Nialls perspektiv - 8 Augusti 2019

"Niall be still" klagade Lou samtidigt som hon drog sin hand genom mitt hår i ett hopplöst försök att få det på plats. Vid det här laget borde hon veta att så fort hon var klar skulle jag fixa om det själv.

"For the love of God Niall, just stay still so I can fix your hair"

"You should focus on Harry instead, you haven't even started fixing his hair yet" gnällde jag. Lou suckade och gav upp, hon tog med sin vaxburk och gick bort mot Harry. Jag drar min hand genom mitt ny fixade hår för att få det att ligga som jag vill. Stackars Lou, jag fattar inte hur hon har orkat stått ut med oss under dessa år.

"Niall, get here" ropade Liam, jag kollade mot dem och såg att dom fyra stog i en liten gruppkram och väntade på mig. Jag joggade dit och ställde mig mellan Louis och Zayn medan Liam började prata.

"We'll make this show even better than the last one, we'll rock that stage. Thank God for giving us this amazing experience, for giving us the fans we have. And thanks to the fans that have supported us since day one, and thanks to the new fans..."

"LET'S DO THIS POO!" skrek Harry och avbröt Liams lilla 'tal'. Precis då kom en kille med headset in i rummet.

"Three minutes til show guys" sa han, sen försvann han ut igen. Jag skulle gå efter killarna som gått och ställt sig vid kanten och kollade ut över arenan, när jag kände min mobil vibrera flera gånger. Jag tog upp den och såg att ett dolt nummer ringde, tveksamt svarade jag.

"Hello"

"Hi, I'm searching for Niall Horan" sa personen på andra sidan.

"That's me"

"Oh, I'm calling from Chelsea and Westminster hospital. My name is Dr.Evans, we have a patient here with you as her first contactperson,her name is Erica Hasselberg, is that correct?" hela min kropp fylldes av rädsla och oro när jag hörde vad Dr.Evans sa.

"Y-yes it is" stammade jag fram

"Great. She is in a critical situation right now and yeah, can you come here as soon as possible?" frågade Dr.Evans.

"I'm on my way" med det lade jag på och sprang in i logen bakom. Där tog jag på mig min jacka och greppade mina bilnycklar och sprang ut igen.

"Niall what do you think you're doing?" frågade Neil, en av dom som jobbade i vårat management.

"Erica is in hospital and I need to see her right now." försklarade jag snabbt och började gå runt honom men han flyttade på sig och ställde sig i vägen för mig. 

"You can't just leave, you have a concert to perform" han måste skoja med mig, seriöst jag tänkte inte hålla en konsert när min fästmö ligger inne på sjukhus.

"No way!" skrek jag, det fick killarna att kolla hit och se mig iklädd ytterkläder.

"Niall take that of it's like one minute left" sa Liam och började gå fram till mig med dom andra i släptåg.

"Erica is in hospital and I need to get to her right now, but he wont move" sa jag argt och pekade på Neil.

"What?! What happened?" frågade Zayn oroligt.

"I don't know but her situation is critical"

"Neil, move. He's going ther, now" sa Louis bestämt. Neil bara skakade på huvudet och log lite smått.

"No Louis, he can't. He has got a show to do" sa han så lugnt so möjligt och vände sig mot Louis. Då tog jag chansen, jag smet bakom Neils rygg och spurtade ner för korridoren och ut på baksidan där våra bilar stod parkerade. Jag hoppade in i min bil och gasade ut från parkeringen med Chelsea and Westminster hospital som mål.

--

När jag svängde in på sjukhusparkeringen efter tio minuter svängde jag in på första bästa parkeringsplats och rusade in genom sjukhusets dörrar.

"In what room is Erica Hasselberg?" frågade jag kvinnan i receptionen. Hon skrev in namnet på datan och väntade på att Ericas information skulle komma upp.

