Tårarna strömmade ner för mina kinder men jag hade ingen ork att torka bort dom.

Men jag orkar inte bry mig om vem som ser mig just nu värre kan det ju inte bli iallfall.

Mina tankar for tillbaka till den senaste halvtimmen, den värsta i mitt liv.

Han som jag verkligen trodde kunde bli min 'the one' visade sig istället vara någon annas 'the one, and olny'.

Tänk så fel man kan ha om en person, jag trodde verkligen Louis var bättre än så.

En ny uppsjö av tårar bildades och hotade med att rinna över, ju mer jag tänkte på det ju mer tårar bildades det och tillsist rann även dom ner för mina kinder.

Dörren upp till taket öppnades med en smäll, men jagorkade inte vänta mig om för att se vem som kom.

Och om det var en vakt så skulle dom få släpa mig härifrån, för inte en chans att jag skulle gå ner dit igen frivilligt.

En hand lades på min axel och jag bara väntade på att nån skullebe mig gå.

Men till min förvåning så sa personen inte så utan lade armarna om mig och kramade om mig hårt.

Karolina.

Jag släppte lös allt och tårarna rann mer än förut och jag torkade envist bort dom.

Hade det varit typ min mamma som suttit och hållit om mig så hade hon förmodligen hyschat mig nu och sagt åt mig att sluta gråta, men Karolina bara satt där och höll om mig.

Hon la hakan på min axel men sa fortfarande ingenting.

Det var skönt att hon fanns där och ännu skönare att hon förstod att jag ville tänka.

Förmodligen tänkte hon själv också, hon fick ju liksom idag reda på att Max varit otrogen mot henne igen.

"Hur kunde du ta det?" jag förvånade mig själv över att jag frågade.

"Ta vadå?" Karolinas röst var hes.

Jag vände mig om och såg att även hon grät.

"Hur kunde du ta att Max varit otrogen mot dig?" frågade jag

Hon kollade bort från mig och nya tårar trängdes fram.

"Förlåt för att jag frågade" ursäktade jag och tog tag i hennes hand.

"Nej du förtjänar att få veta. Jag kunde inte ta det och jag kan fortfarande inte, det har gnagt i mig hela tiden. Hela det där 'perfekta' förhållandet har jag målat upp för mig själv för att jag inte har velat inse alla hans brister." hela tiden söker jag ögonkontakt men hon fortsätter att kolla ut i luften.

"Jag har nog alltid vetat att han kommer göra om det, men jag gillade honom för mycket för att göra slut. Och han var ju så snäll och hela allt"

"Jag kan inte fatta att du har burit på det där så här länge utan att säga något, du vet ju att jag finns här. Lollo och Nora också." sa jag och drog henne intill mig i en kram.

"Jag vet, men färdig pratat om mig. Hur är det med dig?" frågade hon.

"Aldrig mått sämre" hon kramade om mig lite extra hårt innan hon släppta mig och kollade mig i ögonen.

"Det kommer bli bra. Kanske inte nu, imorgon, den här veckan eller nästa men tillslut kommer allt bli bra."

"Hur kan du veta det? Jag menar du är ju fortfarande ledsen över Max" sa jag.

"Det är som att ramla och slå svanskotan. Det gör i helvetes ont första dan, lite mindre nästa dag men fortfarande i helvetes ont. Nästa vecka gör det fortfarande ont men om du inte tänker på det gör det inte lika ont, och så tillslut gör det inte ont alls längre" förklarade hon.

"Vart får du allt ifrån?" frågade jag.

"Det där vad var min mormor sa till mig när jag berättade att Max varit otrogen" sa hon.

Självklart, hennes mormor. Dom är så tighta det är alltid där man kan hitta Karro om hon inte vill träffa någon utan vara själv.

"Tack Karro, tack för att du finns här" sa jag

"Tack själv Emma"