sa hon med den speciella förstående mammarösten som fick ännu fler tårar att bildas i mina ögon. "Jag orkar inte prata om det nu" viskade jag fram och kollade ner på min mobil igen. "Det är okej gumman, vi tar det någon annan gång" Sa mamma och kramar om mig. Jag snyftar till och kramar henne hårt tillbaka, hur kunde allt bara gå så fel? För en vecka sedan dejtade jag en assnygg världskändis, mådde så bra som jag aldrig tidigare mått och alla mina kompisar var lyckliga. Nu är jag ett vrak, alla mina vänner är olyckliga och dessutom är jag påväg att rötgas för att se om jag har cancer, great! 

Jag fick min chailatte och macka och vände mig om och kollade runt i 'resturangen' efter ett ledigt bord.
Tyvärr verkar alla ha gått till Starbucks idag för alla bord var upptagna, så precis som jag börjat gått mot utgången för att ta med min mat till sjukhuset hörde jag någon ropa på mig.
"Karolina" jag hörde direkt på rösten att det inte var en kille och eftersom vi bara känner en tjej här så var det inte svårt att veta vem det var... Danielle.
Jag vände mig om med ett leende mot henne men det försvann när jag såg vilka hon satt med.
Liam, Louis och... Harry.
"Come and sit with us" sa hon med ett stort leende.
"Oh I don't know if I have time, I just..." jag försökte prata mig ur allt men blev snabbr avbruten av henne.
"Oh come on, it wont hurt if you sat down a little while" verkar som om jag inte har något val.
Jag nickade och gick med skakiga ben fram till dom.
"Sit down" sa hon och pekade på platsen bredvid Harry, självklart.
Jag satte ner min chailatte och macka och satte mig sen nervöst ner på stolen.
"So what have you been doing sence last time?" frågade Danielle.
"Not much at all, it's not much you can do at an hospital" förklarade jag
"No I mean after Emma got home from the hospital silly" skrattade hon fram.

"She never left the hospital after the accident" svarar jag seriöst. Danielle slutar genast skratta och kollar förvånat på mig. "What do you mean" frågar Louis spänt. "As if you care" säger jag bitchigt mot honom och tar ett stort bett på min macka för att inte börja skrika på honom. Låt maten tystna mun Karolina intalar jag mig själv när jag sitter där och kokar. "Karro, what do you mean, haven't Emma left the hospital yet?" frågar Liam snällt och min ilska smälter ner när han kollar på mig med någon som liknar puppie eyes. Jag skakar bara nedstämt på huvudet. "When she had that x-ray they found a tumor in her head and now they think she might have" jag tar ett djupt andetag och skriker på mig själv att fortsätta, de har rätt att veta. "Cancer" avslutar jag meningen och kollar för första gången upp sen jag började prata. Alla stirrar på mig med rädsla i blicken. "Please say you're kidding" viskar Danielle fram med rösten tjock av tårar. Jag skakar bara på huvudet när jag känner att tårarna inte är långt borta mina heller. Plötsligt reser sig Louis så plötsligt att stolen flyger bak och välter med en hög smäll. Han plockar upp sin skinnjacka från golvet och rusar sedan ut med hög fart och rädd blick. Alla kollar efter honom innan de vänder blicken mot oss. Jag hukar mig så ingen ska se att jag tillhör dem men det är försent. Tre tonårstjejer har redan sett att det är Liam, Harry och Danielle och rusar från sin plats i kön för att ta en bild.

"See you later guys" säger jag och tar mina saker och kaffe innan jag smiter ut och börjar gå mot sjukhuset.

Tjo allesammans!

Kommentarstorka har vi spanat så nu får ni ta och slänga in en! Det behöver inte vara någon lång utläggning utan bara vad vi kan göra bättre, vad ni gillar/ogillar med novellen. :) 

 

Kommer Emma prata med Louis? Och varför fick Louis så brottom ut från Starbucks?

 

 

Pussar Erica! 

