Jag öppnar långsamt mina ögon och blinkar några gånger mot det starka solljuset. Jag gnuggar långsamt mina torra ögon samtidigt som jag gäspar stort. Min mun smakar unket och mitt huvud är tungt och dunkar svagt. Jag sträcker på mig i sängen och ser upp i det vita taket med ett svart ditmålad mönster i mitten av det, vänta va, svart mönster? Det finns inget svart mönster i någon av Nialls rum. Jag sätter mig spikrakt upp i sängen och drar upp täcket så det täcker brösten och ser mig snabbt omkring. Lika snabbt som jag inser att jag är ensam inser jag också att jag är fullt påklädd och jag låter det mörkblåa silkestäcket  falla ner till min midja och jag ser mig omkring i det stora rummet.

Jag tittar omkring i rummet, det är stort och ganska tomt. Två svarta dörrar längst väggen till höger. Dubbelsängen jag sitter i, en spegel på ena väggen vid dörren ut från rummet. En liten soffa med ett bord framför och en stor matta mitt i rummet. Det är de enda möblerna som finns i rummet. På väggarna gänger tre tavlor. En med massa streck i olika färger som måste vara någon slags abstrakt konst, en tavla av en vas med blommor som ser väldigt gammaldags ut och en talva som var ett fotografi av en gata i London i svartvitt och det enda som hade färg var den röda bussen som körde fram över gatan. Jag tittar mig runt i rummet och en dålig känsla kryper upp och bildar en boll i min mage. 

Det här är deffenetift inte Nialls lägenhet och jag undrar var fan jag är? Jag kommer inte ihåg något alls från igår, drack jag massa och har följmed en främling hem? Eller är jag kidnappad? Men då skulle jag väl vakna bakbunden i en garderob och inte i en stor dubbelsäng med silkeslakan. Jag hoppar ut till kanten på sängen och sätter långsamt ner mina bara fötter på golvet men drar snabbt upp de igen när jag känner hur otroligt kallt det är. Jag ser mig omkring och ser ett par tofflor borta vid vad jag skulle gissa är dubbeldörrar till denna persons Walk in closet.

 

Jag sätter snabbt på tofflorna för att sedan öppna dörren, jaop precis som jag trodde, en walk in closet. Dörren brevid det upptäcker jag leder in i ett badrum och efter att ha stått och luktat och vägt på tandkrämen i vad som kändes som en kvart tog jag lite på fingret, stoppade in i munnen och drog lite över tänderna för att sedan skölja ur munnen lite lätt med vatten. Ingen yrsel eller illamående uppstod och jag antar att det inte var något lugnande medel i tandkrämen. Jag öppnar den stora sovrumsdörren och genast slår doften av stekos mot mig. Jag går ut i en vit hall med näsan högt upp i luften och snart hör jag också ett fräsande ljud, något steks. Jag smyger igenom korridoren, fast den är mycket bredare, egentligen skulle jag nästan kalla det ett minivalv. Det hänger flera foton på väggarna och jag stannar till vid ett stort inramat fotografi på en lång rad leendes personer. Jag ser snabbt mig själv och Niall ungefär i mitten med Zayn och en blond tjej som håller om varandra. Någon har ritit mustasch och djävulshorn på henne och jag fnissar lågt, jag har ingen aning om vem eller vad hon gjort men jag vet att man inte ritar på ett inramat fotografi utan en anledning. Bredvid oss på andra sidan står Lou och El som håller en liten bebis i sin famn, jag måste anta att det är Claire. Liam och Harry står tillsammans bredvid Zayn och tjejen och på marken sitter en glad, liten, svart hund. Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att Harry och Liam var ett par med tanke om armarna de har om varandra. Längst ut på vänstra sidan står tre människor jag inte har den blekaste om vem någon av de är. Det är en familj, så mycket förstår jag på hur de står, en mamma, en pappa och deras dotter. Dottern är kanske i sex-årsåldern men sen är inte mina gissningar något att lita på heller då jag är bland de sämsta i världen att lista ut åldern på någon genom att bara se på dem. 

