Harrys perspektiv 

"See you later Harry" ropade Liam efter mig när han släppte av mig utanför min och Mathildas lägenhet på lördagsförmiddagen. Mitt huvud bultade av min kraftiga baksmälla så jag vinkade bara lite slött mot honom när han körde iväg. Jag hade nästan inget minne av gårdagskvällen men jag antar att jag skulle komma hem till en ganska sur Mathilda då jag inte hört av mig sedan lunchtid igår. Jag mådde alldeles för illa för att ta trapporna så jag ställde mig och väntade på hissen trots mina klaustrobofoiska anlag. När jag kom upp skulle jag ta en huvudvärkstablett och sova i några timmar. 

 

När jag stoppade i min nyckel i låset upptäckte jag att dörren redan var upplåst, konstigt, Mathilda brukar alltid låsa dörren när hon är ensam hemma. Jag öppnade den och gick långsamt in i lägenheten. När jag kom in i vardagsrummet såg jag att flera fotografier var borta och min första tanke var att vi haft inbrott.

"Mathilda, babe, are you here?" Ropade jag, mina ord studsade runt i den halvtomma lägenheten men inget svar kom tillbaka.  Jag sprang in i sovrummet, förberedd på det värsta men vad jag fick se fick mitt hjärta att brista i tusentals bitar, garderobsdörrarna var vidöppna och alla hennes kläder var borta, fotografier och prydnadssaker, allt som tillhört henne. Jag sprang in i vårt badrum men där var alla hennes saker också borta.  Jag sprang bort till köket och på köksbordet hittade jag en lapp.

 

Mina ögon svämmade över av tårar och jag tog upp mitt pappersflygplanshalsband som låg på bordet tillsammans med Mathildas nycklar och promise-ringen jag gett henne för några månader sen, hur kunde allt bli så fel? Varför ska jag alltid förstöra alla bra saker jag har i mitt liv? Jag halade upp min mobil och ringde henne men jag kom direkt till röstbrevlådan, jag försökte igen och igen och igen men kom aldrig fram. Jag bytte taktik och ringde till den enda människan jag visste att hon skulle åka till, Danielle. Tårarna rann ner för mina kinder och droppade ner i mitt knä och lämnade blöta märken på min svarta jeans. Signalerna tjöt men till slut svarade hon.

"Danielle, is Mathilda at your house?" Flämtgrät jag fram och det var tyst i några sekunder innan Danielle svarade en kort "yes". Jag skulle precis börja prata igen när Danielle fortsatte med hård ton. "Listen upp Harry, whatever you do, do not come here. She never ever ever wanna talk, see or hear from you ever again. If you come here I will crack your balls with a nutcracker one by one, not that I'm sure you even have balls YOU FUCKING IDIOT. Leave, her, alone" och med de orden lade hon på och jag satt där med en pipande telefon i ena handen och lappen med de ord som gjort så mitt hjärta brustit i så många bitar, bortsett från tre av dem "I loved you" läser jag tyst om och om igen. Älskade hon mig? Som i verkligen älskade mig? Åh Harry, vad har du gjort?!

 

"You don't have to do this you know, move home to Australia. You can live here if you want" säger Danielle och jag slutar att Vika kläder och barakollar på henne med ett stort leende. Danielle, alltid så himla snäll. "Yeah but I kinda want to go home, plus Living in London makes the chance of running into him so much bigger." Svarar jag innan jag tar upp en tröja för att vika om den och lägga ner i resväskan igen. Danielle som står vid min andra resväska rycker lätt på axlarna, hon vet precis hur jag känner. Efter att hon och Liam gjorde slut så övervägde hon att flytta tillbaka till Manchester men hennes jobb och vänner fick henne att stanna. Den enda sanna vännen jag har här är Danielle och att jobba som fotograf har sina fördelar, som att man kan flytta runt och fortfarande ha ett jobb. "I Will miss you like crazy" säger jag efter någon minutes tystnad och kikar upp på henne, hon pussar i luften mot mig. "Not as much as I Will miss you."

Jag stoppade ner den sista tröjan innan jag drog igen dragkedjan på resväskan och dömma av ljudet gjorde Danielle precis samma sak. Vi kånkade ner mina knökfulla resväskor till hennes bil och började köra mot flygplatsen. Radion stog på hela resan så vi behövde inte prata, även om tystnaden var bekväm. Jag satt hela färden och kollade ut genom rutan när danielle körde mig till tågstationen. Därifrån skulle jag ta tåget ut till en flygplats en bit utanför London city eftersom det var mycket billigare att flyga därifrån än från Hetrow. När vi körde försökte jag att tänka bort alla liknande stunder jag haft med han. Alla gånger vi suttit tillsammans i en bil påväg till någon flygplats när han skulle iväg på tour. Visst saknade jag honom galet mycket men jag skulle aldrig kunna ta tillbaka honom, inte efter det han gjort. Right? 

 

På flygplatsen checkade jag in mina övertunga väskor, som tur var hade jag bokat premiumbiljett vilket innebar att jag fick lov att så länge jag hade högst 2  väskor, att jag fick ha hur mycket bagagevikt tillsammans. 