Vi har ett länkbyte med http://tvillingnoveller.blogg.se/

 

Tycker ni alla ska ta och titta in, det är en väldigt bra skriven och rolig novell. :) 

 

Del 33 finns här nedanför! 

 

 

"Nej Karro snälla, du får ringa" sa Emma och kastade tillbaka mobilen till mig.

"Emma du borde göra det, jag vill inte vara den som berättar för din mamma att du har can... ligger på sjukhus" jag ändrade min mening precis som jag tänkte säga den.

"Det är lugnt du kan säga det, jag måste ändå vänja mig vid det" sa hon och pillade på täcket.

"Det är inget du ska behöva vänja dig vid att höra" sa jag bestämt.

"Jo det är det, för" hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte "jag har cancer"

"Nej Emma, det är inte säkert! Kom ihåg tumören kan vara ofarlig" jag gick och satte mig i fotändan på hennes säng.

"Jag vet, men det var 60% chans att den var farlig" hon kollade sorgset på mig.

"Då tycker jag vi tar reda på det" hördes någon säga från dörröppningen, och båda vi kollade dit.

"Hej, jag är Maja din nya sjuksköterska" sa sköterska som tydligen hette Maja.

"Jag måste bara säga att det är skönt att få prata svenska med några patienter. Så när såg din mapp och att du vela ha en ny sköterska erbjöd jag mig direkt" fortsatte hon med ett leende.

Emma hm:ade bara som svar.

"Sååå vi har fått tid för tumör-röntgen imorgon, men vi vill göra några tester nu så om du följer med mig." sa Maja och sträckte fram handen mot Emma.

"Vänta lite, så vi blir kvar här över natten?" frågade jag.

"Ja, eller Emma blir det men jag antar att du sover kvar då också?!" sa hon

"Ja det gör jag, men du Emma då sticker jag hem efter lite nya kläder och kommer tillbaka sen" jag rikitade mig nu mot Emma.

"Gör så du, ses sen" sa hon

Jag följde med Emma och Maja ut ur rummet innan jag kramade om Emma och fortsatte sen mot hissen, i motsatt riktning från Emma.

"Och Karro" ropade Emma och vände sig om "snälla ring min mamma medans du är borta" sa hon.

Jag bara nickade till svar, det var det minste jag kunde göra.

*

"Vart är min mobil nudå?" frågade jag mig själv.

Jag var hemma i huset och höll nu på att plocka ihop lite kläder åt mig och Emma, för om jag kände henne rätt så skulle hon inte ha på sig något sjukhus-nattlinne.

"Just ja, jag la den på sängen" jag sprang upp för trappan igen och kollade bort mot sängen.

Jag greppade mobilen och min väska innan sprang ner för trappan först ut till hallen där jag lade ner min väska bredvid Emmas sen gick jag in i köket, där satte jag mig på en av barstolarna.

Vant tröck jag in nummret och efter ett tag hördes tonerna.

"Ja hallå det är Anna-Carin" svarade hon

"Hej Anna-Carin, det är Karolina" sa jag

"Men hej, hur har ni det i London då?" frågade hon glatt, fan!

"Jo det är bara bra, lite svårt att hitta överallt." sa jag

"Kan förstå det, men är Emma där? Hon har inte hört av sig på flera dagar" fan, fan fan!!

"Det är såhär att Emma och några kompisar vi träffat här var med i en bilolycka när dom skulle åka till stranden" började jag och hörde hur hon drog efter andan "alla klarade sig med några skador och jag tror dom har fått åka hem igen" hon pustade lättat ut.

"Och hur mår Emma nu då?" frågade hon

"Det är det som är grejen, när dom röntgade Emma hittade dom en tumör. Dom vet fortfarande inte om den är farlig eller inte, dom ska röntga henne igen imorgon." jag slängde ur mig allt så fort som möjligt.

"Du..u menar a.. tt min Emma. har e..en tumör i si.. i.. ig?!" frågade hon och jag kunde hör hur hon började gråta.

"Ja tyvärr" sa jag

Det sprakade till lite granna innan jag hörde någon som harklade sig i andra änden.