 

 

Jag ler och skakar av mig minnet och ser på bilden ännu en gång, tjejen med djävulshornen vet jag fortfarande inte namnet på och inte heller mamman i sällskapet ute på kanten men mannen/pappan är Tom och dottern heter Lux. Jag fortsätter genom det obekanta men ändå bekanta huset. Jag har inget minne av att vara här innan men ändå känns det som om jag gått denna hallen flera gånger om. Det fräsande ljudet blir allt högre och nu känner jag också en av de underbaraste lukterna som finns, lukten av nystekta pannkakor.  

 

Jag kommer plötsligt fram till en stor öppning och ser ytterdörren framför mig. Till höger ligger vardagsrummet och på vänster sida, där ljudet kommer ifrån, antar jag är köket men eftersom det är en stor vit vägg ivägen kan jag inte se. Jag kikar ut och där ser jag en shirless Zayn stå och steka bacon i en stekpanna och en stor bunke med vad jag förmodar är smet. Jag tippar in på tårna i mina fina tofflor och ser på när Zayn gör sig redo när att slänga upp pannkakan i luften. Bäst att säga något så den inte landar i hans huvud sedan. 

"Hrm Hello" säger jag med min skrovliga röst och det är helt otroligt vad kul det är när Zayn hoppar trettio centimeter upp i luften, ger ifrån sig ett jättehögt skrik och slänger med stekjärnet så pannkakan som är i flyger upp och iväg. Jag vet inte vad jag ska kolla på så jag bestämmer mig för att följa pannkakan med blicken när den seglar iväg och med ett splaff landar i taket och fastnar där. Jag tittar snabbt på Zayn som står där med öppen mun och chockat stirrar på pannkakan som nästan hånar honom uppifrån taket om en pannkaka skulle kunna hånna någon. Där går det över gränsen för mig och jag bryter ut i direkt gapskratt. Jag skrattar så mycket att jag först får vika mig dubbel och sedan sätta mig på golvet för att inte falla ihop och tårarna forsar ner från mina ögon och jag skrattar så länge att mitt skratt till slut blir stumt och jag i slutet bara ligger i en hög på golvet och skakar. Jag hör Zayns skratt i bakgrunden när jag så småningom fokuserar på omvärlden och jag sätter mig upp och torkar tårarna från mina kinder.

"Well good morning" säger han och ler stort mot mig.

"Good morning" svarar jag glatt och tar hans utsträckta hand som hjälper mig upp och leder mig till det massiva köksbordet i trä och drar ut stolen till mig. På bordet är det uppbokat med två set tallrikar och bestick. En kanna med apelsinsaft och en burk sylt.

"Voila!" säger Zayn när han sätter ner en tallrik med färska, nylagande, fortfarande rykande amerikanska pannkakor på bordet och en tallrik bacon bredvid. "Oh, and I almost forgot" säger han när han håller på att sätta sig och går till ett skafferi bakom hans stol. Han tar någoting i sin hand som jag inte ser och går sedan fram till vasken och drar ut en låda där han plockar upp någonting mer. Jag slutar titta på honom och hans muskulösa rygg med perfekt solbränna när han vänder sig om och börjar lägga upp lite pannkakaor och några baconskivor på min gråa tallrik. Några sekunder senare ställer han fram en stor burk med nutella och skruvar av locket och stoppar i en kniv som han sedan skjuter mot mig med nöjd min.

"Smacklig måeltid" säger han på halvsvenska och jag kan inte låta bli att skratta lite åt honom, det var länge sedan jag hörde någon prata svenska och att Zayn skulle vara den som gjorde det hade jag inte trott.

"Tackar" svarar jag innan jag fiskar upp massa nutella som jag sprider på pannkakorna innan jag börjar hugga in. 

 

Vi äter i tystnad och den hade kunnat vara bekväm om Zayn inte hade nästan krypit ut ur sitt skin för att fråga mig någonting. Jag bestämmer mig för att bryta tystnaden så att han kanske också gör det.

"Delicious pancakes these mm mm" säger jag och ser upp på honom. Han sitter och tittar på mig med orolig blick och försöker spetta en pankaksbit på sin tallrik men eftersom han inte kollar missar han gång på gång. 

"How are you feeling" säger han snabbt och ganska så barskt och jag tittar ner i min mat och flyttar runt maten litegrann på min tallrik.

"Just fine" säger jag oförstående och lyfter blicken mot hans.