 

 

 

 

Jag fick mitt boarding pass och tillsammans med Danielle gick vi till säkerhetskontrollen. "So I Guess this is it" började jag tveksamt och jag blev tagen av den varma kramen Danielle drog in mig i men jag var inte sen med att krama henne tillbaka, hårt. Vi stog där i några minuter, kramandes, vårt sätt att säga hejdå, inga ord behövdes längre för vi kände varandra så bra och det enda vi gjort den senaste veckan var att prata. När vi långsamt släppte varandra märkte jag hur blöta mina kinder var och jag torkade snabbt av dem med tröjärmen. "Promise you'll come visit me soon" sa jag med ett försök till leende, vilket jag gissar såg ut som en gräslig grimars. Danielle nickar, osäker på om hennes röst skulle bära eftersom hennes ögon var nära att svämma över. Danielle var lika stängd som jag var dålig på att berätta hur jag känner för folk, att jag skulle säga att jag älskar någon händer ungefär lika ofta som att Danielle gråter. Vilket är en gång per halvåret så nu antar jag att jag får ta min chans. "Take care now and look after yourself and Looki. I love you Dani" säger jag och hon försöker sig på ett leende hon också men det ser ut som om hon trampat på något vasst. 

"You too Mathilda, have a safe flight. I love you" vi kramas igen innan jag tar tag i bandet på min väska som har börjat halka av axeln innan jag lägger ifrån mig alla mina saker och låter de åka igenom den stora maskinen i säkerhetskontrollen innan jag går igenom röntgenbågen, väl inne tar jag mina saker och börjar gå mot terminalerna, precis innan jag ska runda hörnet vänder jag mig om och vinkar till Dani. Hon vinkar tillbaka och blåser mig en slängkyss. Jag fångar den och håller den mot mitt hjärta i min knutna hand. Sedan vänder jag mig om och fortsätter att gå. Precis när jag rundar hörnet slår det mig vad jag håller på att göra, jag rymmer mina problem, som alltid. 

 

Eftersom jag är i otroligt god tid går jag runt i tax freen och luktar på alla parfymer som har en intresant flaska, vilket är en hel del. När jag till slut börjar bli yr av alla dofter letar jag mig ut ur affären och tar upp telefonen för att smsa mamma att jag är på flygplatsen. Hon svarar nästan direkt och när jag läser smset får jag ett leende på läpparna, min underbara mamma, alltid så snäll. Jag letar mig fram genom folkmassan mot den stora starbucksskylten med ansiktet riktad mot golvet för att ingen ska känna igen mig. I kön tar jag upp mina stora solglasögon från min handväska och sätter på mig de, jag vet att jag förmodligen kommer få fler blickar nu eftersom regnet vräker ner utanför fönsterna men jag orkar inte bry mig för tillfället, hellre det än att ställa upp på massa bilder med fans. Väl framme vid kassan beställer jag en chailatte och en stor kaka att ta med och går mot gaten som precis kommit upp på skärmarna. 

 

Jag sätter mig längst in i ett hörn med ryggen mot resten av flygplatsen och drar upp min dator ur väskan och startar en film medan jag bryter små små bitar av min kaka och tar små klunkar av min brännheta latte. Gaten fylls på med människor och snart är den smockfull, det är ett stort plan eftersom det är en så pass lång flygresa, 23 timmar lång. Jag försvinner in i filmen och  hoppar till när jag känner hur någon petar mig på axeln. Jag drar ur hörlurarna ur öronen och vänder mig mot kvinnan i gul reflexjacka och svarta byxor. "The flight is ready to be boarded miss" säger hon och jag kollar runt i den nästan tomma gatehallen, bara några människor står i kön som leder genom en dörr och ut genom glasgången till flygplanet. Jag smäller snabbt igen datorn och ger kvinnan ett tacksamt leende, hon går tillbaka till sin maskin och fortsätter släppa in människor på planet och jag lägger ner min Mac i fodralet och trycker ner den i min överfulla väska tillsammans med mina solglasögon. Jag ställer mig i kön och plockar fram mitt pass och boardingkort och snart följer jag med strömmen av människor in i det stora planet. Flygvärdinnorna står med påklistrade leenden och hjälper alla människor att hitta rätt gång och när jag räcker fram biljetten snubblar jag till på mina egna fötter och ramlar på en av flygvärdinnorna som tar tag i ett handtag för inte ramla hon också och jag känner hur mina kinder bränner, snyggt Mathilda, snyggt. 

"So-orry" stammar jag snabbt fram och flygvärdinnan viftar med handen i luften "It happens all the time" säger hon men jag har svårt att tro det, förmodligen försöker hon bara vara snäll. Hon pekar på den vänstra gången och jag går fram genom gången för att hitta min rad, nummer sjutton. Där slår jag mig ner på min fönsterplats och spänner fast mig, platsen i mitten är tom men närmast gången sitter en medelålders man klädd i jeans och en slags stickad tröja och jag skulle gissa att det är hans fru och två döttrar som sitter på de tre platserna i mittgången. Jag kopplar i hörlurarna i telefonen och startar spotify samtidigt som jag sätter den på flygplansläge för att snabbt kunna stänga av den när vi ska lyfta. Jag stänger ögonen och lutar mig tillbaka, folk springer i gångarna fram och tillbaka, fram och tillbaka och jag försöker koppla bort dem och bara försvinna in i låten som spelas nu, Happy ending med MIKA. Jag känner hur en armbåge trycks in i min västersida och jag slår irriterat upp ögonen för att blänga på personen. Chocken rasar över mig när jag ser vem det är och jag hinner inte säga något innan hans läppar är på mina. "I'm sorry, for everything. Please we can fix this" säger han och jag när jag ser in i hans underbara gröna ögon tror jag på varenda ord han säger, vi kan fixa detta, han och jag. Jag och Harry. 

---

Del 2 people!

Så vad tyckte ni om Mathildas och Harrys lilla historia? Kommentera

 

Glöm inte att anmäla er till tävlingen om en roll i novellen!