Jag tog den sista tallriken och sköljde av den under det varma vattnet noga innan jag ställde in den i diskmaskinen med resten. Det här var en av det många saker jag tagit extra lång tid på mig att göra under de senaste dagarna, jag har städat hela huset tre eller fyra gånger så noga så man kunde spegla sig själv i golvet. Jag har tvättar runt tio tvättmaskien om dagen, jag har handlat nästan varannan dag. Ja alla möjliga saker man kan tänka sig. Bara för att fördriva tiden tills Niall skulle ringa.

Jag har självklart suttit och kollat på tvn när Erica hoppade och såg hur hon bev avkastad och for in i muren, jag hade ringt Niall men inte fått något svar och någon timme senare hade han ringt upp och förklarat läget för mig. Att hon låg inne på sjukhus och vad läkarne trodde.

Samma sekund som våran hemtelefon började ringa kastade jag av mig diskhandskarna och sprang bort till den där den låg på köksbordet och svarade utan att kolla vem som ringde.

"Hello" sa jag snabbt

"Hej Caroline" hördes min mans röst på andra sidan.

"Åh hej" svarade jag, inte lika snabbt och intresserad längre.

"Med tanke på att din röst förändrades och att du svara med hello så antog du nog att det var någon annan?" gissade Johan.

"Ja, men.."

"Jag ringde bara för att kolla om du hört någon med förmodligen inte då" sa han

"Näe men han ring-" min mobiltelefon började ringa och jag tog fram den och såg att det var Niall som ringde.

"Älskling han ringer nu jag ringer tillbaka till dig senare, okej?" frågade jag

"Bra, hejdå"

Utan att svara lade jag på och svarade på Nialls samtal.

"Hello"

"Hello Mrs.Hasselberg" i vanliga fall hade jag klagat på att han kallade mig det och inte Caroline, men just nu kändes det inte som rätt tillfälle att ta upp det.

"You got any news?" frågade jag

"Yeah well you already know about her broken arm and it's healing the way it should so far. But they've gotten some news on her head now.." han gjorde en liten paus och tog ett djupt andetag innan han fortsatte.

"When she were thrown into the wall she were hit in the head, the part where the memory is, and she is having memory loss. She think she is twenty and that the year is 2014, she can't remember the last five years of her life." han drog in att djupt skakigt andetag och det lät som om han grät. "Caroline, s-he do-do-o-esn-nnnt even remem-m-b-ber me-e" grät han fram.

"Niall I'm so sorry!" sa jag ärligt. Stackars kille, han och Erica som varit igenom så mycket tillsammans och äntligen skulle få gifta sig, så händer det här.

"But she said my name did ring a bell but yeah" han verkade lite mera samlad nu. "She also told me that she wanted me to call you an tell you to come here" hans ord fick mig att stanna till några sekunder. Jag och Erica har inte haft den bästa relationen om man säger så, vi har bråkat mycket och det är inte några små bråk utan vi skriker på varandra så det ekar i huset. Så vi har inte haft den bästa kontakten de senaste åren. Och att hon ber mig komma till henne i London chockar mig verkligen.

"Do you think she remembers our fights?" frågade Niall försiktigt.

"I doubt that" hans svar gör mig lite gladare, då kanske vi kan börja på nytt Erica och jag.

"Well I'm getting plane tickets as soon as we hang up so tell her I'll get there as soon as possible." ber jag Niall.

"Will do that Mrs.Hasselberg" säger han artigt.

"Oh and Niall.. Don't tell her about our fights, please. I'd like a new start for me and her" jag hoppas han går med på det, jag vet hur han ogillar att inte berätta sanningen för Erica. Han är tyst några sekunder, som om han funderar, innan han svarar.

"Okay I wont tell her"

"Thanks Niall, bye" säger jag och andas ut, jag hade inte ens märkt att jag höll andan.

"Bye" samtalet avbryts och en irriterande surrande ton är det enda som hörs. Jag trycker av samtalet och går till närmsta dator för att boka biljetter. När det var klart tog jag upp min telefon igen och slog in Johans nummer.

"Hej det är Johan" svarade han efter tre signaler.

"Niall ringde, Erica vill ha oss hos henne så fort som möjligt. Biljetterna är redan bokade, vi åker inatt. Kom hem och packa nu." kastar jag fram.

