Idag var dagen. Äntligen var det dags för oss att släppa vårat nya album, Take Me Home. Jag och killarna hade jobbat hårt på det här albumet hela vintern, och låtarna som fanns på skivan kom direkt från våra hjärtan. Som en liten extra grej skulle vi stå i kassan i en av affärena här i London som skulle sälja skivan. Men just den här affären skulle va den första, så därför skulle vi stå och ta betalt av några fans som köpte skivan. Ägaren av butiken hade berättat att redan igår kväll hade fans slagit läger utanför butiken för att vara säker på att dom skulle få ett exemplar av albumet.

"Okey guys ten minutes til opening" meddelade Paul oss. Vi började resa oss ur sofforna och gick långsamt ut till butiken. Louis och Niall var inne i en ganska livlig diskussion om fotboll, jag gick med näsan i mobilen och smsade Perrie, hon skulle komma hem hit snart och jag kunde inte vänta med att få presentera henne för tjejerna. Liam gick tyst bredvid Harry ibland kollade han på mig med en orolig blick men han sa ingenting.

"Harry whats wrong?" frågade han. Jag hade märkt att han gick och grubblade över saker så jag saktade ner och gick bredvid dom.

"It's just-" började han men avbrt snabbt sig själv.

"Its' just?" upprepade Liam

"It's Karolina, she has seemed so off lately" förklarade han för oss. Ända sedan vi hittade Lottie har hon varit i sin egna värld. Harry har berättat att han kan hitta henne i deras rum stirrandes på väggen.

"I think I know what you meen. But she's been through a lot for just a eighteen year old, Emm has too" sa Liam förstående. Jag antar att det kan vara så, det är inte alla som blir gravid vid arton och går igen allt det hon har gått igenom, så måste det vara.

"Thanks Liam" log han. Liam bara nickade till svar.

--

"Only some more minutes guys then you can go home" sa Mike, han som ägde butiken. Dagen hade varit jobbig men ändå kul, vi hade fått träffa massor av härliga fans.

"OMG!! I CAN'T BELIEVE I'M STANDING RIGHT INFRONT OFF ONE DIRECTION!" skrek en tjej, det där hade varit en av dom jobbiga grejerna. Många hade skrikit också.

"Hey love, what's your name?" frågade Harry.

"HAYLEY" skrek flickan och log ett självsäkert leende. Hon räcker fram sin cd till Niall som leendes tar emot den och skannar av dem.

"OH MY, I CAN'T BLEIVEVE THIS! SOMEONE PLEASE PINCH ME, I MIGHT BE DREAMING!" fortsatte hon skrika.

"No need to scream darling" sa Liam lugnt.

"OH MY GOOODD!!! LIAM CALLED ME DARLING! LIAM PLEASE CAN I HAVE A PHOTO WITH YOU?" man kunde se att hon var nära på att gråte. Liam ställde såklart upp på en bild och när bilden var tagen gjorde tjejn något som fick oss att antingen sluta andas eller gapskratta. Hon slickade Liam rätt i ansiktet.

 

"Emma are you sure you want to do this?" frågade Karro. Vi pratade engelska eftersom Lottie satt alldeles bredvid oss och skulle känna sig ganska ensam om vi pratade svenska.

"Yes, just do it sometime" suckade jag irriterat. Jag kände hur Karolina sprutade ut smeten i mitt hår och masserade in den lite.

"What do you think Louis will think Lottie?" frågade jag henne. Hon kollade på mig fundersamt några sekunder innan hon log ett stort leende.

"I think he'll fall inlove with you again" sa hon och fnissade. Jag kände att jag blev lite röd om kinderna och kollade bort.

"Aren't you gonna do something Lottie? It must get pretty boring to sit and watch us" hörde jag Karolina säga bakom mig.

"Don't know what I can do" Lottie ryckte på axlarna och började pilla på sina nagelband.

"In my and Harrys room on the desk theres a blue little bag, I think I've nailpolish there" sa Karolina. Lottie reste sig upp och lämnade rummet.

"Hur går det?" frågade jag Karro.

"Bra, nästan klar nu" fick jag till svar och såg hur hon kastade den tomma flaskan i handfatet innan hon började massera in färgen i mitt hår.