"Hej Karolina, det är Leif. Jag hörde vad ni pratade om, är det sant?" frågade Leif

"Ja tyvärr" upprepade jag.

"Jag och Anna-Carin tar ett plan inatt till London" sa han bestämt.

"Gör det och ring mig när ni landat så säger jag vart vi är" svarade jag

"Bra. Och tack Karolina för att du ringde, jag förstår att det inte kan ha varit lätt." sa han medlidande.

"Det är det inte och jag kan inte ens föreställa mig hur det är för dig och Anna-Carin." sa jag.

"Tack, hejdå" sen hördes ett klick.

Jag gnuggade mig i ögonen och märkte först då att jag grät.

Och det här var bara ett av alla samtal jag skulle behöva ringa nu.

 

Klockan var 7 på kvällen, alltså hade Karro varit borta i 4 timmar.

Så lång tid kunde det väl inte ta att hämta lite kläder till oss båda.

Precis då plingade det till i mobilen och Karros namn dök upp på skärmen.

 

 

Justja, hon skulle ju ringa och berätta också.

Undra hur mamma tog nyheten?

---

Jag vet att delen inte är jätte lång, men hade jag börjat med nästa grej hade den blivit för lång!

 

Hoppas ni hade det bra på nyår iförrgår, det hade jag.

Vi höll på till 4 och då var jag ganska så trött ska jag säga.

 

Men vad kommer hända nu? Hur kommer det gå för Emma på tumör-röntgen? Och hur kommer det bli när Emmas mamma kommer till London?

 

Kram Emma

Där pustade jag ut och gled ner längst väggen.

Inne i rummet hörde jag nu hur killarna börja prata med varandra.

"How could we do this to them?" frågade Niall

"I don't believe I ruined my chance with Karro, now she'll probably never go out with me" hördes Harry säga.

Nu orkade jag inte lyssna mer utan reste mig upp och gick till Emmas nya rum.

---

   

 

 

 

Idag var dagen då jag och Louis äntligen skulle få åka hem. På grund av min hjärnskakning hade vi varit tvugna att stanna här några dagar och det var ren tortyr. Både Emma och Karolina vägrade prata med någon av oss och dom här sjukhussängarna var så långt ifrån bekväma som det gick att komma... 

"Harry are you coming?" Hördes Louis röst bakom mig. Jag trycker ner beanin över mina ostyrliga lockar och lyfter upp min väska och hänger den över min icke skadade axel. När jag går förbi honom ger jag honom en mörk blick. Även om jag älskar Louis mycket, han är som den storebror jag aldrig haft så kan jag inte förklara hur otroligt besviken och sur jag är på honom just nu. Han har förstört alla mina chanser med Karolina. Allt som var så perfekt och sen skulle Eleanor komma, jag trodde att han hade berättat om henne för Emma men när hon dök upp på hotellet så förstod jag det inte alls var så. Och nu bara för det så vill inte Karro prata med mig och såfort hon ser mig i korridoren går hon åt ett helt annat håll, eller om hon måste gå förbi mig, ger hon mig i bästa fall arga, mörka och sårade blickar  men oftast kollar hon inte på mig alls.

"Your name sir?" Frågar kvinnan nere i receptionen när jag kommer för att checka ut mig. 

"Harry Styles"

"Oh" Är allt hon får ur sig innan hon rodnar djupt. Jag är för insjunken i tankar för att göra något så jag ger henne bara ett trött leende och hon knappar lite på sin dator.

"Okey sir sign here and here please and then we will contact you when you're going to take away the bandages, so write your adress here please" säger hon och räcker fram ett papper och en penna. Snabbt skriver jag under och blir sedan ledd tillsammans med Louis till den stora bilden som väntar genom mängden av fans som väntat utanför sjuhuset under vår vistelse här. Jag vinkar utmattat och ler lite innan jag vevar upp rutan och lutar huvudet mot dörren och kollar in genom entren för att förhoppningsvis få en sista blick av Karolina.

