Niall's perspektiv - 15 Augusti

Jag stod och väntade på hissen som verkade stanna på varje våning, jag tryckte på knappen flera gånger och tittade upp på den lilla skärmen som visade vilken våning hissen var på. En stor, klar röd sjua visades. Mitt tålamod föll till botten och jag lämnade Harry vid hissen och sprang mot dörren som ledde till trapporna. Jag vet att trapporna helst bara ska andvändas i nödfall, men det här var ett nödfall. Min prinsessa höll på att vakna. På vägen upp till nästa våning stötte jag ihop med två läkare som stog och hånglade, när dom såg att jag sett dom hoppade dom snabbt ifrån varandra och kollade skamset ner i marken. Jag var för stressad för att bry mig så jag bara fortsatte springa upp för trapporna, två steg i taget.

Väl uppe på Erica's våning kutade jag genom korridoren fram till hennes dörr och slet upp den. Förut kunde man se hennes säng och henne så fort man kom in innanför dörren, men nu så var allt man såg några läkare och ett flertal sjuksystrar. Jag sprang fram till dom och pressade mig igenom dom för att komma fram till henne. Man såg att något höll på att hända, hon var blekare än förut och hennes fingrar ryckte lite grann. Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt.

"Please Erica, wake up" viskade jag och pussade hennes hand.

"Sir I think you should back away a little" sa en av läkarna och jag kollade på honom som om han vore dum i huvudet, tror han på fullaste allvar att jag inte skulle stå bredvd min prinsessa när hon vaknar?

"No way, I'm staying right here" de nickar förstående och fortsätter kolla alla slangar, maskiner och allt annat som kan tänkas behöva kollas. Jag kollade ner på hennes vackra ansikte och såg något som fick mig att spricka upp i ett jättestort leende. Hennes ögon började flimmra innan hon knep ihop dom hårt och slog upp sina gröna ögon.

Ericas perspektiv

Min ögonlock känns så otroligt tunga, hur mycket jag än försöker så får jag bara inte upp dom.

"Please Erica, wake up" det var den där rösten som jag hört tidigare den var tillbaka nu. Jag kände hur någons torra läppar kom i kontakt med min hand och jag visste att vem den där personen än var så brydde den sig om mig. Jag var tvungen att försöka vakna för den personen. Jag försökte ännu mer, jag pressade mig själv ännu hårdare. Precis när jag tänkte ge upp ände jag hur mina ögon knep ihop sig och i nästa sekund blev allt vitt. Det var så ljust att jag snabbt stängde ögonen igen. Försktigt öppnade jag ögonen, jag lät dom vänja sig vid det starka ljuset innan jag öppnade dom helt. Runt omkring mig såg jag flera olika ansikten. Rummet snurrade i några sekunfer och jag var tvungen att blinka hårt, en, två, tre, åtta gånger innan den slutade att snurra och stod stil. På grund av kläderna kunde jag lista ut vilka som var läkare och sjuksköterskor, sen kom jag till fyra mycket bekanta ansikten.

"Honey, can you tell me you full name?" frågade en sköterska.

"Erica Maria Hasselberg" svarar jag utan att tveka, det är väl klart jag vet mitt namn. En av dom två läkarna skrev något i en pärm han höll i.

"And on what date were you born?" vilka dumma frågor dom har.

"April 12, 1995"

"And the last question, what's the name of your parents?"

"Caroline and Johan Hasselberg" läkaren skrev ner alla mina svar i sin pärm, innan han nickade och lämnade rummet med den andra läkaren. Jag känner hur min hand är alldeles svettig, och jag har vanligtvis inte handsvett så jag kollar på den och får se att jag håller hand med någon. Jag följer armen hela vägen upp tills jag ser en vädigt bekant blond kille. Han kollade ner på mig med det finaste leende jag någonsin sett och en kärleksfull blick. Jag tänkte precis säga något men en av sjuksköterskorna hann före med att öppna sin mun.

"Erica hun, does it hurt anywhere?" frgade hon med en sliskigt söt röst, hennes gillar jag inte.

"My head hurts, and my arm." svarar jag och märker att hela min underarm är gipsad. Nu när jag börjar tänka på smärtan i huvudet börjar hela rummet snurra, och allt blir suddigt. Det känns som om jag ska kräkas vilken sekund som helst.

"I understand, well we'll be back in a while and run some more tests on you" sa samma sköterska innan hon tog med sig resten av sköterskorna och gick ut genom dörren. Vilket lämnade mig ensam i rummet med fem killar.

Jag studera roga deras aniskten, började med den svarthåriga mannen med starka kinddrag och orolig blick, vidare till den korta brunhåriga mannen som hade ett alvarligt ansiktsuttryck som inte alls passade honom, han var en människa som skulle utstråla glädje, det var så jag såg honom i mitt huvud, med ett konstant leende på läpparna och glimten i ögat. Bredvid honom stog en lite längre man, också brunt hår, i alla fall det som stack ut från under hans keps. Han stod rakt och såg mogen men ändå orolig och nallebjörnsaktig ut på samma gång. Min blick vandrade tillbaka till killen som fortfarande höll ett fast tag om min hand. Hans blonda hår var smutsigt och stog åt alla håll, som om han inte duschat på en vecka och dragit händerna genom håret utan att fixa det efetråt. Hans panna var täckt med svett och han andades hastig, som om han hade sprungit, snabbt, till någonting. Var det till mig han sprungit? Hans blåa ögonfärg påminde mig om en blå sommarhimmel, utan moln eller bekymmer. Hans ögon utstrålade lycka och lätthet men han måste kännt min frågande blick som dansade mellan honom, våra sammanlänkade händer och de andra tre killarna i rummet. Hans blick blev orolig och jag skulle precis öppna munnen när dörren flög upp och en man snubblade in i rummet. Han var lång, hade lockigt brunt hår och när han mötte min blick mötte jag de grönaste ögon jag någonsin sett. Han log glatt och såg ut att pusta ut när han såg mig och han fick två små skrattgropar i sina kinder, åh vad gulligt! Alla killarna här inne var snygga, men han och den blonda mannen som fortfarande inte släppt min hand var något alldelles extra. Jag kollade noga på var och en av dem, det kändes som de ringde en klocka när jag mötte deras blickar och studerade deras ansikten men jag fick inte känslan av hemma. Det kanske berodde på att jag låg på sjukhus men jag var tvungen att fråga frågan som hemsökte mitt sinne. Jag öppnade munnen men allt som kom ut var ett hest, pipigt ljud. Jag harklade mig och släppte taget om hans hand för att lägga håret över min högra axel.

"I'm really sorry" började jag och alla kollade på mig med en blanding av nyfikenhet och oro.

"But who are you?" fortsätter jag med blicken fäst på mannen vid min sängkant. Han tumlar ett steg bakåt som om min ord slagit honom i magen och jag ser i hans blick hur mina ord sliter ut hans hjärta ur hans kropp, stampar på det och sedan sätter in det i hans bröst igen, hur hela han sjunker ihop och hur livet försvinner ur hans ögon.