"Har du den blonda färgen klar till sen också?" frågade jag

"Jao, det har jag" sa hon och jag kunde höra att hon log. "Du kommer bli så fin" lade hon till sen. Lottie kom in i badrummet igen och började måla sina tånaglar i en klar grön färg.

--

Karolina stod nu och smetade in den blonda färgen i mina toppar medans Lottie nu satt och målade fingerngalarna.

"Thank you guys" sa hon helt plötsligt. Både jag och Karolina kollade förvirrat på henne och hon måste ha sett våra förvirrade blickar. "For making me feel safe" förklarade hon då.

"Aww sweetie, glad we could help" sa jag och tog hennes omålade hand i min.

"We are a family, and familys stick together" sa Karolina och fortsatte med mitt hår.

"It was so horrible, I don't think I'll ever forget it" sa Lottie och man såg att hon var nära på att gråta. Jag kramade automatiskt om hennes hand lite hårdare.

"You want to explain what happened?" frågade Karro försiktigt. "Sometimes it feels a little better if you tell someone"

"Oh okey" sa hon lite tyst innan hon drog in ett hackigt andetag och började berätta.

"I felt kinda low after Louis left us after christmas. So my mom told me I sohuld take the train here and suprice Louis and you guys, mabye that would make me a little happier. I did as she told me, when I got to the station I got really nervous. Sure I've been here before a lot of times but this was the first time no one was there to pick me up and drive to Louis, this time I hade to take myself here alone. Mom gave me money but I still wanted to save them so I decided to take the underground, it all went really great but I got this feeling someone was following me. I got of the underground and started to walk here, then suddenly this guy with a black hoddie grabbed my shoulder and pushed me into an apartment building. He touched me all over my body and started to rip my clothes, I knew what was gonna happen, I was about to get raped." vid det här laget rann det tårar ner för allas kinder, Karolina hade slutat massera in den blonda färgen och lyssnade noga på Lotties berättelse.

"He punched me, hard, and ripped my clothes and hair. It- was hor- rr- ible! But he did never rape me, when I thoght he was about to he just punched me hard in the head so I got dizzy then he lifted me up and walked me here. He putted me down, rang the doorbell and left." hon berättade klart och jag och Karro attackerade henne i en gruppkram.

"I'm going to take nap" med det lämnade hon rummet.

--

Klockan var nu fyra på dan och killarna skulle snart komma hem, Lottie låg fortfarande och sov och jag och Karro satt nu nere i vardagsrummet med en varsin kopp te.

"Kar både du och jag vet att det inte var en olycka" sa jag och såg hur hon stelnade lite, hon fattade direkt vad jag menade. "Jag vet att du undanhåller något för mig, så berätta. nu"

Hon undvek min blick och pillade lite på filten som låg över soffryggen.

"Karolina" sa jag och sökte efter hennes blick. "Karolina" sa jag igen den här gången lite högre.

"Det är han som ligger bakom det hela, han ligger bakom allt." sa hon tillslut. Jag drog efter andan och kollade oroligt på henne.

"Hur vet du det?" frågade jag

"Ett tag nu har jag fått sms som berättar saker jag måste göra, annars kommer någon att skadas" började hon "Så jag har följt hans instruktioner, och igår fick jag ett sms där det stod att det inte bara var mina felsteg som kan skada folk. Jag har ingen aning vem mer han menar men jag skulle chansa på dig."

"Så du menar att vi är andledningen till att Nora blev påkörd" frågad jag tyst, jag vela itne fatta att det var vårat fel. Vårat fel att en av våra bästa vänner blivit påkörd och nu låg på sjukhus.

"Ja det är tyvärr det. Regina skulle gå i taket om hon fick reda på det, så berätta inget snälla" bad hon mig

"Jag lovar, vi är två i det här Kar" sa jag tröstande och drog henne intill mig. Vi hörde hur ytterdörren öppnades och fem olika röster som ropa hallå.

"Och du får inte berätta det här för någon, absolut ingen, då kan konsekvenserna bli ännu värre än dom redan blivit" viskade hon innan hon vände sin blick mot tv:n igen som om vårat samtal aldrig ägt rum.

---

Lite tråkig del jag vet, men men..

Ni var inte så bra på att kommentera som ni brukar :(

Kom igen nu då! Ni får den här delen för att jag skrivit den och så, men kom igen och kommentera.

 

Kram Emma