"Do you remember what happend yesterday?" Frågar han och jag skakar försiktigt på huvudet. What the fuck happend yesterday?! Zayn öppnar munnen gång på gång för att säga någonting och mitt hjärta bankar snabbare i mitt bröst. Vad gjorde jag? Kysste jag honom? Har jag glömt någonting viktigt vi pratade om? Varför är jag ens här? Det är ju den stora frågan. Då kommer allt tillbaka till mig. När jag satt på sängen hemma hos Niall, minnet med fotografiet, hur jag kände att jag bara var tvungen att komma därifrån i rädsla av att det nu var han som levde på min nedstängda hjärnhalva och tog nytta av att jag inte kom ihåg något. Zayn måste ha sett på min blick och halvöppna mun att kvällen kom tillbaka och tänkte precis säga något men jag räddades av ett vibrerande läte. Zayn hörde det också och tog en mobil från mitten av bordet och höll ut den åt mig så jag kunde se den stora skärmen och ansiktet med kontaktnamnet till den. Niall Horan, och det var min mobil som vibrerade i Zayns hand. Jag svalde hårt och såg in i Zayns blick och blev plötsligt rädd, skulle jag klara av att prata med honom nu när jag kommer ihåg vad som hänt?

"He's been calling all morning, I really think you should awnser him, taken from yesterday I don't think he knows where you are"

"I don't want to" svarar jag snabbt och blir förvånad över hur sammanbiten min röst låter. Zayns min blir om möjligt ännu oroligare och han lägger handen över min ihopknutna på bordet.

"Sweetheart what happend yesterday?" frågar han mjukt och tårarna kommer snabbt till mina ögon. Inte över att jag är ledsen men såfort någon använder en sådandär mjuk ton i sin röst och frågar om allt är okej och det inte är det är det som om personen trycker på en knapp och tårarna börjar strömma. Jag drar snabbt åt mig handen och lyfter för första gången kniven och börjar skära i min bacon.

"I don't wnat to talk about it" säger jag tyst och jag hör hur Zayn suckar åt mig.

"Erica..." börjar han och jag skakar på huvudet. "You know you can tell me anything love, I hate to see you like this. I wanna help" säger han och även hans ton börjar låta plågad. Men Zayn ska inte behöva vara ledsen eller lida bara för jag gör det. Jag tittar upp på honom och ser hur hans vackra ansikte nu är förvridet av oro och ledsamhet. Vi sitter där och stirrar varandra i ögonen och försöker läsa oss in i den andras huvud och med en hög suck ger jag till slut upp och berättar allt från igårkväll. Allt eftersom historien rullar på kommer fler minnen och känslor tillbaka som jag förträngt innan och i slutet sitter Zayn nästan med tårar i ögonen han också. Mina har runnit sedan länge och Zayn reste sig i mitten av historien upp för att hämta ett stort glas vatten åt mig så jag inte skulle torka ut av allt detta gråtande. Gud vad jag stör mig på det, jag brukade, vad jag kommer ihåg, aldrig vara såhär känslig och jag grät ju i princip ALDRIG. 

 

När jag avslutar historien sitter Zayn där med stum blick och tittar förvånat på mig. Jag lutar mig tillbaka och tar en klunk av min apelsinjuice och är tyst, det är Zayns tur att prata nu. Jag ser hur han bearbetar historien han precis fått höra innan han lutar sig fram och stödjer armbågarna mot bordet.

"I don't think that it is possible, he would never cheat on you, and since you were more than fine, you were about to marry eachother before your accident I don't think you should guess the worst about it. Call him and ask him, that is the only way you guys can figure this out"

Jag rycker på axlarna och som på beställning ringer mobilen ännu en gång. Jag suckar och inser att han har rätt, jag borde lyssna på Nialls version av historien också. Snabbt plockar jag upp den och reser mig upp och börjar gå iväg mot rummet jag vaknade upp i för at få lite enskildhet. Jag lyfter upp mobilen framför ansiktet och slidar upp samtalet och för mobilen mot örat.

"Hello?"

---

DEL NITTON PEOPLE!

 

Wow vad långt vi kommit ändå, känns som om vi är på 10 eller nåt haha

 

Jag och Emma har i alla fall massa planerat för de närmasta delarna så stay tuned och KOMMENTERA!

 

5+ TILL NÄSTA!

 

Pussar Erica <3