"Harry, I'm really so" börjar Lou men jag håller upp en hand mot honom medan jag säger, med blicken fortfarande  inne i sjukhuset. "Don't Louis, just don't. You already done to much." Precis då börjar bilen rulla och jag stänger ögonen för att sova.

 

"I called you in here because the results from the brain x-ray you got three days ago have come back" säger doktorn från sin sida av skrivbordet. Vadå kommit tillbaka? De har väl inte skickats någonstans? Tänker jag och kollar förvånat på Emma. Hon ger mig en lika förvånad min tillbaka och doktorn börjar prata.

"Normally we never have this talk without an adult present, but since you're both over eighteen and have no other  family or other relatives in England, we are just going to have this talk with you and then you'll have to talk with your parents what your going to do." Säger han och ovissheten blir bara större och större i mitt huvud.

"Excuse me doctor, but what are you talking about?" Frågar jag och Emma hummar instämmande in. 

"Know I'm getting on to fast. As I said the result has come back and we found a tumor in your brain." Jag bara kände hur Emmas hand blev slapp i min och framför rasade hela min värld samman. En tumör? En tumör! 

"A-a-as in c-cancer?" Frågade Emma och hennes röst darrade och gråten hördes i den. Först då märkte jag att jag också grät. 

"We are not sure yet if it's a good or a bad tumor, we can't see that at this stage yet, since we didn't do a tumor x-ray.! Förklarade doktorn och jag kramade Emmas hand hårt. Hon får inte lämna mig, cancer aldrig att hon skulle ha cancer. Emma är min absolut bästa vän och denna veckan har varit den värsta i hennes liv. Nu blir det plötsligt ännu värre när vi får veta att hon kanske har cancer! 

"Girls take it easy, I know that it's much to take in and handle but we will do everything we can to make it go away, we are going to make a surgery in either cases because a tumor this big can be dangerous, with cancer or not in it." 

 

 

"Come on Louis don't ba such a coward" viskade jag till mig själv innan jag jag snabbt lyfte upp handen och ringde på ringklockan för att inte kunna ändra mig. Inget ljud hördes innifrån huset och jag ringde på igen. Precis när jag skulle gå så flög dörren upp och där stog Harry med blött hår och en handuk runt midjan. 

"Um hello" började jag och han gav mig en sur blick. "Please Harry I really need to talk to you" Försökte jag när han började stänga dörren. Snabbt satte jag in foten och mötte hans blick. "Please  Harry, I never wanted it to go like this and I'm really sorry that I broke you and Karro up." Sa jag snabbt. Han suckade och vände sig om och gick mot köket. Dörren var fortfarande öppen och jag smet snabbt in och stängde den efter mig. När jag kom in i köket satt Harry framför sin macbook.

"Roses or chocolate?" Harry bröt den pinsamma tystnaden. "What?" Frågade jag förvirrat. "Roses or chockoate?" Sa han som om det var det självklarast saken någonsin. "To a girl?" "Who else" Jag tänkte lefter lite. "Roses, you don't wan't the girl fat or anything." Harry gav mig en blick som om jag var totlt störd.

"What?"

"You can't just say, not the make her fat, do you seriously have a brain!" Utbrast han och jag tänkte efter. Okey det var nog dumt sagt...

"Get out Louis, I have things to do today" Sa han och vände sig mot datorn igen. "Harry I'm sorry, I didn't mean it like that and you know it" försvarade jag mig själv. "I know but seriously, get out I need to be alone" Sa han fortfarande vänd mot datorn. "Fine" sa jag och stampade ut i hallen och drog på mig min jacka och mina skor innan jag marcherade ut och smällde igen dörren. Varför ska inget funka längre?!

Ojojoj guys! 

Har Emma fått cancer!?

Vad tror ni? Och vem ska Harry ge rosor till? 

 

Första inlägget 2013! 

GOTT NYTT ÅR! 

 

Detta är då tidsinställt eftersom vi vela ge er något speciellt på det nya året. 

Kram Erica!