"Redan påväg" säger han och jag hör hur han börjar röra sig på andra sidan telefonen. Sen avbryts samtalet och för första gången sen Niall ringde så får jag chansen att tänka igenom allt som sagts. Jag känner mig både lättad och samtidigt fylld av ångest. Lättad över att jag skulle kunna få börja om med min dotter, och fylld av ångest för hur hemskt hennes läge var och att hon inte kom ihåg Niall. Han måste verkligen vara heartbroken.

 

Ändå sedan Erica åkte in på sjukhuset efter sin olyca så har killarna varit med Niall och väntat, så jag har bott hemma hos Eleanor, Louis och Claire. Just nu satt vi och kollade på Askungen för tredje gången under dom här dagarna.

"Claire can you hand me the candy?" frågade jag med sockersöt röst, den lilla fyraåriga tjejen kollar på mig med stora ögon innan hon sträckte sig efter godispåsen som stog mellan henne och Eleanor. Men istället för att ge den till mig tog hon en godis själv och ställde tillbaka påsen.

Både jag och El skrattar åt Clarie som stolt sträcker på ryggen som om hon gjort världens vinst.

"No honey, give Jo the candy" säger Eleanor till sin dotter. Claire kollar fundersamt från mig till påsen några gånger innan hon tar påsen och ger den till mig.

"Thank you sweetie for charing you candy." säger jag och rufsar om hennes bruna hår.

"No Josefine, don't touch my hair" säger hon samtidigt som hennes händer far upp till hennes huvud för att fixa till de hår som hamnat framför hennes ansikte.

"She is exactly like you when it comes to touching her hair El" kommenterar jag och skrattar innan jag stoppar in en sur godis i munnen. En väldigt sur godis må jag säga, för så fort den landat på min tungar känner jag hur hela ansiktet drar ihop sig och hur käkarna spänner sig i världens fulast grimas. Något som både Eleanor och Clarie ser och börar  gapskratta åt, så fort det slutat dragit i käkarna är jag med och skrattar också. Vi abryts av att Eleanors telefon börjar vibrera där den ligger på deras vardagsrums bord. Vi tre kollar dit samtidigt och Honey boo boo och en bild på Louis fyller skärmen på hennes iPhone. Jag skrattar lite åt namnet, och funderar på vem av dom som döpt honom till det. Eleanor kastar sig över telefonen för att svara, och innan hon säger hej klickar hon på högtalarknappen.

"Honey? You there?" hörs Louis röst på andra sidan.

"I'm here honey" svarar Eleanor honom. Louis ska precis till att säga något, men jag hinner före.

"HOW IS SHE? IS SHE OKAY? HAS SHE DIED? ANSWAAAHH" ropar jag till Louis.

"Thanks for ruining my ear. But she's fine and no she's not dead. She has memory loss, she can't remember anyting from the past five years" det sista sa han med tyst och sorgsen röst. Jag och Eleanor kollade srogset på varandra, varför skulle det här hände Erica och Niall bara veckor innan deras bröllop? Claire förstod inte vad allt det här innebar men även hon satt tyst och verkade ledsen.

"I have to go now, the doctors have just finished some more test. I'll tell you when I get home tonight" säger Louis.

"Okay bye, love you" säger El

"Love you to hun" svarar Louis innan han lägger på. Vi sitter tyst och tänker för oss själva. Jag och El kollar oss runt omkring i rummet och verkar komma på samma sak samtidigt.

"FUCK WE HAVE TO CLEAN!"

---

Förlåt för en väldigt, VÄLDIGT, försenad del. Men dagarna har bara runnit genom fingrarna på mig. Vet seriöst inte vart tiden tar vägen. Har små pysslat med olika saker som måste göras och helt plötsligt har det gått flera dagar. Well well, här är delen iallafall.

 

Imorgon så kanske Erica kan få upp en del, eller om det var idag hon kunde få upp den? Vet inte riktigt, tidskillnaden försvårar verkligen allt för oss. Men som sagt hon kanske får upp en del, annars för ni vänta för imorgon åker jag till min fjällstuga och där har vi inget internet. Kommer kunnde skriva min nästa del på mobilen men kommer inte kunna lägga upp den.

 

Aja kommentera vad ni tycker!