Vi alla var otroligt taggade där vi stod backstage på O2 Arena i väntan på att Take Me Home Tour skulle börja om ungefär 30 minuter. Louis och Harry stod och gjorde några små röstövningar som blivit rekomenderade, Niall befann sig vid snack bordet, inte så förvånande. Zayn smsade någon förmodligen Perrie, och jag? Jo jag satt här i soffan och kollade på alla andra, i en intervju hade jag sagt att jag brukade göra armhävningar innan en show och det var delvis sant. Jag brukade göra typ en armhävning innan våra konserter men det blev mer och mer sällan nu, nu blev det mer så att jag bara satt och tänkte innan.

Tiden gick snabbt och nu var det bara några minuter kvar, vi stod samlade i en ring och hade ett litet peptalk.

"Okey c'mon lads we can do this just as good as all the other times" sa Louis

"Yeah, we'll do great" sa Niall och log.

Vi tröck ihop oss i el liten kram innan vi ställde oss bakom scenen och väntade tills introt till Up all night började spelas. Då sprang vi ut på scenen tillsammans."It feels like we've been living in fast forward, another moment passing by" tog jag i och sjöng.

-

"So how about we answer some of your questions you've been asking us on twitter" sa Louis och den första tweeten dök upp i en blå ruta bakom oss.

"Can you sing 'I want it that way' by Backstreet boys" läste Niall och började genast nynna på den. Själv hade jag ingen koll på hur den gick, visst jag hade väl hört den men jag hade liksom aldrig tänkt på att lära mig texten.

"I want it that way. Tell me why, ain't nothing but a heartache" sjöng Niall och Harry lite tyst, båda lät ganska osäkra på om det var så låten gick. Dom skrattade bort det och började leta i publicen efter hon som frågade frågade frågan innan vi fortsatte med nästa fråga.

"Can you do a human pyramide?" läste jag, den här frågan hade blivit en standerd under touren. Vi tog upp en av killarna som stod i närheten av den lilla scenen vi va på nu och ställde oss i en pyramid. Vi letade fram tjejen som frågat i publiken och sen poppade nästa fråga upp på skärmen och den fick Harry att ledset kolla ner i golvet och jag kollade snabbt upp och läste frågan.

'How are Karolina and Harry holding up after the baby's death?' löd frågan, hur kunde dom ta med den frågan när dom vet att Harry blir så ledsen av det? Han var bokstavligen påväg att börja gråta nu om han inte redan gjorde det. Allt det här med bebisen hade verkligen tagit på honom hårt.

"You wanna answer that Harry?" frågade Niall försiktigt.

"Sure. Of course we are sad, Karolina is really heartbroken but we try to look from the bright side" svarade han tyst fortfarande med blicken i golvet.

På senaste tiden har det inte varit 'vi' så mycket för dom, Karolina har ofta stuckit tidigt på morgonen och kommit hem sent och samma rutin nästa dag. Av vad Harry har berättat för mig så har han blivit orolig att Karolina är otrogen mot honom så han hade till och med hyrt in en privatdetektiv. Resten av showen är inte Ha´rry sitt vanliga, glada jag, man ser att fårgan om babyn tog hårt på honom. När vi går av scenen drar jag Harry lite åt sidan och frågar hur det där med privatdetektiven gick.

"He have taken a lot of photos of Kar and this punk guy with purple hair at all kinds of different places. London eye, a café, resturants and etc. You think she is cheating on me?" frågade han nervöst.

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.

"I think you should talk to her. Remember how mad she got when she found out Louis cheated on Emma? I don't really think sweet, innocent Kar would cheat on you if she got that mad then." Mitt svar fick uppenbarligen honom att fundera för han gick ifrån mig utan att säga något mer.

 

Både jag och Karolina stampar otåligt med fotan i golvet medans vi kollar bort på alla folk som strömmar ut i entrén på flygplatsen. Karro bet på en av sina naglar också, jag slog till henne löst och hon gav mig en sur blick innan hon fattade vad jag menade och slutade bita på den nu missformade nageln. Jag fattar inte varför hon biter på dom hon blir bara irriterad på sig själv och gnäller om den resten av dagen.

"There they are" utbrister hon glatt och ställer sig upp från bänken. Det har gått så långt nu så att till och med jag och Karolina har börjat prata engelska med varandra, oftast kommer vi på oss själva och går över till svenska men det händer mer sällan. Vi vinkar och hoppar så dom ska märka oss, vilket dom gör. Några tjejer i trettonårs åldern kollade storögt på oss, förmodligen Directioners, men vi struntade i dom och sprang och mötta Nora och Louise. Nora hoppade långsamt fram på sina kryckor och Louise hade ett surt ansiktsutryck och drog två stora väskor efter sig.

"Hur länge har ni planerat att stanna egentligen?" frågade jag skämtsamt.

"På vikten känns det som om vi aldrig kommer åka hem" sa Lollo och pustade ut och släppte ner väskorna.

Vi gick ihop i en gruppkram, glada över att äntligen få träffas alla fyra. Vi har glidit ifrån varandra så mycket sen jag och Karolina flyttade till London och dom stannade i Hudiksvall. Tillsammans går vi skrattande ut från Heathrow airport och bort mot Harry's Rnage rover. Det hade blivit den bil både jag och Karro körde nu när vi äntligen tagit oss i kragen och lärt oss köra på fel sida vägen. Dom lastade in sina väskor och satte sig i baksätet medans jag och Karro satt där framme. Vi skrattade och sjöng/ skrek med till låtarna på radion, när Live while we're young kom på skrattade jag och Karolina ännu mer och sjöng med. Vi hörde den här låten jämnt och ständigt nu för tiden, det är som om vi aldrig slutade vara Directioners. Karolinas mobil plingar till och hon kollar hastigt ner på den, hon får ett förfärat uttryck innan hon stänger ner smset.

"Stanna bilen!" skriker hon och jag tvärbromsar och får massor av arga skrik och tut från andra bilister som tack.

"Vad är det?" frågade Louise oroligt. Men hon får inget svar, istället knäpper Karro hastigt av sig bältet och kastar sig ut genom dörren och skyndar bort längst gatan. Jag, Nora och Louise kollar chockat efter henne. Fast jag har en aning om vem som skickade smset till henne, samma person som plågat henne i flera veckor nu. Ilskan bubblar inom mig, att han törs förstöra för henne ännu mer. Jag trycker lätt på gasen och bilen rullat åter igen mot killarnas hus, fast nu utan Karolina.

---

FÖRLÅT! Förlåt för att det tar sån tid att uppdatera.

Men som Erica skrev så har vi mycket med skolan just nu, och så har vi båda haft dåligt med skrivlust. Men nu känner jag att den är tillbaka och jag känner verkligen för att skriva nu.

Så uppdatering borde bli bättre, iallafall från min sida.

Stora kramar till alla er som fortsätter att kolla in även om vi har ap-dålig uppdatering.

 

Kraaaam Emma xx