They don't know about us - del 25
2012-12-19 //
18:57:00 //
They don't know about us - avslutad
"Yeah" hon log mot mig.
"Well bye then, see you" med dom orden lämnade jag henne.
I bilen påvägen hem var mina tankar i krig med varandra, varför hade jag gett mig in i det här.
Det skulle bara såra någon av mina nära, varför kunde jag aldrig låta saker vara?
Karolinas perspektiv.
Jag öppnar långsamt ögonen för andra gången denna morgonen. Jag slänger en blick på klockan och ser att hon visar 9.30. Jag sträcker på mig som en katt och sätter mig sedan upp och gnuggar tröttheten ur ögonen. När jag drar handen genom mitt hår känner jag hur fettit det är, jag hasar mig bort till badrummet och vrider på duschen. När jag är klar går jag vidare till min och Emmas wic och drar på mig underkläder innan jag slänger handduken på golvet och börjar rota igenom min halva av garderoben för något att ha på sig men jag hittar inget som faller mig i smaken. Bara tråkiga vanliga Karrolinakläder. Suck. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på knäna. Fan skärpning nu Karro! Du kan inte fortsätta göra såhär mot dig själv, vare sig Max förlåter dig eller inte fortsätter livet och du måste leva det! Skriker jag på mig i huvudet och ställer mig upp. Min blick fastnar på en av Emmas många klänningar. Jag kollar snabbt ut genom dörren för att se att hon inte är där och får facepalma mig själv av min dumhet. Sedan skypesamtalet för två veckor sen har Emma varit varit mer och mer med Louis och de andra killarna och idag hade de dragit till stranden. Såklart frågade hon om jag ville följa med men jag ville inte på grund av att han skulle med. Därför har jag hållit mig undan, precis som alla andra gånger hon frågat om jag skulle joina dem. Eller det är i alla fall halva delen, den andra halvan är för jag nästan drunknar i alla skuldkänslor. För det första att jag ens var otrogen mot Max! Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle vara det, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag gillade det så jävla mycket, natten med honom var en av de bästa i mitt liv, även med några minnesluckor här och där för att ute tala om kyssen och då var jag nykter. Det kändes aldrig så när jag kysste Max och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det kändes som om mina kanske existerande känslor för Harry tog över de jag hade eller hade haft för Max.
Jag avbröt mitt tänkande innan det gick för långt och hoppade i Emmas klänning. Jag började rota runt bland mina skor men där fanns inget lockande. Jag slängde en kik på Emmas skoställ och där stod de perfekta skorna för vad jag precis bestämmt mig för att göra.
Emmas perspektiv.
Det blev bara varmare och varmare i denna jävla bilen. ACn brummade på på högsta kraft men det tycktes inte hjälpa det minsta. Jag kollade runt i bilen, Louis satt i djupa tankar med ett bekymrat veck i panna samtidigt som han körde bilen. Zayn satt bredvid på passargerarsätet och höll på med sin mobil. Niall, Liam och Dani satt och snackade tyst om något på raden framför och Harry och jag satt inklämda på sista tvåsitssätet i minibussen. Det var en pinsam stämning mellan oss för jag fortfarande sur på han för vad han och Karro gjort. Jag hade inte kunnat vara arg på henne någon längre tid eftersom jag såg hur mycket hon verkligen ångrade sig. Plötsligt hördes en vilt tutande bakom oss och på avstånd hörde man också sirener. Liam vände sig om och kollade bak precis som jag och Harry. "What the fu" men längre Hann inte Harry innan en vit skåpbil pressande sig förbi på utsidan mellan minibussen och staket som delade filerna åt. Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart.
Den här delen har min kompis Erica skrivit.
Jag öppnar långsamt ögonen för andra gången denna morgonen. Jag slänger en blick på klockan och ser att hon visar 9.30. Jag sträcker på mig som en katt och sätter mig sedan upp och gnuggar tröttheten ur ögonen. När jag drar handen genom mitt hår känner jag hur fettit det är, jag hasar mig bort till badrummet och vrider på duschen. När jag är klar går jag vidare till min och Emmas wic och drar på mig underkläder innan jag slänger handduken på golvet och börjar rota igenom min halva av garderoben för något att ha på sig men jag hittar inget som faller mig i smaken. Bara tråkiga vanliga Karrolinakläder. Suck. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på knäna. Fan skärpning nu Karro! Du kan inte fortsätta göra såhär mot dig själv, vare sig Max förlåter dig eller inte fortsätter livet och du måste leva det! Skriker jag på mig i huvudet och ställer mig upp. Min blick fastnar på en av Emmas många klänningar. Jag kollar snabbt ut genom dörren för att se att hon inte är där och får facepalma mig själv av min dumhet. Sedan skypesamtalet för två veckor sen har Emma varit varit mer och mer med Louis och de andra killarna och idag hade de dragit till stranden. Såklart frågade hon om jag ville följa med men jag ville inte på grund av att han skulle med. Därför har jag hållit mig undan, precis som alla andra gånger hon frågat om jag skulle joina dem. Eller det är i alla fall halva delen, den andra halvan är för jag nästan drunknar i alla skuldkänslor. För det första att jag ens var otrogen mot Max! Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle vara det, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag gillade det så jävla mycket, natten med honom var en av de bästa i mitt liv, även med några minnesluckor här och där för att ute tala om kyssen och då var jag nykter. Det kändes aldrig så när jag kysste Max och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det kändes som om mina kanske existerande känslor för Harry tog över de jag hade eller hade haft för Max.
Jag avbröt mitt tänkande innan det gick för långt och hoppade i Emmas klänning. Jag började rota runt bland mina skor men där fanns inget lockande. Jag slängde en kik på Emmas skoställ och där stod de perfekta skorna för vad jag precis bestämmt mig för att göra.
Emmas perspektiv.
Det blev bara varmare och varmare i denna jävla bilen. ACn brummade på på högsta kraft men det tycktes inte hjälpa det minsta. Jag kollade runt i bilen, Louis satt i djupa tankar med ett bekymrat veck i panna samtidigt som han körde bilen. Zayn satt bredvid på passargerarsätet och höll på med sin mobil. Niall, Liam och Dani satt och snackade tyst om något på raden framför och Harry och jag satt inklämda på sista tvåsitssätet i minibussen. Det var en pinsam stämning mellan oss för jag fortfarande sur på han för vad han och Karro gjort. Jag hade inte kunnat vara arg på henne någon längre tid eftersom jag såg hur mycket hon verkligen ångrade sig. Plötsligt hördes en vilt tutande bakom oss och på avstånd hörde man också sirener. Liam vände sig om och kollade bak precis som jag och Harry. "What the fu" men längre Hann inte Harry innan en vit skåpbil pressande sig förbi på utsidan mellan minibussen och staket som delade filerna åt. Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart.
Den här delen har min kompis Erica skrivit.
Så jätte tack till dig!
Hon ska även börja skriva här med mig så uppdateringen kommer förhoppningsvis bli bättre nu.
Hoppas ni gillar det!
Nästa del kommer på fredag klockan 15.00! ;)
Kommentarer
Trackback