"Floor 3, room 367" svarade hon neutralt, 'kvinna hur kan du sitta sådär? När du ser hur kritiskt det är?!' Ville jag skrika på henne men jag skyndade mig mot hissen och tryckte på knappen istället. Otåligt väntade jag på att den sega hissen skulle ta mig till rätt våning. När hissen äntligen plingade till joggade jag genom korridoren, det satt pilar med rumsnumren uppsatta på väggarna här och var så det var inte svårt att hitta rätt. Snart stod jag utanför rum nr 367, Ericas rum. Jag tog ett djupt andetag innn jag pressade ner handtaget och gick in i det trista sjukhusrummet.

Där inne iklädd en sjukhusklänning, med ett bandage runt huvudet och ett gips på vänster arm låg min älskade Erica, min prinsessa. Även om hon såg otroligt svag och blek ut var hon fortfarande den vackraste tjej jag någonsin sett. Hon hade flera olika droppslangar kopplade till sig, nålar satt lite överallt med plåster över för att hålla dom på plats. Hon hade även ett antal maskiner ståendes bredvid sin säng som gav ifrån sig ett irriterande pipande ljud.

Jag var nära att slå till en av maskinerna i ren frustuation, tills jag insåg att linjerna som visades på skärmen var hennes hjärtrytm. Om jag var orolig förr så var det ingenting jämnfört med hur orolig jag var just nu. Jag visste ju att hennes situation var kritiskt, men att höra hennes hjärtljud från den där maskinen gjorde allting 100 gånger värre än det redan var. Det gjorde allt så mycket verkligare. Innan hade jag inte velat tro på det riktigt även om jag visste att det var sant, men nu var allting för verkligt.

Det var inget dåligt skämt, det här händer faktiskt på riktigt. 

Jag går fram till henne och ser genast att hon inte har sin förlovnings ring på sig, jag rynkar ögonbrynen innan jag inser att hon inte har på sig sitt halsband heller, det tar hon aldrig av sig så det kan inte ha varit hon själv som tagit av ringen. Nu när jag tänker efter har hon inga smycken alls på sig. Dörren bakom mig öppnas och jag vänder mig snabbt om.

"Hello, you must be Mr.Horan. I'm Dr.Evans, we spoke over the phone." sa läkaren som just klivit in i rummet.

"Yeah that's me" svarade jag.

"So, what's your relation to Ms.Hasselberg? Cause I can only give information to her family" sa han samtidigt som han började gå fram mot mig.

"I'm her fiance, can you please tell me what happened to her?" frågade jag. Han kollade ner i sina papper han höll i handen en stund innan han kollade upp på mig igen.

"It seems as she were thrown of her horse during her ride. She were thrown forward, over the head of the hourse, and into the wall. Her head hit the wall first. Also her left arm is broken cause when she were thrown off her left hand were still holding the reins. Right now she's in a coma, we are unsure of when she'll wake up." jag kände hur mina ögon började tåras när han förklarade Ericas situation. Min prinsessa!

"Tomorrow we'll be running som more test on her head to see if the collision with the wall damaged the brain more than we think it did" lade han till. More than they think it did?

"What do you mean, more than you think it did?" frågade jag, hade hon skadat hjärnan? Kommer hon bli tvungen att lära sig gå igen? Eller prata? Eller kommer hon någonsin kunna klara av att göra det igen?

"Because if we aren't sure of how big the injury on her brain is we can't say how much of her life she will remember when she wakes up... if she ever does"

---

Så här var del 2!!! Jag vet att den är förfärligt kort, men klockan är mycket jag vet ärligt inte hur jag ska få till den något längre utan att slänga in en jätte grej och då blir den så otroligt mycket längre. Men men, nästa de jag skrive får ja väl göra just otroligt lång då, just for you guys.

 

Jag tänkte även säga att vi kommer uppdatera onsdagar, fredagar och söndagar/måndagar. Och om vi verkligen inte hinner få upp den på någon av dom dagarna, vilket vi borde, så kommer nästa del dagen efter eller något sånt där.

 

Kram Emma xx